Ett lejon med röd halsduk (tredje och förmodligen sista versionen)


Du knackar på dörren - tre hårda knackningar. Vår hemliga portkod som vi hittade på när vi var små och den här källaren, som jag numera har inrett och bosatt mig i, var vårt hemliga tillhåll. För ett ögonblick känns det nästan som att jag är där igen; vi kommer återigen sitta på golvet och rita upp nya världar, skapa egna språk och glömma verkligheten för några timmar. Men när jag öppnar ser jag att du är äldre nu. Ditt ansikte är inte ett barns längre utan en vuxen persons. Ditt pojkaktiga hår har du låtit växa ut och av fräknarna som brukade täcka ditt ansikte syns inte ett spår. Men det spefulla leendet är detsamma och när du öppnar munnen ser jag att din ena framtand fortfarande skjuter ut lite.
Du har på dig en svart kappa, blå jeans och mockaskor. Du bär på en stor, svart axelremsväska och runt halsen har du virat en tjock, röd, stickad halsduk.
Under halsduken sitter säkert halsbandet med ett lejon i, jag kan inte se det just nu men jag är säker på att det finns där. Du är född i lejonets tecken. Jag tror egentligen inte på stjärntecken men om ett lejon betyder mod så kanske ändå att stjärnorna hade rätt den där gången.

Du är modig. Jag sa det till dig den där kvällen innan du åkte men du skakade bara på huvudet. "Jag är inte modig", sa du, "jag är livrädd. Men jag måste utmana min rädsla. Jag måste göra det här nu, jag bara måste. Känner inte du också så ibland, att du bara måste göra någonting?"
Jag nickade. "Jo, men jag gör det oftast inte i alla fall. Jag tror jag har ett väldigt starkt överjag som säger åt mig att det är bättre att låta bli."
"Äh. Du ska inte lita för mycket på Freud. Han var bara en pervers gubbe och nu är han död."
"Du kommer väl tillbaka snart?"
"Det är klart" svarade du och jag trodde på dig. Jag hade ingen aning om att det skulle dröja tre år.

Men det där är minnen. Nu är nu. Du står i min hall och ser lite trött ut men samtidigt glad.
Innan jag hinner säga något ger du mig en kram, en lång och varm kram. När du släpper taget ser du nästan lite generad ut, som om du skäms över att du höll om mig så länge.
"Det var inte igår", säger jag och känner samtidigt hur korkat det låter.
"Nej, men jag hade vägarna förbi och tänkte se hur du har det nuförtiden", svarar du som om det vore den självklaraste saken i världen. Tre år utan ett ord och sen bara "jag hade vägarna förbi". Jag förstår ingenting.
"Jaha" säger jag.
"Du verkar inte så glad över det."
"Jo! Det är klart att jag tycker det är kul att du kommer och hälsar på, jag blev bara så paff."
Du ställer ner väskan på golvet och trollar fram en vinflaska ur den.
"Tadaa! Jag tänkte att vi skulle ta och fira lite."
"Fira? Vad ska vi fira?"
"Att vi inte har setts på länge till exempel. Och att jag har fattat ett viktigt beslut."
"Okej, och det innebär?"
Du svarar inte, ler bara lite. Sen tar du av dig skorna och går och sätter dig i soffan.
"Kom!" säger du och klappar lite på soffan. Jag går dit och sätter mig lydigt, som om jag vore din hund.

Samtalet är lite trevande först men snart kommer du igång och pratar lika fort som alltid, du nästan snubblar på orden. Själv nickar jag och lyssnar mest. Som vanligt. Du berättar för mig om Stockholm. Om journalisthögskolan där du pluggar och alla dina nya vänner. Du frågar vad som har hänt här hemma och jag vet inte vad jag ska svara. Vad har hänt egentligen? Allt och ingenting.
"Jag läste lärarprogrammet på universitetet i ett år men sen tröttnade jag och lade av. Sen dess har jag jobbat på stålverket."
Du ser på mig med en lite road min och ett höjt ögonbryn.
"Trivs du verkligen med det?"
Jag rycker på axlarna.
"Det duger."
"Det duger" upprepar du. "Du får inte bli en sån där person som säger att det duger, du måste göra det du vill och det du tror på."
Jag är beredd att invända och säga att det inte är så hemskt tråkigt som hon tror men sen tänker jag att det är bättre att bara låta saken bero.

Du reser dig från soffan och plockar fram två glas. Sen börjar du rota lite i min skivsamling och fastnar för en LP-skiva med Nick Drake som du sätter på.
Vi börjar prata om vad som har hänt med olika vänner och sen halkar vi in på en massa olika minnen från förr. Vi pratar om när jag hade en tand som hängde löst i flera dagar och hur du brukade reta mig för att det gjorde ont när jag försökte äta. Vi pratar om alla våra lekar. Den gången när vi gömde oss på en cirkusvagn och följde med ända ner till Italien, den gången då vi upptäckte en helt ny planet och den gången när vi kom på en medicin mot aids.
"Har du haft någon kontakt med din pappa under de här åren?" vågar jag till slut fråga.
Du skakar bestämt på huvudet.
"Vet han om att du är här?" En till lika bestämd huvudskakning.
Jag tänker att det är bäst att inte säga något mer om det, men då börjar du berätta.
"Du kommer väl ihåg den där gången när du var hemma hos mig och pappa kom hem full?"
Jag nickar, du behöver inte säga mer för att jag ska komma ihåg.

Vi satt i ditt vardagsrum och såg på TV. Det var bara några månader innan studenten, bara några månader innan du lämnade allt.
Vi var ensamma hemma eftersom båda dina föräldrar var ute, fast på olika håll. Klockan hade hunnit bli över två och du sa gång på gång åt mig att det nog var bäst att jag gick hem nu. Jag kunde inte förstå varför det var så bråttom, vi kunde väl i alla fall se klart filmen?
Sen kom han in, "Monstret" som jag tänkte på honom som efter den kvällen. Han raglade in genom dörren, gick fram till oss i soffan och frågade dig var din mamma var. Du svarade att hon hade gått hem till en vännina.
"Ljug inte för mig!" sa han. "Säg som det är istället, har han varit här? Vet du hur han ser ut?"
"Nej pappa. Jag vet inte hur "han" ser ut för det finns ingen "han"."
Plötsligt kastade han en vresig blick mot mig.
"Och vem fan är du då?"
"Det här är..." började du.
"Jag skiter i vem det är. Han ska ut härifrån!" skrek Monstret.
"Det är nog bäst att du går nu" mumlade du.
Jag nickade och skulle precis resa mig upp när din mamma kom in genom dörren, lika full hon.
Monstret gick fram till henne och skrek "Var fan har du varit?" och "Jag ska döda dig din jävla hora!" och en massa andra trevliga saker. Sen slog han henne. Du sprang fram för att hjälpa henne och han lyfte handen för att slå dig också. Men han slog aldrig. Innan han hade hunnit slå dig hade även jag rest mig upp och börjat springa mot honom. Han ställde sig bredbent beredd på att smälla till mig när jag kom fram till honom. Men istället kastade jag mig på golvet, tog tag i hans fötter och välte omkull honom. Jag kastade en snabb blick mot dig, du nickade och vi sprang ut ur lägenheten. Vi sprang hem till mig och gömde oss i källaren. Om vi hade varit lite smarta hade vi ringt polisen också men så långt tror jag inte att någon av oss tänkte.
Du återvände hem nästa dag. Jag sa att du fick stanna här om du ville, men du svarade bara att det nog var bäst om du gick hem igen.

"Det där var inte enda gången" säger du.
"Nej, jag förstod nästan det."
"Ja, det var väl ofrånkomligt att du skulle förstå till slut. Men jag försökte hålla det hemligt för dig, det var därför jag alltid ville att vi skulle vara här nere i källaren."

Vi övergår till att prata om andra saker. Vi dricker av vinet och så snart vi har tömt glasen fyller du på dem igen. När vi pratar känns det nästan som att vi alltid har gjort allting tillsammans. Delvis därför är du mycket mer som en syster än en flickvän för mig. Faktiskt. Vår vänskap går så långt tillbaka, innnan vi visste något om såna känslor. Jag skulle aldrig kunna älska med dig, det skulle bara kännas fel.
Plötsligt reser du dig upp och går fram till min bokhylla. Du plockar ut en diktsamling av Karin Boye och letar en stund innan du hittar dikten du söker. Sen ställer du dig mitt i rummet och börjar läsa högt för mig:

Jag är sjuk av gift. Jag är sjuk av en törst,
till vilken naturen icke skapade någon dryck.

Ur alla marker springer bäckar och källor.
Jag böjer mig ner och dricker ur jordens ådror
dess sakrament.

Och rymderna svämmar över av heliga floder.
Jag sträcker mig upp och känner läpparna våta
av vita exstaser.

Men ingenstans, ingenstans...


Jag är sjuk av gift. Jag är sjuk av en törst,
till vilken naturen icke skapade någon dryck.


Du läser med dramatisk stämma och slår igen boken med en smäll. Sen skrattar du. Det är något som är konstigt. Du brukar inte göra narr av Karin Boye vanligtvis. Och du är så konstigt glad, du bara skrattar åt allting.

Jag reser mig upp för att gå på toa och känner hur det snurrar, vinet har redan sabbat balanssinnet. Du skrattar åt mig, som vanligt blir jag full mycket snabbare än du. När jag kommer tillbaka har du tagit på dig kappan igen. Du tar på dig din röda halsduk, virar den trehundra varv runt halsen. Själv har jag aldrig halsduk, jag tycker det är stickigt och obekvämt. Jag tror du också tycker det egentligen, men du bär den stolt ändå. I en småstad så kan en stickad halsduk vara en viktig symbol. Du är en av alla de som vill visa att du är annorlunda. Men det som skiljer dig från dem andra är att du faktiskt är det, inte bara utanpå.
"Kom, vi går ut ett tag" säger du. "Vi tar med oss vinet."

Vi går ner till lekparken, du sätter dig i en gunga och börjar gunga fram och tillbaks. Jag ställer mig bakom och skjuter på. Du skrattar, ett nästan hysteriskt skratt. Sen hoppar du och landar i snön en bit bort. Jag hjälper dig upp och du bara fortsätter skratta. Jag är fortfarande fullare än du men du har närmare till galenskapen. Du vågar släppa in demonerna på ett annat sätt, du till och med välkomnar dem medan jag gör allt jag kan för att behålla mitt förnuft och min sans.

"Det är en sak jag måste berätta för dig" säger du när du har kommit upp på fötter igen.
"Vadå?"
"Mamma dog inte i cancer som jag har sagt."
Jag stirrar på dig. Plötsligt minns jag den där kvällen så tydligt.

Det var bara två veckor efter att vi hade tagit studenten. Du kom hem till mig och jag såg genast att det var någonting som var fel. Du satte dig mittemot mig, tände en cigarett och berättade helt sakligt att din mamma hade dött i cancer för fyra dagar sen.
Jag hade ingen aning om vad jag skulle säga, hade aldrig varit med om något liknande.
"Jag visste inte ens att hon hade cancer? fick jag fram till slut."
"Jag ville inte berätta det för dig. Jag trodde hon skulle bli bra."
Jag ville trösta dig men kunde inte komma på några bra ord att säga. Till slut var det istället du som bröt tystnaden.
"Jag kom mest hit för att säga hej då. Jag åker till Stockholm imorgon. Jag har redan bokat tågbiljett och ett rum på ett vandrarhem. Jag vill inte vara kvar här längre, jag står inte ut."
Jag försökte inte hindra dig, jag sa bara att du var modig.

"Vad dog hon av då?"
"Det var pappa" säger du tyst.
Och plötsligt blir allt så självklart, så självklart att jag inte förstår att inte den tanken har slagit mig tidigare.
Vi är tillbaka där vi började promenaden, utanför hyreshuset där min källare ligger. När vi kommer in i trapphuset frågar du om vi inte kan gå upp på taket en stund.
Vi kommer upp på taket som är helt blankt av snö. Du går fram och ställer dig vid kanten och tittar ner.
"Kan du inte gå bort därifrån, jag blir nervös" säger jag.
Du svarar inte, står bara och tittar ner länge. Sen börjar du springa.

Det är nästan fyra meter till nästa hustak. Jag vet att du i nyktert tillstånd kan hoppa mycket längre än så. Men nu är du full och det är kallt och halt.
Du hoppar och landar som en katt på andra sidan. Vi står där en stund på varsitt hustak och ser på varann. Ibland har vi varit så nära varann att jag nästan trott av vi var samma person men nu är vi kanske längre ifrån varann än någonsin tidigare. Din klänning fladdrar i vinden, som Marilyn Monroes på den där bilden. Jag går fram till kanten.
"Vad fan håller du på med? Du kunde ha dött om du hade ramlat!"
"Och vad skulle det ha gjort?" skriker du tillbaka. "Jag har ju ändå inget att leva för."
"Vadå inget att leva för? Du har ju jobb, du har vänner..."
"Trodde du verligen på det där? Hur skulle jag ha kunnat komma in på journalisthögskolan med mina dåliga betyg? Jag lever på a-kassa. Sitter hemma och ser på tv hela dagarna och går ut och super på helgerna. Det är inget liv."
"Men tänk på allt roligt vi har gjort tillsammans! Tänk på när vi badade nakna i havet, när vi tog hand om en katt som nästan var död och vi hjälptes åt att få henne att må bra och när vi skolkade från gympan och tjuvrökte uppe i den där kojan. Fan, är det inte värt någonting?"
"Men det är ju just det det är! Har du inte fattat det? Om jag hoppar nu kommer allt det där ändå finnas kvar. Men jag kommer aldrig bli lika lycklig igen som jag var då så jag kan lika gärna dö nu."
"Du är en idiot!" skriker jag. "Och förbannat jävla självisk!"
Du slutar skrika. För ett ögonblick tror jag att du är på väg att börja gråta men det gör du inte såklart. Jag har aldrig sett dig gråta, jag kommer inte göra det nu heller.
"Jag vet..." säger du tyst. "Jag vet, jag är självisk. Förlåt att jag drog med dig hit upp. Det var dumt gjort, jag borde aldrig ha dragit in dig."
"Säg inte så! Om du tror att jag hellre skulle sitta kvar och låta dig ta livet av dig på egen hand så är du en ännu större idiot!"

Du knäpper upp kappan och slänger ifrån dig den. Sen tar du av dig skorna och strumporna så du står barfota i snön. Du tar också av dig halsduken och håller den i handen. Sen tar du sats igen, inte lika lång den här gången. Och du hoppar. I luften låter du halsduken veckla ut sig, som en röd svans. Du landar precis på kanten framför mig där jag sitter på knä. Du halkar och är på väg att ramla ner men jag får tag i den ena kanten på halsduken. Du håller hårt i den andra och din tyngd gör att jag ramlar framlänges men jag ligger fortfarande kvar på taket och du håller fortfarande hårt i den andra änden. När jag tittar ner ser jag halsbandet som dinglar runt halsen på dig. Men du är inget lejon nu, du är bara en liten rädd kanin.
"Du får inte dö", säger jag.
"Du får inte dö."
Du säger ingenting, men du håller fortfarande hårt om halsduken. Jag skriker, men ingen hör mig. Det är tomt på gatan nedanför och mörkt i alla fönster.
Jag försöker hasa mig bakåt och på så sätt dra upp dig. Men det går inte heller, du är för tung.
"Vi kanske kommer dö", säger jag, "men då har vi i alla fall dött tillsammans."
Jag vet inte vad jag ska göra och därför börjar jag sjunga. Jag sjunger den där sången mamma brukade spela ibland när vi var små och vi brukade sätta oss under bordet och hålla varandras händer och lyssna, lyssna...

Sunday morning
And I'm falling
I've got a feeling I don't want to know


Jag sjunger och sjunger. Märker inte ens att takluckan öppnas och att en gubbe kommer upp.
"Vad fan i helvete håller ni på med?!" skriker han.
Sen springer han fram och börjar dra i mig. Han är stark, jag känner hur hans styrka går igenom mig och vidare ut i dig. Snart står vi på taket alla tre. Han kramar om oss.
"Gör aldrig så här igen" säger han. "Ni är så unga."
Du håller halsduken framför ansiktet, jag tror att du gråter.

Kommentarer
Postat av: hej

Fint

2007-06-14 @ 00:17:50
Postat av: Martina

Jag är inte en sån som svär egentligen, men fan va fint.

Postat av: valle

Stort tack, båda två!

2007-06-14 @ 21:59:07
URL: http://imemine.blogg.se
Postat av: m

mmm, jättefint!!!

2007-06-16 @ 17:22:44
URL: http://cloudatlas.blogg.se
Postat av: maya

dina texter är väldigt inspirerande! den här är så enkel och rak utan att bli det minsta banal.

2007-06-19 @ 10:51:11
URL: http://starvinghystericalnaked.org/moi

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback