Ett lejon med röd halsduk - directors cut

 
Okej, jag har skrivit en ny version som jag tycker är bättre än den första. Samtidigt gillar jag den första också på sätt och vis, så jag låter den vara kvar. Säg gärna vilken version ni gillar mest.
Jag kan väl passa på att tillägga att jag har stulit en del beskrivningar från en kille som heter Alexander och skriver fantastiskt bra. Ibland kan man inte låta bli. Säg inget.


Du knackar på dörren – tre hårda knackningar, vår hemliga portkod som vi hittade på när vi var små och den källare jag bor i nu var vårt hemliga tillhåll. För ett ögonblick känns det nästan som att jag är där igen; vi kommer återigen sitta på golvet och rita upp nya världar, skapa egna språk och glömma verkligheten för några timmar. Men när jag öppnar ser jag att du är äldre nu. Du har bytt frisyr, eller du kanske inte hade någon frisyr förut, nu har du i alla fall en väldigt avancerad uppsättning. Ett tecken på att du har börjat bry dig mer om ditt utseende. Du har på dig den där blå klänningen, den som du ärvt av din farmor och som du nästan aldrig använder och jag ser att du har på dig halsbandet med ett lejon i. Du är född i lejonets tecken och jag tror egentligen inte på stjärntecken men om ett lejon betyder mod så kanske ändå att stjärnorna hade rätt den där gången.

Du är modig, jag brukar säga det till dig ibland och du brukar skaka på huvudet. Jag är inte modig, säger du, jag är livrädd. Men jag måste utmana min rädsla. Jag måste göra alla dom här vansinniga sakerna för annars skäms jag. Jag skäms inför mig själv och den där skammen äter upp mig när jag ligger i min säng och Gud det gör så ont. Gud det gör så ont. Känner inte du så också?
Jag nickar. Jo, men jag tror att jag har ett alltför starkt överjag. Det är ju därför jag dricker så mycket.
Äh, säger du. Du ska inte lita för mycket på Freud. Han var bara en pervers gubbe och nu är han död. Du säger det så lättsamt. Jag försöker styra över samtalet på något annat för jag vill inte prata om döden med dig. Jag kan fortfarande höra ambulanstjuten, jag kan fortfarande känna lukten från sjukhuskorridorerna, jag kan fortfarande se doktorernas bekymrade miner.

Men det där är minnen. Nu är nu. Du står i min hall och du ser lyckligare ut än på länge.
Hej, det var längesen, säger jag.
Mmmm, för längesen.
Men du var kul att du ville komma förbi nu.
Ja, jag tänkte att vi skulle ta och fira lite. Du plockar fram en flaska vin ur väskan du bär på. Jag ser att det finns fler flaskor.
Vad ska vi fira?
Att jag har fattat ett viktigt beslut.
Okej, och det innebär... Du svarar inte, ler bara lite spefundigt. Jag blir ståendes kvar i hallen medan du tar fram glas, sätter på en skiva med Nick Drake och ställer fram stearinljus på bordet. Allt i en rörelse. Sen sätter du dig i soffan. Men du är rastlös, du går runt i lägenheten, kollar i min bokhylla fast du redan vet vad som står där. Du plockar ner en diktsamling av Karin Boye och börjar recitera för mig:


Jag är sjuk av gift. Jag är sjuk av en törst,
till vilken naturen icke skapade någon dryck.

Ur alla marker springer bäckar och källor.
Jag böjer mig ner och dricker ur jordens ådror
dess sakrament.

Och rymderna svämmar över av heliga floder.
Jag sträcker mig upp och känner läpparna våta
av vita exstaser.

Men ingenstans, ingenstans...

Jag är sjuk av gift. Jag är sjuk av en törst,
till vilken naturen icke skapade någon dryck.

Du läser med dramatisk stämma och slår igen boken med en smäll. Sen skrattar du. Det är något som är konstigt. Du brukar inte göra narr av Karin Boye vanligtvis och du är nästan misstänksamt glad. Jag tror aldrig jag har sett dig så glad.
Slappna av nu för fan säger du. Kom och sätt dig här.
Jag slår mig ner i soffan och börjar intala mig själv at jag bara inbillar mig saker. Vi dricker och pratar, samtalsämnena växlar fram och tillbaka som dom alltid gjort. Du med ditt forscerade tempo, du nästan snubblar på orden, jag med mina nickningar. Vi pratar om när jag hade en tand som hängde löst i flera dagar och hur du brukade reta mig för att det gjorde ont när jag försökte äta, den gången när vi gömde oss på en cirkusvagn och följde med ända ner till Italien, den gången då vi upptäckte en helt ny planet och när vi kom på en medicin mot aids. Eller drömde vi bara? Men vi pratar också om dom plågsamma minnena; Alla inskränkta ungar som hatade dig och såg upp till dig på en och samma gång. Det var klart att dom var avundsjuka på dina röda lockar, det var klart att dom var avundsjuka på dig för att du vågade gå fram och börja hångla med vem som helst. Förstod du aldrig det? Jag minns allt som naglarna mot glas.

När vi pratar känns det nästan som att vi alltid har gjort allting tillsammans. Delvis därför är du mycket mer som en syster än en flickvän för mig. Faktiskt. Vår vänskap går så långt tillbaka, innnan vi visste något om såna känslor. Jag skulle aldrig kunna älska med dig, det skulle bara kännas fel.

Jag reser mig upp för att gå på toa och känner hur det snurrar, vinet har redan sabbat balanssinnet. Du skrattar åt mig, som vanligt blir jag full mycket snabbare än du. När jag kommer tillbaka har du tagit på dig jackan igen. Du tar på dig din röda halsduk, virar den trehundra varv runt halsen. Själv har jag aldrig halsduk, jag tycker det är stickigt och obekvämt. Jag tror du också tycker det egentligen, men du bär den stolt ändå. I en småstad så kan en stickad halsduk vara en viktig symbol. Du är en av alla dom som vill visa att du är annorlunda. Men det som skiljer dig från dom andra är att du faktiskt är det, inte bara utanpå.
Kom,vi måste gå nu, säger du. Vi tar med oss vinet.

Vi går ner till lekparken, du sätter dig i en gunga och börjar gunga fram och tillbaks. Jag ställer mig bakom och skjuter på. Du skrattar, ett hysteriskt skratt. Som Marilyn Monroe tänker jag samtidigt som du hoppar. Du landar i snön en bit bort. Jag hjälper dig upp och du bara fortsätter skratta. Jag är fortfarande fullare än du men du har närmare till galenskapen. Du vågar släppa in demonerna på ett annat sätt, du till och med välkomnar dom medan jag gör allt jag kan för att behålla mitt förnuft och min sans.

Sen går vi. Vi roar oss med att kasta småstenar mot fönsterrutor ett tag. När dom kommer fram till fönstret springer vi iväg och gömmer oss.
Vi fortsätter gå runt i kvarteret och plötsligt, utan att blinka, springer du in genom dörren till ett höghus. Jag springer efter men du är snabbare, du ligger hela tiden en halv trappa före mig. Till slut når du takluckan och kommer ut på det snötäckta taket.

När jag kommer ut ser jag att du går längsmed kanten. Jag går bakom dig men vågar inte komma för nära. Jag känner på mig vad du kommer att göra, jag borde ha litat på mina instinkter. Jag skriker men du hör mig inte, du kan bara höra Nick Drake, Marilyn Monroe och Karin Boye nu.
Det är kanske sex meter till nästa hustak. Jag vet att du kan hoppa längre än så, du tävlade i längdhopp i flera år innan du tröttnade på det som så mycket annat. Men nu är du full och det är kallt och halt. Du tar sats och springer. Jag skriker Nej! samtidigt som du hoppar. Du landar som en katt på andra sidan. Vi står där en stund på varsitt hustak och ser på varann. Ibland har vi varit så nära varann att jag nästan trott av vi var samma person men nu är vi kanske längre ifrån varann än någonsin tidigare. Din klänning fladdrar i vinden, som Marilyn Monroes på den där bilden och jag vet inte alls varför jag tänker på Marilyn Monroe nu för du är ju inte särskilt lik henne egentligen. Jag går fram till kanten.
Är du verkligen, verkligen säker? ropar jag över taken. Tänk på när vi badade nakna i havet, när vi tog hand om en katt som nästan var död och vi hjälptes åt att få henne att må bra och när vi skolkade från gympan och tjuvrökte uppe i den där kojan. Fan, är det inte värt någonting?
Men det är ju just det det är! Skriker du tillbaka. Har du inte fattat det? Om jag hoppar nu kommer allt det där ändå finnas kvar. Men jag vill inte bli mamma, jag vill inte bli gammal, jag vill inte sitta på ett ålderdomshem och prata gamla minnen. Jag vill dö nu.
Du är en idiot! Skriker jag. Och förbannat jävla självisk!
Du slutar skrika. För ett ögonblick tror jag att du är på väg att börja gråta men det gör du inte såklart. Jag har aldrig sett dig gråta, jag kommer inte göra det nu heller.
Jag vet... säger du tyst. Jag vet, jag är självisk. Förlåt att jag drog med dig hit upp. Det var dumt gjort, jag borde aldrig ha dragit in dig.
Säg inte så! Om du tror att jag hellre skulle sitta kvar och låta dig ta livet av dig på egen hand så är du en ännu större idiot!

Du knäpper upp jackan och slänger ifrån dig den. Sen tar du av dig stövlarna och strumporna så du står barfota i snön. Du tar av dig halsduken och håller den i handen. Sen tar du sats igen, inte lika lång den här gången. Och du hoppar. I luften låter du halsduken veckla ut sig, som en röd svans. Du landar precis på kanten framför mig där jag sitter på knä. Du halkar och är på väg att ramla ner men jag får tag i den ena kanten på halsduken. Du håller hårt i den andra och din tyngd gör att jag ramlar framlänges men jag ligger fortfarande kvar på taket och du håller fortfarande hårt i den andra änden. När jag tittar ner ser jag att du har tappat halsbandet, du är inget lejon längre bara en liten rädd kanin.
Du får inte dö säger jag.
Du får inte dö.
Du säger ingenting, men du håller fortfarande hårt om halsduken. Jag skriker, men ingen hör mig. Det är tomt på gatan nedanför och mörkt i alla fönster.
Jag försöker hasa mig bakåt och på så sätt dra upp dig. Men det går inte heller, du är för tung.
Vi kanske kommer dö, säger jag, men då har vi i alla fall dött tillsammans. Snälla släpp inte taget.
Jag vet inte vad jag ska göra och därför börjar jag sjunga. Jag sjunger den där sången mamma brukade spela ibland när vi var små och vi brukade sätta oss under bordet och hålla varandras händer och lyssna, lyssna...

Sunday morning
And I'm falling
I've got a feeling I don't want to know
Early dawning
Sunday morning
It's all the streets you crossed, not so long ago
Watch out the world's behind you
There's always someone around you who will call
It's nothing at all
It's nothing at all

Jag sjunger och sjunger och märker inte ens att takluckan öppnas och att en gubbe kommer upp.
Vad fan i helvete håller ni på med?! skriker han.
Sen springer han fram och börjar dra i mig. Han är stark, jag känner hur hans styrka går igenom mig och vidare ut i dig. Snart står vi på taket alla tre. Han kramar om oss.
Gör aldrig så här igen säger han. Ni är så unga.
Du håller halsduken framför ansiktet, jag tror att du gråter.
Du ska inte lyssna så mycket på Karin Boye säger jag. Hon är död, men vi lever.
Kom, nu går vi hem.



Kommentarer
Postat av: Jazzkatt

Jag gillar båda på olika sätt. Den första kändes mer levande, plågsamt levande. Men som den popkulturnörd man är gillar jag användadet av sunday morning och karin boye i den andra. Tvingas jag välja en version väljer jag nog den första ändå.

Postat av: Anonym

Det är klart att jag tycker bäst om version två. Alla vill vi ju ha en "happy end", eller hur? Skämt åsido, båda versionerna känns fel. Den andra är dubbelt fel. Jag tror inte att man hoppar två gånger, inte ens om man är ett lejon. Det är en vacker bild när hon klamrar sig fast i halsduken. Det är ju det de flesta självmord handlar om - att vilja bli sedd och vilja bli räddad. Men jag förstår inte vad mannen hade uppe på taket att göra.

2006-10-09 @ 20:50:01
Postat av: hej

fint!

2006-10-30 @ 00:12:12

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback