Världen genom din navel

Världen har lagt sig tillrätta på din navel nu.

Långsamt guppar den upp och ner i takt med
att du andas.

Runt den cirkulerar en humla som en
meteorit men
var inte rädd
var inte rädd
så länge vi håller oss
stilla kommer den inte göra oss
illa.


Du talar tyst om att hitta balans i
en värld som är ur balans.

Jag nickar och tänker på äpplen.



(Enligt Newton måste allt som en gång kommit upp också komma ner.

Det låter logiskt så vi tecknar fallskärmsavtal och
har alltid blicken riktad mot första bästa nödutgång men
det hjälper inte att fly från problemen
för ner kommer du alltid
ner kommer du alltid.)




Världen svajar till en sekund när du reser dig upp och
ser mig i ögonen.
Jag vågar aldrig möta din blick rädd för
att jag ska fastna där rädd för
att jag kommer vilja bosätta mig där och
aldrig vilja lämna dig
alltid vilja lämna dig.


Men nu ser jag dig.

Jag ser dig och något som jag har gått och saknat en tid.

Något som jag aldrig lärt mig namnet på men
vet att jag behöver.

Vet att jag behöver dig
mer än bara vill ha dig.




Du pratar igen om att hitta balans i
en värld som är ur balans.

Vi dansar en vals och
varje steg är ett äventyr
vi dansar utan att fråga hur
utan att fråga varför
vi bara
dansar.

Sen faller vi uppåt
på pin kiv.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback