2007 - ett bra år för rabarber
Nu ser jag att SVT gör årets goda gärning genom att sända en av de här konserterna som Håkan och Sven-Bertil Taube gjorde tillsammans på TV imorgon kväll. Så jag uppmanar alla indiepojkar och flikkor, alla hårdrockare och synthare, alla dataspelsnördar och sportfånar, alla tanter och farbröder och alla andra som känner att de inte hör hemma i någon av de nämnda kategorierna (eller helt enkelt inte vill kategorisera sig) att se den. Jag tror inte att ni kommer bli besvikna.
Andra oförglömliga händelser 2007:
Att ramla i trappor med Sanna och bjuda hem tre personer som jag aldrig träffat förut på efterfest i min lägenhet där jag spelade Jungleland för dem på piano ända tills grannen ringde på dörren och sa åt oss att gå och lägga oss.
Ett långt handskrivet brev från Hässleholm, ett vykort med Bukowski på från Uppsala, ett till vykort från Molkom + en massa andra brev, vykort och blandskivor.
Spelningarna med bandet i Ludvika, Eskilstuna, Karlstad, Kristinehamn och Skymnäs.
Alla spelningar jag har sett med andra band och artister; Bob Dylan i Globen, Arcade Fire i Annexet, Håkan Hellström på Liseberg, Grand Central Station i Karlskoga, Suburban Kids på K6 (samt erövringen av en av deras sombreros), Moneybrother och Florence Valentin på Nöjesfabriken, Moneybrother, Säkert! Och Salem Al Fakir i Mariebergsskogen, Laakso på Koriander, TTA på Arena, Emil Jensen på Café T, Marcus Birro på Arenan med mera.
Gummibåtsaktionen
Skrivarträffen i Motala.
Daniels 25-årsfest.
Kollektivet som aldrig blev av men som ändå gjorde mig lycklig när det mesta andra kändes dåligt.
Alla pinsamma fylle-sms och fyllemail jag skickat. Förlåt mig ni som har fått dem. Det är bara mitt fumliga sätt att säga att jag tycker om er.
Poetbåten vid Slussen och att fyllesvamla med David, Lina och Zebastian.
Klassfesten i det gröna på Orrholmen.
En mörk jävla valborg då Christers brorsa dog i en smitningsolycka och en gammal klasskompis söp ihjäl sig.
Titti som höll på att dö men som överlevde, Pelle som låg i koma i flera veckor men som också överlevde även om han inte har blivit densamme som han var innan.
Två giganter som dog; Povel Ramel och Ingmar Bergman. Ni har betytt enormt mycket för mig och lärt mig hur nära avståndet är mellan skratt och gråt.
Poetry Slamgrejen på UNO.
Idaho tillsammans med RFSL.
Ett nattligt samtal med Christer om allt mellan himmel och jord.
En massa dimmiga kvällar på Rumpan, Ankan, Arena och Nöjes som flyter ihop när jag tänker på dem.
Mataktionen.
Sommarfesten med bandet.
Syrrans student.
30-årsjubiléet på gården. Spelningen. Dansen till afrikanska trummor. Talen. Maten. Folket. Allt.
KLAVERTRAMP - VÄRLDENS BÄSTA FESTIVAL! Eller i alla fall världens mysigaste. Fy fan vad bra det blev ändå. Alla uppträdanden, pysselhörnan, stämningen! Och jag läste mina dikter och sjöng mina sånger. Det gick åt helvete förstås, men jag gjorde det i alla fall. Om jag vill återuppleva en enda dag under 2007 så blir det den här.
Arvikafestivalen tillsammans med Grön Ungdom. Det var inte den bästa festival jag har varit på men det var stunder då jag hade jävligt kul. EMiL Jensen. Patrick Wolf. Magic Numbers. Efterfesten hos Sanna. Att dansa framför campingscenen när Dorlene Love spelade.
Cykelutflykten med farsan, syrran och farmor. Skymnäs-Karlstad-Molkom-Skymnäs. Några av sommarens finste dagar (även när det regnade).
Att jag blev publicerad i Proletären, fick med några dikter i "svensk Poet 2007" och att jag har gett ut en bok på Vulkan.
En fantastiskt rolig nollning och en kväll som inte alls blev som jag hade tänkt mig. En kväll då jag hamnade i säng med fel person och hade ett av mitt livs märkligaste samtal.
Att skriva en novell tillsammans med Catrin på en pir i Göteborg, att se Håkan, träffa Jesper och gå på gayklubb.
Höstfesten hemma hos Tobbe.
Pratstunder och simmande med Andreas.
Att bli invald i Kultur- och fritidsnämnden.
Dagen då jag skar mig i fingret och fick ligga på Akuten halva dagen. Ett finger som aldrig blir helt läkt igen men som kanske fungerar som något sorts påminnelse om att jag ska vara försiktig med knivar.
Alfapetkvällarna med farmor.
Regnbågsdagen på UNO, bandplanerandet med Martin, Conny och Livija.
Sittningen på K6.
En dimmig natt på Kvarnen och irrande i Årstadal.
Skivrundan i Vasastan med Maria.
Efterfesterna efter Augustspelningarna. Särskilt den sista på Ankan.
Att jag kramade Anders Wendin på Nöjesfabriken.
Kaffe och samtal utanför Torsby med Bengt Berg.
En köpfri dag och pepparkaksbaket innan.
Min födelsedagsfest.
Också till sist vill jag tacka alla som på olika sätt har berikat det här året; Lena, Marica, Olle, Kari, Gunne, Kolbjörn, Nisse, Janne, Marika, Ingrid, Margaretha, Pelle, Daniel H., Christina, Arvid, Vidar, Åsa, Conny S., Mari, Livija, Sanna L., Martin, Ronny, Petter H., Petter F., Tobias N., Emil, Niklas, Tobias S., Olof, Tim, Peter A., Peter W., Joel, Mathias, Daniel D., Sofia, Ida, Sandra A., Sandra G., Jonna, Sophia, Vanja, Anna, Pia, Sanna, Conny M., Jonas I., Christer, Anders, Micke, "Greven", Catrin, Jesper, Den riktiga Maria , Lena Alexandra, Daniel N., Andreas, Magnus, Lina, Zebastian, Maria F., Gudrun, Christoffer, Frida, David, Jonas P., Johanna, Hedvig, Jessica och Cesar... också typ hundra till som jag bara inte orkar räkna upp nu.
Fatta att jag älskar er.
Jag älskar er för att ni är så jävla dumma, osäkra, naiva, intetsägande och operfekta. Precis som jag.
2007 var ett rätt bra år. Men det är inget mot vad 2008 kommer bli.
You ain't seen nothing yet.
Nyårslöften - checklist
Det där med nyårslöften är ju ett jävla otyg egentligen.
Först köper man en massa prylar, sen smäller man i sig en massa mat och efter allt detta lovar man att man ska bli en mycket bättre människa nästa år. Det är som i den där Hello Saferide-låten "2006" där hon lovar att hon ska träna mer, ringa sin farmor oftare och lära sig ett nytt ord varje dag. Det går åt helvete förstås. Det går alltid åt helvete med nyårslöften. Såhär såg mina nyårslöften ut förra året:
1. Försöka hålla mig till den budget jag har lagt upp för nästa år.
Jag har något vagt minne av att jag faktiskt gjorde upp en budget för i år... men det sprack väl efter några veckor typ. Mest på grund av lathet antar jag. Egentligen är det ju inte så svårt att skriva upp vad man köper för nåt och försöka ha lite koll på sin ekonomi. Men det är ju så sjukt tråkigt.
2. Spendera mindre med tid framför datorn (i synnerhet internet och MSN).
Ja, det gick väl också sådär. Jag har förmodligen spenderat mer tid framför datorn i år än något år tidigare. Men ska man bli världsberömd författare är man ju så illa tvungen. Om man inte vill skriva för hand eller på skrivmaskin förstås. Jag har absolut inget emot att skriva för hand eller på maskin, det är bara det att det är lite mer arbetsamt. Dessutom vill förlagen ha datorskrivna sidor. Men jag skulle ju kunna dra ner lite på allt mitt slösurfande. Det skulle jag faktiskt. I teorin alltså.
3. Spela in musik och skriva nya låtar.
Några nya låtar har jag skrivit i år men inte så många som jag hade tänkt mig. Eftersom jag är helt inkompetent när det kommer till allt som har med teknik att göra så har jag inte lyckats spela in dem, fast jag har lagt ut en massa pengar på inspelningsutrustning. Jag ska ta tag i det där. Någon gång.
4. Dricka i måttliga mängder.
Ja vad fan tror ni?
5. Inte ta på mig mer saker än jag hinner med.
Jag har svårt att säga nej till saker. Därför blir det lätt så att jag lovar att fixa grejer som jag egentligen inte har tid med. Jag har knappast blivit bättre på att säga nej till saker i år, snarare sämre. Men det är rätt lugnt ändå. Det är bra att hålla sig sysselsatt.
Antal uppfyllda löften: 0,5/5
Nästa år ska jag bli leva nyttigare, umgås mer med mina vänner, jobba flitigare och rädda världen. Wish me luck.
En fröjdefull jul
Förra veckan var stressig. Inte på grund av julklappsinköp, det fixade jag på ungefär tio minuter. Beställde julgåvokort från Rädda Barnen till samtliga plus två cd-skivor till morsan och syrran - så slapp man tänka så mycket och kunde dessutom känna sig lite godhjärtad (om jag hade varit riktigt godhjärtad hade jag förstås låtit bli att nämna det här i bloggen... nu visar jag ju att jag bara är god för att ni ska tänka: "Ack, den där Valdemar, han är allt en hyvens grabb"... Men, men ärlighet är också en dygd har jag hört...).
Det som gjorde mig stressad var att mitt projektarbete skulle lämnas in. Ett projektarbete som jag har hållit på med sedan början av november, men i vanlig ordning sköt jag upp det mesta jobbet till sista veckan. Som om inte det var nog hade jag tre stycken möten jag skulle gå på. Roliga möten förvisso men jag hade ändå en känsla av att jag slösade bort min värdefulla tid när jag satt på dem, att jag egentligen borde vara hemma och ägna mig åt projektarbetet. Å andra sidan var det nog bra att jag gick på de där mötena annars hade jag väl blivit galen.
I alla fall var det skönt när det blev fredag och arbetet till slut blev färdigt. När jag bifogade mitt 43-sidiga arbete i ett mail och tryckte på "send" så kände jag samtidigt hur en tung börda lättade från mina späda axlar. På kvällen åt jag middag med familjen på en restaurang i stan och följde sedan med dem upp till gården.
Julen har firats i sedvanlig ordning. Fast det har nog varit lite mer folk än det brukar. Både mormor och Gunnes mamma är här samt Gunnes bror, Pelle.
Pelle, som är diabetiker, svimmade i våras efter att han hade tagit för mycket insulin. När en granne till slut hittade honom i lägenheten så fördes han till sjukhus där han låg i koma i flera veckor och det var högst osäkert om han någonsin skulle vakna upp igen. Till slut gjorde han i alla fall det men han har inte riktigt blivit sig lik om man säger så. Talet har visserligen kommit tillbaka väldigt bra men han har fortfarande väldiga problem med motoriken, läsning, närminne etc. Därför har vi, eller framförallt Gunne, fått ägna en stor del av julen åt att hand om honom.
På söndagkvällen skulle han gå ut och gå en liten sväng på egen hand. När han inte hade kommit tillbaka efter en liten stund blev vi oroliga och började leta efter honom. Gunne fann honom tillslut på väg ut mot 62:an, förmodligen skulle han inte ha hittat tillbaka på egen hand. Sedan dess har vi varit tvungna att ha uppsyn på honom hela tiden. Men igår, på julafton, lyckades han ändå smita iväg. Vi letade efter honom i hela byn innan Gunne återigen hittade honom. Den här gången hade han gått in hos några grannar, satt sig vid köksbordet där och somnat...
Det är viktigt att han ändå får gå på några promenader om dagen eftersom det hjälper till att hålla nere blodsockerhalten men det gäller som sagt att hålla ögonen på honom. Idag har jag varit ute och gått med honom. Det gick inte så snabbt men det går i alla fall ganska bra att prata med honom, även om det förstås inte blir några djupare meningsutbyten. Det är lite sorgligt egentligen. På ett sätt är han väldigt klar i huvudet och samtidigt inte...
I övrigt har julen på Torfolk firats ungefär som vanligt med julgranshuggning, godistillverkning, julgröt och ett fasligt paketerande och rumsterande... Julklappsutdelningen drog som vanligt ut på tiden, men det är kanske svårt att undvika när man är tio stycken. Jag är mycket nöjd med mina julklappar i alla fall, särskilt en träskulptur från Bali och en t-shirt från syrran där hon hade tryckt "som pensionär blir jag upphängd som julpynt". Den kommer bäras med stolthet.
Idag har jag sett på Bergman. Spöksonaten. Det var djupt och pretentiöst osv. Men rätt bra ändå. Dock inte lika bra som Fanny & Alexander som jag såg förra juldagen. I alla fall kom jag återigen att tänka på hur mycket jag älskar Erland Josephsson. Han måste vara den bäste svenske skådespelaren genom tiderna.
Nu ska dagen avslutas med något mer lättsmält - Tomten är far till alla barnen. Samt en bit julgodis.Uppdatering: Inte för att jag förväntade mig att Tomten är far till alla barnen skulle vara något mästerverk, men herregud vilken kalkon det var... Det är väl meningen att man ska känna igen sig antar jag. Jag är rätt glad att jag inte gör det. Men en grej var i alla fall lite kul och det var att jag kom att tänka på att Peter Haber faktiskt är en svensk motsvarighet till Bill Murray. De har båda nästan alltid samma uppgivna ansiktsuttyck. Fast Bill Murray är förstås en betydligt bättre skådis än Peter Haber. Framförallt har han haft vett nog att inte spela in sjuttiåtta Beckfilmer...
Merry christmas baby!
Emmaboda revisited
Nu får jag ett mail från Emmabodafestivalen och allt ser ut precis som vanligt. Okej, de lovar lite nyheter bl.a. ett "indiedagis" (vad nu det ska betyda) och ett danstält och priset ska tydligen bli lite billigare. Men artistuppställningen så här långt ser väl ut ungefär som man förväntar sig:
Raised Fist (punk)
Familjen (electropop/techno)
Detektivbyrån (Ameliépop)
Miss Li (Pianodamp-pop)
Those Dancing Days (ännu mera pop)
Early To Bed ("storslagen arenapop")
Perkele (oipunk - fråga mig inte vad det är)
Gatans lag (mer punk)
Dream Boy (powerpop/collegepunk)
Thermostatic (tv-spelsmusik)
CK (experimentell hiphop/pop)
Tikkle Me (electropop)
Almedal (Håkan Hellström-pop)
Hästpojken (Bad Cash Quartet-pop)
Jag menar, kan det bli mer Emmabodafestival än så?
Man kan åtminstone lugnt andas ut och konstatera att det inte har blivit nåt nytt Sweden Rock i Rasslebygd. Så vi ses väl igen framför någon av scenerna, i skogen eller på ängen. Jag kommer i alla fall med största sannolikhet stå där med en bag-in-box i handen, gummistövlar på fötterna och ett fånigt leende på läpparna.
Hundra år av ensamhet
<!--[if !vml]-->
Titel: Hundra år av ensamhet
Författare: Gabriel Garcia Marquez
Land: Colombia
År: 1967
Betyg: 7/10
Jag borde ju älska Hundra år av ensamhet. Jag älskar mustiga släktkrönikor, jag älskar absurda händelseförlopp, jag älskar begreppet "magisk realism". Ändå har jag svårt att riktigt ta Hundra år av ensamhet till mitt hjärta, trots att den är just allt detta. Det är absolut inte någon dålig bok men jag kanske hade lite väl höga förväntningar när jag började läsa den.
Den handlar i alla fall om den fiktiva byn Macondo någonstans i Latinamerika (förmodligen Colombia även om det aldrig nämns rakt ut) och dess invånare. I synnerhet familjen Buendía, en släkt av galna och missförstådda män och tappra och kloka kvinnor. Vid historiens början är Macondo en isolerad by utan någon som helst kontakt med omvärlden förutom några zigenare som kommer dit ibland med en massa märkliga uppfinningar. Byns grundare heter José Arcadio Buendia och hans hustru Ursula Igurán. José Arcadio är en smått besatt uppfinnare och entreprenör, alltid med nya järn i elden, medan hans hustru är den jordnära och principfasta kvinnan som alltid står bakom sin make och suckar lite uppgivet över hans stolligheter.
Ursula och José Arcadio får tre barn; José Arcadio, Aureliano och Amaranta. Den förstnämnda försvinner snart iväg ur byn på grund av kärleken till en zigenarflicka medan den andre sonen, Aureliano, följer i sin fars fotspår och bosätter sig i laboratoriet. När han blir lite äldre utbryter dock ett befrielsekrig mot staten och Aureliano bestämmer sig för att ge sig ut i kriget.
Det är så boken börjar och det är ungefär så den fortsätter. Istället för att ha en rak handling med en tydlig början och slut vrider sig handlingen i cirklar. Om det finns något sorts budskap i Hundra år av ensamhet är det att "allt går igen", såväl händelser som släktdrag. Vi får följa släkten Buendías under drygt hundra år och under denna tid hinner mängder av personer passera revy och även om mycket hinner förändras så förblir också mycket detsamma.
Gabriel Garcia Marquez har ett fantastiskt språk. Han kan måla upp bilder av en liten ödslig by så levande att man nästan kan känna lukterna, han kan skriva långa detaljerade meningar utan att det känns ett dugg jobbigt att läsa, han kan väva ihop fantastiska historier och göra märkliga tidshopp i en och samma mening (ta bara den fantastiska inledningsmeningen: "Många år senare, inför exekutionspatrullen, skulle överste Aureliano Buendía påminna sig den avlägsna eftermiddag då hans far tog honom med för att visa honom isen."). Egentligen skulle man kunna läsa Hundra år av ensamhet enbart för det fantastiska språkets skull. Men oavsett hur fantastiskt Marquez än skriver och oavsett vilken fabuleringsförmåga han har så räcker det ändå inte riktigt hela vägen. Jag söker efter något mer utan att veta riktigt vad... substans kanske.
Ryska böcker brukar vara lite jobbiga ibland eftersom det (nästan) alltid är massor av karaktärer att hålla reda på och eftersom de har tre namn samt ett smeknamn som de använder sig av lite huller om buller. Hundra år av ensamhet har kanske inte så extremt många karaktärer, det som är lite jobbigt däremot är att nästan alla heter samma sak. Som för att markera det här med att allt går igen så har Marques valt att döpa nästan alla manliga karaktärer till José Arcadio eller Aureliano. Jag vet inte om det är en vanlig sed i Sydamerikanska länder men som västerländsk läsare blir man i alla fall lite förvirrad. Som tur är finns det en släktförteckning på första sidan, annars skulle förvirringen vara total, men jag kommer ändå på mig själv med att blanda ihop karaktärer av och till.
Dessutom känns det som att Marques drar ut på historien lite för länge. Han skulle gott ha kunnat hoppa över en generation utan att det skulle ha gjort boken sämre. Som sagt går många av händelserna igen och till slut blir det en aning tröttsamt.med alla projekt som ska genomföras, regeringar som ska besegras och män som blir galna och låser in sig för att ägna sig åt pergament och guldfiskar.
Men trots detta är Hundra år av ensamhet en underhållande bok, väl värd att läsa. Vissa avsnitt är också väldigt berörande som historien om när en ung Aureliano får se hur tretusen personer skjuts till döds på en tågstation och hur alla sedan vägrar att tro honom.
Det är en bok om minnen, om längtan efter ett mål och en mening och längtan efter kärlek även när man vet att den kan få ödesdigra konsekvenser. Också genom allt detta, som någon sorts röd tråd, den ständiga rädslan för att föda ett barn med grissvans.
Skivåret 2007
20. Laakso - Mother, Am I Good Looking?
19. Taken By Trees - Open Field
18. Rufus Wainwright - Release The Stars
17. Frida Hyvönen - Music From The Dance Perfomance Pudel
16. Eldkvarn - Svart Blogg
15. Moneybrother - Mount Pleasure
14. M.I.A. - Kala
13. The Go! Team - Proof of Youth
12. Maia Hirasawa - Though I'm Just Me
11. Patrick Wolf - The Magic Position
10. Mika - Life In Cartoon Motion
9. CocoRosie - The Adventures of Ghosthorse And Stillborn
8. The Hives - The Black & White Album
7. Kent - Tillbaka till samtiden
6. Säkert! - Säkert!
5. Anna Järvinen - Jag fick Feeling
4. Arcade Fire - Neon Bible
3. Loney, Dear - Loney, Noir
2. Feist - The Reminder
1. Jens Lekman - Night Falls Over Kortedala
Årets låtar 2007 (Youtube är min vän)
December är som bekant inte bara mellandagsreans, juldagsfyllans och glöggens månad utan även listornas månad.
Jag tänkte egentligen strunta i att göra en sån här lista i år men sen så kunde jag inte låta bli i alla fall. Givetvis har jag missat en massa, man kan ju inte hålla reda på allt bra som släpps. Men jag har inte heller försökt att göra någon heltäckande lista, bara en lista på de låtar som jag har snubblat över och fastnat för i år. Sen att ungefär 60% som vanligt är svensk indiepop och att topp fem råkade bli nästan identisk med Sonics lista över årets bästa skivor, ja det får ni väl ta helt enkelt.
Och om det råkar vara så att ni redan är trötta på såna här listor så hav förtröstan! Tänk på vad Gud sade när Jesus hängde på korset:
"Hädanefter skall ni, för att hedra mins sons minne, i slutet av varje år äta skinka tills ni spyr, köpa hysteriskt mycket prylar, ta på er tomteluvor och göra listor på årets bästa låtar. Om ni inte uppfyller dessa plikter skall syndafloden åter drabba er." Amen.
Bubblare:
Familjen - Det snurrar i min skalle, Rihanna - Umbrella, Dreamboy - What Have I Done, Eldkvarn - Fulla för kärlekens skull, Andreas Johnson - A Little Bit of Love, The Ark - The Worrying Kind, Laakso - Italy vs. Helsinki, Beirut- Postcards From Italy, Ed Harcourt - You Put A Spell On me, Rufus Wainwright - Going To a Town
30. Bruce Springsteen - Girls In Their Summer Clothes (Magic)
Det är väl klart att jag var tvungen att få med Bruce någonstans. Fast han får nöja sig med en trettiondeplats för i ärlighetens namn är Magic inte alls så bra som en del musikjournalister vill få dig att tro. Till största delen är det habil köra-långtradare-genom-Texas-och-lyssna-på-nattradiorock. Och det är väl okej, men om man vet vilka låtar karln en gång i tiden skrev så kan man inte annat än bli lite sur.
Den här är dock riktigt fin.
29. Frida Hyvönen - This Night I Recall You (Music From The Dance Perfomance Pudel)
Det är möjligt att jag inte har ägnat Pudel så stor uppmärksamhet som jag borde. Men jag har ändå en känsla av att den inte har riktigt lika starka låtar som Until Death Comes. Dessutom känns den lite snopet kort. Men det finns förstås höjdpunkter även här, stråkarna i This Night I Recall You är nästan lika kyligt vackra som höjdpunkten från den förra skivan, N.Y.
28. Juvelen - Hanna (Juvelen EP)
En kompis som träffat Juvelen påstår att han är en störig och självupptagen person. Om det vet jag själv inget men om det nu skulle vara så skulle jag inte bry mig ett dugg så länge han gör såhär skönt funkiga låtar.
27. The Go! Team - Patricia's Moving Picture (Proof of Youth)
The Go! Team går inte direkt efter principen "less is more". Snarare "more is more". Således innehåller Proof of Youth, precis som debuten Thunder, Lightning, Strike, lika delar svängig tv-spelspop, raspig rap och melodier från någon bortglömd tv-serie från 70-talet. Allt rörs ihop i en stor gryta och upp ur grytan stiger den ultimata förfestmusiken.
26. Bright Eyes - Make A Plan To Love Me (Cassadaga)
Jag vet inte direkt om jag sörjer att Conor Oberst har förvandlast från suicidal tonåring till gemytlig rockfarbror. Visst har han gjort bättre skivor än Cassadaga, men den har ändå några spår som hör till det bästa han har gjort, som If The Breakman Turns My Way och den här.
25. Miss Li - I'm Sorry He's Mine (God Put A Rainbow In The Sky)
Man kan lätt bli lite trött på Miss Lis ADHD-pianopop. Någon borde kanske tala om för henne att det finns en risk för övermättnad om man ger ut tre skivor under ett år där nästan alla låtar går i samma ompa-ompa-takt.
Men i små doser kan det ändå vara rätt bra. Och klarinett i en poplåt är aldrig fel.
24. Mika - Grace Kelly (Life In Cartoon Motion)
Life In Cartoon Motion är full med serietidningsgräll tuggummipop och mest smittande av alla låtar är Grace Kelly. Ka-tching.
23. Shout Out Louds - Impossible (Tonight I Have To Leave It)
Your love is impossible, but very beautiful though.
22. The Hives - Well Allright (The Black & White Album)
Det räcker med ett ord här: Woo-hoo!
21. Andrew Bird - Heretics (Armchair Apocrypha)
Jag hörde den här låten redan i våras någon gång. Ändå dröjde det till för några veckor sen innan jag kom mig för med att kolla upp resten av skivan. Ibland är man bra dum.
20. Florence Valentin - Pokerkväll i Vårby Gård
Okej för att halva låten är stulen från The Clash men vad gör det egentligen när resultatet blir så här bra?
19. CocoRosie - Werewolf (The Adventures of Ghosthorse And Stillborn)
Att lyssna på CocoRosie känns ganska ofta som att befinna sig i ett psykadeliskt dockhus. Den här låten är inget undantag. Under den rosa docksängen gömmer sig en varulv.
18. Jonas Game - New City Love (ADHD)
Jonas Game är egentligen inte så annorlunda mot Jonas Lundqvist gamla band Bad cash Quartet. några gitarrer har bytts ut mot synthar, och i den här låten ett dragspel eller melodica som hämtats från någon irländsk pub, men känslan är alltid densamma. Och det är förstås väldigt bra.
17. Tough Alliance - First Class Riot (A New Chance)
Den extastiska glädje som kan infinna sig på en spelning med Tough Alliance är egentligen obeskrivbar. Jag upplevde den för första gången i ett fullsmockat tält på Arvikafestivalen i somras och sen en gång till i höstas på en inte lika full nattklubb här i stan. Trots att publiken inte var i samma extas på den andra spelningen var den ändå nästan ändå bättre. Kanske för att de "spelade" lite längre eller helt enkelt för att jag kunde ta mig närmare scenen och se lite bättre.
Hursomhelst, First Class Riot är Tough Alliance när de är som bäst.
16. Säkert! - Det här är vad dom säger (Säkert!)
Jag fastnade aldrig helt för Hello Saferide. Visst fanns det en del underhållande vardagsbetraktelser där, men en stor del kändes lite för platt, lite för tillrättalagt. Därför var det roligt att höra att hon också kunde skriva avig schlagerindiepop på norrländska.
"Och det här är vad magen säger om dig:
du gillar mig för mycket det måste vara nåt fel på dig
och det här är vad hjärnan har sagt om dig:
jag måste vara galen jag har aldrig känt
så mycket som jag gör när jag är med dig"
Det kan mycket väl vara årets bästa rader.
15. Kent - Columbus (Tillbaka till samtiden)
Jag skrev ju en rätt lång text om Knut för ett tag sen, som ni kan läsa här, orkar därför inte skriva något mer om dem nu. Nöjer mig med att konstatera att Columbus är en grym låt. Fast det vet ni väl redan.
14. Moneybrother - Down At The R (Mount Pleasure)
En låt om att festa helt enkelt. Precis en sån låt som man önskar att Springsteen kunde göra men som han tyvärr inte har gjort sen Sherry Darling 1980.
13. eMiL Jensen - Ghana mot Italien (singel)
Säkert Emils mest hittiga låt hittills. Kanske har han blivit smittad av Familjen som ligger på samma skivbolag. Jag tror det och hoppas att det här är en vink om hur nästa skiva kommer låta. I såna fall kanske hans låtar äntligen börjar spelas på radio också kanske han äntligen får det riktigt stora genombrottet. Emil har förmodligen spelat på fler platser i Sverige än någon annan artist i år, och han har dessutom rest runt med tåg och cykel. Han förtjänar verkligen all framgång.
12. Don't Be a Stranger - Perfect Problem (Frutti di Mare)
Den vänaste svenska folkpopen i år kom straight out of Värmlandsskogen. Lite som The Concretes, i alla fall minst lika bra.
11. Vampire Weekend - Cape Cod Kwassa Kwassa (Vampire Weekend)
Vampire Weekend säger i det senaste numret av Sonic att de är trötta på jämförelsen med Paul Simons Graceland. Fast gör man en sån här låt får man nog stå ut med den jämförelsen. Därmed inte sagt att det är dåligt - tvärtom.
10. Panda Bear - Bros (Person Pitch)
Av någon anledning har jag fortfarande inte kommit mig för att lyssna på något mer med Panda Bear än den här låten. Men jag hoppas verkligen hela skivan är lika bra som den här, som Beach Boys på upptäcksfärd i Amazonas djungler.
9. Maia Hirsawa - And I Found This Boy (Though I'm Just Me)
I våras någon gång skrev jag en hyllning till den här låten. Jag var lite nykär då. Såhär ett drygt halvår senare har mina känslor kanske svalnat något. Men And I Found This Boy lyser ändå upp decembermörkret starkare än julbocken i Gävle och gör mig gladare och snällare än ett helt ton pepparkakor.
8. Elias & The Wizzkids - Young & Hairy (A Little Mess)
Första gången jag hörde den här låten var nog på Open Jam i våras, Elias Åkesson underhöll lite mellan akterna och spelade bland en fantastisk version av Wonderwall och den här låten som, vad jag kan minnas, då bara bestod av "Ahh-Ahh-Ahh"-partiet. Men redan då blev jag helt förälskad i melodin. Hur kan man bli annat?
7. Patrick Wolf - The Magic Position (The Magic Position)
Om det inte hade varit för att jag såg Wolf på Arvikafestivalen i sommeras och tyckte att det var alldeles fantastiskt så är det mycket möjligt att den här skivan hade gått mig förbi. Och det hade ju varit synd.
En del tycker visst att Wolf bör hålla sig till att skriva mörkiga gothiga låtar i moll. Men jag tycker att han är som bäst när han visar att han också kan göra enkla och raka polåtar. Som den här eller Get Lost från samma skiva.
6. Arcade Fire - Intervention (Neon Bible)
Kyrkorgel är ett ganska ovanligt instrument i popmusik. Fast Arcade Fire är ju inte direkt något vanligt popband heller utan ett band som verkar ha spärrat av sig från världen, låst in sig i en kyrka och kommit ut med en skiva som låter storslagnare och vackrare än nästan allt annat i år.
5. Feist - 1234 (The Reminder)
Jag tror det är svårt att inte tycka om Leslie Feist. Åtminstone har jag hittills inte stött på någon som inte gör det. Feist lyckas med det där svåra konststycket att plocka lite från en massa olika musikstilar (country, jazz, folkmusik, pop etc.) och som lyssnare reagerar man inte ens på det eftersom hon smälter ihop dem så perfekt. 1234 är en rak och smittsam poplåt som är fullständigt omöjligt att inte gilla.
4. M.I.A. - Paper Planes (Kala)
Jag fattade inte riktigt grejen med M.I.A. när den första skivan Arular kom. Men när den här kom fattade jag precis. I Paper Planes laddar hon pistolen och träffar mig rakt i hjärtat.
3. Jens Lekman - The Opposite of Hallelujah (Night Falls Over Kortedala)
Om jag inte hade bestämt mig för att bara ta med en låt per artist så hade jag kunnat fylla halva listan med Jens Lekman-låtar. Varje låt på Night Falls Over Kortedala är nämligen ett litet vardagsromantiskt mästerverk. Men bland alla små anekdoter fastnar jag allra mest för den här:
"I picked up a seashell to illustrate my homelessness
But a crab crawled out of it, making it useless
And all of my metaphors fell flat
Down on the rocks where we sat
She asked: where you're at?"
2. Anna Järvinen - Kom hem (Jag fick feeling)
Pierre Hellqvist sa det ganska bra i det senaste numret av Sonic: "För att den låter som längtan känns". Det räcker liksom så.
1. Loney Dear - No One Can Win (Loney, Noir)
Loney, Noir gavs visserligen ut redan förra året men då bara i ett fåtal exemplar. I år släpptes den i en större upplaga vilket såklart var väldigt glädjande. Hela världen borde få chansen att uppleva Emil Svanängens små poppsalmer och hans känsliga ljusa röst. I synnerhet den här lilla pärlan, en så vacker hymn att klockorna stannar.
Flum
Men det lite roliga är att när jag och Martin hade bokbord idag, på Sundsta-Älvkullegymnasiet, så var det väldigt många som var intresserade. Vi fick till och med 3 nya medlemmar utan att ens vara påstridiga. Det kan ju förstås bero på det är ett estetgymnasium. Esteter har ju som bekant en viss dragning åt vänster eller miljöpartihållet. Men det var ändå en positiv överraskning.
Det kändes lite lätt surrealistiskt att komma in på ett gymnasium också. Det är inte så värst länge sen jag slutade gymnasiet, men den tiden känns ändå så väldigt avlägsen (för att inte tala om högstadietiden). Såhär i efterhand ångrar jag nästan lite att jag inte gick Estetprogrammet istället. Det kanske inte hade varit lika intellektuellt utvecklande som Samhällsprogrammet men jag hade kanske i gengäld utvecklats lite mer socialt istället. Dessutom går ju alla snygga tjejer Estetprogrammet. Fan att jag inte fattade det när jag var femton och stod med gymnasieblanketten i handen. Well, well. Jag hade väl en rätt okej gymnasietid ändå.
Sen måste jag göra lite smygreklam också. Min diktsamling med det väldigt larviga och pretentiösa namnet "Det som jag aldrig sa" går nu att köpa här. Fast ni ska nog vänta några dagar om ni är intresserade. Texten såg lite konstig ut när den visades i pdf-format så jag ska nog avpublicera den och lägga ut den igen. Men sen så!
Enligt hemsidan är det faktiskt 3 personer som har beställt den redan. Det kännns enormt smickrande förstås. De vet inte vilket misstag de begår... Nejdå. Man får i alla fall mycket papper för pengarna. Och om man inte gillar den kan man riva ut sidorna och elda med i sin öppna spis om man har en sån. Och om man inte har en öppen spis så kan man vika pappersflygplan och skriva revolutionära budskap på och kasta ut på gatorna. Eller nåt.
Uppdatering:
Det visade sig att det var morsan som hade köpt de tre sålda exemplaren... Jag misstänkte i och för sig det, men jag hoppades ändå lite på att det skulle vara någon helt okänd person. Men det hade väl varit lite för enkelt då. Jag har trots allt värvat tre nya medlemmar idag utan ansträngning, då kan man ju inte räkna med att man dessutom ska lyckas sälja tre böcker helt utan ansträngning.
Förlåt, Ebba!
Ebba, om du skulle råka läsa det här, förlåt mig. Det var inte meningen att såra dina känslor. Jag tror visst att du har en hjärna, det kanske bara är så att du inte visar det så ofta. Och en själ har du också, det är jag säker på!
Jag älskar dig precis som du är.
Jag rear ut min själ!
jag har pratat sönder
om jag tänker har jag
inte sagt ett ord
Jag har gett mig iväg
mot min längtan
men alla vägar leder
längre in
Jag har en vän som en gång hade en granne som han tyckte var rätt efterhängsen. Han (min väns granne alltså) brukade komma över och fråga om de kunde leka och min vän var alltid tvungen att komma på nya ursäkter. Det där pågick väl i ungefär ett halvår. Sen flyttade grannen.
Varför berättar jag då det här? Jo, bara för att visa att de flesta typer man vill bli av med försvinner förr eller senare. De börjar på andra skolor eller flyttar till någon annan stad eller slutar helt enkelt att höra av sig.
Men det kvittar hur många mil man flyttar eller hur många personlighetsförändringar man försöker gå igenom, sig själv blir man ändå aldrig av med. Någonstans finns alltid den där jobbige pinsamme jäveln som man helst bara vill slippa kvar. Och det värsta är att man aldrig vet när han ska dyka upp. Man kan till exempel stå på en fest och känna sig som någon helt annan men så plötsligt dyker han upp och sabbar allting.
Ibland blir jag så trött på mig själv.
Tänk om livet ändå var som i Super Mario, där har man i alla fall några karaktärer att välja på. Om man vill kan man till exempel vara prinsessan och få flyga. Det skulle vara nåt det.
I alla fall. Eftersom jag är en modern sekulär människa som inte tror på någon skäggig gud har jag bestämt mig för att ta saken i egna händer. Jag säljer härmed min själ, min hjärna, mitt hjärta samt blindtarmen. Om ni vill kan ni få allt i ett paket (fast då blir frakten dyrare).
Eftersom jag värnar om mina bloggläsare lägger jag ut erbjudandet här först men om ingen har hört av sig inom en vecka så lägger jag ut det på Blocket också.
Vad vill jag då ha för det? Helst tänker jag mig en byteshandel. Det skulle vara rätt kul att få ta över någon annans hjärna och själ och se vad man kan göra med det. Men jag kan också tänka mig att sälja hela paketet för endast 9 999 999 :- (inkl. frakt). Är man rik kan man nämligen köpa sig lycklig och då behöver man varken hjärna eller själ. Se bara på Ebba von Sydow.
Idolbloggande del 3
Personligen tycker jag det var lite synd att inte Amanda vann. Mest för att hon verkar ha mer humor och självdistans än Marie. För att hon hellre kommenterar kameramännen uppe i taket än börjar gråta i varenda intervju.
Men samtidigt var det kanske skönt för henne att inte vinna, då slipper hon ju spela in den där vedervärdiga vinnarlåten och kan ägna sig åt att fronta sitt indiepopband i Malmö istället.
Och nu slipper man äntligen Peter "hur känns det?" Jidhe i tv-rutan på fredagkvällarna.
Det känns... nej, jag tror inte att det går att beskriva...
Får jag spy i ditt paraply?
Den person som har gjort att paraplyförsäljarna återigen börjat gnugga händerna är förstås Rihanna. Men kanske ska man även ge lite cred till David Pagmar alias Montt Mardié som också verkar ha insett hur mycket ett paraply kan vara värt när regnet står som spön i dyn... Men vad gör egentligen den uppstoppade fågeln från "Sen kväll med Luuk" där?
Ellah?
Ellah?
Ellah?
Ellah?
Ply
Ply
Ply
Ply
Tisdag norr om Torsby
Så när jag vaknade vid halv nio (gick upp tidigt eftersom jag tänkte försöka fixa biljetter till Springsteen, men det gick som vanligt åt pipan (vilket i och för sig kanske var lika bra eftersom jag har så dåligt med pengar (vilket inte hindrar att jag ändå är lite besviken))) var jag inte alls utsövd. Dessutom var jag lite smånervös eftersom jag skulle upp till Torsby och göra en intervju med "Värmlandspoeten/profeten, förläggaren och handelsresanden i nordiskt vemod" Bengt Berg. Och jag är ingen van intervjuare.
Men i alla fall. Jag klev på tåget och åkte genom ett höstligt Värmland upp till Torsby. På stationen möttes jag av Bengt, vi klev in i hans bil och körde ut till den stora gröna villa en bit utanför Torsby som Heidruns Förlag huserar i.
Kanske var det redan på tåget på vägen upp, kanske var det när jag klev in i det där fantastiskt stora och fina huset. Jag vet inte riktigt men någonstans där kände jag i alla fall hur ett lugn spred sig genom kroppen, jag slappnade av och mådde helt plötsligt väldigt bra.
Bengt bjöd på kaffe och fikabröd, jag ställde mina frågor och vi hade ett rätt intressant samtal om världen i allmänhet och böcker i synnerhet. Det är alltid inspirerande att möta folk som gör både det de tror på och tycker är kul, som Bengt och hans fru Gun-Britt.
När vi, två och en halv timme senare, skildes åt fick jag en bok av honom med ett urval av hans dikter under trettio år. Läste i den på tåget på vägen tillbaka och blev så inspirerad att jag hann skriva två egna dikter innan tåget var framme i Karlstad.
Bloggtips
Koks i lasten
Känns lite som en syskonblogg till min egen, inte bara på grund av att vi har valt samma design utan även för att vi verkar gilla ungefär samma grejer. Jonathan skriver förresten också noveller, riktigt bra sådana till på köpet.
This Is My Cat
Snygg design och ovärderliga musiktips. Personliga texter utan att det blir privat eller självupptaget.
Sand In Niklas Eyes
Genomarbetade populärkulturella recensioner och reflektioner. Alltid lika läsvärd.
Let's Pretend We're Bunny Rabbits
Om du liksom jag alltid är på jakt efter ny och bra indiepop men samtidigt känner att du inte orkar ägna all din vakna tid åt att leta då är Bunny Rabbits din räddare i nöden, din kompass i djungeln och din oas i öknen. Eller nåt. Bra är den i alla fall.
Ekkotrans
Efter allt detta frossande i populärkultur får ni som efterrätt en blogg med mer filosofisk/politisk inriktning. I en recension av Salman Rushdies "Satansverserna" stod något i stil med detta: "Bakom det flödande ordsvallet anar man en vilsen röst som envist söker svaret på livets stora frågor." Ungefär samma sak skulle man kunna säga om Connys blogg.
Det finns förstås en massa andra bloggar out there men jag vill ju inte att ni ska sitta framför datorn och surfa på bloggar hela dagarna. Så det får räcka så för den här gången.
Vad jag såg på tv ikväll del 2
Först kollade jag lite på "Fem myror är fler än fyra elefanter" bara för att konstatera att det är precis så fantastiskt som man vill komma ihåg det som. I och för sig tror jag inte att jag kollade på det så mycket när jag var liten (jag kollade överhuvudtaget inte mycket på tv alls när jag var liten) men en del avsnitt har man ju sett eftersom det har gått i repris på svt typ fyrahundra gånger. Jag undrar om det någonsin har funnits något barnprogram som har innehållit samma perfekta symbios av underhållning och pedagogik. Det är faktiskt ganska beundransvärt.
Sen fortsatte jag min bolibompakväll med att se på andra avsnittet av årets julkalender som tyvärr verkade vara ganska dålig. Fast det är i och för sig lite svårt att bedöma efter bara ett avsnitt så om ni vill ha en mer djuplodad analys får ni vänta till den 25:e.
Något som är bra däremot är "Videokväll hos Luuk". Jag har i och för sig missat de flesta programmen men jag måste säga att jag gillar både konceptet och hur det genomförs väldigt mycket. I förra avsnittet som jag såg var Leif GW Persson gäst och i kvällens avsnitt var Linda Skugge gäst. Båda är ju rätt speciella och väldigt underhållande personer. Jag kan inte påstå att jag älskar Skugge men jag kan inte påstå att jag avskyr henne heller. Ibland tycker jag hon har en del poänger, ibland tycker jag bara att hon verkar störd. Men man måste ju ändå säga att hon har en väldigt egen och speciell position bland Sveriges kulturelit och hon var i alla fall rätt rolig att läsa på den tiden då hon fortfarande skrev om intressanta saker och inte bara bloggade om att hon byter lakan varje dag och ger tips på vad man ska ge för presenter till ettåringar. Kristian Luuk är ju faktiskt en väldigt bra intervjuare också, precis som i "Sen kväll med Luuk" ger han intervjuobjektet mycket plats och ställer snabba följdfrågor.
Sen såg jag nog ungefär tio minuter av "Ranking the stars" på femman. För er som inte har sett det går det ut på att tio kända svenska kvinnor sitter i en panel och att svenska män har fått ranka dessa utifrån olika premisser som "vem shoppar mest", "vem dumpar flest" etcetera. Något mer flamsigt, tramsigt och infantilt får man nog leta efter. Vad fan är det för fel på folk egentligen? Det är synd om människorna, som Strindberg sa.
Kollade också på "Parlamentet" men det var rätt tråkigt som det tyvärr är för det mesta nuförtiden. En sak bara: påminner inte Johan Glans lite om Idol-Andreas? Jag syftar då inte bara på att båda pratar skånska, jag tycker att båda också har samma "lustigkurrecharm". Det är lite klassens clown-stämpel på dem.
Sen såg jag på Aktuellt som mest handlade om dumma politiker. Först om Putin som fuskar i det ryska valet, sen om kampanjerna inför det amerikanska primärvalet där någon republikan (kommer inte ihåg vem, tror det var Mitt Romney) står och säger att han vill avreglera den statliga vården helt och hållet och istället göra det billigare att köpa sjukförsäkringar. Helt idiotiskt om ni frågar mig.
Avslutade tv-kvällen med Agenda som hade tre hyfsat intressanta repotage om illegal invandring, klimatet och golfare i Kina. Något kommunalråd säger att man bör sträva efter att illegala invandrare ska hamna i det första EU-land de kommer till. Jag fattar inte riktigt hur man tänker då. Det skulle ju medföra att länder som Italien och Grekland skulle få massor av invandrare, är det inte rimligt att även Sverige tar hand om en del? Sen gnäller han över att Malmö får så många invandrare medan andra kommuner i Sverige knappt tar emot några alls, snacka om att vara ologisk. Fast på något bakvänt sätt verkade det ändå som att han ville att Sverige skulle släppa in fler invandrare så jag ska kanske inte dissa honom alltför hårt.
Sen var det ett inslag om Grönland och en intervju med ett par i Stockholm som berättade om vad de gör för att värna om miljön. Det var rätt sött på något sätt fast det hade ju varit ännu roligare om de hade tagit en sextioårig frånskild gubbe istället och inte två typiska miljöknuttar. De sa en del vettiga saker men det var kanske lite dumt att killen råkade säga att han ibland struntar i att spola på toaletten när han har kissat (och att just det även visades på aktuellt). Jag kan se framför mig hur den där gubben eller Elsa i samma ålder rynkar på näsan och muttrar nåt om slarviga bohemer. Undrar förresten vad Linda Skugge skulle säga om det...
Moment 22
to destroy myself
no I do that fine on my own"
22 - Bad Cash Quartet
Hade födelsedagsfest igår och det är en grov underdrift att påstå att jag var full. Packad, aprak eller Hagforsfull är nog mer passande adjektiv i sammanhanget. Fast dricker man nästan två vinflaskor så får man väl skylla sig själv antar jag.
Men det var ju trots allt väldigt skoj att sjunga Singstar, att vingla runt med en sombreo på huvudet och en vinpava i handen, att dansa på en stol med Petter tills vi ramlade av och jag fick Petter över mig och att jamma tillsammans med Petter och Conny (Conny på piano, Petter på gitarr och jag på trombon - det lät förmodligen förskräckligt).
Ett tag där kändes det nästan som när man var 17 och livet fortfarande var som en film. Och den känslan gjorde att det faktiskt var värt att stå framåtlutad över toaletten i morse och spy upp stora delar av vinet.
Så tack till er som var här; Frida, David, Conny, Christoffer, Petter, Emil, Tobbe och Sanna.