Flygande pingviner




Den första, och hittills enda, gången jag hörde talas om de flygande pingvinerna var på tåget mellan Adelaide och Alice Springs. Alla som någon åkt tåg mellan Adelaide och Alice Springs vet att det tar nästan ett dygn och att utsikten är, minst sagt, enformig. Detta var jag givetvis förberedd på och hade därför tagit med mig flera böcker och en fulladdad Mp3-spelare.
På sätet mittemot mig satt en äldre man och på andra sidan mittgången ett gäng holländare som skrattade nästan precis hela tiden. Jag ägnade inte särskilt stor uppmärksamhet åt någon av dem utan försjönk snabbt i min bok.

Efter några hundra sidor började jag dock tröttna på att läsa och bestämde mig för att sova en stund. Men sätena på de australiensiska tågen är inte gjorda för att man ska kunna sova bekvämt och jag insåg ganska snart att det inte skulle bli mycket sömn den natten. Jag är vanligtvis inte den som börjar prata med främlingar på tåg men då jag reste ensam och knappt hade pratat med någon under de senaste fem dagarna så fann jag ändå för gott att tilltala mannen mittemot.

"Reser du ensam?" frågade jag, vilket var en ganska dum fråga eftersom det inte satt någon på sätet bredvid honom och eftersom han inte heller hade talat med någon sedan vi klev på tåget. Den främmande mannen verkade också tycka att det var en dum fråga. Han höjde på ögonbrynen, slog ut med ena armen och svarade:
"Ja, uppenbarligen." Jag skämdes lite över mitt klumpiga försök till isbrytare, jag hade velat få igång ett samtal men istället hade jag dumförklarat mig själv bara genom att öppna munnen. Ändå gjorde jag ett nytt försök.
"Vad ska du göra för något i Alice Springs?"
"Jag ska hälsa på min dotter. Hon bor där sedan en tid tillbaka. Märkligt ställe att bo på tycker jag, men det är hennes liv inte sant?"
"Jovisst" nickade jag.
"Och du ska göra det vanliga antar jag? Se Ayers Rock, köpa aboriginska souvenirer, kanske träffa andra backpackers och dricka öl med dem? Stämmer det?"
Jag nickade igen. När jag reser själv gör jag alltid mitt bästa för att inte se ut som någon typisk turist men den här mannen hade genast lyckats genomskåda mig.
"Hur såg du att jag var turist?" frågade jag. Han pekade på mina fötter.
"En australiensare skulle aldrig ha strumpor på sig under sandaler. Det är bara européer, och möjligtvis amerikanare, som får för sig att göra något så dumt. Får jag gissa var du kommer ifrån?"
"Javisst."
"Tysk?"
"Fel" svarade jag lite skadeglatt.
"Svensk då?"
"Grattis. Det var inte dåligt av dig att ta det på andra försöket."
"Jag hade tänkt säga norrman först, men det är något med ditt utseende som får dig att se mer svensk än norsk ut. Jag har svårt att sätta fingret på vad."
"De flesta australiensare jag har mött hittills har inte vetat skillnaden på Sverige och Schweiz och du påstår att du kan se skillnad på svenskar och norrmän. Jag måste säga att jag är imponerad."
"Tack" svarade han. "Jag ska erkänna att jag har vistats en del i Sverige så jag har haft tid att studera er."
"På det viset."
"Just, på det viset. Och vad gör min herre i Sverige då?"
"Jag är författare" svarade jag snabbt utan att tänka efter. Jag vet inte riktigt varför jag sa det, kanske hoppades jag att det skulle imponera på honom, vilket det också verkade göra. Åtminstone lite.
"Minsann" sa han nöjt. "Om du nämner titeln på någon bok du har skrivit så lovar jag att jag ska försöka få tag på den."
"Jag har tyvärr inte fått någon bok översatt till engelska än."
"Det behövs inte" svarade han plötsligt på svenska. "Jag har studerat lite svenska. Jag tror nog att jag skulle klara av att läsa din bok. Dessutom planerar jag en resa till Sverige om bara några månader, så jag kanske kan köpa boken då."
"Den är inte så lätt att få tag på" försökte jag.
"Det kanske beror på att den inte har blivit publicerad, kan det vara så?"
"Jo, så kan det nog vara" fick jag medge.
"Du kallar dig alltså författare fast du ännu inte har gett ut någon bok. Jag vet inte om jag ska säga att du är modig eller dumdristig."
"Vad gör du själv?" frågade jag eftersom jag tyckte det var lite pinsamt att ha påstått att jag var något som jag strängt taget inte var.
"Jag är forskare på Adelaides universitet."
"Inom vilket område?"
"Flygande pingviner."
Jag trodde givetvis att han skämtade först och skrattade därför lite artigt. Men främlingen fortsatte att se på mig med samma allvarliga min som tidigare. Jag blev därvid en aning osäker, kanske fanns det verkligen flygande pingviner eller också var han bara väldigt skicklig på att hålla masken. Jag hade redan gjort bort mig två gånger och ville helst inte göra det igen men jag beslöt mig i alla fall för att spela med.
"Flygande pingviner alltså. Var lever dem någonstans?"
"Där pingviner brukar leva. På Antarktis, Galapogosöarna, Tasmaninen, Falklandsöarna och så vidare. Faktum är att alla pingviner har förmågan att flyga. Men de utnyttjar den inte särskilt ofta."
"Varför inte? Om de nu kan flyga så borde de väl göra det ibland också?"
"Nej, de har egentligen ingen anledning att flyga. De fångar ju som bekant fisk i vattnet och behöver inte flyga till varmare breddgrader då det blir kallt. Varför skulle de vilja flyga?"
"Tja..."
"De är inte som vi människor som alltid har strävat efter att kunna flyga. Pingvinerna trivs bäst på marken, mina studier visar också att de har väldigt lätt för att få svindel."

Därefter var samtalet uttömt. Jag visste inget om flygande pingviner och främlingen verkade inte vilja berätta mer för mig än det han redan hade sagt. Så istället lutade jag mig bakåt i stolen, slöt ögonen och somnade efter en kort stund.

När vi några timmar senare klev av tåget i Alice Springs och jag tog farväl av främlingen sa han till mig:
"Om du nu vill bli författare så måste du lova mig att du någon skriver en novell om flygande pingviner."


***


Här är min historia egentligen slut. Jag förstår om vissa av er är besvikna. Kanske såg ni rubriken och trodde att ni skulle få läsa en spännande surrealistisk dystopi där pingvinerna regerar över världen och där fiskar regnar från luften. Jag är ledsen att så inte blev fallet. Men tänk på det. Om det verkligen är så att pingvinerna kan flyga, vilket jag gärna vill tro, men ändå väljer att inte göra det hur skulle de då kunna ta över världen? Så om ni tyckte att den här historien var tråkig och trivial - skyll inte på mig, skyll på pingvinerna.

Kommentarer
Postat av: mamma

Den här var riktigt bra!!! Man vet inte om man ska tro på det eller inte. Du har aldrig berättat om denna man tidigare - kanske är allt påhitt? Detaljen med strumporna var riktigt bra. Och hans sätt att avslöja ditt författarskap. Om han, mot förmodan, skulle vara verklig undrar jag varför du inte tog reda på hans namn och adress och fortsatte att hålla kontakten med honom. Det kunde bli en lärorik och givande bekantskap.

Postat av: valle

Nej, han är tyvärr påhittad. Men jag håller med om att det hade varit roligt om han hade funnits på riktigt. Bortsett från gubben är resten av historien sann - inklusive pingvinerna förstås.

2008-01-04 @ 19:12:30
Postat av: Lady Jacky

Reste du till Aussie själv? Jag är på väg till Sydamerika, själv, och nu börjar jag bli lite nervös.

2008-01-04 @ 21:42:30
URL: http://himelblau.blogspot.com
Postat av: valle

Jäpp, jag reste dit själv och var också sjukt nervös innan. Men det blev rätt bra ändå, du träffar säkert en massa trevligt folk där.

2008-01-04 @ 22:35:54
Postat av: Ida

Hej Valle!

Jag tyckte din historia var väldigt trevlig och inte alls tråkig. Och det hade inte alls varit så konstigt att den egentliga påhittade mannen (som jag för övrigt trodde du samtalet med på riktigt)
egentligen funnits på riktigt. När man minst väntar sig de så finns de där ... de underliga samtalen med de nyfunna underliga människor man möter under livets gång.
Men dock en väldigt trevig historia.

Handlar ditt projektarbete om flygande pingviner måntro? ;)

Hade!

2008-01-05 @ 00:46:45
Postat av: Lena

Det lät som nåt som faktiskt kunnat hända dig. Nu borde du ju göra slag i saken och faktiskt skriva en novell som handlar om flygande pingviner och inte om en australiensare som forskar i dem!

2008-01-09 @ 10:31:27
URL: http://moeller.blogg.se
Postat av: Olle

Han (eller du och din påhittade gubbe, hette han Albert tro?) hade förstås fel om det där med var de flygande pingvinerna bor. De bor inte alls på södra halvklotet utan bodde (bor?) på norra Grönland, över mot Alaska, och eventuellt fanns de också långt tillbaka i norra Sibirien. Men de sista dog troligen ut för ungefär 1500 år sedan eftersom de arktiska tigrarnas normala föda, sälar, hade utvecklat sina simmartalanger ungefär ytterligare tusen år tidigare, vilket gjorde det svårt för tigrarna att livnära sig på dem. Som alla vet är arktiska tigrar väldigt ensidiga i sin kosthållning, de äter i princip bara en enda sak under hela sitt liv. När de väl hade fått smak på pingviner så höll de sig till pingviner. Som de tidigare gjort med sälarna. Precis som sälarna, för att överhuvudtaget kunna överleva utvecklade simförmågan, så utvecklade pingvinerna så småningom flygförmåga. Det ledde till att det i dag bara finns ett tiotal exemplar av den arktiska tigern kvar. På grund av matbrist alltså. Troligen finns det inte heller några flygande pingviner kvar, men det vet man inte säkert. De blev nämligen så bra på att flyga att de aldrig landade utan levde på fåglar de tog i flykten, parade sig flygande och till och med la sina ägg i luften, som hannarna, när honan kläckte fram dem, fångade i sin pung på magen och på så vis ruvade fram. Anledningen att det troligen inte finns flygande pingviner kvar är att hannarna började leka någon sorts voleyboll-liknande spel med äggen, som då blev nerkylda ute i det fria. Och alltså förstörda. Det kan dock ha funnits några hannar som inte fick vara med och spela, och därför fick släktet att fortleva, men det är det som sagt var ingen som vet med säkerhet.

2008-01-10 @ 19:46:26

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback