Pussel

Plötsligt tror jag att jag har insett att världen bara är ett stort pussel, att vi bara är pusselbitar som nån Gud har spritt ut över jorden för att vi ska kunna ägna våra liv åt att leta runt efter den pusselbiten som vi hör ihop med för om han inte hade rört runt oss, om vi hade hört ihop från början hade livet blivit helt jävla meningslöst och vi hade stått still istället för att leta och vad är väl livet om inte ett enda letande, vad är ett svar utan en fråga och vad är det för vits med ett pussel som redan är färdiglagt?

Och så slipar vi våra vassa kanter för att kunna passa in bättre, för att inte sticka ut, så slipar vi kanterna i tron att vi kommer ha lättare att hitta den pusselbiten vi hör ihop med om vi inte är så jävla klumpiga och oformliga, så slipar vi kanterna och förstår aldrig att pusslet hela tiden byter skepnad, att det hela tiden byter motiv men ändå ständigt är lika jävla sanslöst vackert...

Eller så går vi och tror att vi är den unika pusselbiten, pusselbiten som ska binda samman hela mänskligheten, pusselbiten som ska göra oss till ett igen men om vi lyfter blicken en aning ser vi alla andra pusselbitarna som också tror dom är unika och vi ser att alla pusselbitarna är lika viktiga och vi ser att pusslet aldrig kommer bli helt att vi kommer att fortsätta pussla till och med när vi sitter på ålderdomshemmet kommer vi fortsätta pussla vi kommer fortsätta lägga ihop bit för bit för bit och när vi tror att vi nästan är klara, att vi äntligen har kommat lösningen på spåret, att vi kommer vakna upp nästa dag med pusslet utlagt framför oss på golvet då...

dör vi bara.

Och när jag tror mig ha insett det där kan jag känna hur jag lyfter, hur jag ser hela pusselvärlden breda ut sig framför mina fötter, jag ser alla vilsna pusslare pussla runt, runt, runt och för ett ögonblick tror jag att jag står över det där att jag är ett ufo på studieresa att jag är biten som inte fyller någon funktion...

men när jag kretsar runt uppe bland molnen i jakt på en planet där jag hör hemma får jag plötsligt syn på dig och då vet jag att..



jag vill pussla med dig
jag vill pussas med dig

Kommentarer
Postat av: Lovisa

Jag tyckte om din metafor, att mänskligheten skulle vara ett pussel. Jag vet inte om jag förstod allt, men det fick mig att reflektera över olika saker, vet inte om jag tolkat allt rätt..

Ja, jag vet inte, kanske letar vi hela livet efter någon, något som ska göra oss fullständiga på något sätt.. Vet inte om det fungerar så. Som du säger så tror jag att det är tråkigt om vi, som pusselbitar slipar de vassa kanterna.. För jag menar, det är ju det som är unikt och speciellt med oss som vi ju vill ska bli uppskattat.. Detta sökande efter någon som förstår, älskar och uppskattar en blir på något vis inte rättvis mot oss själva eller andra om vi bara anpassar oss helt, när man egentligen vill att någon ska älska en som man är, som en helhet, inkluderat alla de sidor som är unika för oss.. Men jag tror också att det finns mer än en person man passar ihop med, och man behöver många människor med olika egenskaper omkring sig för att vara lycklig.. Jag menar en pusselbit har ju flera sidor och hörn.. :) Ja, klart pusselbitarna alla är unika och viktiga, och även om det är rörigt och aldrig blir färdigt, och livet aldrig blir fullständigt och saker och ting är komplicerade och obegripliga så är det ändå allt man har och det är nog ändå underbart..

2006-08-02 @ 13:28:57
Postat av: valle

Tackar, tackar.

2006-08-04 @ 16:18:34
Postat av: Lo

Hittade din blogg av en slump, och gillar verkligen det du skriver. Ville bara säga det :)

2007-02-19 @ 17:47:49

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback