I Me Mine

 

Jag var tio år den sommaren. På mammas fotografier har jag långt ljust hår och massor av fräknar. Jag ler på varenda kort. Jag måste ha varit en väldigt lycklig liten flicka.

 

Vi bodde i en fyrarummare på Lidingö men så snart jag och min syster hade slutat skolan åkte vi iväg till pappas sommarstuga vid Siljan och stannade där till mitten av Augusti. Jag var alltid glad när vi kom dit. Där fanns bryggan som man kunde dyka från, massor av smultronställen och Johanna med tandställningen. Jag minns att jag var avundsjuk på hennes tandställning och frågade mina föräldrar om inte jag också kunde få en. De skrattade åt mig och sa att tandställning inte var någonting man önskade sig. Annars fick jag nästan allt jag pekade på. Jag hade en mamma och en pappa som älskade mig över allt annat. Ingenting fattades mig.

***

Jag sitter vid skrivbordet med det utskrivna manuset framför mig och har precis börjat läsa när jag hör en biltuta. Jag går ut på balkongen och tittar ner. Du står på trottoaren nedanför, brevid din röda BMW, och vinkar.
"Kan du inte komma upp en stund?" ropar jag.
"Okej" svarar du och försvinner in genom porten.

När jag öppnar dörren ger du mig en kram. Min vita hud mot din bruna.
"Vad blek du är, går du aldrig ut?" säger du.
"Jo, ibland" ljuger jag.
"Du borde komma ut mer. Ta vara på ljuset. Sitta inne kan man göra när det är mörkt."
"Ja, jag ser att du har varit ute mycket i alla fall."
Du ser nästan oförskämt frisk och pigg ut. Du har tagit på dig en tunn vit klänning och ett blommigt linne. På fötterna har du sandaler, på axeln hänger en stor brun handväska. Själv går jag runt i ett par grå mysbyxor och en svart t-shirt som det står "I Love New York" på. Jag tänker att jag måste se väldigt sjuk ut i dina ögon.
"Vill du inte ha en kopp kaffe innan vi åker?"
"Ja tack, det skulle vara gott."

 

Jag plockar undan några tidningar från köksbordet och går bort till kaffekokaren. Du sätter dig på en stol med benen i kors och blicken riktad ut genom fönstret.
"Så...", säger jag medan jag häller upp vatten, "hur har din sommar varit då?" Jag försöker låta avslappnad men det går inte särskilt bra.
"Jättebra! Jag och David var ute med båten en hel vecka i juni. Det var underbart att bara segla runt och inte behöva bekymra sig om nåt alls. Sen gjorde vi en tur till västkusten också och hälsade på Davids bror där... Du skulle sett vilket hus de har! Helt enormt. Vad har du gjort själv då?"
"Inte så mycket. Jag har mest suttit hemma och skrivit. Jag är nästan klar nu..."
"Det har du sagt i nästan ett år ju."
"Jo jag vet, men jag var ju tvungen att skriva om slutet. Det blev för sorgligt."
"Som allt annat du skriver då."
"Ja, kanske det... du, jag måste gå på toa bara jag är snart tillbaka."
Jag går in i badrummet och ser mig i spegeln. Jag har påsar under ögonen och otvättat hår, käner mig smutsig. Jag tar lite vatten i händerna och skvätter i ansiktet. Sen ler jag mot spegelbilden. Cheer up för fan.
"Ska vi åka då?" säger jag när jag kommer ut igen.
"Ska du inte ha något kaffe?"
"Nej" säger jag och rycker på axlarna. "Jag kan ta en kopp på vägen istället."

 

En stund senare sitter vi i BMW:n med fönsterrutorna nervevade och bilradion på. P3 spelar en Jens Lekman-låt och du nynnar med. Brevid bilen flashar sjöar, skogar och bondgårdar förbi. På en äng står några kor och ser dumma ut.
"Du kunde väl ha kommit på begravningen i alla fall" säger du plötsligt och kastar en anklagande blick på mig. Jag hatar det där tonfallet. Hatar när du ser på mig som om allt egentligen var mitt fel.
"Nej det kunde jag inte. Fatta vad utstirrad jag skulle ha blivit av alla gamla släktingar. De skulle ha suttit där och hatat mig varje sekund. Efteråt kanske någon skulle ha kommit fram till mig och sagt något spydigt. Tro mig, det var bäst för allas skull att jag inte gick dit."
"Så skulle det inte alls ha blivit. Faster Aina frågade faktiskt efter dig, hon verkade uppriktigt intresserad."
"Jaha. Kul för henne då. Om du träffar henne igen kan du ju hälsa henne att intresset inte är besvarat."
Återigen har jag hamnat i försvarsställning. Varför blir det alltid såhär? Varför kan vi inte bara ha ett samtal som vuxna människor utan att gå varann på nerverna.
"Jag trodde att tiden läkte alla sår" säger du.
"Nej. Inte alla. Inte för mig."
"Men för mig."
"Ja, men jag är inte som du."
"Vad menar du med det?"
"Ingenting. Glöm det."

 

***

 

Men det var också den sommaren som jag insåg att mina föräldrar inte älskade varann. Det är en hemsk sak för ett barn att inse. Jag märkte först hur mamma flyttade sig från honom när de satt brevid varandra i soffan och pappa försökte lägga en arm runt henne. Sen märkte jag att mamma allt oftare åkte iväg för attt uträtta olika ärenden. Ibland kunde hon vara borta flera dagar i sträck. Att de trots allt höll ihop nästan hela sommaren berodde antagligen på oss.
"Vi gjorde det för barnens skull."

 

***

 

Allt är sig likt. På gårdsplanen står soluret och gungställningen kvar. Brevid trappan ligger en gammal fotboll. Gräset är högt. Jag funderar på vad mamma skulle säga, hon som alltid var så noga med att hålla det klippt. Du tar upp en nyckel ur handväskan och för in den i låset. Dörren gnisslar när du öppnar den.

 

När vi kommer in ser jag att tiden trots allt inte har stått stilla. Väggarna som det brukade hänga en massa tavlor på är nu kala och tomma. Den gamla tygsoffan är utbytt mot en ny i skinn och brevid kaminen står en storbilds-tv placerad. När vi kommer in i mitt gamla rum ser jag att det står ett stort skrivbord med en gammal dator på där min säng brukade stå.
"Det har verkligen förändrats här" säger jag medan vi går runt.
"Ja, vad fan trodde du. Du har ju inte varit här på evigheter."
"Nej det är klart. Men på något sätt kändes det ändå som att allt skulle se likadant ut som jag minns det."
Du går bort till kylskåpet och börjar packa upp kassen med mat som vi köpt på ICA. Jag sätter mig i skinnsoffan och försöker skapa mig en minnesbild av hur det såg ut här när jag var liten.
"Ska vi börja direkt?" frågar du när du är klar.
"Ja, det är väl inte så mycket att be för."
"Jag tror att han har ställt undan rätt mycket grejer i snickarboden. Vi kan väl gå ut dit och kolla först."

 

Snickarboden är verkligen full av saker. En gammal byrå, ett dockskåp, sängar, stolar, bord och fotoalbum... allt i enda röra.
"Jag frågade honom ibland ifall han inte skulle slänga lite av de här gamla sakerna. Men det ville han inte höras tala om. Jag tror att de betydde enormt mycket för honom. Han kunde gå runt och liksom smeka dem, det var som att själva beröringen hjälpte honom att minnas tiden då vi var små."

 

Min syster är fyra år yngre än mig och mycket vackrare. Hela mitt liv har jag undrat varför han lät henne vara men inte mig. Kanske för att hon var så liten, kanske för att det var större risk för att hon skulle berätta för mamma. Eller också levde hon helt enkelt inte upp till hans snuskiga fantasier. Jag blir sjuk av att tänka på det. Ändå tvingar jag mig själv till att göra det nu.

 

***

"Det var här inne han dog också. Han fick en hjärtattack när han höll på att bygga den där hyllan som ligger där."
Jag ser ner på golvet framför mig. Där ligger mycket riktigt en halvfärdig hylla.
Du plockar upp ett fotoalbum och börjar bläddra i det.
"Kolla på de här bilderna! Här är ett från när vi var på Mallorca." Du håller fram albumet så att jag ska få se det. På bilden sitter vi båda två i pappas knä. Jag är kanske åtta och du fyra, pappa håller om oss och ser lycklig ut. Bakom oss står mamma, hon är den enda på kortet som inte ler.
"Kan vi inte göra det vi kom hit för istället för att bli nostalgiska över en massa gamla bilder?"
"Visst, men du behöver väl inte bli så jävla sur?"
"Jag är precis så sur jag vill."
"Lyssna nu, jag vet att du hatade pappa. Men du behöver inte låta det gå ut över mig. Nu när han är död måste du väl åndå kunna förlåta honom, eller ska du ägna hela livet åt att vara cynisk och bitter?"

Nu när han är död måste du väl ändå kunna förlåta honom. Hur mycket vet du egentligen? Berättade pappa för dig innan han dog eller anade du det redan när vi var små? Jag ser uppmärksamt på ditt ansikte, försöker tyda det, men varken ögonen eller munnen avslöjar någonting.

 

***

 

Mamma hade tagit bilen och åkt iväg för att hälsa på en väninna. Jag tyckte det var bra eftersom pappa alltid lät mig vara uppe och se på TV längre än mamma. Jag låg i soffan i bara en pyjamas och kollade på Rederiet medan pappa gick upp på övervåningen och nattade syrran. När han var klar kom han ner igen och satte sig i soffan brevid mig.
Så satt vi där en stund utan att säga något. Efter tag lyfte jag upp benen i soffan och lade huvudet i pappas knä. Nästan lite förstrött lade han handen på mitt bröst och började långsamt smeka mig. Jag sa ingenting och gjorde heller inget motstånd.
Det kändes skönt när han strök med handen över mina små bröst och det pirrade i kroppen när han lät handen fortsätta ner över magen och innanför pyjamasbyxorna. Men där hejdade han sig. Han lyfte handen igen och lade den i knät.
"Förlåt" sa han. "Säg inget om det här till mamma."
Sen gick han in på toaletten och stannade där länge medan jag såg klart på Rederiet.

 

***

 

Det har redan hunnit bli kväll innan vi är klara med att gå igenom alla sakerna. Vi bestämmer att du ska få det mesta, jag vill bara ha några av möblerna, en del köksredskap och en av mammas tavlor som jag alltid har tyckt mycket om.

 

Du påpekar att vi inte kommer vara tillbaka i stan igen förrän sent inatt om vi åker nu och föreslår att vi ska sova över i stugan. Jag invänder först men till slut får jag ge ned mig. Egentligen vill jag helst komma härifrån så snart som möjligt men en natt kan väl gå bra. Det är ju trots allt vårt ställe nu, jag får inte glömma det.

 

Vi lagar en middag tillsammans bestående av potatismos, pannbiff, lök och kokta morötter. Efter maten sätter vi oss på trappan utanför huset med varsin kaffekopp i handen.
"Minns du sommarkatterna?" frågar du plötsligt.
"Ja, hurså?"
"Jag kom bara att tänka på dem nu. Jag minns särskilt den där stora grå. Felix kallade vi honom. Han brukade stryka runt här vid huset och vi gav honom mjölk men han lät oss aldrig klappa honom."
"Ja, jag kommer också ihåg honom. Och jag minns hur ledsen du blev när vi åkte härifrån den sommaren och du inte fick träffa honom igen."
"Mmm, jag undrar vad som hände med honom sen. Har du tänkt på att vi är lite som de där katterna nu, lika ensamma och övergivna."
"Jag förstår att du kanske känner det så. Själv har jag känt mig övergiven ända sen mamma dog."
"Du kunde ha gjort som jag. Du kunde ha träffat pappa och pratat med honom."
Jag skakar lätt på huvudet.
"Du förstår inte. Jag avskydde honom verkligen och jag är bara glad att han äntligen är död nu."
"Hur fan kan du säga så? Han var ju ändå din pappa."
"Du vet inte vad han har gjort mot mig."
"Varför berättar du inte då?"
"Jag tror inte du blir lyckligare av att höra sanningen. Världen hålls ihop av lögner. Om vi skulle vara sanningsenliga hela tiden skulle världen kollapsa."
"Det där låter som det skulle kunna vara någon mening ur någon av dina böcker."
"Det kanske det är" svarar jag.
Det kanske det är.

Du sover i pappas gamla säng och jag på soffan i vardagsrummet. Jag ligger vaken och lyssnar till dina djupa andetag. Jag önskar att jag kunde känna mig lika lugn och avslappnad här som du. Men som det är nu går det inte. Samtidigt undrar jag; om jag inte kan känna mig hemma på den här platsen, som jag älskat mer än någon annan plats i världen, var kan jag då känna mig hemma?
När jag slutligen somnar drömmer jag återigen om den där dagen.

 

***

 

Andra gången var på badplatsen. Vi hade en egen liten vik där vi kunde bada nakna utan att någon såg oss. Jag hade badat en stund på förmiddagen och sedan lagt mig naken på en handduk för att läsa Sagan om ringen. Mamma kom ner och frågade mig om jag ville följa med henne och syrran in till stan för att handla lite men jag var mitt inne i ett slagsmål mot svarta riddare och kunde absolut inte avbryta.

 

Jag vet inte hur länge jag låg där. Jag minns bara att jag var så uppslukad av handlingen att jag inte märkte något förrän pappa stod precis brevid mig, naken och med en handduk i handen.

 

"Hej gumman, har du det skönt?" sa han och bredde ut sin handduk brevid min.
"Jadå" svarade jag.

 

Han lade ner sig på rygg brevid mig och blundade och jag fortsatte läsa. Efter ett tag såg jag att hans kuk hade blivit hård. Jag tror det var första gången jag såg en styv penis och jag kunde inte längre koncentrera mig på läsandet utan glodde bara på hans kuk som stod rakt upp.

 

Jag har svårt att prata om det som hände sen. Ett tag efter att det hände kändes det som att det var mitt eget fel. Att det hela berodde på att jag hade glott för mycket på honom. Nu vet jag att det inte var så. Nu vet jag att det skulle ha skett i vilket fall som helst och att det inte var mitt, mammas eller någon annans fel, bara hans.

Vi hade legat där i kanske tio minuter när han rullade över på min handduk och pressade sig mot mig. Jag minns hans fasta händer på mina skinkor och den äckliga andedräkten precis intill ansiktet. Men inte heller den gången gjorde jag något motstånd. Inte förrän han tryckte in kuken mellan mina lår. Det var först då som jag började slå honom och skrika, men då var det redan försent.

 

Eteråt såg han chockad ut. Som om han plötsligt insett vad han hade gjort. Han skrek att jag skulle komma tillbaka när jag sprang upp mot huset men han försökte inte stoppa mig. När jag kom in låste jag dörren och lade mig på sängen. Jag hörde hur han bankade på dörren men jag vägrade öppna och till slut upphörde bankningarna.

 

När mamma och syrran kom tillbaka såg de hur pappa satt naken på trappan utanför huset och grät. Mamma försökte förstås få honom att förklara vad som hade hänt men han sa ingenting. Till slut var det jag som berättade för henne. Det var sista gången jag såg honom.

 

***

 

Vi äter frukost i tysthet innan vi sätter oss i bilen för att åka tillbaka till Stockholm. Inte heller under resan säger vi särskilt många ord till varandra. Det är som att vi har pratat sönder allt under gårdagen, ändå har vi knappt sagt någonting.
Du släpper av mig utanför lägenheten igen men precis när jag ska kliva ur bilen säger du: "Vänta, du ska få tillbaka en sak." Du plockar upp en hög med papper ur handväskan, jag ser direkt att det är manuskriptet.
"Förlåt" säger du. "Jag tog det när du var på toaletten, jag kunde inte låta bli."
"Har du läst det?"
Du nickar. "Imorse innan du vaknade."

 

Jag frågar dig inte vad du tyckte om det, jag tar bara emot pappersbunten och kliver ur bilen. Men när jag kommit upp till lägenheten och bläddrar igenom manuset ser jag att du har ritat någonting på sista sidan.
Teckningen föreställer två katter som ligger på en trappa och slickar varandra.