Bästa skivorna 2005
Ja, ännu ett skivår har gått. Och jag vill ju inte vara sämre än Sonic, Musikbyrån eller någon annan tidning/teveprogram så jag ska också lista årets bästa skivor. Jag förstår att ni antagligen håller på att spy på såna här listor vid det här laget men en tradition är en tradition. Det här är lika viktigt som att pynta granen, se på Kalle Anka och äta skinka.
Till att börja med vill jag bara säga att jag har köpt väldigt lite skivor i år. Typ hälften så många som förra året. Anledningen är att jag har varit i Australien under hösten och det tärde på plånboken ganska ordentligt. Så jag har helt enkelt inte haft råd att köpa skivor i den utsträckning jag velat under hösten. Därför listar jag helt enkelt alla skivor jag köpt/hört från i år. Dom fem första på listan kan ni strunta i att köpa men resten är riktigt bra. Det blev väldigt mycket svenskt också ser jag nu.
Det finns säkert massor med bra skivor från 2005 som inte finns med på min lista. Men jag får väl försöka ta igen det under 2006.
15. Bruce Springsteen – Devils & Dust – Ja, jag vet. Jag är lättlurad. Jag köpte den här och hoppades att det skulle vara en ny ”Nebraska” eller i alla fall ”The Ghost of Tom Joad”. Och visst, den låter lite som ”The Ghost of Tom Joad”. Fast tröttare, tråkigare och gubbigare. Den är inte direkt dålig men när jag tänker på hur mycket bra den här mannen spottade ur sig en gång i tiden blir jag bara sur. Årets stora överraskning för Springsteenfans blev ju istället nyutgåvan av Born To Run med medföljande DVD.
14. The Soundtrack of Our Lives – A Present From The Past – Lustigt nog så fick jag den här i födelsedagspresent. Som titeln antyder rör det sig om gamla ratade låtar, b-sidor m.m. Det är inget att hoppa i julgranen för direkt. Jag har visserligen bara lyssnat igenom den en gång så det är väl för tidigt att fälla något slutgiltigt omdöme men det kändes ganska mossigt och tråkigt. TSOOL låter alltid väldigt mycket som TSOOL på ont och gott. Det är aldrig riktigt dåligt men det är sällan som någon låt verkligen sticker ut och överraskar.
13. Eldkvarn – Atlantis – Jag hade aldrig lyssnat på Eldkvarn förut. Men eftersom alla snackar om hur viktiga Eldkvarn är och hur mycket dom har betytt för svensk musik så köpte jag den här. Jag har inte lyssnat så jättemycket på den men den håller. Särskilt låtar som M/S Alkohol och Konfettiregn (där Sveriges största Eldkvarnfan, Håkan Hellström, gästar). Viktigast av allt, den fick mig att köpa en samlingsskiva med Eldkvarns gamla låtar. Och den är riktigt bra.
12. Timo Räisänen – Lovers Are Lonley – Jag köpte inte den här utan fick den av min syster eftersom hon råkat få två exemplar. Den är, precis som dom två föregående, lite småtråkig. Men den har sina höjdpunkter. ”The Drug of My Choice” t.ex. är fantastiskt vacker och ”Pussycat” är rätt kul.
11. Lars Winnerbäck – Stort Liv + B-sidor – Jag satte dom här tidigare på listan först. Men sen tänkte jag på den underbara konserten på Skansen i augusti och tänkte att dom kanske förtjänar ett bättre öde. Det är alltså en EP som gavs ut i somras och en samling med b-sidor. Jag äger ingen av dom men min syster som är ett stort Winnerbäck-fan har dom. Förutom låten ”Stort Liv” som är rätt trist är EP:n bra. Men B-sidesamlingen (som bara gick att få tag i på en konsert i höstas och som min syster betalade ett skyhögt pris för att få tag i) känns lite meningslös. Den innehåller bl.a. en försvenskning av Dylans ”Like A Rolling Stone” och några andra bra låtar men inget exceptionellt bra.
10. Kent – Du & jag döden – Vapen & Ammunition är antagligen en av dom skivor jag lyssnat mest på. Jag var i den åldern då man kan lyssna hur mycket som helst på en och samma skiva utan att tröttna. Men sen gjorde jag just det, tröttnade alltså. Om jag sätter på en skiva med Kent idag så blir det antingen ”Kent”, ”Hagnesta Hill” eller den här. ”Du & jag döden” är inte fullt så bra som dom två förstnämnda men den har trots allt låtar som ”Klåparen”, ”Rosor & Palmblad” och ”Mannen i den vita hatten (16 år senare)” som hör till det bästa som dom spelat in.
9. Timbuktu – Alla vill till himmelen men ingen vill dö – En skön platta helt enkelt, varken mer eller mindre. Det känns som om svensk hiphop antingen ska vara hård och tuff och komma från någon stockholmsförort eller mjuk och proggig och komma från Skåne. Och om man ska välja mellan dom alternativen så föredrar jag den skånska varianten. Det är väl nåt med skånskan som gör att den passar väldigt bra att rappa på. Och Timbuktu har förmågan att skriva riktigt bra texter.
8. Sigur Rós - Takk… - Den är inte riktigt så vacker som deras förra ( ). Men å andra sidan är det få skivor som är det. Men än en gång tar dom mig tillbaka till den där världen där folk har slutat tjafsa och bråka och skämmas för varann. Där allt bara är fint och självklart. Och jag kan bara säga Takk.
7. Svenska Akademien – Resa sig Opp – Mer skånsk hiphop. Fast blandat med reagge. Varje gång jag lyssnar på Svenska Akademien skäms jag lite för att jag aldrig engagerar mig politiskt. Och det är ett bra betyg. Med mer ordklurighet än Povel Ramel och med en eld som vägrar slockna gör dom definitivt Sveriges bästa hiphop idag.
6. Thåström – Skebokvarnsv. 209 – Jag avskyr att behöva använda mig av ordet ärlig när jag beskriver musik. Men det nog ändå det bästa ordet för att sammanfatta den här skivan. För det känns verkligen som om Thåström äntligen berättar saker som han velat säga länge men inte riktigt kunnat tidigare. Som när han berättar om hur han började spela punk i ”The Haters” eller om sin far i ”Främling överallt”. Thåström var Sveriges första rockstjärna och han är fortfarande en av dom få riktigt karismatiska artisterna vi har i Sverige. Den här skivan har all förutsättning att älskas av såväl 50-åriga gubbar med feta plånböcker som 17-åriga svartsminkade tjejer. Det är få artister man kan säga det om.
5. Moneybrother - To Die Alone – Moneybrother på Hultsfred var kanske den bästa konserten jag sett i år. Och skivan är nästan lika bra. I låt efter låt ber han henne att komma tillbaka men det känns aldrig patetiskt. Det känns bara plågsamt uppriktigt och vackert. På framsidan står han där som en jesusliknande figur med ett får i famnen och en gloria av fåglar runt om sig. Och ibland tror jag nästan att Moneybrother är Messias.
4. Bright Eyes – I’m Wide Awake, It’s Morning – Jag har fortfarande inte köpt ”Digital Ash In A Digital Urn”. Men jag ska så snart jag får råd. För om den är lika bra som den här så är den ju ett måste. ”Lua” är en av årets bästa låtar. Och inget är så skönt kaxigt som när Conor avslutar skivan med att sjunga ”I could have been a famous singer, if I had someone else’s voice. But failure always sounded better, let’s fuck it up boys. Make some noise.”
3. The Magic Numbers – S/T – En av dom få skivorna jag köpte i Australien. Ibland låg jag och lyssnade på den på kvällen och ville aldrig att den skulle ta slut. Som en stor varm kram när man behöver den som bäst. Och när man tror att det bara finns IQ-befriade krigshetsare i USA så är det skönt att höra att det finns åtminstone två syskonpar som inte vill annat än att ge bort all sin kärlek till hela världen.
2. Frida Hyvönen – Until Death Comes – För att hon är en av dom mest unika artisterna i Sverige idag. För att jag önskar att jag kunde spela piano som hon. Och för att jag är nära att börja gråta varje gång jag hör ”N.Y.”
1.Håkan Hellström – Ett Kolikbarns Bekännelser – Ja, vad förväntade ni er? Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om Håkan som inte redan har sagts. Allt det där om hans kärlek till svenska visor, hans vingliga sångröst, hans smittande eufori… allt det där har det ju redan tjatats om hur mycket som helst. Det enda jag kan säga är att ni måste lyssna och om ni har ett bultande hjärta så måste ni älska den här skivan, ni måste älska allt som Håkan överhuvudtaget har gett ut. Jag såg Honom tre gånger i år och efter varje konsert längtade jag bara efter att se honom igen. Precis som den här skivan, när den tar slut vill man bara spela den igen och igen och igen och bo kvar där och aldrig mer behöva komma ut till det där dom kallar verkligheten.
Hans nya skiva ”Nåt nytt, nåt gammalt, nåt lånat, nåt blått” har inte kommit ut än när jag skriver det här. Men singeln ”13” talar för att den också skulle ha hamnat i topp om den kommit lite tidigare. Jag kan bara inte tro något annat.
Årets retro
3. Bob Dylan – No Direction Home – Jag har visserligen inte köpt skivan. Men jag har sett DVD:n som skivan är ett soundtrack till. Och jag blev återigen övertygad om att ingen människa någonsin har varit lika cool som Bob Dylan på 60-talet.
2. Neutral Milk Hotel – ”In The Aeroplane Over The Sea” – Den här skivan gavs ut första gången 1997 men kom ut på nytt i år. Om det inte hade varit för en översvallande recension i Sonic av Johan Jacobsson skulle jag aldrig ha köpt den här. Jag är väldigt glad att jag läste den recensionen. För ”In The Aeroplane Over The Sea”, skivan i allmänhet och låten med samma namn i synnerhet, har betytt otroligt mycket för mig den här hösten. Det är som en tavla med en massa olika motiv som bildar någon sorts helhet. Jag ser aldrig helt och hållet vad tavlan förställer men det gör inget. Det är bara bra, för det gör att jag kan fortsätta se på den och förbryllas och fascineras.
1. Bruce Springsteen – Born To Run 30th Anniversary Edition – Det är helt obegripligt att ingen har gett ut konserten från London som följer med den här boxen tidigare. Helt obegripligt. The E-street Band har kvällen till ära tagit på sig sina snyggaste kostymer och hattar och Springsteen själv har på sig en sån där reaggemössa som på nåt sätt sitter som gjutet på honom. Och det låter så coolt, så snyggt, så vackert så jag vet bara inte var jag ska ta vägen. Cd-skivan Born To Run följer också med, men den har ni förhoppningsvis redan. Och dokumentären är lite kul att se men bara en gång egentligen.
Det är framförallt för konserten som ni bör, eller rättare sagt måste, införskaffa den här boxen.
Till att börja med vill jag bara säga att jag har köpt väldigt lite skivor i år. Typ hälften så många som förra året. Anledningen är att jag har varit i Australien under hösten och det tärde på plånboken ganska ordentligt. Så jag har helt enkelt inte haft råd att köpa skivor i den utsträckning jag velat under hösten. Därför listar jag helt enkelt alla skivor jag köpt/hört från i år. Dom fem första på listan kan ni strunta i att köpa men resten är riktigt bra. Det blev väldigt mycket svenskt också ser jag nu.
Det finns säkert massor med bra skivor från 2005 som inte finns med på min lista. Men jag får väl försöka ta igen det under 2006.
15. Bruce Springsteen – Devils & Dust – Ja, jag vet. Jag är lättlurad. Jag köpte den här och hoppades att det skulle vara en ny ”Nebraska” eller i alla fall ”The Ghost of Tom Joad”. Och visst, den låter lite som ”The Ghost of Tom Joad”. Fast tröttare, tråkigare och gubbigare. Den är inte direkt dålig men när jag tänker på hur mycket bra den här mannen spottade ur sig en gång i tiden blir jag bara sur. Årets stora överraskning för Springsteenfans blev ju istället nyutgåvan av Born To Run med medföljande DVD.
14. The Soundtrack of Our Lives – A Present From The Past – Lustigt nog så fick jag den här i födelsedagspresent. Som titeln antyder rör det sig om gamla ratade låtar, b-sidor m.m. Det är inget att hoppa i julgranen för direkt. Jag har visserligen bara lyssnat igenom den en gång så det är väl för tidigt att fälla något slutgiltigt omdöme men det kändes ganska mossigt och tråkigt. TSOOL låter alltid väldigt mycket som TSOOL på ont och gott. Det är aldrig riktigt dåligt men det är sällan som någon låt verkligen sticker ut och överraskar.
13. Eldkvarn – Atlantis – Jag hade aldrig lyssnat på Eldkvarn förut. Men eftersom alla snackar om hur viktiga Eldkvarn är och hur mycket dom har betytt för svensk musik så köpte jag den här. Jag har inte lyssnat så jättemycket på den men den håller. Särskilt låtar som M/S Alkohol och Konfettiregn (där Sveriges största Eldkvarnfan, Håkan Hellström, gästar). Viktigast av allt, den fick mig att köpa en samlingsskiva med Eldkvarns gamla låtar. Och den är riktigt bra.
12. Timo Räisänen – Lovers Are Lonley – Jag köpte inte den här utan fick den av min syster eftersom hon råkat få två exemplar. Den är, precis som dom två föregående, lite småtråkig. Men den har sina höjdpunkter. ”The Drug of My Choice” t.ex. är fantastiskt vacker och ”Pussycat” är rätt kul.
11. Lars Winnerbäck – Stort Liv + B-sidor – Jag satte dom här tidigare på listan först. Men sen tänkte jag på den underbara konserten på Skansen i augusti och tänkte att dom kanske förtjänar ett bättre öde. Det är alltså en EP som gavs ut i somras och en samling med b-sidor. Jag äger ingen av dom men min syster som är ett stort Winnerbäck-fan har dom. Förutom låten ”Stort Liv” som är rätt trist är EP:n bra. Men B-sidesamlingen (som bara gick att få tag i på en konsert i höstas och som min syster betalade ett skyhögt pris för att få tag i) känns lite meningslös. Den innehåller bl.a. en försvenskning av Dylans ”Like A Rolling Stone” och några andra bra låtar men inget exceptionellt bra.
10. Kent – Du & jag döden – Vapen & Ammunition är antagligen en av dom skivor jag lyssnat mest på. Jag var i den åldern då man kan lyssna hur mycket som helst på en och samma skiva utan att tröttna. Men sen gjorde jag just det, tröttnade alltså. Om jag sätter på en skiva med Kent idag så blir det antingen ”Kent”, ”Hagnesta Hill” eller den här. ”Du & jag döden” är inte fullt så bra som dom två förstnämnda men den har trots allt låtar som ”Klåparen”, ”Rosor & Palmblad” och ”Mannen i den vita hatten (16 år senare)” som hör till det bästa som dom spelat in.
9. Timbuktu – Alla vill till himmelen men ingen vill dö – En skön platta helt enkelt, varken mer eller mindre. Det känns som om svensk hiphop antingen ska vara hård och tuff och komma från någon stockholmsförort eller mjuk och proggig och komma från Skåne. Och om man ska välja mellan dom alternativen så föredrar jag den skånska varianten. Det är väl nåt med skånskan som gör att den passar väldigt bra att rappa på. Och Timbuktu har förmågan att skriva riktigt bra texter.
8. Sigur Rós - Takk… - Den är inte riktigt så vacker som deras förra ( ). Men å andra sidan är det få skivor som är det. Men än en gång tar dom mig tillbaka till den där världen där folk har slutat tjafsa och bråka och skämmas för varann. Där allt bara är fint och självklart. Och jag kan bara säga Takk.
7. Svenska Akademien – Resa sig Opp – Mer skånsk hiphop. Fast blandat med reagge. Varje gång jag lyssnar på Svenska Akademien skäms jag lite för att jag aldrig engagerar mig politiskt. Och det är ett bra betyg. Med mer ordklurighet än Povel Ramel och med en eld som vägrar slockna gör dom definitivt Sveriges bästa hiphop idag.
6. Thåström – Skebokvarnsv. 209 – Jag avskyr att behöva använda mig av ordet ärlig när jag beskriver musik. Men det nog ändå det bästa ordet för att sammanfatta den här skivan. För det känns verkligen som om Thåström äntligen berättar saker som han velat säga länge men inte riktigt kunnat tidigare. Som när han berättar om hur han började spela punk i ”The Haters” eller om sin far i ”Främling överallt”. Thåström var Sveriges första rockstjärna och han är fortfarande en av dom få riktigt karismatiska artisterna vi har i Sverige. Den här skivan har all förutsättning att älskas av såväl 50-åriga gubbar med feta plånböcker som 17-åriga svartsminkade tjejer. Det är få artister man kan säga det om.
5. Moneybrother - To Die Alone – Moneybrother på Hultsfred var kanske den bästa konserten jag sett i år. Och skivan är nästan lika bra. I låt efter låt ber han henne att komma tillbaka men det känns aldrig patetiskt. Det känns bara plågsamt uppriktigt och vackert. På framsidan står han där som en jesusliknande figur med ett får i famnen och en gloria av fåglar runt om sig. Och ibland tror jag nästan att Moneybrother är Messias.
4. Bright Eyes – I’m Wide Awake, It’s Morning – Jag har fortfarande inte köpt ”Digital Ash In A Digital Urn”. Men jag ska så snart jag får råd. För om den är lika bra som den här så är den ju ett måste. ”Lua” är en av årets bästa låtar. Och inget är så skönt kaxigt som när Conor avslutar skivan med att sjunga ”I could have been a famous singer, if I had someone else’s voice. But failure always sounded better, let’s fuck it up boys. Make some noise.”
3. The Magic Numbers – S/T – En av dom få skivorna jag köpte i Australien. Ibland låg jag och lyssnade på den på kvällen och ville aldrig att den skulle ta slut. Som en stor varm kram när man behöver den som bäst. Och när man tror att det bara finns IQ-befriade krigshetsare i USA så är det skönt att höra att det finns åtminstone två syskonpar som inte vill annat än att ge bort all sin kärlek till hela världen.
2. Frida Hyvönen – Until Death Comes – För att hon är en av dom mest unika artisterna i Sverige idag. För att jag önskar att jag kunde spela piano som hon. Och för att jag är nära att börja gråta varje gång jag hör ”N.Y.”
1.Håkan Hellström – Ett Kolikbarns Bekännelser – Ja, vad förväntade ni er? Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om Håkan som inte redan har sagts. Allt det där om hans kärlek till svenska visor, hans vingliga sångröst, hans smittande eufori… allt det där har det ju redan tjatats om hur mycket som helst. Det enda jag kan säga är att ni måste lyssna och om ni har ett bultande hjärta så måste ni älska den här skivan, ni måste älska allt som Håkan överhuvudtaget har gett ut. Jag såg Honom tre gånger i år och efter varje konsert längtade jag bara efter att se honom igen. Precis som den här skivan, när den tar slut vill man bara spela den igen och igen och igen och bo kvar där och aldrig mer behöva komma ut till det där dom kallar verkligheten.
Hans nya skiva ”Nåt nytt, nåt gammalt, nåt lånat, nåt blått” har inte kommit ut än när jag skriver det här. Men singeln ”13” talar för att den också skulle ha hamnat i topp om den kommit lite tidigare. Jag kan bara inte tro något annat.
Årets retro
3. Bob Dylan – No Direction Home – Jag har visserligen inte köpt skivan. Men jag har sett DVD:n som skivan är ett soundtrack till. Och jag blev återigen övertygad om att ingen människa någonsin har varit lika cool som Bob Dylan på 60-talet.
2. Neutral Milk Hotel – ”In The Aeroplane Over The Sea” – Den här skivan gavs ut första gången 1997 men kom ut på nytt i år. Om det inte hade varit för en översvallande recension i Sonic av Johan Jacobsson skulle jag aldrig ha köpt den här. Jag är väldigt glad att jag läste den recensionen. För ”In The Aeroplane Over The Sea”, skivan i allmänhet och låten med samma namn i synnerhet, har betytt otroligt mycket för mig den här hösten. Det är som en tavla med en massa olika motiv som bildar någon sorts helhet. Jag ser aldrig helt och hållet vad tavlan förställer men det gör inget. Det är bara bra, för det gör att jag kan fortsätta se på den och förbryllas och fascineras.
1. Bruce Springsteen – Born To Run 30th Anniversary Edition – Det är helt obegripligt att ingen har gett ut konserten från London som följer med den här boxen tidigare. Helt obegripligt. The E-street Band har kvällen till ära tagit på sig sina snyggaste kostymer och hattar och Springsteen själv har på sig en sån där reaggemössa som på nåt sätt sitter som gjutet på honom. Och det låter så coolt, så snyggt, så vackert så jag vet bara inte var jag ska ta vägen. Cd-skivan Born To Run följer också med, men den har ni förhoppningsvis redan. Och dokumentären är lite kul att se men bara en gång egentligen.
Det är framförallt för konserten som ni bör, eller rättare sagt måste, införskaffa den här boxen.
Kommentarer
Postat av: Emremargrete
I LOVE THIS VERY PAGE PLEASE KEEP UP THE GOOD AND WONDERFUL JOB.
Trackback