Nr. 6 Jag har varit i alla städer - Håkan Hellström
"Jag har varit i alla städer" är på ett sätt som en kombination av Taubes "Möte i monsunen" och Springsteens "Born To Run". En frustande ångmotor som är omöjlig att få stopp på när den väl har satt igång.
Samtidigt är den inte alls det. Riktigt bra artister hämtar nästan alltid inspiration från alla möjliga håll men lyckas ändå få fram något väldigt nytt och unikt. Det är därför hela den där diskussionen om vilka Håkan har snott av är så totalt meningslös. En artist kan förstås skriva alla ord själv och hitta på alla ackordsföljder själv och ändå få det att låta precis som en massa annat. En artist kan också låna en massa fraser och harmonier men sätta in dem i ett nytt sammanhang där de får en ny mening. Ni får välja själva vad ni föredrar.
"Jag har varit i alla städer" är en sån där låt som bara växer och växer tills den inte får rum i rummet längre så man måste öppna ett fönster och låta den segla iväg. Jag hörde Håkan sjunga den i Konserthuset i Göteborg i vintras tillsammans med en symfoniorkester. Det är ett väldigt stort rum men inte ens där fick den plats.
När Håkan sjöng Evert Taubes visor på den där konserten höll han igen lite som om han liksom var rädd för att förstöra dem om han tog i för mycket. Men när han sjöng sina egna låtar kunde han som vanligt inte låta bli att ta i ända från tårna. Han tänkte kanske att det inte fanns något kvar att förstöra där. Allt är ju ändå försent, alla broar är brända, alla skepp har lämnat kajen. Men istället för att bara sätta sig ner och mumla att det var bättre förr så fortsätter Håkan springa och fortsätter leta. För vad skulle han annars göra?
Vad skulle vi annars göra?
Samtidigt är den inte alls det. Riktigt bra artister hämtar nästan alltid inspiration från alla möjliga håll men lyckas ändå få fram något väldigt nytt och unikt. Det är därför hela den där diskussionen om vilka Håkan har snott av är så totalt meningslös. En artist kan förstås skriva alla ord själv och hitta på alla ackordsföljder själv och ändå få det att låta precis som en massa annat. En artist kan också låna en massa fraser och harmonier men sätta in dem i ett nytt sammanhang där de får en ny mening. Ni får välja själva vad ni föredrar.
"Jag har varit i alla städer" är en sån där låt som bara växer och växer tills den inte får rum i rummet längre så man måste öppna ett fönster och låta den segla iväg. Jag hörde Håkan sjunga den i Konserthuset i Göteborg i vintras tillsammans med en symfoniorkester. Det är ett väldigt stort rum men inte ens där fick den plats.
När Håkan sjöng Evert Taubes visor på den där konserten höll han igen lite som om han liksom var rädd för att förstöra dem om han tog i för mycket. Men när han sjöng sina egna låtar kunde han som vanligt inte låta bli att ta i ända från tårna. Han tänkte kanske att det inte fanns något kvar att förstöra där. Allt är ju ändå försent, alla broar är brända, alla skepp har lämnat kajen. Men istället för att bara sätta sig ner och mumla att det var bättre förr så fortsätter Håkan springa och fortsätter leta. För vad skulle han annars göra?
Vad skulle vi annars göra?
Kommentarer
Postat av: Martina
Åh, jag tycker massor om din lista. Och allt du skriver. Alla dina texter är så fullproppade med underbara formuleringar. Mycket trevlig läsning. Tack.
Postat av: Sandra Lang
Håller verkligen med dig om att bra artister, med talang för det de håller på med, kan skapa något eget hur mycket de än inspireras av andra artister. Det är det som är så kittlande. Och det är väl det som retar den berömda gallfebern på en del.
Din beskrivning av den här låten är helt fantastiskt. Skönt att nån bara förklarar att en låt faktiskt kan ha ett eget liv, som kan vara större än hela djäkla konserthuset i Göteborg. Väldigt snyggt och innerligt skrivet. Innerlighet är en viktig egenskap i texter och känslor bakom texter tycker jag. Ha en härlig dag.
Trackback