I Me Mine

Vi har gått nästan hela dagen. Till att börja med följde vi grusvägen, förbi busshållplatsen och vidare ner till grustaget. Därefter fortsatte vi på elljusspåret in i skogen ända tills vi kom till den där övergivna stugan där vi hade ett hemligt fort när vi var barn. Vid stugan svängde vi av från elljusspåret och gick vidare längs en smal stig, rakt genom skogen och vidare ut på ett kalhygge där den helt plötsligt upphörde att existera.
Nu sitter vi mittemot varandra på varsin stubbe utan att säga något.

Det är en sån där varm septemberdag då löven precis har börjat bli gula och det verkligen känns som höst i luften och sommaren tar ett sista varmt andetag.
När jag tittar upp mot himlen ser jag att ett mörkt molntäcke breder ut sig en bit bort, men just där vi sitter nu skiner solen ner på oss och på myrorna som springer fram och tillbaka, fram och tillbaka i en lång rad mellan våra fötter.


Det var två veckor tidigare som telefonen ringde samtidigt som jag stod i köket och diskade. Du presenterade dig aldrig men jag kände igen rösten redan när du sa hej, trots att jag inte hört något från dig på flera år. Du sa att du ville komma och hälsa på några dagar. Du sa att vi kanske kunde få tid att avsluta det där samtalet som tog så tvärt slut när det började regna på midsommarafton för tre år sen. Jag sa att du var välkommen.
Tolv dagar senare stod jag på tågstationen och såg dig kliva av länståget från Mjölby med en gammal sliten resväska i handen och en svartprickig klänning på dig. Vi hälsade, först med en handskakning och sen med en kram. Det var som att vi inte riktigt visste vilket sätt som var det rätta. Sen satte vi oss i bilen, jag i framsätet och du i sätet brevid, och när vi körde ut från parkeringen kände jag mig som en svensk soldat som precis fått permission i någon film från 40-talet.
Vi körde ut ur stan och förbi en massa villor med nyklippta gräsmattor och identiska studsmattor. På en av studsmattorna stod en flicka och hoppade - upp och ner, upp och ner. Samtidigt hoppade en fråga ut ur din mun. Du undrade vad jag gjorde här egentligen, varför jag hade återvänt nu efter alla dessa år. Jag svarade att jag undrade detsamma om dig.
»Jag är ju bara här för att du är här, dummer. Och lite för att se hur det ser ut nuförtiden kanske.«
»Det ser ut som vanligt« svarade jag. »Som det alltid har gjort och alltid kommer göra. I alla fall inne i huset. Fast skogen har de huggit ner ganska mycket av, det är mest kalhyggen nu.«
»Det var synd. Men du har fortfarande inte svarat på min fråga.«
»Nej, kanske för att jag inte kan svara. När pappa ringde och sa att de skulle sälja huset och flytta in till stan så fanns det liksom inget alternativ för mig, jag var bara tvungen att köpa det. Jag har ägnat så stor del av mitt liv åt att försöka förtränga min uppväxt, men jag kanske har blivit så gammal nu att jag inser hur värdefull den är och att jag inte vill att den ska försvinna.«
»Är den inte redan försvunnen?«
»Jo, nästan. Men lukterna finns kvar och ibland kommer bilderna tillbaka också.«


På stubben satt jag och tänkte på hur lite som hade förändrats under alla de här åren som gått sen jag brukade smyga efter dig till skolbussen. Du gick på grusvägen och jag någon meter inne i skogen. Jag gick alltid ungefär tjugo-trettio meter bakom och kollade noga var jag satte fötterna någonstans så jag inte skulle råka kliva på någon kvist. Jag kände mig som en av indianerna i pappas böcker. När du kom fram till hållplatsen stod jag kvar inne i skogen och väntade i några minuter, sen gick jag ut på grusvägen, alltid visslandes och med händerna i fickorna. Jag vet inte riktigt varför jag gjorde det och jag vet inte heller om du någonsin upptäckte mig. Jag vet bara att jag gjorde det i nästan två månader när vi just hade börjat i ettan för att sen plötsligt sluta.


Trots att vi numera går brevid varandra känns det fortfarande ibland som att jag smyger efter dig. Jag granskar dig där du går och när du vänder dig mot mig känns det som att bli upptäckt och avslöjad. På något sätt är du också hela tiden steget före mig, det är du som leder vägen och jag som följer efter. Så som jag alltid har gjort. Vi säger ganska lite till varandra trots att vi egentligen borde ha massor att prata om.
När vi stod vid busshållplatsen brukade jag spotta i marken istället för att prata. Jag vet inte hur mycket slem jag har spottat upp på det där stället.
Nu harklar jag mig och spottar iväg en loska som landar mitt i den åttafiliga myrmotorvägen. Myrorna stannar upp en sekund men fortsätter sedan sin bestämda vandring förbi spottloskan.


Jag tror det var på sommarlovet mellan ettan och tvåan som vi började leka med varandra. Innan dess hade jag bara lekt med Robert och Niklas. Det kändes alltid konstigt att leka med en tjej och jag var lite rädd för att Niklas eller Robert skulle upptäcka oss.
Ibland gungade vi och ibland klättrade vi på grushögarna. Såhär i efterhand förstår jag inte hur våra föräldrar kunde låta oss göra det, om vi hade ramlat ner när vi stod på toppen av högarna hade vi kunnat slå oss riktigt illa. Jag tror faktiskt att jag ramlade en gång också, men jag hade tur och skrapade bara handen lite.


När vi kom till den övergivna stugan stannade vi upp en stund och såg på den. Den var ännu mer igenvuxen nu än när vi var små. Fönsterrutorna var krossade och taket såg nästan ut att rasa in. Men repet mellan ett av fönstrena på övervåningen och kojan uppe i trädet var fortfarande kvar och i ena änden satt fortfarande en liten korg, resterna av linbanan som vi en gång hade. En av oss brukade sitta uppe i trädet och den andre inne i stugan, på linbanan skickade vi meddelanden med hemliga chiffrerade budskap till varandra.
»Minns du?« säger du och pekar på linbanan och jag inser att du har stått och tänkt precis samma sak. Återigen slås jag av det lustiga att två människor kan tänka precis samma sak, samtidigt. Ibland känns det som att de är de stunderna jag lever för. De stunderna då våra hjärnor upphör att vara separata enheter och förenas med massor av osynliga trådar där tankarna löper fram och tillbaka precis som myrorna på den där stigen.


En sak som jag tycker är särskilt fascinerande med barn är hur de kan gå upp i en lek så fullständigt. Under tiden som leker pågår existerar inte världen utanför. När jag blev äldre började jag spela dataspel istället för att vara ute och leka. När jag blev ännu äldre började jag skriva istället. Men målet var alltid detsamma; att försvinna in i ett eget universum och få omvärlden att upphöra.
När jag stod på busshållplatsen och spottade var det mest för att jag inte kunde komma på något att prata med dig om. Men när vi lekte fanns det massor av saker att prata om, som vilka fällor vi skulle bygga så ingen skulle kunna komma in i stugan, hur kodnyckeln skulle se ut och så vidare.
När vi nu sitter här på stubbarna önskar jag att vi hade någon lek som vi kunde leka nu också. Allt skulle bli så mycket enklare då.


»Vet du vad...« börjar jag.
»Nej, vadå?«
»Det är något som jag har tänkt på ganska mycket. Något som jag skulle vilja berätta för dig.«
»Okej, men du kanske kan göra det på vägen tillbaka? De där molnen ser ganska olycksbådande ut...« säger du och pekar upp mot himlen som plötsligt har blivit kolsvart.
»Visst, kom så går vi då.«


Vi reser oss från stubbarna men vi hinner bara några hundra meter innan himlen exploderar. Regnet forsar ner som ett tropisk monsunregn. Vi börjar springa in i skogen igen så fort vi bara kan.
»Kom, vi gömmer oss inne i stugan!« skriker jag när vi har hunnit fram till den.
Efter ett antal försök lyckas jag till slut att få upp den trasiga dörren och vi skyndar oss in.
Där inne är det mörkt och smutsigt och det hänger spindelväv överallt. Vi går fram till ett av de trasiga fönstren där vi ställer oss för att vänta ut regnet.


»Vad var det du nu ville berätta?« säger du när det har gått ett tag och regnet bara har fortsatt att tillta.
»Jag ville berätta...« börjar jag. »Jag ville berätta om att det finns en plats på jorden där invånarna fortfarande inte lever sina liv efter klockor. Jag ville berätta för dig om Stilla havet som är 170 miljoner kvadratkilometer stort och som täcker mer än hälften av jordens yta. Jag ville berätta för dig om alla fiskar som lever där och jag ville beskriva hur varje fisk ser ut. Jag ville berätta om alla fåglar som flyger över havet och jag ville härma deras läten. Jag ville beskriva en polsk hemmafrus liv och avslöja det franska ordet för tussilago. Jag ville beskriva i detalj hur det såg ut på en rockklubb i New York 1973 och hur Paris ser ut när man står uppe i Eiffeltornet. Jag ville peka ut varenda stjärna på himlen och hitta på nya namn och sen ville jag berätta om en planet som ingen känner till för den kommer inte upptäckas förrän om tvåhundra år men där alla människor lever lyckliga för de har aldrig kommit på tanken att man kan kriga och...
Det var nog bara det jag ville berätta för dig. Och kanske, kanske något om att jag älskar dig också.«