I Me Mine

Klockan är kvart över tolv, solen har just gått ner men det är fortfarande ljust ute. Vinden som blåste så friskt under dagen har mojnat nu och båtarna ligger stilla vid kajen. De äldre har lämnat festplatsen för länge sen, kvar finns nu bara ett fåtal ungdomar och en ful och skev majstång. I slänten sitter några och häller i sig de sista ölburkarna. Längst ute på bryggan har någon somnat. Bandet som spelade har gett sig av hemåt men lämnat kvar sina instrument på den lilla scenen som står mittemellan två björkar.
Tjyvsta-Jonte som har fått lite för mycket innanför västen hoppar upp på scenen och grabbar tag i ett dragspel. Klumpigt försöker han spela en vals som hans farfar har lärt honom. Evert i Hult som har suttit tyst hela kvällen reser sig upp, går fram till Ros-Mari (flickan med fräknarna och det röda håret), tar av sig kepsen och bockar artigt.

Och så dansar de över sjösala ängar. De dansar genom Ingaröskogen. Ekorrarna vaknar till liv i träden. Fönstren i stugorna slås upp på vid gavel och alla lyssnar till dragspelslåten som har vuxit sig starkare, plötsligt är det inte längre bara en person utan ett helt band som står på scenen.

Vad vore livet, Ros-Mari, förutan sång och dans?