I Me Mine

Det är en sällsamt vacker dag

En sån dag som man helst vill
fånga i en burk
förvara under sängen
och ibland plocka fram och
lukta på

En sån dag som man kan se ända till Mariannelund
om man blir upphissad i en flaggstång

Det är en sån dag då man
plötsligt inser hur
kort livet är






Det är dagen då alla sanningar lyfter från sina landningsbanor

möts

kolliderar

kraschar


Marken vibrerar av röster

molnen har ögon

ögonsnibbar och öronbryn väntar spänt på en startsignal






Det är en sällsynt vacker dag

En sån dag då olja färgar hav blänkande svarta

En sån dag då napalmbomber lyser upp städerna
och människorna i dom springer runt runt i en
festlig elddans

En sån dag då en nyhetssammanfattning pressas in
mellan två actionfilmer och man plötsligt inser

hur kort livet är






Det är en sån dag då jag kan gå ut men
väljer att stanna inne
inte av rädsla för att få ett flygplan i huvudet men
för att slippa möta det vi kallar verkligheten


Istället står jag kvar i mitt rum och gläntar lite på persiennen

i ett visst läge
tycker jag mig se någonting
mellan natt och dag
mellan man och kvinna
mellan liv och död

Nästa sekund är det borta men

det är fortfarande en sällsamt vacker dag

 Det är Disco Fever igen det är
Girls night out det är
varma pannor och
kalla drinkar det är
tusentals hålögda varelser som
kravlat sig ur sina internetgrottor det är
electrovågor som dansar genom
späda kärlekstörstande kroppar
lyser upp oss som
ett fackeltåg genom staden

pulserar och

pulvriserar

sönder




Det är en kniv som skär ett blodrött snitt på
den nattsvarta himlen för det är
en sån natt det är
en sån natt och det finns liv på mars





E som i Extas, Explosionserektion och
Emotionella äventyr
fyller ögongloberna som
växer sig större än discokulorna
taktfasta beats, djupröda basslingor och
en kärlek som vill ta oss högre och högre
vi dansar i en vacker spiral mot taket men utan att
röra varandra utan att ens
se på varandra vi dansar i
varsitt universum men
delar olika hjärtslag i
en natt







Två par ögon magnetiserar varann
två händer elektrifierar varann och
en kortslutning går när munnarna möts


sliter ut varann i natten
sliter av kläderna
trevar och famlar som två blinda möss innan
vi tillslut finner varandra
någonstans på mitten







Vaknar i en buske
och lyssnar till

tystnaden

Året är 2007
vi står i ett kök någonstans
ett sånt där gammalt kök med gasspis och
gula fläckar i taket
en vattenkran står och droppar
vi låter den droppa

Du vrider på gasen på spisen
jag går ut i vardagsrummmet
plockar fram en LP ur skivbacken
sätter nålen mot skivan

ut strömmar:
Pianosonat no. 8 i c-moll av
Ludvig van Beethoven
andra satsen,
adagio cantabile

Den går inte riktigt i valstakt men
vi dansar vals ändå
världen snurrar fort
vi snurrar långsamt




Året är 2001
jag sitter vid pianot och försöker ta ut
Adagio Cantabile-satsen
pappa kommer in
han säger att det har flygit in två flygplan
i två torn
i USA
jag säger: okay
och fortsätter spela
på kvällen ser jag på tv
folk som skriker, byggnader som brinner
några dagar senare är det krig
ingenting är på riktigt
jag sätter mig vid pianot och fortsätter spela




Året är 1942
du och jag är två judar i ett koncentrationsläger
vi skrattar hela tiden
soldaterna skjuter oss
det gör inget
vi skrattar ännu mer
vi springer runt och sjunger internationalen
ruskar på fångarna och skriker till dom:
Fattar ni?! Ni är fria!
Ni är fria!
dom ser på oss som om vi var tokiga
det är vi såklart



Året är 1933
vi är Bonnie & Clyde
vi bilar genom USA
rånar banker
och super bort pengarna
vi knullar uppe på loften i ladorna
och dansar på sjaskiga caféer hela nätterna
ibland sover vi i diken
ibland på billiga motell

billiga motell som bara har en gasspis
och en kran som står och droppar




året är 1915
vi är två clowner på en teaterscen
vi kastar pajer på varandra
soldaterna i publiken applåderar
dom tycker att vi spelar våra roller så bra
dom fattar inte att det är dom som spelar
vi ler och applåderar tilbaka
det riktiga livet pågår på scenen
allt utanför är bara en tragisk fars




Året är 1889
vi bor i en liten trång etta i Stockholm
jag är din lesbiska vännina
du är min homosexuelle pojkvän
du målar mustasch på överläppen
och smyger in på herrklubbar
jag klär mig i kjol och högklackat och går på kafferep
när polisen kommer gömmer vi oss i garderoben
vi fnissar när dom hittar oss och släpar med oss till stationen
vi kysser polischefen på munnen
vi fortsätter fnissa när vi döms till fängelse
för det är allt vi kan




Året är 1862
vi är två negerslavar på ett majsfält
vi snor två sydstatsuniformer
medan soldaterna badar
sen rider vi runt till alla plantager
skriker till slavarna:
Fattar ni?! Ni är fria!
Ni är fria!
dom ser på oss som om vi var tokiga
det är vi såklart




Året är 1431
vi springer upp på bålet och
befriar Jeanne D'Arc
sen gömmer vi oss i skogen i två veckor
hon lär oss att leva på bär och rötter
vi bygger en koja i ett träd
när soldater passerar under det
kastar vi kottar i huvudet på dom




Året är 32
vi hänger på två kors
brevid oss hänger Jesus
vi sjunger
"Always look on the bright side of life"
Jesus skrattar
han säger att det känns okej att dö nu
han säger att han bara är en snubbe i mängden
ni är Jesus ni också säger Jesus




Året är 0
klockan har stannat
vi står på en buss och
det är någonting vi har glömt
plötsligt rycker du i nödbromsen
vi kastar oss av bussen
springer upp till lägenheten
in i köket
på golvet ligger två livlösa kroppar
vi släpar ut dom i snön
kysser dom på munnen
när dom vaknar till liv ser vi på varandra och ler
sen försvinner vi
vårt uppdrag är slutfört




Nyvakna reser vi oss upp
vi noterar att skivan har tagit slut
jag sätter på den igen
och världen börjar snurra på nytt
lite långsammare nu
Adagio cantabile

vi springer genom staden
hoppar i alla vattenpölar vi ser
klättrar upp på varenda hustak
ställer oss och kissar i parkerna
badar i fontänerna
stjäl frukt ifrån ett korgstånd
och springer vidare
vi tappar all frukt i flykten
vi springer in i en gränd
och lutar oss mot en husvägg för att hämta andan
jag kramar dig
och vi ramlar ihop i en hög av utmattning





How strange it is to be anything at all

 Vi ligger på golvet mittemot varandra.


Som två trötta parenteser ligger vi där.


Mellan oss finns ingenting och allting.







Någonstans där utifrån kan jag höra
de taktfasta hammarslagen.
Bygget av muren måste fortgå
dag och natt.

Jag trodde att den revs när jag var liten men
jag hade fel.

Jag hade jävligt fel.


Numera slingrar den sig som en orm
runt hela Europa och
allt överflödigt material slängs direkt på välfärdsberget.




Vi är två frågetecken i en värld av punktprotokoll.
Vi är två parenteser som paragrafryttarna har mejat ner.

Vi är totalt överflödiga i den här världen.
Vi är tegelstenarna som inte passade in i muren.




Allt vi har är oss själva
så därför tar vi tag i varann
vi fattar ett hårt tag om varandra och kastar oss
med huvudet före
rakt in i välfärdsberget.



Vill få det att välta
Vill få det att spilla över lite grann.



Men vad hjälper det att
Vi stångar oss blodiga?
Vi tröttar ju bara ut oss

Och någonstans kan jag höra en röst som viskar:
Varför streta emot?
Varför slåss när du kan ha det bra?

Och jag svarar:
Vad är livet om inte att vilja?
Vad är livet om inte att spotta ut guldskeden
och äta med händerna?




Dom vill också.
Dom vill ta ifrån oss ingenting.
Dom vill fylla det med ord och meningslös underhållning.
Dom förstår inte att ingenting är vårt barn.
Dom förstår inte att ingenting är allting för oss.




Vi är bitarna som dom försöker pussla ihop med dom andra.
Vi är två frågetecken som dom försöker räta ut till utropstecken.




Men vi vägrar att passa in.
Vi vägrar att lämna över våra kroppar till sträckbänken.

Vi kanske är
skeva
fula
dumma
ensamma
hjälplösa
men mer än så kan ingen bli.

Mer än så kan fan i mig ingen bli.



Så vi fortsätter att slänga våra trötta kroppar
ända tills vi utmattade sjunker ihop
med våra ryggar mot välfärdsberget.

Jag lägger mig ner
vilar huvudet mot din bröstkorg och
någonstans där inne hör jag ett hjärta slå
först är det bara ett svagt pickande
men långsamt växer det sig starkare
jag tror det vill ut ur buren
jag tror det är alldeles för tungt för din späda kropp.

Om jag lyssnar riktigt noga nu
kan jag inte bara höra ditt hjärta utan även
tusentals andras
alla har sin egen speciella rytm
rytmer som skiljer sig från dom taktfasta hammarslagen
rytmer man kan dansa
och inte bara marschera till.


Du ber mig att berätta en saga och jag
hittar på sagan samtidigt som jag berättar den.

Det är sagan om pojken som alltid sjöng.



***



Det var en gång en pojke som alltid sjöng. Han gick runt i världen och sjöng sina sånger men ingen förstod vad det var han sjöng för han sjöng på ett språk som alla hade glömt för länge sen. Ändå blev folk glada av att höra hans sång, de slutade arbeta och började sjunga med. Men så en dag var det en farbror som frågade vad hans sånger handlade om egentligen. Pojken tänkte länge och väl innan han svarade:
”De handlar om ingenting.”
”Ingenting?!” Utbrast mannen som hade frågat. ”Men någonting måste de väl ändå handla om?”
”Jo det är klart”, svarade pojken. ”De handlar om allting.”
”Nu förstår jag inte alls” sa mannen och kliade sig i huvudet ”Förklara för mig hur en sång kan handla om både allt och inget.”
”Jo, du förstår, de handlar om att ingenting göra. Men att samtidigt göra allt i tankarna. De handlar om att sitta still och bara drömma.”
”Vet hut pojke!” skrek mannen då ”Har du inte fått lära dig i skolan att den som inget gör bara är en svulst på samhällskroppen? Till skillnad från de som producerar saker, de som offrar sitt liv för sitt land. Dessa ädla människor är det fundament på vilket staten vilar.”

När pojken hörde dessa hårda ord började han gråta. Ty han trodde att också detta att göra ingenting på något sätt kunde ha betydelse.

Numera sitter pojken inlåst på ett sinnessjukhus för att han trodde på något som alla sedan länge visste var fel.



***



”Du får inte sluta där” viskar du.
”Jag vill inte att berättelsen ska sluta så.”
Jag är på väg att svara:
”Dom verkliga sagorna slutar inte alltid lyckligt.”
Men istället reser jag mig och säger:
”Kom.”
Vi trevar oss fram längsmed muren
tills jag finner det jag söker;

En spricka,

ett hål.

Jag säger till dig att titta genom hålet.



”Ser du Ökenstaden?” frågar jag efter en stund.

”Ja” svarar du ”Jag ser, men hur ska vi ta oss dit?”


Jag vet inte.
Jag vet inte men kanske om vi blundar riktigt hårt
Kanske kan vi då se färgerna dom har försökt utplåna.


Ta min hand älskling
vi är på väg mot Ökenstaden.

Nu är det jul här i vårt hus och jag ska
dränka alla mina sorger i
tre liter glögg sen ska jag
ställa mig utanför ditt fönster och
vänta.





Igår gick jag till den där lekparken där vi jämt brukade sitta i gungorna och dricka folköl och snacka skit. Det var första gången jag gick dit på över ett år och snälla fråga mig inte varför för jag tror inte jag kan förklara det. Jag tänkte se om dina fotspår kanske fanns kvar. Men det gjorde dom inte såklart. Det har ju töat och kommit ny snö sen vi var där sist.
Förlåt för att jag är så dum.





Nu är det jul här i vårt hus och
den där karusellen som alltid sätter fart i början av December
har börjat snurra igen
fortare
fortare
fortare...
Själv tappade jag taget för länge sen
landade i rännstenen med ansiktet neråt
försökte kravla mig upp men sen
ramlade jag omkull igen och
jag vet att jag borde lära mig gå
jag vet men jag förstår inte hur





Minns du alla nätterna då vi sprang på midnattsgatorna? Dom sa att vi var galna men vi visste redan då att det bara är dårarna som är friska i den här stan. Minns du änglarna vi gjorde i snön? Nästa dag när vi gick dit igen så var dom borta. Det är konstigt det där att dom vackraste sakerna alltid försvinner så snabbt.
Förlåt för att jag lät dom försvinna.





Nu är det jul här i vårt hus
är det inte lite sjukt att alla människor ska
vara glada en viss dag på året?
Det påminner mig om såna där sekter där
alla står och ler och ser in i kameran och man vet
att hälften av dom kommer gå hem och
misshandla sina fruar och barn och
jag tycker egentligen om julen det är
något väldigt fint med barnens förväntansfulla blickar
men jag kan ändå inte låta bli att tänka på
dom som inte orkar med julen
dom som drunknar i glitter och skinka och
kalle anka på julafton och
är det inte lite otäckt att klockan tre den 24:e december
sitter en hel nation framför sina tv-apparater och dumstirrar på
ett program dom har sett tusen gånger förut?
Snacka masspsykos.





Jag skriver inte det här i hopp om att du ska läsa det. Du får gärna riva sönder det. Jag skriver för att... för att jag inte vet vad jag skulle göra annars. Jag skriver för att överleva och som tidsfördriv. Något som får dagarna att gå i väntan på vadå? Det gör inget om du tycker att det bara är snyftigt och klichémässigt och löjligt. Det gör inget, det är inte till dig jag skriver. Jag behövde bara någon att vända mig till och du passade så bra.
Förlåt för att jag är så taktlös.





Nu är det jul här i vårt hus
hopp faderallanla
i år kommer julförsäljningen återigen slå alla rekord
och det är väl bra
att det går bra för Sverige menar jag.
Det är väl bra och jag
ska väl inte vara någon sån där glädjeförstörare som
påpekar att för alla pengar vi köper julklappar för så
skulle vi kanske kunna skänka lite till dom som inte har det så bra
för dom finns på julafton också problemen
försvinner inte en dag under året även om
det är vad ni verkar tro





Minns du den där konserten vi var på och jag höll i din hand jättehårt så vi inte skulle tappa bort varandra. Ändå gjorde vi det till slut. Tappade bort varandra menar jag. Ibland önskar jag att jag kanske inte skulle ha hållit fullt så hårt. Jag förstod aldrig vad du menade när du pratade om frihet. Men nu förstår jag.
Förlåt för att jag aldrig släpper taget.





Nu är det jul här i vårt hus och jag
kanske skiter i att dricka glögg
jag kanske sätter mig och ser på Kalle Anka istället och
låtsas att jag är lycklig.
Jag vill ju inte att du ska känna att du har gjort fel
allt jag vill är att du ska må bra och
nu ljög jag igen
förlåt...


Allt jag vill är att få vara brevid dig
på bussen och i bion och vid matbordet och i soffan och i sängen
jag vill alltid vara brevid dig
hålla hårt i din hand
och långsamt vagga bort
all oro som du har.

Dom snackar om miljöförändringar
dom snackar om att något måste göras
dom snackar och snackar och
folk blir upprörda
i några sekunder eller
några veckor

spelar roll

så småningom återgår ju ändå allt till det vanliga eller
ovanliga beroende på
hur man ser det


Dom snackar om miljöförändringar men
jag behöver ingen meterolog som talar om för mig
åt vilket håll vinden blåser för
jag har en prognos i fickan som säger att
det kommer blåsa kallt i minst fyra år till

Jag har en en ihopknycklad fyraårsprognos och 
en jävla flamma i bröstet som
brinner starkt när den får virke
men som är nära att slockna när det blåser kyliga vindar  

Men när andra bygger vindskydd
ska jag bygga vindkraftverk
när andra fäller upp sina paraplyer
ska jag sätta mig på huk och
dricka ur vattenpölarna
när andra brinner ut
ska jag fortsätta leta efter gnistor som kan tända mig

För dom finns där
jag kan se era ögon
jag kan se tröttheten som
en våt filt
men ibland ser jag
ibland ser jag hur dom liksom
gnistrar till
och tro mig jag kan
leva på dom där gnistorna i flera veckor

Det är så lätt att bli förblindad
av propaganda och reklam
det är så lätt att blunda när man tror att
det inte finns något att se
men om ni öppnar ögonen så kanske kanske
kan vi göra något tillsammans
jag vet inte vad
jag vet inte vad
jag vet inte vad
det enda jag vet är att
jag har en flamma i mitt bröst
en flamma som inte vet vart den ska ta vägen
en flamma som jag önskar skulle kunna lysa upp världen
som en fackla men som
hela tiden hotar att bränna upp mig

It's better to burn out then to fade away
men om ni fortsätter att gnistra så
lovar jag att fortsätta brinna

Jag vet att ni finns
men ni måste brinna starkare för att ni ska synas
i det här mörka jävla landet

Det kommer bli en lång vinter men
jag kan se vårtecknen
i era ögon.

 Så sitter jag alltså här igen och
pillar i hjärnan
sliter sönder alla minnen och
pusslar ihop dom igen
så som jag vill ha dom
så som dom borde ha varit om inte...

om inte.

Jag är som en sån där regissör
en sån som ska dränka alla kärleksscener i sentimentala stråkar
gud vet att jag avskyr det ändå
är det så svårt att låta bli
en sån som ska ta om en scen tusen gånger
trots att den första gången var helt okej

helt okej men långt ifrån perfekt
ungefär
som vi människor är


Jag sitter här och pillar i hjärnan
sorterar bor alla ångestmoment
sparar bara på förhoppningarna och regnbågarna

Vi kan kalla det perfektionspornografi
något alla sysslar med i smyg
men vissa kanske mer än andra




Jag har aldrig klarat av att leva i nuet
som det ju heter att man ska
jag lever i drömmarna
jag lever i det som aldrig blev men kanske kunde ha blivit
om inte...

också är jag där igen.

Jag sitter och pillar och petar och rör ihop allting
jag tror inte jag kommer komma fram till någonting
ändå vill jag sitta uppe och pilla hela natten

för jag behöver få glömma
och jag behöver få drömma
bara så kan jag

fortsätta andas.

 Ridån går ner och
ögonlocken upp
musiken har tystnat nu men
i tusentals huvuden ekar det fortfarande:

Bapadabadapadadada
Ah-Ah!
Oh-Oh!
Bapadabadebidibidababa
Yeah!
yeah!
yeah!


Tystnaden som följer är
så kompakt att du kan skära i den med en kniv
när den slutligen bryts av applåder
är det som en utlösning eller som
att äntligen få landa på ett grundackord

Långsamt vänder vi oss om och
går på vingliga ben mot utgången
musiken har tystnat nu men
i tusentals huvuden ekar den fortfarande.

Basfingrarna
som rör sig smidigt över revebenen
med hjärtat som plektrum

trumpinnarna
körs in genom hinnorna
och smular sönder varenda hjärnpartikel

gitarrslingorna
som skickar elektriska impulser genom venerna
strömmar ner i benen som sakta viker sig

Trombonen
som ett jävla skott i magen
BLAM!
Du är död.

Trumpeten stegrar sig och
ger sig av i galopp
rakt in i djungeln
rakt in i jazzen
med förbundna ögon


Hjärtat slår inte längre
Ka-dunk Ka-dunk Ka-dunk
det slår
Ptsch tsch tsch tsch
Krackadibackedi
bom

Det sista som ska tystna är musiken i mitt huvud.

Jag har egentligen ingenting att säga
ingenting som inte redan sagts och blötts
glömts bort och kommit tillbaka
som en bumerang i en labyrint
går jag vilse i mig själv tills jag hamnar på en hållplats där det står:
Gå vidare till gå.

Jag önskar att jag hade en berättelse att berätta
en sång att sjunga eller
bara ett ord som kunde värma dig
men inget sånt
bara en tomhet som jag måste skrika ur kroppen

Det finns så många vilsna människor och
så många färdigsydda lösningar på dina problem det
är alltid lättare att slå upp en bibel eller en kvällstidning
än att ta apan vid hornen

Ibland kan jag finna något djupt rörande i en vanlig löpsedel
Såhär blir du smal och snygg på femton sekunder och
10 steg till själslig lycka
det säger så mycket om oss
alla drömmar som finns och
alla cyniker som utnyttjar dom

Vi ger bara folket vad folket vill ha men
är man van vid att svälja skiten hel så
blir det svårt att börja tugga

Alla dessa år av löpsedlar och
jag förstår fortfarande inte vad som är så intressant med
Kikki Danielsson
jag förstår fortfarande inte vad jag får ut av att veta att
Big Brother-Linda har opererat brösten för hundratjugonde gången
jag förstår fortfarande inte varför jag
ens bryr mig

Men ändå gör jag det jag
blir illamående av att se hur dom som har makten och möjligheten
att skapa något stort och fint
skriker andan ur halsen men allt som kommer ur är tomma ord jag
blir illamående av att se hur människor förnedras på bästa sändningstid



Revolutionen börjar här.







Jag har ingenting mer att säga.

Varje år dör ungefär 9 miljoner människor av svält.
Det är ett lika stort antal som Sveriges befolkning.
Svält är inte tillräcklig orsak för att man ska få beviljad asyl i ett EU-land.

Jag vet inte varför jag berättar det här
för det händer ju inte här
utan långt där borta.

Vi har ju våra problem här också
till exempel är det väldigt många som lider av övervikt
det tänker dom inte på,
blattejävlarna.

Vi har ju våra problem här också
och dom blir knappast bättre av att
ni kommer hit och gnäller
så håll er på er plats så ska ni nog se att allt löser sig
"inom en inte alltför avlägsen framtid"



Någonstans i migrationsverkets databas
gömmer sig 20 000 drömmar.

20 000 drömmare som går och väntar på att få
en stämpel i pannan och ett varmt leende som säger:
"Ja det är ju tråkigt att du ska behöva åka tillbaka och kanske bli torterad till döds i ditt hemland men du får ju tänka lite på oss också. Sverige är ett rent land, vi kan inte ha en massa ohyra som parasiterar på vårt vackra välfärdssandslott.
Du måste ju förstå att du förstör vår vackra statistik, lille vän."

Om du av någon anledning tycker att den här statistiken är deprimerande så kan jag trösta dig med att det finns ett välkänt och beprövat botemedel. Det går i korthet ut på att alltid se framåt, aldrig åt sidorna.
Och skulle du av misstag råka få syn på något som skrämmer dig eller gör dig illa berörd kan du alltid blunda. Det funkar det också.


Någonstans i migrationsverkets korridorer
finns hundratals blundare
dom sover utan att drömma
och läser utan att se

människor
bara siffror



När jag var fyra-fem år så frågade en två år äldre kompis 
"Är du bögen i buren?"
Jag visste inte vad en bög var så jag svarade nej, varpå han skrek:
"Bögen är lös!"
"Bögen är lös!"

Problemet är att bögen inte alls är lös
han sitter fortfarande kvar i sin bur och
mittemot står en annan bur med tusen värphöns i och
ibland blir jag rädd att
världen bara består av burar
såväl abstrakta som konkreta

Det är så lätt att placera folk i burar
istället för att låta dom sväva fritt
det är så lätt att blunda
istället för att se




På tåget kliver en äldre man på. Han går fram till platsen där jag sitter, harklar sig och säger:
"Ursäkta men du sitter på min plats."
"Okej, men hela den här vagnen är ju full av lediga platser..."
Han ser för ett ögonblick väldigt förvånad ut sen säger han:
"Ja..."






"Men det är ju min plats."

Dom säger att universum är oändligt
jag nickar och säger: jaha...
som om jag förstod som om vi
någonsin skulle kunna förstå 

Dom säger att universum är oändligt att det
har ett oändligt antal stjärnor och planeter
jag är ingen stjärna men jag har ett svart hål i min bröstkorg
ett svart hål som längtar efter att fyllas

Jag är ett levande lik och en gapande kista
alltid på jakt efter att fyllas,
jag är full av
rastlöshet och energi
men en energi som aldrig får något utlopp
en energi som
vänds inåt istället för utåt

Fem myror är fler än
fyra elefanter universum
finns det bara ett av och ändå
ska det rymma allting det
är kanske inte konstigt att man blir trött

Jag är ingen stjärna men jag har ett svart hål i min bröstkorg
ett svart hål som
famlar, svamlar och ramlar
längs med dåliga gator och nattöppna butiker
alltid på jakt efter att fyllas,
jag är full av
osäkerhet, tveksamhet, ensamhet
ett plus ett blir två
men universum är oändligt det
är kanske inte konstigt att man blir trött

Jag är ingen stjärna men jag har ett svart hål i min bröstkorg
ett svart hål som 
suger upp allt som kommer i dess närhet
tugga och spotta utan att svälj
man ska vara sig själv och
tänka på andra men
jag är så full av mig själv att jag inte ser någonting annat

Dom säger att universum är oändligt att det
har ett oändligt antal stjärnor och planeter
men bland alla dom finns det en stjärna som
lyser starkare än alla andra
en liten stjärna långt, långt borta
i en annan galax
jag hoppas att ljuset når hit
jag hoppas att ljuset når hit  
för jag har ett svart hål i min bröstkorg som behöver fyllas

Kom, fyll mig med lust och energi så
lovar jag att ta emot dig
om du skulle falla

Jag tror det är något
med din rastlöshet
det är något med ditt hjärta som
alltid längtar iväg
och dina ben som
alltid fäller krokben för dig själv

Jag tror det är något
med dina ögon
när du blickar ut över horisonten
och längtar efter att krossa alla oceaner som kommer i din väg
men du får inte krossa dem själv
du får inte krossa dom själv för då
krossar du ett annat hjärta

här

Det behövs två hjärtan
för att en tvåtaktsmotor ska fungera
det behövs en stadig puls
för att driva fram en flotte på Seine
eller en ångbåt på Atlanten
eller ett sjörövarskepp på väg till Karibien


Jag tror det är något
med dina magiska fingrar
som kan lösa upp mina knutar i magen
och fylla den med fjärilar

Det är något med din besatthet
det är något med din tafatthet och
Mississippi kanske kan vänta



men det kan fan i mig inte jag.

Okej, jag ger upp.

Om det här var en film
så skulle jag kanske slänga lite porslin i golvet nu
sen skulle jag ramla i skärvorna
få skärsår i ansiktet
bli inlagd på sjukhus
och där skulle jag möta mitt livs kärlek
och vi skulle leva happily ever after.

Så skulle det bli men
det här är inte någon sån film
så det skulle nog bara resultera i att jag
blev blind eller fick
tusen ärr i ansiktet.


Ge mig en hängiven publik
och en regissör som
kan klippa bort alla gråa dagar
alla ensamma nätter
allt hat och frustration

spara bara dom vackra scenerna
lägg dom i en skål
och låt mig plocka av dom.


Jag vill inte att mitt liv
ska vara en bra film
jag är så trött på frågetecken
trött på öppna slut
ge mig en romantisk komedi
och stäng av min hjärna.

Allt jag begär nu är
att få dansa till gryningen
och se ditt ansikte när jag vaknar.

Snälla Gud
ge mig ett hollywood-slut.

Ju äldre jag blir desto mer
förlorar jag min stabilitet
det krävs inte längre ett jordskalv för att jag ska rasa
kanske bara en viskning

Begreppen suddas ut
färgerna flyter samman som i en
tavla av Monet
när jag var liten försökte jag lära mig höger och vänster
genom att ha en klocka på högerarmen
men nu har jag tappat bort tiden
och höger och vänster är bara ord

Det finns dom som tror att dom föds modiga
det finns dom som slår sönder fönsterrutor
klockan tre på natten medan andra sitter hemma
för rädda för att gå ut
det finns dom som tror att dom är modiga men aldrig inser
att mod måste födas ur rädsla

Precis som att livet och döden är beroende av varandra
precis som att man kan vara vid liv men känslomässigt död
kan man vara död men leva kvar i minnen

Mod föds ur rädsla
det är modigt att ta livet av sig
när man har hela världen emot sig
men det är jävligt fegt att
dö för sitt land

Mod föds ur rädsla och
kanske empati men
för att förstå hur någon känner
måste man ha varit där

Samtidigt föds också
feghet ur rädsla
när vissa låser dörren med dubbla lås
och förvarar vapen i skafferiet
öppnar andra dörren på vid gavel

ett mod fött ur empati
en empati född ur rädsla

Vi förlorar konventionerna
traditionerna
religionerna
vi är den fria generationen
som slänger allting överbord
men ibland klamrar vi oss fast
vid det vi har kvar;
ett porträtt på kungen och drottningen
och en barrig julgran

Vi slår sönder båten
och guppar sedan runt på ironiska livbojar
vi kan aldrig vara riktigt säkra på om någon
är allvarlig, cynisk eller dubbelironisk

och jag skulle aldrig få säga
att det var enklare förr

Nu är den tiden på året då
folk låser dörrarna
drar ner persiennerna
speglar sig i skärmarna
och bunkrar upp med chips&cola som om det var dags för ett kärnvapenkrig och
kanske har det redan börjat.
 
Kanske har det redan börjat för jag
kan se hela Hiroshima i dina ögon darling jag
kan se hela Hiroshima höra skriken och hur någon spelar
"We'll meet again" på ett ostämt piano kan höra hur
en ljus gossopran sjunger "Deutchland deutchland über alles"
jag viskar att jag är rädd och du för dina smala pianofingrar
framför mina ögon men jag är inte rädd för det jag ser
jag är rädd för det jag inte ser jag är som ett barn som tror att
världen försvinner när han blundar och jag är rädd för att
du inte ska finnas kvar när jag öppnar ögonen igen


Nu är den tiden på året då
jag går runt på öde stränder
med radio dept. i lurarna
sätter mig på träbänkar som byggdes
på den tiden då det fortfarande byggdes träbänkar
sätter mig och väntar på en båt som ska föra mig över dom stora haven
sätter mig och väntar på en båt som aldrig kommer
för det är bara en pissjö sitter kvar ändå och
väntar på att någon ska få syn på mig
tro att jag är på väg att ta självmord och
komma springande till undsättning
kasta sig runt halsen på mig och skrika
Gör det inte!
Gör det inte!
jag lovar jag ska älska dig
för evigt
eller i alla fall en liten stund
men inget sånt händer för
sånt händer ju bara på film



HELLO?
CAN ANYONE HELP ME?
I'M FUCKING DYING OVER HERE!

Nähä skit i det då.


Det räcker tydligen inte ens med att vara en känslig poet
för att folk ska bry sig
så jag går hem och kokar makaroner istället.

Pensionspaket i min hall och i min hals
som ett "Välkommen hem"
som ett "Här ska du bo" som ett
"Här är ditt liv" och som ett
"När ska du dö?"

Jag lovar jag var inte beredd på det här
jag var inte beredd på besvär
jag var inte beredd på att bli kär
jag var inte beredd
för jag är
bara
ett
barn

Jag är ju bara ett barn och
jag vill sitta kvar på golvet vill
stapla cd-skivor i högar vill
bygga murar av musik och poesi vill
mura in mig i ett hörn och
aldrig aldrig behöva se någon i ögonen

jag vill skaka av mig alla måsten
som jag skakade på huvudet när du frågade
om det var jag som hade gjort det jag
lovar det var inte jag
det var inte jag
det var inte jag
det var inte jag okej
det kanske var jag det
är mycket möjligt att
det var jag men jag upplevde det inte så och
vem har sagt att din verklighet är bättre än min
vem har sagt att verkligheten alltid är verklig
och vad hände med tanken som räknas

?

Jag vill sitta kvar här och bygga legotorn
och flyga in med flygplan
Brrrrrrr.........KRASCH!!!
för jag måste förminska verkligheten för att den ska bli verklig
jag måste bygga hela världen i mitt rum för att kunna se den måste
skriva ner den på ett papper för att förstå den och
innan jag vågar gå ut genom dörren och se världen i ansiktet
måste jag få stå framför spegeln och göra grimascher varje morgon
måste få öva lite först
måste få kasta bort ett liv först
för jag har ändå fem extraliv

Jag föddes inte bara för att leva för att dö en dag
och du föddes inte till att sitta still på någon dammig piedestal
'cause tramps like us
Baby we were born to run
med ett knyte på axeln
händerna i fickorna
och solsken i blicken
så ska vi dra ut i världen
så ska vi krossa haven
så vi ska krossa alla cynismer
alla bitterheter
alla människor som en gång i tiden
trodde att världen var en vacker plats
men som fick ett jobb och ett barn
och ett pensionspaket på hallmattan
som tröttnade och bara sitter still och säger
"Been there, done that"
men vad har ni egentligen sett?
om ni fann världen så tråkig att ni tröttnade på den
var har ni varit?
vad har ni sett?
jag vill veta bara så jag
slipper hamna där

Kom igen Gud
ge mig en vibration
jag är en fyr i en värld
utan slutstation
jag har
ett vykort från USA
en dag ska jag ta mig dit
en dag ska jag resa ett cirkustält
vid mississippis skitigaste strand
som nybyggarna tog sina första spadtag
så ska jag stå där och blicka ut över
the land of hope and dreams and happy meals
en dag ska jag dit
jag har en bibel som jag aldrig läst och
jag har tusen frågor i mitt huvud
tror du på Gud?
tror du på jesus?
tror du på ett liv efter döden?
och jag svarar:

Ja,
jag tror på kärlek.

Och jag skiter i om dom finns
det är ju inte det som är det viktiga
det är aldrig det som är det viktiga
tänk om vi bara är djur och allt är lögn
då kanske det var viktigare att jag åt en kexchoklad idag
och tyckte att den var god än
att jag läste dom där papprena om pensionssparande

Fan
jag är bara ett barn men
snart världen ska jag
se dig i ögonen
spotta dig i ansiktet
bli hånad, bränd och blåst
landa på alla fyra
resa mig
gå vidare

och rycka på axlarna.

 Om du inte syns finns du inte så
borde även motsatsen gälla
om du inte finns syns du inte
men det går utmärkt att synas utan att leva
det går utmärkt att skrika sig hes utan att det kommer några ord

OCH DET GÅR SÅ JÄVLA BRA ATT SKRIVA UPPRIVNA DIKTER
MED VERSALER OCH EN VÄLDIG MASSA ORD
OCH SLÄNGA IN LITE POPKULTURELLA REFERENSER
OCH TROTS DET ÄNDÅ FÅ VÄLDIGT LITE SAGT!

So come on baby, let's do it!


Aftonhoran har tagit på sig en ny klänning ikväll
men stenansiktet bakom bokstäverna är detsamma
och vad tjänar det till att ens försöka hålla den uppe?
Vi vet ju att den ändå kommer gå upp i någonstans i mitten
men likväl försöker hon stå där med huvudet högt
och bara bröst
och snusförnuftigt säger hon att
"Utseendet har ingen betydelse. Alla är lika mycket värda"
men så kan bara någon säga
som vet att folk kämpar för att bli hennes vän
alla vi andra som någon gång har försökt nå fram
utan att bli hörda vet att
om du inte syns finns du inte
men det går fortfarande utmärkt att synas utan att leva


Och bakom orangea skärmar sitter tolvåringar
och slösar bort sina liv och sina pengar
och aldrig har det väl varit så lätt att stjäla godis från småbarn


På radion hör jag hur finansminstern
pratar om lågkonjukturen
och jag har aldrig riktigt förstått vad det är
bara att det är något oerhört farligt
den finns alltid där som ett stort mörkt hot
och man ska passa sig jävligt noga för den
precis som man ska passa sig för
skäggiga gubbar från öster
sol
mat
och dricksvatten



Du ska passa dig jävligt noga för att leva
lille vän
för förr eller senare leder det till döden



Men jag har aldrig kunnat lita på någon
som inte litar på någon



Jag skulle kunna skrika tillbaka
men jag orkar inte
och hur skulle jag kunna överrösta
detta konstanta muller
som ett tinnitus i öronen
enda chansen är att försöka ignorera det
att se åt något annat håll
att lägga sig platt på marken
och säga:
Kom

Kom, viska mitt namn

 Nu är det bara du och jag, ensamheten
du lever tätt inpå mig
som en parasit
lever du på mig

Jag höjer glaset till din ära
och som två gamla bröder
skålar vi
och sen dricker jag dig full

Man kan nästan säga att jag lever av dig
för varje glas vi dricker tillsammans
blir jag lite starkare
du blir lite svagare

Och jag överlever dig

Snart är du bara en födelsefläck
en fläck som jag sällan ser
men som vägrar att försvinna
snart är du bara en bottensats
en bitter eftersmak i gommen

Om vi skulle ta och göra upp en gång för alla?
vi låser in oss i ett rum
och stannar där tills
en av oss försvinner för gott

Jag kan se det framför mig
hur vi står där
jag skrattar dig i ansiktet
kastar mig mot dina väggar och vrålar:

Kom igen då!
Är det allt du har att ge?!
Är det allt du har?
Var det allt som var?





Ensamhet, ensamhet
vad skulle jag ta mig till utan dig?

 Ge mig en skyltdocka
och jag ska älska den till liv

Ge mig en nertuggad blyertspenna
och jag ska klottra ner
mitt livs novell

Ge mig ett liv
och jag lovar att förstöra det