Nr. 9 Gårdakvarnar och skit - Håkan Hellström
Surprise.
Jag funderade först på att ha någon låt med Tomas Andersson Wij på den här platsen. Men efter ett noggrannt övervägande med mig själv kom jag fram till att Tomas inte har betytt tillnärmelsevis så mycket för mig som Håkan har gjort. Inte för att Wij är en dålig artist, inte alls, men han är ändå en relativt ny bekantskap för mig och vårt förhållande är fortfarande på det utforskande planet. Håkan däremot har jag lyssnat på sen jag var 16 år.
Innan "Ett kolikbarns bekännelser" skulle man knappast ha kunnat kalla Håkan Hellström för en visartist. Han spelade visserligen in en vis-ep redan 2002, men det var andras låtar. Man får tänja rejält på visbegreppet om man ska hitta visor på "Känn ingen sorg för mig Göteborg". På "Det är så jag säger det" finns det vissa låtar som har viskaraktär, till exempel "Den fulaste flickan i världen", men det är ändå "Ett kolikbarns bekännelser" som är Håkans "visskiva" om man nu kan säga så om en person som blandar genrer lika friskt som en murare blandar cement (ursäkta den dåliga liknelsen). I alla fall är det knappast någon slumpar att han poserar med en akustisk gitarr i händerna på bilderna i konvolutet.
Det är förstås svårt att välja ut favoritlåtar från ett så fulländat album. Men jag kommer ihåg att jag älskade den här redan första gången jag hörde den på mitt lilla studentrum i Motala.
Jag minns ett berg dit jag brukade gå
det är så vackert där
nästan som en tavla
nästan som en tavla över rätt och fel
för man ser gårdakvarnarna
men man ser skiten med...
På konserter brukar Håkan alltid presentera den här låten som en hyllningsvisa till GAIS. (GAIS fanclub heter Gårdakvarnen för oupplysta). Och det är klart att man kan se det så. men mest av allt är det förstås en hyllningsvisa till livet. För så är det ju: livet är bara en massa toppar och fallgropar. Men så länge man har någon att gå brevid är det i alla fall ganska okej.
Dessutom innehåller de första raderna en fin Beach Boys-blinkning. Bara en sån sak.
Jag funderade först på att ha någon låt med Tomas Andersson Wij på den här platsen. Men efter ett noggrannt övervägande med mig själv kom jag fram till att Tomas inte har betytt tillnärmelsevis så mycket för mig som Håkan har gjort. Inte för att Wij är en dålig artist, inte alls, men han är ändå en relativt ny bekantskap för mig och vårt förhållande är fortfarande på det utforskande planet. Håkan däremot har jag lyssnat på sen jag var 16 år.
Innan "Ett kolikbarns bekännelser" skulle man knappast ha kunnat kalla Håkan Hellström för en visartist. Han spelade visserligen in en vis-ep redan 2002, men det var andras låtar. Man får tänja rejält på visbegreppet om man ska hitta visor på "Känn ingen sorg för mig Göteborg". På "Det är så jag säger det" finns det vissa låtar som har viskaraktär, till exempel "Den fulaste flickan i världen", men det är ändå "Ett kolikbarns bekännelser" som är Håkans "visskiva" om man nu kan säga så om en person som blandar genrer lika friskt som en murare blandar cement (ursäkta den dåliga liknelsen). I alla fall är det knappast någon slumpar att han poserar med en akustisk gitarr i händerna på bilderna i konvolutet.
Det är förstås svårt att välja ut favoritlåtar från ett så fulländat album. Men jag kommer ihåg att jag älskade den här redan första gången jag hörde den på mitt lilla studentrum i Motala.
Jag minns ett berg dit jag brukade gå
det är så vackert där
nästan som en tavla
nästan som en tavla över rätt och fel
för man ser gårdakvarnarna
men man ser skiten med...
På konserter brukar Håkan alltid presentera den här låten som en hyllningsvisa till GAIS. (GAIS fanclub heter Gårdakvarnen för oupplysta). Och det är klart att man kan se det så. men mest av allt är det förstås en hyllningsvisa till livet. För så är det ju: livet är bara en massa toppar och fallgropar. Men så länge man har någon att gå brevid är det i alla fall ganska okej.
Dessutom innehåller de första raderna en fin Beach Boys-blinkning. Bara en sån sak.
Kommentarer
Trackback