Yester-me, Yester-you, Yesterday

"Hello and welcome back to America's Top 40 with me, Casey Kasem. I will soon guide you through the top 20-list but first, just to get you into the right mood and celebrate that it was exactly five years today since this very song was first released, I'll give you Detroit's own Stevie Wonder with his classic love song 'Yester-me, Yester-you, Yesterday'."



Det är en högst ordinär fredagseftermiddag i Detroit den 7:e april 1974 när radio-DJ:n Casey Kasem för nålen mot skivan och låter Stevie Wonders röst strömma ut genom miljoner radioapparater över hela USA. Men för två av dessa personer har just den här låten en särskild betydelse, och för dessa två personer är det inte alls någon ordinär morgon, långt ifrån.

Johnny Buscemi befinner sig som vanligt på sitt jobb på fastighetskontoret Spencer & Son i utkanten av Detroit när han hör låten gå på i radion som surrar i bakgrunden. Från att ha suttit nedsjunken i kontorsstolen och stirrat ut genom fönstret (från vilket han kan se nästan hela Detroit breda ut sig) rycker han till när han får höra låten och slungas fem år tillbaka i tiden.

Detsamma sker för Jeffrey Auster, några kvarter längre bort där han ligger i sin säng och drömmer om att vara ute på en båt och fiska tillsammans med sin far. Men när han hör de första ackorden av Stevie Wonder-låten suddas båten, pappan och havet genast ut och ersätts av ett ansikte. Ett ljust ansikte med en spetsig näsa och smala ögon med stora pupiller som nästan alltid tycktes se lite förvånade ut. I fantasin låter han blicken vandra, från ögonen och näsan ner till läpparna som formar sig till ett leende. Han gör en sväng runt hakan och fortsätter längsmed den långa halsen tills han fastnar med blicken vid tecknen på silverhalsbandet som hänger runt halsen.
Hon hade alltid halsbandet på sig. När de först möttes hade han ingen aning om vad de betydde men på deras tredje träff frågade han och fick veta att det helt enkelt var de kinesiska tecknen för hennes namn, Ann-Lee. Samma kväll spelades Stevie Wonder-låten på restaurangen där de befann sig samtidigt som deras läppar rörde varandra för första gången.
Ann-Lee kom att bli hans första och hittills enda flickvän.

Märkligt nog är det just sin första flickvän som Johnny Buscemi också ser framför sig när han hör låten. Men här kommer en viktig skillnad; Buscemis flickvän ler inte.

***

De hade varit på väg hem från en fest. Klockan hade väl varit runt två på natten men ändå var det inte helt mörkt ute eftersom det var både fullmåne och stjärnklart. Kanske var det därför som de bestämde sig för att gena genom en stor park för att ta sig hem lite fortare. De hade varit ganska berusade båda två och gått och skrattat åt någonting men vad det var kunde han inte längre komma ihåg.
Efter en stund kom de fram till en lekpark som såg ut ungefär som lekparker brukar göra med en gungställning, en klätterborg och en rutchkana.
"Åh, kan vi inte åka rutschkana? Det har jag inte åkt på säkert femton år!" hade Johnnys flickvän, Diane, utbrustit när hon fick syn på lekparken. Johnny hade skrattat åt henne och sagt att han måste pissa någonstans men hon kunde väl åka under tiden.
Han hade gått iväg en bit och ställt sig vid ett stort träd för att pissa. När han var klar ville han inte gå direkt tillbaka utan promenerade istället runt i parken en stund.

Plötsligt hörde han ett skrik från det håll som han just hade kommit från. Han stannade upp och lyssnade en stund men kunde inte höra något mer. Ändå blev han lite nervös och bestämde sig för att gå tillbaka till lekparken igen. Problemet var bara att han inte riktigt kunde komma ihåg varifrån han kom. Att han var full och att det var mörkt gjorde inte direkt saken lättare.
Till slut kom han i alla fall tillbaka till ett ställe som han kände igen och efter en stund kunde han också se lekparken lite längre fram. Han drog en suck av lättnad och började gå med raska steg.

Men när han kom fram tvärstannade han. I sanden framför rutschkanan låg inte bara en utan två personer. Han smög försiktigt närmare och kunde snart se att båda personerna var nakna och att den ena av dem var Diane. Han såg hur hon vred och vände på sig och försökte fly ur det grepp som den nakne mannen hade kopplat på henne.

Fem år senare undrar Johnny fortfarande varför han inte vände om och sprang till polisen i samma ögonblick som han fick syn på våldtäkten. Vad tänkte han på egentligen? Tänkte han överhuvudtaget?
Förmodligen gjorde han inte det för i samma ögonblick som han såg att en av personerna var hans flickvän började han springa och kastade sig över den nakne mannen.

Johnny har aldrig varit särskilt stark, han har aldrig gått på gym och aldrig idrottat särskilt mycket eftersom han helt enkelt inte har varit intresserad. Men i det ögonblicket när han ligger i sanden och brottas med en okänd naken man ångrar han att han inte är mer vältränad. Det dröjer inte många sekunder innan den nakne mannen har fått över honom på rygg och gett honom ett hårt slag i ansiktet. I nästa sekund ser han hur mannen håller en kniv framför ansiktet på honom, var den kom ifrån vet han inte.
"Nu håller du dig stilla, annars kanske jag blir tvungen att skära halsen av dig och det vill du väl inte?" säger den nakne mannen med en röst som är förvånansvärt lugn. Han ser hur mannen ställer sig upp och går fram till en väska som ligger slängd på marken brevid en hög med kläder. Han ser att mannen öppnar väskan och tar ut en rulle med eltejp, ett par handklovar samt ett långt rep. Och först nu ser han att Diane, som legat still under slagsmålet, har en tejpbit framför munnen och att hennes ena arm sitter fast vid rutschkanan med handklovar.
Mannen böjer sig över honom och sätter en tejpbit för munnen. Sen rullar han över honom på rygg, kopplar ett hårt grepp om Johnnys händer och sätter på handklovarna.
Fortfarande omtumlad efter käftsmällen blir han släpad till ett träd en bit bort där mannen binder fast honom med repet.

Det som sedan skedde kunde Johnny inte se, men han hörde. Han hörde Dianes kvävda skrik bakom tejpen, han hörde mannens stön och hans snabba andhämtning. Men utöver dessa ljud hörde han också något annat. Han vet inte varifrån ljudet kom, kanske från en lägenhet någonstans i närheten med ett öppet fönster, kanske från en bilstereo - kanske hörde han det inte ens, kanske var det bara inbillning. Men varje gång han tänker tillbaka på den där natten kommer han i alla fall höra samma låt spelas om och om igen i huvudet.

Han vet inte hur länge det hela pågick, han vet bara att det kändes som en evighet. Men till slut kunde han höra att mannen drog på sig kläderna och därefter steg som snabbt försvann iväg i natten.
När solen till slut började gå upp, tre timmar senare, kunde han se Dianes kropp ligga livlös vid foten av rutschkanan. Halsen var avskuren.

Ytterligare en timme senare kom en morgonjoggare förbi och fick se honom vid trädet. Joggaren kom fram till honom, lossade på repet och drog bort tejpbiten. Sen ringde han på polis och ambulans.

***

Varför fick han leva och Diane dö? Johnny har inget bra svar på den frågan trots att han har grubblat i fem år. Kanske var mördaren medveten om att det skulle vara ett värre straff för Johnny att leva än att dö, kanske blev han stressad och ville inte ha fler mord än nödvändigt på sitt samvete.
Oavsett vilket begick han ändå ett misstag för Johnny såg hans ansikte och han har fortfarande inte glömt det. I fem år har han hållit sig vid liv genom att tänka på den dagen då han kommer få syn på mördaren på gatan, springa fram till honom och sticka en kniv i honom. Därför har han alltid en kniv med sig i fickan var han än går.

***

Är det en slump att radion spelar "Yester-me, Yester-you, Yesterday" just den här dagen? Jeffrey vill gärna tro att det är ödet som har knackat på i radiohuset och satt på skivan. Han vill gärna tro att det är ödet som på det här sättet vill berätta för honom att allt kommer gå bra.
Om två timmar ska han ha en date, hans första date sedan det tog slut med Ann-Lee. Deras förhållande varade inte i mer än två månader men han minns dem som de två lyckligaste månaderna i sitt liv. Han brukade åka hem till henne tidigt på lördagmorgnarna och väcka henne genom att lägga sin kalla hand på hennes mage. Sen brukade de äta nybakat bröd till frukost innan de gav sig ut på en lång promenad. På kvällarna brukade de gå på bio. Jeffrey tyckte om att ta med henne till en biograf där de visade gamla filmer. För det mesta var det filmer som han redan hade sett men som Ann-Lee inte hade sett. Hon brukade fråga honom om han aldrig blev trött på att se filmer som han redan hade sett. Han svarade alltid att han inte kunde tänka sig något bättre än att se dem igen tillsammans med henne bara för att få höra på vilka ställen hon skrattade och se vad hon tyckte om dem efteråt.
När han två timmar senare lämnar lägenheten hoppas han verkligen att det återigen ska bli så där underbart som det var under de där två månaderna.

***

Den första tiden efter att Diane dog brukade Johnny stirra på alla personer han mötte, övertygad om att han snart skulle få syn på mördaren. Men allteftersom tiden gick började han mer och mer ge upp hoppet. Inte heller polisen hade haft någon framgång i sitt letande trots att Johnny hade gett dem ett tydligt signalement. Förmodligen hade mördaren flytt till någon annan stad, han kanske inte ens var kvar i USA.
I alla fall stirrar inte Johnny längre utan går oftast med blicken ner i backen. Så också denna dag när han lämnar kontoret och går hemåt. Han är så försjunken i sina tankar att han till och med krockar med en person som kommer gående i rask takt runt ett hörn. Johnny tittar upp och ursäktar sig men när han får se ansiktet på mannen som han har gått in i rycker han till. Är det verkligen... nej, det kan det väl inte vara?

Johnny fortsätter att gå men han har bara hunnit några meter när han hör hur mannen som han har sprungit in i börjar vissla. Det dröjer inte många sekunder innan Johnny hör vad det är för melodi och i samma ögonblick vet Johnny att det trots allt är rätt person. Det kan inte vara en slump.
Han rycker upp kniven ur fickan och börjar springa tillbaka. Den andre mannen vänder sig om och får syn på Johnny som kommer springande mot honom med en kniv i handen. Också han börjar springa men Johnny hinner snart ikapp honom och får omkull honom.

Precis som Diane dog för fem år sen dör också Jeffrey när Johnny böjer bak huvudet på honom och skär av halsen. Jeffrey försöker skrika men skriket blir till ett gurglande när blodet börjar spruta ur halsen på honom.
Sen gör Johnny det han alltid har tänkt göra efter att han har mördat Dianes mördare. Han skär av pulsådrarna på sig själv och sticker därefter kniven i hjärtat.

***

När Casey Kasem lämnar sitt jobb på radiohuset är han tacksam för att det äntligen har blivit helg. Det har varit en arbetsam vecka och till råga på allt har folk bara ringt in och önskat en massa skitlåtar. Han är glad att han i alla fall fick igenom sitt förslag att de skulle spela "Yester-me, Yester-you, Yesterday" tidigare under dagen för att uppmärksamma femårjubiléet.
Men han har bara hunnit halvvägs hem när han får syn på två kroppar som ligger mitt på gatan. Han springer fram till dem och ser direkt att båda är döda. Den ene har en kniv instucken i härtat och den andre har halsen avskuren. Han står och stirrar på blodbadet en stund innan han springer bort till en telefonkiosk och slår 911.
När han till slut lyckats få fram vad som har hänt och var han befinner sig blir han ståendes i kiosken med luren i handen. Han stirrar ut på gatan och ser flera personer som har stannat vid de döda kropparna. Och sen, utan att egentligen tänka på det, börjar han sjunga:

"When I recall what we had
I feel lost I feel sad with nothing but
the memory of yester love and now,
now it seems
those yester dreams
were just a cruel
and foolish game we had to play

Yester-me, yester-you, yesterday..."

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback