I Me Mine

Det som skiljer verkligheten från filmen (förutom frånvaron av lyckliga slut) är den uppenbara bristen på dramaturgi.
Så till exempel; om en pistol uppenbarar sig en helt vanlig måndagmorgon kommer den förmodligen inte att avfyras i scen 3. Den kommer istället med största sannolikhet ramla ner i huvudet på dig och ingen kommer ens skratta åt det, för det finns ingen publik.


Det som skiljer oss människor från skådespelarna (förutom frånvaron av vackra leenden och nylagda hår) är den uppenbara bristen på utveckling.
Därför blir vi inte visare i takt med att tiden går utan snarare dummare och därför lär vi oss aldrig av våra misstag för vem vill komma ihåg dåliga filmer?


Det som skiljer de verkliga replikerna från de som uttalas i filmerna (förutom det faktum att det inte finns någon sufflör som viskar till dig när du sagt fel sak) är att de låter så onaturliga och ansträngda.
Det är därför ingen rodnar när du mumlar romantiska ord, det är därför ingen skrattar när du fäller roliga kommentarer och det är därför som ingen hör dig när du för en gångs skull försöker säga något allvarligt.



Och det är detta, mina damar och herrar, som gör verkligheten så skrämmande och så märkligt

overklig.