I Me Mine 1 år! - Årets bästa skivor

Idag har den här bloggen funnits i ett år. Jag kollade lite på statistiken precis och såg att det är ca. 3500 unika personer som har varit här inne och kollat under det här året. Jag vet inte riktigt om det är mycket eller lite men det känns som väldigt många personer ändå. Och för min del räcker det egentligen med att det är säg 20 personer som har läst nåt jag skrivit och gillat det så mycket att dom har återvänt hit flera gånger.  
Jag har inga planer på att lägga ner bloggen den närmaste tiden, istället ska jag försöka göra den ännu bättre. Jag tänker fortsätta blanda dikter, listor, musiktips och allmänna filosofiska funderingar.

För att fira ettårsdagen kommer här min lista på årets bästa skivor. Läs, bli upprörd över alla skivor jag inte har tagit med och kommentera!



Årets Skivor 2006


1. Regina Spektor - Begin To Hope

”Begin To Hope” är kanske inte en perfekt popskiva. Det finns kanske låtar man kan klara sig utan, ”20 years of snow” och ”Lady” exempelvis. Men Regina charmar sig till en förstaplats på listan.
När jag hörde talas om Regina för första gången, för drygt ett halvt år sen, tänkte jag att det var bra för att vara sant. En tjej som kommer från Ryssland men bor i New York, spelar piano som en gudinna och skriver fantastiska polåtar. Men det är faktiskt sant och jag tror faktiskt Regina är precis lika cool och skön som hon verkar.
Dessutom innehåller ”Begin To Hope” låten  ”Fidelity” som säkert är årets bästa poplåt. Har man skrivit rader som: ”I never loved nobody fully/ always one foot on the ground/ and by protecting my heart truly/ I got lost in the sounds” då förtjänar man alla förstaplatser som finns. I min värld i alla fall.


2. Radio Dept. - Pet Grief

Jag tycker ju fortfarande att “Lesser Matters” är en bättre skiva. Men då ska man komma ihåg att i min bok så är ”Lesser Matters”, vid sidan om ”Känn ingen sorg för mig Göteborg”, 2000-talets bästa svenska skiva.
”Pet Grief” både liknar och skiljer sig en del åt från ”Lesser Matters”. Dom vemodiga melodierna finns kvar men ljudbilden är annorlunda. Det är ett större och lyxigare ljud som möter lyssnaren. Inte fullt så skevt som på ”Lesser Matters”, mer piano och stråkar – mindre gitarrer. Jag var lite tveksam först. Men jag behövde nog egentligen bara lite tid för att sjunka in i den. För någon månad sen satt jag på ett tåg med Pet Grief i hörlurarna och medan jag satt där och kollade ut genom rutan på det höstlika landskapet med övergivna skjul och nedsläckta hus då slog det mig äntligen vilken fantastisk skiva Pet Grief är. 

3. Ed Harcourt - The Beautiful Lie

Som jag har tvekat över den här plattan. Ena stunden har jag tyckt att det är den bästa skivan han har gjort, nästa stund har jag bara tyckt att det är en blek och förutsägbar upprepning. I slutänden får jag väl konstatera att det är en bättre skiva än både ”From Every Sphere” och ”Strangers”, men sämre än ”Here Be Monsters” och ”Maplewood”.
Det är en skiva full av storslagna pianoballader, Ed Harcourt erkänner slutligen att han helst av allt skulle ha velat levt i en jättestor borg i Skottland under 1800-talet. Han låtsas som han gör det också och visst, det är en lögn men det är en jävligt vacker lögn.


4. Emil Jensen - Orka då

Det kan bero på att han är en sån fantastiskt sympatisk person den där Emil. Det kan också bero på att han gör såna fantastiska live-framträdanden där han blandar Poetry Slam och låtar. Men mest av allt beror det så klart på att ”Orka Då” är en fantastiskt bra skiva.
Det är inte så många artister som klarar av att skriva texter på svenska utan att det blir platt och tråkigt. Men Emil Jensen är definitivt en av dom. Och ”Sländornas Dag” är årets vackraste vals.


5. Loney, Dear - Sologne

Årets femte bästa skiva är också gjord av en Emil. Emil Svanängen har den där otroliga förmågan att skriva melodier som lyfter och seglar upp i himlen så man tror att han nästan måste vara släkt med Brian Wilson på något sätt. Jag behöver egentligen inte säga så mycket mer än att ”The Battle of Trinidad and Tobago” och ”In With The Arms” är två av årets finaste låtar.


6. The Pipettes - We Are The Pipettes

Det räckte egentligen med att höra ”Your Kisses Are Wasted On Me” och att se videon till ”Pull Shapes” för att jag skulle falla pladask. Det är svårt att motstå ett band som flirtar så mycket med 60-talets girlgroup-estetik som The Pipettes gör. Men om man ska vara lite kritisk så har ”We Are The Pipettes” egentligen bara 5-6 riktigt, riktigt bra låtar. Resten är utfyllnad. Dom låtarna är dock så bra att dom väger upp dom mindre bra.
Jag såg The Pipettes på Emmabodafestivalen och det var kul såklart men kanske ändå inte så bra som jag hade hoppats. Men å andra sidan vet jag inte om The Pipettes gör sig bäst på en liten scen i skogen i Småland. Det är på dansgolvet dom hör hemma. 

7. [ingenting] - Mycket väsen för ingenting

Texterna påminner ibland lite om bob hund, musiken påminner ganska mycket om Peggy Lejonhjärta. Men det kvittar att [ingenting] inte gör någonting speciellt nytt eller eget. För dom gör det ju så bra.
Ni har säkert hört ”Punkdrömmar” och gillat den. Och visst, den är bra, men hårdast tycker jag ändå [ingenting] träffar i dom långsammare låtarna som pianoballaden ”Bergochdalbanan”. Där hör man verkligen den förbannade övertygelsen som finns i det här bandet.


8. The Knife - Silent Shout

Sönderhyllad av alla kritiker, spelad överallt på radio och MTV. Fast visst är det kul att en så i grunden annorlunda och frånstötande skiva som Silent Shout kan nå en så stor publik. Jag lyssnar inte så ofta på The Knife, inte för att jag inte gillar dom utan för att den rätta stämningen sällan infinner sig. Dock var stämningen helt perfekt när dom spelade på Arvikafestivalen i somras, kanske den bästa ”konsert” jag har upplevt någonsin.

9. Bruce Springsteen - We Shall Overcome: The Seeger Sessions

Efter sömnpillret som kom förra året och hette “Devils & Dust” gjorde Springsteen det enda raka. Han samlade ihop ett jättestort gäng och spelade in den totala motsatsen en skiva fylld från golv till tak med glad och svängig folkmusik. Som nån snubbe i DN skrev häromdagen så är det bästa med ”We Shall Overcome” att Bruce har fått tillbaka  spelglädjen. Om han kan spela in en ny skiva med egna låtar med samma eufori som på den här skivan kommer ingen bli lyckligare än jag.


10. Bob Dylan - Modern Times

Jaa... det är ju Dylan som det gamla ordspråket lyder. Han är fortfarande den gnälligaste och grinigaste gubben i hela världen och sånt tycker jag man måste belöna. Det är rätt tråkigt ibland men det finns också ögonblick på den här skivan som är helt underbara.
Som i ”When the deal goes down” när han sjunger med sprucken röst:
”We eat and we drink, we feel and we think/ Far down the street we stray/ I laugh and I cry and I’m haunted by/ things I never meant nor wished to say.” Det kanske låter löjligt men varje gång jag hör det får jag en stöt i hjärtat. Det finns faktiskt en anledning till att jag just har pröjsat femhundra spänn för att se gubbjäveln i Globen.    


Bubblare: Moneybrother, Magic Numbers, The Plan, Vapnet, Belle & Sebastian, Mattias Alkberg BD, The Concretes och Lily Allen.


Kommentarer
Postat av: Anonym

Låt 2007 bli året då Imemine tar över världen! Grym lista, borde lyssna mer på The Knife.

2006-12-18 @ 20:29:39
Postat av: Johan

Hmmm, du har listat många skivor som jag har lyssnat lite snabbt på och sedan avfärdat. Jag kanske borde ge dem lite mer speltid helt enkelt.


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback