I Me Mine

Igårkväll började en ny säsong av "100 Höjdare!". Jag ska börja med att säga att jag tycker att det är ett av få fascinerande och underhållande program som görs i Sverige idag. Men samtidigt blir jag ibland lite tveksam till om det verkligen är moraliskt riktigt att sitta och skratta åt det.
Man kan ju se "100 Höjdare!" på flera sätt. Antingen ser man det som en modern freakshow där Filip & Fredrik får representera "The Average Guys" (om än kanske lite väl autistiska) som reser runt och letar upp diverse konstiga människor som vi i tv-soffan kan sitta och skratta åt. Eller också är det ett program som hyllar det "onormala" och hyllar de personer som vågar gå sin egen väg utan att bry sig om vad andra tycker.
Om man skulle fråga Filip & Fredrik själva skulle de nog hävda det sistnämnda och kanske hänvisa till att de faktiskt utser "Skandinaviens skönaste person", inte den konstigaste. De är också rätt duktiga på att låta tittarna skratta med deltagarna och inte bara åt dem.

De medverkande i programmet är ju individer som på ett eller annat sätt inte passar in i den samhälleliga normen. Men en viktig skillnad är att vissa har valt utanförskapet medan andra desperat önskar att de kunde få komma in i gemenskapen. Personerna i den sistnämnda kategorin är för det mesta högst medvetna om att de betraktas som töntar eller "freaks" av allmänheten men ändå låter de sig bli intervjuade och kanske till och med spelar ännu konstigare än vad de egentligen är i programmet.
Man kan jämföra det med den konstige killen (observera att det här beteendet oftare stämmer in på killar än på tjejer) i klassen som spelar på sin konstighet eftersom det är hans enda sätt att synas och i alla fall erhålla någon form av uppskattning. Jag vet det här eftersom jag har varit den där killen själv. Men jag vet därför också hur svårt det kan vara att sluta spela pajas trots att man egentligen vill. Jag vet flera killar som ständigt känner sig tvingade att skämta om sig själva och det är ganska tragiskt egentligen.
Fast samtidigt måste man ju ställa sig frågan: om man inte kan skratta åt folks egenheter vad fan kan man då egentligen skratta åt?


-------


Det ligger väl i människans natur att dras till det bisarra, det äckliga, det sjuka osv. Det är ju hela anledningen till att kvällstidningarna säljer och att dokusåporna lockar till sig massor av tittare. Men skillnaden mellan ett intervjuobjekt i "100 Höjdare!" och en deltagare i "Big Brother" är att den senare inte betraktas som konstig. I alla fall inte på samma sätt.
Det skulle vara intressant att gå runt på stan och fråga folk vem de helst skulle vilja vara, killen i "100 Höjdare!" som åker runt till olika diskotek och dansar ensam i timmar i sträck eller någon "Big Brother"-bimbo som kan gå in på Spy bar och få knulla med vem hon vill. Jag tror att de flesta skulle svara den förstnämnda, men jag tror också att ett stort antal skulle ljuga när de svarar det. Det är ju mer politiskt korrekt att säga att man vill vara en outsider än en korkad dokusåpadeltagare. Och det är lättare att känna sympati för outsiders. Men det är trots allt fan så mycket svårare att vara en outsider. Jag tror väl inte att Linda Rosing, Carolina Gynning och allt vad de heter har det så lätt heller alltid, de får ju rätt mycket skit kastad på sig, ibland välförtjänt och ibland inte, men jag tror ändå att de är mer nöjda med sin livssituation än diskokillen.

I amerikanska collegefilmer är det alltid nörden som får prinsessan på slutet. I verkliga livet är det inte alltid så. Förvisso har väl nörden fått en viss revansch de senaste två årtiondena (vilket Fredrik Strage älskar att påpeka). Men det är en sanning med modifikation kan man säga. Det är framförallt i indiekretsar och i storstäder som det har blivit hippt att vara nörd. I små bruksorter är det fortfarande lika med utfrysning.

Så hur välvilliga Filip & Fredriks intentioner med "100 Höjdare!" än är så tror jag inte att de lyckas göra "onormalt" beteende mer accepterat bland folk i största allmänhet. Men jag tror heller inte att det leder till att "dom konstiga" blir ännu mer utfrysta.
Dock tror jag att vi måste våga skratta lite mer åt varandra utan att ta så allvarligt på det, det är väl där programmets viktigaste funktion kanske ligger.