I Me Mine

 

Jag ligger i sängen
på ett hotellrum i Alice Springs.
Andas.
Svettas.
Försöker se men värmen är så stark
att mina ögon klibbar igen.
Igen.
 
På gatan nedanför
ligger en hund på en trappa.
Han rör inte en min
när flugorna surrar i ansiktet på honom.
 
Precis som turisterna flockas
och festar på kadavret av en döende stad:
En spökstad
 
Vi är det enda som håller den vid liv.
”We’re keepin’ you alive” säger den fete amerikanen
och viftar med en sedelbunt framför aboriginen.
Håller den vid liv
bara för att kunna fortsätta frossa på den.
 
På nätterna
förnedrar vi oss
förför varann
förökar oss
vaknar upp och förbannar oss själva
för att vi aldrig förnekar oss.
 
Mitt i allt: Aboriginerna.
Så naturliga att dom liksom
smälter ihop med staden.
 
En gång i tiden var deras kroppar långa, ståtliga.
Nu vaggar dom fram på gatorna
med uppsvällda ansikten
och trasiga tänder.
 
Deras kroppar har blivit till en mjuk, klumpig deg.
 
Och med samma uttryckslösa ansikten som hunden
ser dom på
när ännu en snabbmatsbutik slår upp portarna.
 
Vi köper solglasögon för att skydda oss från deras blickar.
Men i ögonvrån undgår vi inte att se
hur dom fortsätter vagga fram.
 
Ett klick!
Och ett livsöde har reducerats
till ett pittoreskt fotografi.
 
Man kan klistra in det i ett album
visa upp det för sina vänner
och utbrista: