I Me Mine

Det var en gång en pojke som hette Pedro. Ända sedan han var liten hade Pedro haft en sjukdom som gjorde att han inte under några som helst omständigheter fick gå utanför dörren. När han var liten brukade alltid hans mamma vara hemma och pyssla om honom och berätta sagor för honom, för hon var nämligen vad man på den här tiden brukade kalla hemmafru. Men när han var sju år kom de fram till att tiden var mogen för Pedro att klara sig på egen hand. Och hans mor, som var väldigt klok och förståndig trots att hon var en mor, kände sig trött på att bara sitta hemma hela dagarna medan hennes make var ute och försörjde familjen. Så hon skaffade sig ett jobb och lämnade Pedro ensam om dagarna i det stora och dystra huset.

 Nu kanske ni tycker att det var synd om Pedro men jag ska säga er att det inte alls var särskilt synd om Pedro. Huset var nämligen så stort att det tycktes finnas ett oändligt antal hemliga gångar för honom att utforska. Ofta brukade han ägna sina dagar åt att ströva omkring i de oändliga matsalsgångarna och skrika så det ekade i de lugubra salongerna. Men förr eller senare brukade det alltid sluta med att han hamnade i det enorma rum som kallades för biblioteket och där det fanns tusentals, nej miljontals, böcker att läsa. Men det var inte böckerna som i första hand intresserade Pedro. Nej, istället var det den tavla som satt på väggen som vette åt norr i biblioteket. Det var en mycket stor och praktfull tavla och så betagande att alla som såg den för första gången drog efter andan. Det är omöjligt att i ord beskriva hur tavlan såg ut så jag ska därför inte heller försöka. Men i alla fall var det så att ingen visste riktigt vem det var som hade målat tavlan och inte heller tycktes den ha någon titel. Men den kallades allmänt för ”Kärleken” och utifrån det lämnar jag åt läsaren själv att försöka föreställa sig hur den såg ut.

Tavlan var så stor och det utspelade sig så mycket i den att det var svårt att få något ordentligt helhetsintryck. Man fick helt enkelt ta fasta på någon detalj i tavlan och studera den och därefter gå vidare till nästa del.
Detta var just vad Pedro gjorde, varje dag gick han och ställde sig framför tavlan och såg på den med stora ögon. Han kunde stå där i flera timmar och försjunka i den så till den milda grad att han helt glömde bort världen utanför. Det mest fantastiska med tavlan var att varje gång han gick och ställde sig framför den så hade den förändrats lite. Det var som att personerna i tavlan var levande och gick runt och gjorde saker när inte Pedro såg på. Och därför tröttnade han heller aldrig på att se på tavlan.

En kväll när han låg och försökte sova tyckte han sig höra röster någonstans utifrån som sa att om man lägger handen på tavlan så kan man sugas in i den och till slut bli en del av tavlan. Detta lät ju väldigt lockande, tyckte Pedro, men på en gång lite skrämmande. Han hade ju fortfarande aldrig varit utanför dörren och han visste inte riktigt om han var redo att lämna sitt trygga hem för en värld där allt tycktes vara möjligt.

När han blev ännu några år äldre märkte Pedro att det nästan gjorde ont att se på tavlan. Den var så stor och vacker och själv var han så liten och ful. Ibland ställde han sig under tavlan och tänkte att om han hade tur så kanske den skulle ramla ner på honom och så skulle han sugas in i den utan att egentligen behöva göra någonting alls. Men detta hände förstås aldrig.

 Så en dag var tavlan nerplockad och undangömd. När han frågade sina föräldrar var den var någonstans svarade de bara att de hade kommit fram till att tavlan kanske kunde ha skadlig inverkan på pojken.
Pedro sökte igenom huset, i varje vinkel och vrå letade han och tillslut fann han den, i ett hörn uppe på vinden. På något sätt visste han att det var den trots att den såg så väldigt annorlunda ut nu. Helt plötsligt var den mycket mindre och inte alls lika storslagen och praktfull som förut. För första gången kunde Pedro se att den var långtifrån perfekt. Proportionerna var konstiga och ansiktsuttrycken överdrivna, nästan som om det var ett barn som hade målat den. Men ändå var det svårare än någonsin tidigare att slita blicken från den.

Pedro var nu så gammal att han inte längre trodde på det där om att man kunde sugas in i tavlan. ”Det är ju trots allt bara en tavla, hur farligt kan det vara egentligen” tänkte han och så la han sin darrande hand på den. Plötsligt var det som att rummet runtomkring honom började snurra och han såg hur handen började sjunka in i tavlan. Och rätt som det var befann sig hela han inuti tavlan och när han insåg detta kände han ett djupt lugn. På något sätt var det som att alla hans bekymmer hade stannat kvar i världen utanför. 

Och såvitt jag vet så befinner han sig fortfarande där inne. Och han är såååå lycklig.