I Me Mine

            I duschen väntar det vanliga. Erik och Stefan håller fast mig medan Matte snärtar mig med handduken. Jag säger inte ett ord, ger inte ens ett ljud ifrån mig. Det retar upp dom och dom börjar piska hårdare och hårdare. Jag njuter av det, inte av själva snärtarna men jag njuter av deras frustration. Det bevisar ju bara att min viljestyrka är så mycket starkare än deras. Samma viljestyrka som fick mig att hålla mig kvar under ytan. Dom flesta klarar inte sånt, dom ger upp alldeles för lätt.
Det är pappa som har lärt mig att man aldrig får ge upp. ”Varje gång du står inför en utmaning måste du släppa alla andra tankar, du måste föreställa dig att jorden går under om du ger upp” sa han en gång. Det är kanske det enda vettiga han har sagt, det och den gången när han sa att vår granne, Bertil, är den störste idioten som fötts på den här planeten. Det var också ganska bra sagt. Farsan är mordutredare och morsan är dagisfröken. Mamma brukar skämta om att dom båda jobbar med att försöka hålla ordning på folk. Farsan tycker inte att det är något att skoja om, jag tror inte att han har någon humor överhuvudtaget.   

            Visst var han skärrad när jag kom upp till ytan, det var han. Men var det för min skull han var nervös eller för hans egen? Var det för att han kanske skulle få skulden för att han lät mig ta självmord utan att ingripa, var det för att han kanske skulle få sparken från skolan och bli stämplad som ”Vållande till annans död”? Var det dom tankarna som flög genom hans huvud när han stod där och väntade på att jag skulle komma upp? Klart att det var, fast det skulle han såklart inte erkänna för någon. Om någon frågade honom skulle han istället säga att han såg mina föräldrars ansikten framför sig när dom skulle få budet om olyckan. Det är såna saker som vi förväntas säga även om det inte är det vi tycker och tänker. Ta gärna livet av dig din lille skit, bara du inte gör det på lektionstid. Det var det han tänkte egentligen.

          På hemvägen funderar jag lite över hur många personer som skulle sörja om jag dog, jag kommer fram till två stycken; min mor och min farmor. Fast sen finns det såklart massor av människor som skulle låtsas som om dom sörjde, lärarna, dom andra i klassen och så vidare. Det är ju så vi har blivit uppfostrade, att alltid låtsas som vi känner saker som vi inte gör. Jag försöker komma bort ifrån det där, försöker bryta mig ut ur den där falska världen. Det är först när man inte behöver tvinga sig själv till att dölja sina verkliga känslor som man kan kalla sig hel. Som det är nu är vi bara ett pussel av samhällets värderingar, våra föräldrars värderingar och slutligen en liten bit som är vårt egna jag. Dom flesta tycker att jag är känslokall, men det handlar såklart inte om att jag inte har några känslor. Det handlar om att jag har lärt mig hur man kontrollerar sina känslor. Många skulle kalla det en svaghet och säga att man vänder känslorna in mot sig själv istället för att slippa dom fria. Men jag ser det som en styrka, om man inte har full kontroll över sina känslor kan man inte fokusera på någonting. Och om man inte kan fokusera kommer man aldrig någonstans, då står man bara kvar på samma fläck och stampar hela livet, precis som alla andra misslyckade människor i den här misslyckade staden.

            Jag har just börjat andra året på Christoffergymnasiet. Det var samma procedur som vanligt, nya scheman så fåren ska veta vilken fålla dom ska gå till och så ett stort leende från vår klassföreståndare. Hon säger att hon är glad över att se oss igen. Hon ljuger såklart. Eller också är hon psyksikt störd, det kan vara svårt att avgöra vilket. Jag menar, hur fan kan man vara glad över att se en massa skitungar som aldrig lyssnar och som säger emot en hela tiden? Det enda man lär sig i skolan är att alla lärare ljuger hela tiden, men trots att lärarna vet att eleverna sedan länge har genomskådat deras charad fortsätter dom att spela. Jag har förresten slutat att säga emot dom nu, det leder ändå ingen vart. Dessutom vet jag ju att jag har rätt.
           
              I klass 9A på Christofferskolan är man antingen någon eller ingen. Dom flesta är ingen såklart. Dom irrar bara runt i korridorerna som vilsna får med nyvaxat hår. Schemat är deras karta och klockan är deras kompass. Jag förstår att man kan leva så, jag gjorde det själv nästan hela högstadiet. Men förr eller senare borde ju även dom inse att det finns en värld utanför skolmurarna där deras karta inte gäller. Men det gör dom inte, eller också gör dom det men dom tycker att det är så bekvämt att fortsätta leva sitt liv efter kartor och mallar att dom inte ens försöker bryta sig loss. Det är fullt möjligt att gå ett helt liv utan att se världen utanför, det är fullt möjligt att gå till skolan eller till jobbet varje dag utan att behöva tänka på världen utanför förutom under nyhetssammandraget på kvällen. Det är fullt möjligt.
               Dom sätter sig på samma platser i alla klassrum, jag antar att det inger dom trygghet. Dom vet inte att tryggheten bara är ett svagt nät som när som helst kan brista, det är därför man alltid måste vara beredd. Jag brukar sätta mig längst bak i klassrummet och roa mig med att låtsas flytta runt dom till olika platser som om dom vore pjäser i ett scackspel. Det är väl ungefär vad dom är också. Det går åtta bönder på drottningen och kungen är oersättelig. Det råder ingen tvekan om vem som är kung och vem som är drottning. Peter som sitter med sitt hov runtomkring sig och Annika som sitter längst fram och lutar sig framåt ibland så att alla ska kunna se hennes minimala stringtrosor. Det är dom som är någon. Själv är jag varken någon eller ingen, det gör mig nästan unik. Dom slår mig för att dom är rädda för mig och dom hatar mig samtidigt som dom beundrar mig. Egentligen borde dom tacka mig, jag hjälper till att vidga deras vyer.

            Min far är djupt religiös. Han tror att det finns en mening med allting som sker, han tror att vissa personer är dömda till att bli brottslingar och att man kan se det på dom redan när dom är små. Jag trodde också det länge, att våra liv var utstakade, men jag börjar lära mig nu att det inte är så. Saker händer bara. Saker händer bara, livet är inget annat än ett antal händelser staplade på varandra. Det ena leder till det andra och det finns inte alltid någon röd tråd i det som händer. Jag kan ta ett exempel: Johans farsa får sparken från fabriken där han jobbar. Han mår dåligt och börjar supa, efter ett tag börjar han misshandla sin son. Johan känner att han måste avreagera sig, han tar ut all sin ilska på stackars Stefan i skolan. Det leder till att Stefan vägrar gå till skolan. Hans mamma blir arg, ringer upp rektorn och skäller ut honom. Rektorn vet inte hur han ska göra för att hantera situationen, därför sjukskriver han sig och hoppas att allt ska ha löst sig när han kommer tillbaka. Det är egentligen ingens fel och det finns definitivt ingen mening, det är bara misär.

             Som jag sa tidigare är vår klassföreståndare, Jeanette heter hon förresten, psykiskt störd. Trots att jag har bäst betyg i klassen beklagar hon sig. Hon säger att jag borde försöka vara lite mer positiv, jag svarar att jag inte kan se någon anledning till att vara positiv. Då blir hon tyst. Mamma skakar på huvudet och säger att jag inte alltid är så här. Är jag inte? Jag frågar henne hur jag är annars, hon svarar inte.
            Det är förresten inte särskilt konstigt att jag har högst betyg. Det beror inte på att jag pluggar mer än dom andra, det beror enbart på att jag kan koncentrera mig. Jag brukar träna upp mitt minne genom att memorera sifferkombinationer. Om man bara har ett bra minne kan man komma ganska långt. Dom andra kan inte koncentrera sig i mer än fem sekunder, dom byter intressen hela tiden, byter åsikter, byter liv. Dom slungas fram och tillbaka hela tiden och det sorgligaste är att dom verkar knappt vara medvetna om det själva. Jag förstår inte hur dom står ut med att leva så. För att bryta sig loss ur tomheten behöver man stabilitet, det har jag lärt mig. Man behöver någonting stadigt att stå på om man ska nå upp till stegen ovanför.

            Vi har friluftsdag. Vi ska gå på en promenad och grilla korv, som när vi gick på dagis ungefär. Jag tycker egentligen om att promenera, det hjälper en att samla tankarna. Men det är omöjligt att tänka klart om man har en skock apor bakom sig som grabbflabbar åt dåliga skämt och skryter med vad dom gjorde i helgen.
            ”Är det inte en vacker dag Johnny? Som gjord för en promenad.” Jeanette går precis bedvid mig och jag har inte ens märkt det. Jag får inte tillåta mig själv att vara så ouppmärksam.
            ”Jadå, visst.” svarar jag.
”Men varför ser du så dyster ut då? Seså, upp med hakan nu.” Jag ler mot henne, samma jävla falska leende som hon brukar le mot oss. Det glädjer henne nog att hon åtminstonde lyckats lära mig någonting.

            Min pappa jobbar som morduredare som sagt. När han kommer hem från jobbet brukar han beklaga sig över att det finns så mycket grymhet i världen. En gång sa jag till honom att han hade fel, det finns inget sånt som grymhet. Det enda som finns är omständigheter. Det finns ingen Gud och djävul som har delat upp mänskligheten i ont och gott. Då slog han mig. Ett hårt slag på kinden med handflatan. Sen sa han att han älskade mig men att jag måste lära mig att det finns vissa saker man inte säger. Jag tänkte att han borde lära sig att vända andra kinden till. 
            Ibland på nätterna brukar jag gå upp och ta nyckelknippan ur pappas jackficka. Sen går jag iväg till polisstationen som bara ligger ett kvarter bort. I en låda förvarar dom beslagtagna vapen som ligger och väntar på att analyseras. Jag tar på mig ett par plasthandskar, sen lyfter jag upp dom och väger dom försiktigt i handen. Med ett enda tryck kan man utplåna en människas liv. Med ett enda tryck kan man kasta omkull hundratals eller till och med tusentals människors liv, få dom att ändra riktning totalt. Jag är gud.

             Jag skulle såklart bara kunna lämna allt det här. Jag skulle kunna sätta mig på en buss och åka härifrån och aldrig återvända. Det lockar mig att göra det ibland. Men jag vet att det inte går, för Christoffergymnasiet kommer alltid finnas kvar som en nagel i ögat på mig. Dom kommer kanske att undra vart jag har tagit vägen i en vecka eller så men sen kommer dom glömma mig och fortsätta gå på i sina gamla hjulspår. Och sen kommer nya elever passera genom samma helvetesportar år efter år efter år. Om jag lämnar det här bakom mig så är det dom som har vunnit. Då har dom lyckats med att fördriva mig från skolan och jag kan inte tillåta det, jag måste lämna ett avtryck efter mig.

               80 % av eleverna här är kloner, men det finns undantag. När jag sitter i cafeterian en dag som alla andra kommer Anna förbi och frågar mig vad vi hade för läxa i naturvetenskapen. Jag berättar för henne och hon ler och går därifrån. I hennes ögon finns en vilja lika stark som min att ta sig bort från det här. Dessutom är hon vacker. Dom flesta anstränger sig så mycket för att se snygga ut men det hjälper inte, dom utstrålar ingen som helst värme. Faktum är att jag tycker synd om Anna. Hon förtjänar något så mycket bättre.

                Vi sitter och äter middag då pappa berättar att han ska komma till skolan på torsdag. Polisen ska ha information för alla elever om droger och ungdomsvåld. Det är inte pappas bord egentligen, men han som skulle ha haft informationen har blivit sjuk så pappa får rycka in. Om det är något pappa avskyr så är det alkoholister och drogmissbrukare. Han säger att det är lata personer som aldrig i hela sitt liv har ansträngt sig för någonting. Jag kan hålla med honom till viss del, men jag irriterar mig på att han inte kan se hela bilden. Han om någon som är brottsutredare borde väl kunna göra det. Själv dricker han alltid en öl efter maten, men aldrig mer. Han är en man som vet sina gränser och kan kontrollera sig. Det är därför jag kan respektera honom trots att jag avskyr honom. Han frågar mig om jag inte är stolt över att han ska komma till skolan. Jag svarar inte reser mig bara och går ifrån bordet. Jag går upp på mitt rum och sätter på teven. Det är ett program om växthuseffekten. Om några hundra år kommer jorden vara utplånad. När man tänker på det så har vi inte existerat så himla länge heller. Vi är bara en kort parentes i universums historia. Ingenting spelar egentligen någon som helst roll.

                Anna har varit sjuk i flera dagar. Det är mycket möjligt att hon kommer vara det imorgon också, men jag bestämmer mig ändå för att ringa till henne. Hon låter förvånad när jag säger vem det är. Det är väl inte så konstigt egentligen, jag har aldrig ringt till henne förut, jag har knappt pratat med henne. Jag säger att vi har fått en extra studidag imorgon. Hon undrar varför och jag säger att jag inte vet men att dom var tvungna att byta ut en annan studiedag. Misstänker hon något? Det är möjligt, men antagligen är hon bara glad över att få en extra ledig dag och struntar i att kolla med någon annan. Jag hoppas det.

                Pappa erbjuder sig att skjutsa mig till skolan på torsdagen. Jag säger att jag kan gå och han tjatar inget mer. Jag tror att han är lite stolt över att jag inte låter mig bli bortklemad. Jag går till caféterian och sätter mig. Tittar på människorna som går förbi utanför på gatan. Räknar sekunderna.
 När klockan blir halv tio reser jag mig upp och går. När jag kommer in i klassrummet ser jag pappa stå framför tavlan, han håller på att skriva någonting, men när han får syn på mig lägger han ner pennan och vänder sig mot mig.
”Johnny! Var i helvete har du hållit hus? Är det så här du brukar göra? Svara då! Hör du inte..” Mer hinner han inte säga. Jag har lagt ner väskan på golvet och innan någon hunnit blinka har jag dragit fram pistolen.
”Johnny, ta det lugnt nu, lägg ner...” Sen skjuter jag. Jag träffar honom i magen. Han viker sig och stönar till. Sen sjunker han ner till golvet. Jag går fram till honom och skjuter ett skott till i bröstet på honom.Hans stönande är mindre kraftfullt nu än första gången, nästan som ett kvidande. Sen är han död.
Jag har dödat en människa, och inte vilken människa som helst. Jag har dödat min far. Jag känner en konstig blandning av upprymdhet och overklighet. Allt är tyst i några sekunder. Sen börjar någon skrika och samtidigt börjar någon springa mot dörren. Jag hinner inte ens tänka på vem det är innan jag har skjutit honom. När han ramlar ser jag att det är Peter. Jag gör samma sak med honom, går fram och skjuter ett skott till mot hjärtat. Jag är bra på att sikta och van vid att handskas med vapen. Pappa har tagit med mig till skjutbanan flera gånger.
”Håll käften nu! Den förste som säger ett ljud eller försöker göra någonting skjuter jag direkt.” Egentligen spelar det ingen roll om dom skriker. Det här klassrummet ligger långt bort ifrån alla andra, dessutom är det ljudisolerat. Men jag säger det ändå, nu när det är jag som har makten tänker jag använda den också. Jag tror inte att skotten hörs heller, om dom mot förmodan gör det så är egentligen inte det något problem heller. Om jag märker att dörren öppnas vänder jag bara vapnet däråt och säger åt den som kommer in att sätta sig på golvet. Jag kommer vara härifrån innan någon har hunnit larma polisen.
Det måste gå snabbt nu. Jag får inte tillåta mig att tänka, inte känna, inte tveka. Jag har gjort det här tusen gånger, varje kväll har jag gått igenom det. Men nu när det verkligen händer är det ändå något som tar emot. Jeanette sitter i bänken längst fram, jag har aldrig sett någon människa så rädd förut. Hon ser ner i bänken och en tår rinner nerför ena kinden på henne. Jag går fram till henne och sätter pistolmynningen mot tinningen på henne. Sen trycker jag. Det är det vidrigaste jag någonsin har sett. Hon skjuts en halvmeter bakåt av kraften i skottet, hon ligger på golvet och hjärnsubstans väller ut ur huvudet. Jag går snabbt fram till nästa person och gör precis samma sak. Jag får bara inte stanna upp och tänka på vad jag håller med, då är det kört. Jag går systematiskt mellan bänkarna och avrättar dom en efter en. Jag trodde faktiskt att fler skulle börja skrika och springa mot dörren men ingenting mer sånt händer. Dom flesta börjar skaka och hulka när jag kommer fram till dom men annars sitter dom bara tysta och ser ner i bänkarna. Efter ett tag känns det som att jag inte styr mina steg längre, det är som att stå vid en maskin och låta kroppen gå samtdigt som hjärnan är frånkopplad. När jag får slut på skott i den första pistolen drar jag snabbt upp nästa. Jag har givetvis tillräckligt med vapen med mig för att jag ska kunna skjuta alla. Först när jag är klar känner jag att jag vill spy. Jag vänder mig om och ser på förödelsen jag har åstadkommit. Jag ser på klockan som hänger ovanför dörren, det har gått snabbt. Det är mindre än tio minuter sen jag klev in i klassrummmet.
               Innan jag lämnar klassrummet går jag fram till tavlan och skriver Jag räddade livet på er. Jag kan inte låta bli att lägga till Låt Stå under också. Sen går jag med snabba steg ut ur klassrummet, nerför korridoren och ut ur byggnaden. Utanför skolan står några tjejer och röker, än så länge har dom ingen aning om vad som har hänt. Men snart kommer någon att öppna dörren till klassrummet och snart kommer snart alla veta om det. Ändå kan jag inte lämna skolområdet än. Jag har en sista sak kvar att göra.

               Hans kontor ligger i gymnastikbyggnaden. Det är ingen annan där nu, gymnastikhallen gapar tom. Jag går in genom dörren och ger honom knappt tid att reagera innan jag har avlossat ett, två, tre, fyra skott. Du kanske hade rätt ändå, jag kanske försöka bevisa något för dig. Men nu slipper du att se mig göra det, någonsin mer.

               Jag går ut på baksidan av gymnastikbyggnaden korsar en fotbollsplan och börjar sedan springa upp mot skogen. Bakom en stor tall gräver jag ner vapnen. I fickan ligger tågbiljetten, om en timme kommer jag att vara på väg härifrån. Inte för att jag tror att jag kommer lyckas fly, dom kommer såklart inse att det är jag och förr eller senare kommer dom säkert hitta mig. Dom kommer hitta mig och jag kommer ta mitt straff. Det är ingen mening att säga emot dom, det leder ändå ingen vart. Dessutom vet jag ju att det jag gjorde var rätt.

Jag fortsätter att gå runt i skogen ett tag, utan att riktigt veta vart jag är på väg. Det är en vacker dag. Som gjord för en promenad.

Valdemar Möller
2006-05-03