I Me Mine

"Det är en bok", sa jag. "Det är en bok som ni skriver på." Jag fick den gamla glossen att låta mycket sträv. "Jag har alltid haft den största beundran för såna som kan skriva böcker."
Sen tittade jag på översta arket, och där stod titeln - EN APELSIN MED URVERK - och jag sa: "Det var väl ett bra glopigt namn. Vem har nånsin hört talas om en apelsin med urverk?" Sen läste jag upp en bit högt med väldigt stark och liksom predikande gloss:
"Försöket att påtvinga människan, en organisk varelse kapabel till en godhet som är avsedd att fukta Guds skäggprydda läppar med sin ljuva saft - försöket, säger jag, att påtvinga henne lagar och villkor som är avsedda för en mekanisk skapelse, mot detta höjer jag min pennas svärd-."
Dim lät höra sin gamla läppmusik åt det där, och jag blev själv tvungen att smecka. Sen började jag riva sönder arken och strö ut bitarna över golvet, och den där skrivarmutschen blev liksom besumnig och flög på mej med hopbitna sovisar som lyste gula och naglarna höjda som klor. Så det var tecknet till gamle Dim, och han grinade och lät uh uh uh och ah ah ah och sköt in sej på den där veckens babblande råtta, krack krack, först vänster knytis, sen höger, så att vår gamla drogis det röda - rött vino på fat, likadant överallt som om det kom från samma stora firma - började rinna och fläcka ner den fina rena mattan och bitarna av hans bok som jag fortfarande rev i razz, razz."



Jag håller på och ska skriva en analys av Anthony Burgess "A Clockwork Orange" och Stanley Kubricks filmatisering av boken. Jag har läst boken en gång tidigare och sett filmen ett antal gånger men jag blir ändå väldigt fascinerad när jag läser om boken och ser om filmen. Båda verken känns så otroligt genomtänkta. I boken är det språket som lyfts fram, ett språk som är fyllt av ryska låneord men som man ändå kan läsa och förstå ganska obehindrat utan att kolla i ordlistan längst bak. I filmen är det snarare det visuella som man har valt att lyfta fram; kostymerna, miljöerna etc. Men det centrala temat är givetvis detsamma i både boken och filmen. Den fria viljan. Att godhet inte är något som kan indoktrineras utan något som varje människa själv måste förstå.
På något sätt ser jag hur det här flyter in i det jag skrev om igår. I "A Clockwork Orange" har extremitetsskruven dragits åt till max. Det är bara i våldet och erotiken som huvudpersonen Alex finner glädje, "de skräcksköna upplevelserna".
Och lösningen på problemet heter förstås hjärntvätt. Det är ju känslorna som ställer till problem, så varför inte bara eliminera känslorna?

Första gången jag såg "A Clockwork Orange" var jag kanske 15 år och jag minns att jag hade svårt att somna efteråt. Jag tycker fortfarande att det är en obehaglig film, framförallt för att Malcolm McDowell spelar så ruskigt bra. Det kan vara en av dom bästa skådespelarprestationerna någonsin. Men idag kan jag också tycka att den är obehaglig på ett annat sätt, för att den ligger så nära verkligheten. Anthony Burgess skrev boken 1962 och den filmatiserades 1973. Jag säger inte att det inte fanns våld även på den tiden, men ändå känns det som att det här planlösa, fullständigt känslokalla våldet har upptstått efter det. Man skulle ju lätt kunna jämföra Alex och hans drogisars räder med dödsskjutningerna på skolor i USA. Och med tanke på att USA ständigt verkar leta efter de enklaste lösningarna på alla problem känns inte hjärntvätt alltför avlägset heller.
Urverket tickar på med obehaglig precision.