I Me Mine

Författare: Jeffrey Eugenides
Land: USA
År: 2002


Jeffrey Eugenides kunde ha gjort det mycket lättare för sig. Han kunde ha skrivit en berättelse om en person som föds som kvinna men hela tiden har en gnagande känsla av att det är någonting som inte stämmer ända tills hon växer upp och inser att hon varken är kvinna eller man utan båda delarna.
Det är just det han har gjort, men samtidigt har han gjort så mycket mer. För Jeffrey Euginides ville inte göra det lätt för sig. Han ville berätta om en brinnande grekisk by under första världskriget, han ville berätta om två syskon som tillsammans lyckas ta sig ombord på ett fartyg över till Amerika och som ombord på båten inser att de älskar varandra, han ville beskriva hela USA:s historia med raskravaller, spritsmuggling och framväxande industrier. Först sen kan han koncentrera sig på Calliope Stephanides märkliga levnadsöde.

Jag har alltid varit svag för romaner som inte nöjer sig med att skildra bara ett utan flera människors liv och som dessutom gör anspråk på att försöka skildra en hel tidsanda. Middlesex är en sådan bok, att den är drygt 600 sidor lång och tog nio år att skriva säger något om Euginides ambitionsnivå, men ännu viktigare är att den innehåller ett fantastiskt persongalleri och en stor detaljrikedom.
Euginides har också begåvats med ett fantastiskt språk som är lättläst och underhållande samtidigt som det kryllar av långa utvikningar om diverse företeelser. I vissa skeenden byter han plötsligt tidsform från imperfekt till presens, vilket lätt skulle kunna ge ett konstlat intryck, men i Middlesex känns det helt naturligt. Likaså att han berättar hela historien ur Calliope Stephanides synvinkel men ändå skildrar händelser som utspelade sig långt innan hon föddes och att han ibland till och med kryper innanför huden på vissa av karaktärerna för att delge deras innersta tankar och känslor. Detta gör att man får känslan av att Calliope inte bara är hermafrodit utan också äger en sällsynt förmåga att tränga sig in i andra människors medvetanden och bli ett med dem, att hon i själva verket finns inom oss alla.

Middlesex är en väldigt filmisk bok såtillvida att den ibland skildrar händelser som sker parallellt med varandra, men på olika platser. Eugenides är också en så skicklig berättare vilket gör att det inte krävs stor inlevelseförmåga av läsaren för att man ska kunna se framför sig när Lefty och Desdemona (Calliopes farmor och farfar) kliver iland i New York i början av 1920-talet eller när Lefty och hans kusin Zizmo, i en av bokens mest dramatiska episoder, kör med bil över isen mot Kanada. Jag tror inte att resultatet skulle bli särskilt lyckat om någon fick för sig att filmatisera Middlesex (som Sofia Coppola gjorde med Jeffrey Eugenides debutbok Virgin Suicides). Även om man gjorde en tretimmars mastodontfilm skulle man ändå bli tvungen att hasta förbi vissa händelser i boken. Däremot tror jag att det skulle kunna bli en helt fantstisk tv-serie.

Bokens emotionella styrka ligger i Eugenides otroliga förmåga att beskriva Calliopes känslor. Jag vet ingenting om Jeffrey Eugenides men ibland vill jag tro att han har gått igenom precis samma saker som Calliope gör i boken. Hur skulle han annars kunna beskriva det med sådan exakthet och trovärdighet?
Men när jag lägger boken ifrån mig inser jag att när Eugenides berättar om Calliope berättar han inte bara om hur det kan kännas att vara hermafrodit. Han berättar också om hur det känns att vara homosexuell, transsexuell eller bara allmänt vilsen i ett könssegregerat och allmänt konservativt samhälle. Och han gör det inte med moralkakor och pekpinnar utan med humor och hjärta. Bara det är egentligen värt en eloge.