I Me Mine

Det är bara en månad sen jag kom hem från Australien. Bara en månad sen, jag kan inte fatta det, det känns så otroligt avlägset nu. Både i tid och rum. Och här i landet där inget händer blir det ju lätt att man längtar tillbaka och börjar romantisera det som var. Som jag alltid gör med allting. Men jag ska inte ljuga för er för ett tag var det rätt förjävligt. Jag gick t.ex. en vecka och gjorde knappt något annat än att rensa ogräs och skyffla gödsel. Jag hade ingen vän, inget att göra och just då trodde jag inte att jag skulle sakna Australien ett piss. Men det fanns stunder också då allt var underbart. Som den där kvällen på Tasmanien t.ex.
Jag hade åkt på en tredagarsutflykt i minibuss med guide för att få se så mycket som möjligt av Tasmanien. Och det var en så himla trevlig grupp, den bästa man kan tänka sig nästan. Det var en kille från Belgien som hette Tom och som jobbade på bank och det låter ju kanske inte så kul men han visade sig vara världens film- och musiknörd. Vi pratade om Scorsesee och Coppola och vilket år Dylan verkligen var som bäst. Jag sa 1966, han sa 1975. Och det var en tjej från Japan som var väldigt blyg och hela tiden sa "Ohhh!" och "Ahhh!" och jag tyckte det var lite kul så jag började säga "Ohhh!" och "Ahhh!" till henne och det tyckte hon var lite kul. Och guiden var hur skön som helst. Han hade pluggat i Finland och varit i Sverige en del och tyckte att "Jönköping" och "Växjö" typ var det roligaste som fanns. "I was in Vaexjo for two days, 'cause i have a friend who lives there and when I first saw that name spelled I thought, Oh my god, how the fuck do you prenounce that?" Jag blev faktiskt lite impad av att han kände till en del svenska band som typ kent och bob hund. Och så var det en tjej som hette Eileen och kom från Irland. Och jag kunde ha blivit kär i henne bara därför. Men sen var hon otroligt söt också. Och när hon tittade på mig så där under luggen och log lite och vände bort blicken och tittade ner i marken... Shit asså! jag kan bara inte stå emot sånt, jag faller som en jävla fura.
Den där kvällen som jag tänkte komma till så var vi på ett litet hotell långt ute i djungeln. och dom hade kareokebar. Och jag svor en gång för länge sen  i Motala att jag aldrig mer skulle sjunga kareoke. Men jag var trots allt så långt hemifrån man kan komma nästan och jag har trots allt brutit löften förut. Alex, guiden, började sjunga och vann en flaska vin för att han var så modig att han vågade inleda som han sedan bjöd generöst på. Och lite senare gick jag och Alex upp tillsammans och sjöng American pie. Vi sjöng American pie på en liten kareokebar på Tasmanien av alla ställen, och nu varnar jag er för det kommer snart komma en klycha, för trots att vi aldrig hade träffats förut så dom där tio minuterna då vi stod där och det kändes som låtjäveln aldrig skulle ta slut så kändes det nästan som om vi varit vänner i hela livet. och sen, efter lite mer vin och öl, gick jag upp igen, ensam den här gången, och sjöng Imagine. Man kan vara nästan nykter och sjunga American pie, det går bra, men ska man sjunga Imagine i en kareokebar ska man vara bra jävla packad. Och det var jag nog också. Men jag minns i alla fall att Eillen log mot mig när jag sjöng "You may say I'm a dreamer, but I'm not the only one".

Jag har inte berättat om henne för nån förut, jag  vet inte varför. Det finns i och för sig inte så mycket att berätta heller. vi blev ganska bra vänner dom där tre dagarna men sen sågs vi aldrig mer. Men det skulle nog ändå aldrig blivit nåt, för hon var geolog och jag är totalt ointresserad av stenar. Eller, ja, jag kan ju skylla på det i alla fall.