I Me Mine

Den brittiske filosofen och liberalismens fader John Locke menade att människan får sitt värde genom att arbeta. Det är ju egentligen ingen tanke som är unik för liberalismen utan något som har genomsyrat i stort sett allt politiskt tänkande i modern tid, från Karl Marx till Adam Smith, från Stalin till George W. Bush. Utan ett arbetande folk skapas inget välstånd och samhället slutar växa, ungefär som en myrstack slutar växa när myrorna inte drar några strån. Men frågan som är tabu i Sverige och i princip alla andra länder idag är: varför måste myrstacken fortsätta växa när det medför att myrorna får släpa strån tills de blir alldeles utmattade?


Jag vill inte ifrågasätta vikten av att arbeta, men jag vill ifrågasätta vad som räknas som arbete, hur hårt vi bör arbeta och vad som får människan att arbeta.
Till att börja med tror jag inte, till skillnad från den borgerliga regeringen, att människan om hon fick chansen inte skulle göra ett enda handtag. Jag tror att människan är en kreativ varelse, att hon i grunden vill skapa saker, vara delaktig, hjälpa till. Man kan beskylla mig för att ha en naiv syn på mänskligheten men å andra sidan så är ju motsatsen oerhört cynisk. Därför tror jag inte att man bör tvinga ut folk i arbetslivet genom sänkt A-kassa, jag tror att sysslolösheten är en tillräckligt starkt drivande motor. Ungefär så långt är jag överens med såväl socialdemokrater som vänsterpartister.

Men jag tror också att motivationen att arbeta skulle öka om arbetsbördan lättade. Jag tror inte dagens utbrändhet beror på att vi arbetar men än vad man gjorde förr utan på att vi tvingas prestera mer på kortare tid. Den ekonomiska tillväxten har blivit till ett självändamål på bekostnad av folks både fysiska och psykiska hälsa. Det är förstås svårt att på statlig nivå kunna reglera hur stor arbetsbörda ett företag lägger på en enskild individ. Men någonstans hoppas jag att storföretagen förr eller senare börjar inse att hårt pressade arbetare inte är någon resurs utan en börda eftersom det leder till fler sjukskrivningar. Även om jag tror att människor absolut har förmågan och viljan att jobba mer än åtta timmar om dagen så tror jag inte att det är nyttigt att jobba med samma sak i åtta timmar. Monotona arbetsuppgifter hämmar kreativiteten och gör att många inte utför sina uppgifter särskilt bra.
Jag ser två lösningar på det problemet. Det första är att företagen låter arbetsfördelningen rotera mer så de anställda inte känner att det gör exakt samma sak dag ut och dag in. Det kräver förstås mer utbildning av de anställda så att de klarar av många olika arbetsuppgifter men i gengäld tror jag att man får bättre stämning på arbetsplatsen och på sikt bättre resultat.
Den andra lösningen är att förkorta arbetsdagen till 6 timmar. Ett fåtal skulle kanske inte göra något vettigt av sin fritid men jag tror att de flesta skulle få en ökad lust av att göra något meningsfullt (som kan inkludera goda gärningar - ideellt arbete är ju av minst lika stort värde som lönearbete). Det skulle också delvis lösa arbetslöshetsproblematiken, företagen skulle helt enkelt få lov till att anställa fler personer.

Sen kommer vi till frågan om vad som räknas som arbete. Det är en fråga som de flesta tar som så självklar att den sällan ställs. Likväl tror jag att man behöver ställa den ibland.

Arbete skulle kunna definieras som all aktivitet där pengar är inblandade. Att tillverka ett vapen för export är arbete, att spela amatörteater är inte arbete. Men jag tror att de flesta skulle hålla med om att det sistnämnda är mer moraliskt och viktigare än det förstnämnda. Därför håller inte Lockes gamla teori om att det är arbetet som ger människan ett värde.
För att människor ska få chansen att utföra saker som inte ger någon ekonomisk vinst men som ändå är viktiga måste det finnas en ekonomisk grundtrygghet som gör att dessa personer ändå kan överleva. En sån grundtrygghet kan se ut på en mängd olika sätt, miljöpartiet har till exempel lagt fram fyra olika förslag på hur det skulle kunna fungera. Jag är inte säker på vilket av dessa förslag som skulle fungera bäst i praktiken, att enbart utveckla det försäkringsystem vi redan har eller ta bort alla försäkringar och ersätta dem med en medborgarlön. Men det viktiga är som sagt att man ska kunna överleva oavsett om man inte kan arbeta på grund av sjukdom eller att man inte får något jobb eller om man vill skapa saker som man själv anser värdefulla men som inte genererar en stadig inkomst.
Kritiken mot detta är att det skulle skapa massor av soffliggare som levde på försäkringssystemet. Men återigen tror jag på människans kreativa vilja. Och jag tror inte heller att det skulle skapa ett samhälle med ett överflöd av konstnärer eftersom konstnärlig verksamhet ytterst sällan är direkt lönsam och de flesta skulle förmodligen inte nöja sig med en månadsinkomst på 4-9000 kronor (som en eventuell medborgarlön skulle hamna på).

Samtidigt tror jag det är viktigt att det finns en förmögenhetsskatt, vilket den nuvarande regeringen har lagt förslag på att avskaffa, och att den dessutom höjs.
Den nuvarande förmögenhetsskatten ligger på 1,5% av den del som överstiger 1,5 miljoner för en enskild person och 3 miljoner för de som lever i ett parförhållande. Det är inte särskilt mycket. Jag tycker gott att den skulle kunna ligga på 10%.
Det är ju inte rimligt att en persons inkomst ska vara i princip obegränsad medan andra människor lever på existensminimum. Det är inte det. Och jag förstår verkligen inte vad man ska göra med så mycket pengar om inte ge bort dem. Det är klart att man köper dyrare saker ju mer pengar man har men någonstans borde det väl ändå finnas en gräns? Blir man verkligen lyckligare av att ha en bil för 500 000 än en för 100 000? Jag bara undrar.

Förmögenhetsskatten skulle kunna bidra till att skapa den här grundtryggheten för alla medborgare. Om jag vore miljonär skulle jag gladeligen betala en del av min förmögenhet för att finansiera fattiga konstnärer. Men jag förmodar att det är just därför som jag aldrig kommer bli någon miljonär.