Moder jord
I början var det en smula rörande
tänkte den gamla eken.
Med yxor, taggtråd och uppkavlade ärmar
trodde dom att dom skulle kunna betvinga
det som fött dom.
Som ett ivrigt barn övertygat om
Att han kan brotta ner sin far.
Men när barnet kom upp i tonåren
Blev allt plötsligt väldigt otäckt.
Yxorna byttes mot atombomber
och med en mustasch som fladdrade i vinden
förkunnade deras ledare
att det var slut på lektiden.
Det var dags för effektivitet.
Först när det sedan länge var försent
insåg dom att dom glömt klippa navelsträngen.
Sug & var glad!
Nu står han framför mig
som en gud
och befaller mig att gå ner på knä.
Nu gläntar han på porten till sitt innersta
och där står den i all sin prakt
varm och hård.
Som en fornlämning hinner jag tänka
ett monument ifrån en tid
då allt var mycket enklare
svårare
Nu för han den in i munnen på mig
det är meningen att jag ska suga tror jag
men jag gapar bara stort
krokodilgap
En sats för mamma
en sats för pappa
och en för stora stygga farbrorn
Så bekvämt tänker han
att kunna klistra igen alla munnar som
skriker om lika löner
och annat tjafs.
Nu kommer han och
min mun fylls av någonting
kladdigt, äckligt
Men trots att han kommer
flera gånger till och med
är han fortfarande inte i närheten
utav det vi kallar kärleken.
som en gud
och befaller mig att gå ner på knä.
Nu gläntar han på porten till sitt innersta
och där står den i all sin prakt
varm och hård.
Som en fornlämning hinner jag tänka
ett monument ifrån en tid
då allt var mycket enklare
svårare
Nu för han den in i munnen på mig
det är meningen att jag ska suga tror jag
men jag gapar bara stort
krokodilgap
En sats för mamma
en sats för pappa
och en för stora stygga farbrorn
Så bekvämt tänker han
att kunna klistra igen alla munnar som
skriker om lika löner
och annat tjafs.
Nu kommer han och
min mun fylls av någonting
kladdigt, äckligt
Men trots att han kommer
flera gånger till och med
är han fortfarande inte i närheten
utav det vi kallar kärleken.
Du...
Ska vi gå hem till mig och urarta lite?
eller
ska vi bara sitta kvar här i gräset
och låtsas som om vi är dummare än vad vi är
(?)
eller
ska vi bara sitta kvar här i gräset
och låtsas som om vi är dummare än vad vi är
(?)
Pizza
Ibland är livet som
när man ska ringa och beställa pizza
och dom frågar: var det bra så?
och så tvekar man i en, kanske två, sekunder
innan man säger: Ja...
och så lägger man på.
Och så går man dit och hämtar sin pizza
går hem, sätter på tjocka barn på teve fyra
i brist på annat att sätta på skrattar han
på kanal fem när man slår över
och alla i publiken skrattar med
inte för att det är kul men för att
om man inte skrattar inser man hur jävla sorgligt det är.
För ibland är det lättare att skratta än att inte skratta och
ibland är det lättare att applådera än att inte applådera.
Som när någon tappar en tallrik till exempel
så applåderar jag
inte för att det är bra men för att
jag inte behöver stå där själv och skämmas.
När jag gick på mellanstadiet
ritade vi antijantelagspostrar
och tapetserade klassrummet med ord som:
"Du ska TRO att du är något"
innan vi gick ut och slog ner alla som trodde att dom var nåt
jag slogs ju inte förstås
jag stod bara vid sidan om och skrattade lite om nån kom förbi
och applåderade lite när nån tappade en tallrik.
Och dom som trodde att dom var något
gick hem och skrev i sina poesiböcker
"Jag är inte som alla dom andra"
tusen gånger och dom hann komma ända till sista sidan
innan dom insåg att det var just det dom var.
Det krävs en oerhört komplicerad hjärna
för att kunna känna empati
det är det som skiljer oss från djuren.
Det och att vi är den enda arten som systematiskt utrotar oss själva.
Jag vet inte riktigt hur det hänger ihop
men eftersom vi är så logiska så måste det ju göra det
på nåt sätt.
Och ibland när jag ringer och beställer pizza
och han frågar: Var det bra så?
vill jag svara:
Nej.
Det är inte alls bra
för jag vill veta hur det kommer sig att vi sårar dom vi älskar
jag vill veta varför vi aldrig pratar med främlingar
och varför vi hellre äter vår pizza ensamma framför teven
än på pizzerian
(trots att den blir kall)
men jag säger det aldrig
för vad skulle han svara på det?
Istället äter jag min pizza och kollar på dom tjocka barnen
skrattar lite åt dom
och tycker lite synd om dom.
när man ska ringa och beställa pizza
och dom frågar: var det bra så?
och så tvekar man i en, kanske två, sekunder
innan man säger: Ja...
och så lägger man på.
Och så går man dit och hämtar sin pizza
går hem, sätter på tjocka barn på teve fyra
i brist på annat att sätta på skrattar han
på kanal fem när man slår över
och alla i publiken skrattar med
inte för att det är kul men för att
om man inte skrattar inser man hur jävla sorgligt det är.
För ibland är det lättare att skratta än att inte skratta och
ibland är det lättare att applådera än att inte applådera.
Som när någon tappar en tallrik till exempel
så applåderar jag
inte för att det är bra men för att
jag inte behöver stå där själv och skämmas.
När jag gick på mellanstadiet
ritade vi antijantelagspostrar
och tapetserade klassrummet med ord som:
"Du ska TRO att du är något"
innan vi gick ut och slog ner alla som trodde att dom var nåt
jag slogs ju inte förstås
jag stod bara vid sidan om och skrattade lite om nån kom förbi
och applåderade lite när nån tappade en tallrik.
Och dom som trodde att dom var något
gick hem och skrev i sina poesiböcker
"Jag är inte som alla dom andra"
tusen gånger och dom hann komma ända till sista sidan
innan dom insåg att det var just det dom var.
Det krävs en oerhört komplicerad hjärna
för att kunna känna empati
det är det som skiljer oss från djuren.
Det och att vi är den enda arten som systematiskt utrotar oss själva.
Jag vet inte riktigt hur det hänger ihop
men eftersom vi är så logiska så måste det ju göra det
på nåt sätt.
Och ibland när jag ringer och beställer pizza
och han frågar: Var det bra så?
vill jag svara:
Nej.
Det är inte alls bra
för jag vill veta hur det kommer sig att vi sårar dom vi älskar
jag vill veta varför vi aldrig pratar med främlingar
och varför vi hellre äter vår pizza ensamma framför teven
än på pizzerian
(trots att den blir kall)
men jag säger det aldrig
för vad skulle han svara på det?
Istället äter jag min pizza och kollar på dom tjocka barnen
skrattar lite åt dom
och tycker lite synd om dom.
vlogg.
Ja, ni läste rätt. Efter bloggen och bilddagboken kommer givetvis vloggen, d.v.s. videodagboken. Jag såg lite om det på tv igår, i staterna är det tydligen redan hur stort som helst och dom som vet säger att det kommer växa enormt i Sverige under 2006.
Jag vet inte riktigt vad jag tycker. Jag tänker mycket på det där med självexhibitionism. All konst är ju ett skrik på uppmärksamhet, jag skapar alltså finns jag liksom. Men är det egentligen någon skillnad på en dokusåpadeltagare som söker till tv för att han "vill bli känd" och en seriös författare som skriver för att han tycker han har något viktigt att säga. Egentligen vill dom ju bara samma sak; göra sin röst hörd. Man kan givetvis säga att författaren är viktigare eftersom han försöker bidra med något, för att han försöker skapa något som inte funnits förut. men det finns ju inget som säger att en dokusåpadelatagare inte skulle kunna göra likadant. I själva verket tror jag att dokusåpan är ett utmärkt forum för att utmana folks fördomar och skapa en debatt även om det sällan används på det sättet. Vloggen är ju lite samma sak som en dokusåpa, skillnaden är bara att här håller man i kameran själv och har därmed större möjlighet att påverka innehållet. Jag ser framför mig hundratusentals ointressanta videor av typen "Här sitter jag och äter frukost" och "Här går jag till skolan", men samtidigt är det ju en oerhörd möjlighet för folk att skapa något bra och nå ut med det till andra, snabbt och enkelt. Det är samma sak med fildelning när jag tänker på det.
Jag vet inte riktigt vad jag tycker. Jag tänker mycket på det där med självexhibitionism. All konst är ju ett skrik på uppmärksamhet, jag skapar alltså finns jag liksom. Men är det egentligen någon skillnad på en dokusåpadeltagare som söker till tv för att han "vill bli känd" och en seriös författare som skriver för att han tycker han har något viktigt att säga. Egentligen vill dom ju bara samma sak; göra sin röst hörd. Man kan givetvis säga att författaren är viktigare eftersom han försöker bidra med något, för att han försöker skapa något som inte funnits förut. men det finns ju inget som säger att en dokusåpadelatagare inte skulle kunna göra likadant. I själva verket tror jag att dokusåpan är ett utmärkt forum för att utmana folks fördomar och skapa en debatt även om det sällan används på det sättet. Vloggen är ju lite samma sak som en dokusåpa, skillnaden är bara att här håller man i kameran själv och har därmed större möjlighet att påverka innehållet. Jag ser framför mig hundratusentals ointressanta videor av typen "Här sitter jag och äter frukost" och "Här går jag till skolan", men samtidigt är det ju en oerhörd möjlighet för folk att skapa något bra och nå ut med det till andra, snabbt och enkelt. Det är samma sak med fildelning när jag tänker på det.
Så det kanske är nåt bra ändå, jag vet inte. Vad jag är rädd för är bara att folk ska sluta lyssna på varandra. Jag kan ta mig själv som exempel, jag skriver oftare egna dikter än läser andras dikter. Jag kommer ofta på mig själv med att inte lyssna när någon pratar med mig, samtidigt som jag såklart vill att andra ska lyssna jättenoga när jag har något att berätta. Det är rätt sjukt egentligen.
Att tala är silver men att lyssna är guld.
Att tala är silver men att lyssna är guld.
snöflingor
Jag går genom snön utan för den skull
röra den
som om jag försökte hålla världen på avstånd
som om jag försökte hindra den från att tränga sig på
och rubba mina cirklar
Jag går bredvid dig utan att för den skull
röra dig
jag är så rädd för att störa dig
rädd för att bli för rörd
rädd för att du ska tro att jag är
helt jävla störd
men att se på dig utan att röra dig
är som att be utan att du hör mig
och jag vågar inte gå för nära
för jag är rädd att vi ska bli såhära
kära...
Om jag kramar den här snöbollen riktigt hårt
kan jag då
lyckas smälta den?
Och om jag kramar dig riktigt hårt
kan jag då
lyckas välta dig?
Få dig att trilla dit igen.
Bokrecension: Norwegian Wood - Haruki Murakami
Det var länge sen jag läste en bok som påverkade mig så här starkt. Om det inte hade varit för att jag var tvungen att läsa en väldigt komplicerad, och tråkig bok, som ingår i engelskakursen hade jag förmodligen läst ut den på några dagar. Men nu blev jag alltså tvungen att avbryta mig när jag hade kommit halvvägs och det känns ju aldrig kul, särskilt inte när det är en bra bok. Inatt plockade jag dock upp Norwegian Wood igen och när jag väl börjat läsa igen kunde jag inte lägga den ifrån mig förrän jag läst ut den. När jag läste dom sista sidorna hade jag tårar i ögonen.
"I once had a girl
or should I say she once had me..."
Boken "Norwegian Wood" påminner faktiskt om låten, såväl till stämningen som till karaktärerna. Det är givetvis inte alls samma historia, och den grymhet med vilken jaget i låten hämnas på i slutet återfinns inte i boken, men den fysiska känslan man får av att höra låten och läsa boken är densamma, åtminstonde för mig.
Det handlar om den unge Toru Watanabe, en ung japansk man, och hans kärleksbekymmer. När Toru går på gymnasiet tar hans vän Kizuki livet av sig. det blir ett hårt slag såväl för Toru som för Kizukis flickvän, Naoko. Flera år senare, när Toru flyttat till Tokyo för att börja på universitet, möter han Naoko igen. Så länge Kizuki levde umgicks de flitigt men lärde aldrig riktigt känna varandra. Även nu när de återknyter kontakten är de till att börja med blyga och rädda för att göra närmanden. Men allteftersom tiden går upptäcker de att det inte bara är sorgen efter Kizuki som de delar, utan många fler känslor. Naoko har dock psykiska problem och efter ett tag reser hon till ett behandlingshem för att bli botad. Under tiden förälskar sig Toru i en annan kvinna, Midori. Midori och Naoko liknar varandra på flera sätt men samtidigt skiljer de sig åt. Båda har en nyfiken och rätt naiv syn på livet men samtidigt har båda lätt för att sjunka ner i ett melankoliskt träsk. Men medan Midori lyckas ta sig ur det genom intensiva utbrott tycks Naoko bara sjunka djupare och djupare.
Båda dras dem till Toru, kanske för att Toru utåt sett verkar vara en sån trygg och stabil person. I själva verket är han dock minst lika instabil och osäker som Midori och Naoko.
En sak jag slås av flera gånger när jag läser "Norwegian Wood" är hur lite som ändå skiljer Japan på 60-talet (då boken utspelar sig) från Sverige idag. Jag är långt ifrån någon expert på Japan men genom åren har jag ju i alla fall fått i mig en del japansk populärkultur i form av manga, Kurosawafilmer, modern japansk skräck m.m. Men jag har alltid haft uppfattningen att det japanska tankesättet skiljer sig till stor del från vårt svenska synsätt. Men så känner jag inte längre efter att ha läst "Norwegian Wood". Jag har lätt för att identifiera mig med Toru, eftersom vi liknar varann till stor del. Han är en osäker, universitetsstuderande 20-åring som tycker om att vara för sig själv, läsa, lyssna på musik och se på film. Jag vet inte om Toru är Haruki Murakamis självbiografiska alter ego och jag bryr mig inte så mycket, men jag skulle inte bli förvånad om författaren är ungefär som Toru i boken. (Jag noterar också ett litet lustigt sammanträffande; Toru bor på ett studenthem i ett år efter att han slutat gymnasiet och flyttar därefter till sin första egna lägenhet i mars när han är 20 år, precis som jag.)
"Norwegian Wood" har mycket dialog och det är genom dialogen som personerna träder fram. Boken liknar på det sättet en film. (Jag skulle inte bli förvånad om det kommer en amerikansk filmatisering av boken med säg Nathalie Portman och någon mer i huvudrollen). Förutom dialogen är språket okomplicerat, Haruki Murakami snöar inte in sig på detaljer men plockar ofta fram enskilda detaljer för att förstärka närvarokänslan.
”Norwegian Wood” innehåller en hel del sex (varning, varning!). Men det som gör sexskildringarna intressantare att läsa än många andra sexskildringar är Midoris oskuldsfulla fascination och nyfikenhet på sex. Det finns en obetalbar scen när Toru och Midori går på porrbio. Toru tycker att det är lite smått pinsamt medan Midori går helt in i filmen och brister ut i häpna kommentarer.
En annan av alla de scener som dröjer sig kvar efter att jag har läst ut ”Norwegian Wood” är när Toru hälsar på hemma hos Midori för första gången. Plötsligt börjar det brinna i huset bredvid. Toru och Midori går ut på balkongen och ser på branden. Sen sätter dem sig på en filt, Midori plockar fram en gitarr och sjunger ”Puff, The Magic Dragon”. Det känns väldigt mycket Belle & Sebastian-indie, trots att boken är skriven 1987 och som sagt utspelar sig i slutet av 60-talet.
Kort sammanfattat: Jag tycker väldigt mycket om ”Norwegian Wood”.
Hur mycket tycker jag om den egentligen?
Så mycket att tigrarna i världens alla djungler smälter och blir till smör.
Precis så mycket.
"I once had a girl
or should I say she once had me..."
Boken "Norwegian Wood" påminner faktiskt om låten, såväl till stämningen som till karaktärerna. Det är givetvis inte alls samma historia, och den grymhet med vilken jaget i låten hämnas på i slutet återfinns inte i boken, men den fysiska känslan man får av att höra låten och läsa boken är densamma, åtminstonde för mig.
Det handlar om den unge Toru Watanabe, en ung japansk man, och hans kärleksbekymmer. När Toru går på gymnasiet tar hans vän Kizuki livet av sig. det blir ett hårt slag såväl för Toru som för Kizukis flickvän, Naoko. Flera år senare, när Toru flyttat till Tokyo för att börja på universitet, möter han Naoko igen. Så länge Kizuki levde umgicks de flitigt men lärde aldrig riktigt känna varandra. Även nu när de återknyter kontakten är de till att börja med blyga och rädda för att göra närmanden. Men allteftersom tiden går upptäcker de att det inte bara är sorgen efter Kizuki som de delar, utan många fler känslor. Naoko har dock psykiska problem och efter ett tag reser hon till ett behandlingshem för att bli botad. Under tiden förälskar sig Toru i en annan kvinna, Midori. Midori och Naoko liknar varandra på flera sätt men samtidigt skiljer de sig åt. Båda har en nyfiken och rätt naiv syn på livet men samtidigt har båda lätt för att sjunka ner i ett melankoliskt träsk. Men medan Midori lyckas ta sig ur det genom intensiva utbrott tycks Naoko bara sjunka djupare och djupare.
Båda dras dem till Toru, kanske för att Toru utåt sett verkar vara en sån trygg och stabil person. I själva verket är han dock minst lika instabil och osäker som Midori och Naoko.
En sak jag slås av flera gånger när jag läser "Norwegian Wood" är hur lite som ändå skiljer Japan på 60-talet (då boken utspelar sig) från Sverige idag. Jag är långt ifrån någon expert på Japan men genom åren har jag ju i alla fall fått i mig en del japansk populärkultur i form av manga, Kurosawafilmer, modern japansk skräck m.m. Men jag har alltid haft uppfattningen att det japanska tankesättet skiljer sig till stor del från vårt svenska synsätt. Men så känner jag inte längre efter att ha läst "Norwegian Wood". Jag har lätt för att identifiera mig med Toru, eftersom vi liknar varann till stor del. Han är en osäker, universitetsstuderande 20-åring som tycker om att vara för sig själv, läsa, lyssna på musik och se på film. Jag vet inte om Toru är Haruki Murakamis självbiografiska alter ego och jag bryr mig inte så mycket, men jag skulle inte bli förvånad om författaren är ungefär som Toru i boken. (Jag noterar också ett litet lustigt sammanträffande; Toru bor på ett studenthem i ett år efter att han slutat gymnasiet och flyttar därefter till sin första egna lägenhet i mars när han är 20 år, precis som jag.)
"Norwegian Wood" har mycket dialog och det är genom dialogen som personerna träder fram. Boken liknar på det sättet en film. (Jag skulle inte bli förvånad om det kommer en amerikansk filmatisering av boken med säg Nathalie Portman och någon mer i huvudrollen). Förutom dialogen är språket okomplicerat, Haruki Murakami snöar inte in sig på detaljer men plockar ofta fram enskilda detaljer för att förstärka närvarokänslan.
”Norwegian Wood” innehåller en hel del sex (varning, varning!). Men det som gör sexskildringarna intressantare att läsa än många andra sexskildringar är Midoris oskuldsfulla fascination och nyfikenhet på sex. Det finns en obetalbar scen när Toru och Midori går på porrbio. Toru tycker att det är lite smått pinsamt medan Midori går helt in i filmen och brister ut i häpna kommentarer.
En annan av alla de scener som dröjer sig kvar efter att jag har läst ut ”Norwegian Wood” är när Toru hälsar på hemma hos Midori för första gången. Plötsligt börjar det brinna i huset bredvid. Toru och Midori går ut på balkongen och ser på branden. Sen sätter dem sig på en filt, Midori plockar fram en gitarr och sjunger ”Puff, The Magic Dragon”. Det känns väldigt mycket Belle & Sebastian-indie, trots att boken är skriven 1987 och som sagt utspelar sig i slutet av 60-talet.
Kort sammanfattat: Jag tycker väldigt mycket om ”Norwegian Wood”.
Hur mycket tycker jag om den egentligen?
Så mycket att tigrarna i världens alla djungler smälter och blir till smör.
Precis så mycket.
Ture i grönsakslandet
Berättelse skriven av Valdemar Möller, 14 år 23/1 2000
Det var för inte så länge sedan en gubbe som hette Ture. Ture hade en hund och en fru. Hunden hette Sture och frun hette Östen....
son i efternamn.
Hunden tyckte han om men frun tyckte han inte om.
En dag fick han för sig att han skulle flytta till Sundsvall.
- Vi flyttar till Sundsvall! sa han till frun
- Jaa, det gör vi! sa frugan, smittad av Tures entusiasm.
Och så kom det sig att dom slog sig ner på en liten gård utanför Sundsvall. Där odlade dom morötter och majs. Men vad dom inte visste var att det redan bodde någon där. En liten tomte med dom magiskaste av egenskaper. han hette Niels och var 12,35 år gammal. När han var på dåligt humör brukade han hoppa upp i folks öron och skrika. Och ibland kunde han göra ännu värre saker...
en dag gick Ture ut för att skörda majs. Han hade bråttom och såg sig inte för, plötsligt trampade han på något litet rött. han tog upp det lilla röda och såg att det var en livs död tomte. Han bar in honom och lade honom på köksbordet, med alla medel försökte han väcka tomten till liv igen men utan resultat.
det här var dock inte alls den tomte som jag nämnde tidigare utan hans kusin, Hjalmar. Men Niels hade sett allt detta ske och nu funderade han över hur han skulle hämnas. Spänningen stiger....
Fortsättning följer på nästa rad...
Nu hade Niels bestämt sig. Han skulle göra Ture pyttenytteliten. knappt mer än en tvärhand hög, som det brukar stå i sagorna. För att vara extra jäklig skulle han inte bara krympa Ture utan även frugan och hunden.
nästa morgon kom dom ut alla tre och Niels såg sin chans.
- Tallyhoo, din koo! Nu ska du krympa! skrek Niels tre gånger varpå alla krympte.
-Hjäälp! skrek frun, Vad-ska-vi-göra? Vad-ska-vi-göra?
-Lugn, sa Ture, jag är ju här.
-Det är just därför jag är rädd!
-Allt kommer ordna sig.
-Voff! sa hunden.
Timmarna gick och de hade inget att äta. det var fel årstid så de kunde inte äta morötter och majs.
Kvällen kom och de hade fortfarande inget att äta. Ture var på gränsen till döden. han dog!!!!
Hmmm.... nej, det här går inte. jag får hitta på någon annan lösning.
När Ture var på gränsen till döden fick han en idé. Han slaktade sin fru. Men hunden lät han leva eftersom han tyckte om honom. med hjälp av blodet från frun gjorde han blodpudding och överlevde. Eftersom det här ändå är en saga kunde hunden plötsligt tala, Ture frågade honom vad han skulle göra.
- Gå till Niels och be om att få bli stor igen sa hunden. Han bor på vinden i stugan.
Fem dagar och åtta nätter senare kom de till vinden. Ture knackade på.
- Vem där? sa tomten.
- Det är jag, Ture, sa Ture.
- Hey! You killed my cousin Hjalmar, you son of a bitch!
- Ooh, I'm so sorry. Please don't kill me!
- Get down on your knees, you bad motherfucker! I will kill you until you die!
- wait a minut! Why are we speaking english? This is a swedish story!
- Yeah, you're right. Lets speak swedish instead.
- Förlåt så mycket, det var en olyckshändelse att jag dödade Hjalmar.
- Okej då. Jag har ändå trehundrasjuttiotvå kusiner till.
- Så då får jag bli stor igen?
- Nix. det har jag inte sagt. Först måste du slåss mot min bror, Egon!
- En lätt match, jag har fått superkrafter av all blodpuddingen.
- Kanske det, men Egon är ingen vanlig tomte utan en ovanlig människa.
I samma ögonblick kom Egon in. Egon var egentligen en tomte som förätit sig på gröt så han blivit stor som en människa.
- Round One! Fight! skrek Niels.
Egon kom springande mot Ture, men vår hjälte grep en yxa ur tomma intet (det här är som sagt en saga). Han svingade yxan och slog av stortån på Egon. Egon tjöt och lämnade walk-over.
- Får jag bli stor igen nu? frågade Ture
-Okej då, suckade Niels.
Ture blev stor igen och levde lycklig i några dagar till. Sedan dog han på grund av brist på kolhydrater.
Storebror ser dig (ser du på storebror?)
?Stackars dom som stänger in sig
hundra dagar utan heder
stackars dom som lever så
stackars dom som tittar på
hur konstigt kan man må??
Stackars - Lars Winnerbäck
Jag såg på Big brother för några dar sen. Och då var det en kille där som hade åkt ut i början av säsongen och sen hade han suttit inspärrad i en liten vrå av huset bara för att ha chansen att komma med i programmet igen. I en månad hade han suttit där utan att göra ett skit, han hade sovit på en madrass på golvet och varit utanför huset i typ fyra timmar under den här tiden.
?Jamen, han var ju med på det. Han får ju skylla sig själv.?
Javisst. Men jag undrar bara varför en del människor tycker att det är värt att utsätta sig för nästan vad som helst bara för att få synas i teve.
Jag är egentligen inte emot själva konceptet dokusåpor. Det är väl inget fel med att filma en grupp människor under en period och sända det i teve (så länge dom är med på det såklart). Det finns ett fåtal bra dokusåpor, malmvägen till exempel tycker jag är rätt trevlig. Det är bara den här cyniska inställningen som jag är så trött på. Utröstningsmomentet till exempel. Det är ju inte direkt konstigt att det är så vanligt förekommande med mobbning i svenska skolor. Det är ju bara att se hur dom gör på teve, ?Honom tycker vi inte om så han får inte vara med och leka.?
Jag kommer ihåg en gång när jag var elva eller tolv år. En tjej som var ett år äldre än mig hade blivit mobbad ett bra tag och det slutade med att hon vägrade gå till skolan. Jag minns hur våran lärare skällde ut mobbarna inför hela klassen. jag har aldrig sett en så arg person i hela mitt liv, varken förr eller senare. Jag vet inte om det var rätt av honom att göra så, men vad jag vet är at jag kan förstå hans ilska nu.
?Jag såg ett dreglande lejon
stod på toppen och sa:
Jag ger bara folket
vad folket vill ha?
Mareld - Lars Winnerbäck
Men om man bara har blivit matad med skit hela livet är det då så konstigt att man fortsätter svälja?
Jag bara undrar.
Jag tror inte att folk är så jävla dumma egentligen.
Vi måste bara våga öppna ögonen och se att livet består av så mycket mer än sex, lögner och intriger.
There?s more to life than this.
Lyssna istället på:
Suburban Kids With Biblical Names - #3
Håkan Hellström - Nåt gammalt, nått nytt, nåt lånat, nåt blått
The Supremes - precis vad som helst
Och läs:
Norwegian Wood av Haruki Murakami
Värme.
Kärlek.
Respekt.
hundra dagar utan heder
stackars dom som lever så
stackars dom som tittar på
hur konstigt kan man må??
Stackars - Lars Winnerbäck
Jag såg på Big brother för några dar sen. Och då var det en kille där som hade åkt ut i början av säsongen och sen hade han suttit inspärrad i en liten vrå av huset bara för att ha chansen att komma med i programmet igen. I en månad hade han suttit där utan att göra ett skit, han hade sovit på en madrass på golvet och varit utanför huset i typ fyra timmar under den här tiden.
?Jamen, han var ju med på det. Han får ju skylla sig själv.?
Javisst. Men jag undrar bara varför en del människor tycker att det är värt att utsätta sig för nästan vad som helst bara för att få synas i teve.
Jag är egentligen inte emot själva konceptet dokusåpor. Det är väl inget fel med att filma en grupp människor under en period och sända det i teve (så länge dom är med på det såklart). Det finns ett fåtal bra dokusåpor, malmvägen till exempel tycker jag är rätt trevlig. Det är bara den här cyniska inställningen som jag är så trött på. Utröstningsmomentet till exempel. Det är ju inte direkt konstigt att det är så vanligt förekommande med mobbning i svenska skolor. Det är ju bara att se hur dom gör på teve, ?Honom tycker vi inte om så han får inte vara med och leka.?
Jag kommer ihåg en gång när jag var elva eller tolv år. En tjej som var ett år äldre än mig hade blivit mobbad ett bra tag och det slutade med att hon vägrade gå till skolan. Jag minns hur våran lärare skällde ut mobbarna inför hela klassen. jag har aldrig sett en så arg person i hela mitt liv, varken förr eller senare. Jag vet inte om det var rätt av honom att göra så, men vad jag vet är at jag kan förstå hans ilska nu.
?Jag såg ett dreglande lejon
stod på toppen och sa:
Jag ger bara folket
vad folket vill ha?
Mareld - Lars Winnerbäck
Men om man bara har blivit matad med skit hela livet är det då så konstigt att man fortsätter svälja?
Jag bara undrar.
Jag tror inte att folk är så jävla dumma egentligen.
Vi måste bara våga öppna ögonen och se att livet består av så mycket mer än sex, lögner och intriger.
There?s more to life than this.
Lyssna istället på:
Suburban Kids With Biblical Names - #3
Håkan Hellström - Nåt gammalt, nått nytt, nåt lånat, nåt blått
The Supremes - precis vad som helst
Och läs:
Norwegian Wood av Haruki Murakami
Värme.
Kärlek.
Respekt.