I Me Mine -

Hagfors vs. Stureplan

Det finns två kategorier av människor jag hatar.

Den ena kategorien kan vi kalla för inskränkta småstadsjävlar. Med småstadsjävlar menar jag förstås inte alla som kommer från en småstad utan bara de personer som är fast i en mentalitet som jag tycker dominerar i småstäder, ni kommer se vad jag menar längre fram i texten. Den andra kategorin kan vi kort och gott kalla för brats och där är jag fan i mig beredd att dra alla över en kam.

Självklart hatar jag även nynassar, mansgrisar, religiösa fundamentalister och miljöterrorister men det blir inte riktigt lika intressant eftersom dom redan befinner sig på fel sida om lagen. Småstadsjävlarna och bratsen kanske inte gör något ont i laglig mening men deras värderingar och mål i livet uppfattar i alla fall jag som sjuka.

Man skulle lätt kunna tro att människor som har vuxit upp i lyx och överflöd i en storstad skulle bete sig annorlunda jämfört med dom som har vuxit upp i medelklasshem i svenska småstäder. Men det är inte riktigt så enkelt.
Eftersom jag är uppvuxen på landet och aldrig har bott i Stockholm har jag (tack och lov) aldrig behövt umgås med några riktiga brats. Därför är det kanske möjligt att jag har vissa fördomar. Men jag tror inte det. Man behöver bara gå in på stureplan.se för att ens fördomar ska bli besannade hundra gånger om. Det är en fixering av flärd, lyx och yta som gör att jag vill spy.

I små svenska landsortshålor dyker också denna dyrkan av allt detta upp fast i en något annorlunda form. Många som växer upp där har som mål i livet att komma med på tv eller bli fotograferad på någon kändisfest även om dom aldrig skulle erkänna det. Utåt sett hatar dom bratmentaliteten men innerst inne ser dom ändå upp till dessa personer som personer som har ?lyckats?. I synnerhet ser man upp till personer som kommer från den lilla hålan men som har gått och blivit rika och berömda. Att uttala något negativt om såna personer, om man råkar komma från den lilla hålan, är ungefär detsamma som att svära i kyrkan. Min erfarenhet av det klassiska jantelagstänkandet är inte så mycket att man inte ska tro att man är något, men om man tror att man är något ska man också leva upp till det genom att bli känd.

Lite förenklat skulle man väl kunna säga att det är en lokalpatriotisk och kapitalistisk anda som dominerar oavsett om man befinner sig i Hagfors eller på Stureplan (att många människor i glesbygden röstar socialdemokratiskt är irrelevant så länge den allmänna uppfattningen fortfarande är att en god inkomst är ett tecken på att man har lyckats). Det är ?The American Dream? fast i svensk tappning.

Den stora skillnaden ligger egentligen bara i distansen och självironin. Bratsen kan kosta på sig att vara självironiska, dom kan skämta om att dom har varit ute och shoppat för 50 000. Fast egentligen är det ju bara en täckmantel för at få skryta lite.

Så om man ska säga något positivt om småstadsjävlarna är det väl att dom i alla fall inte är lika blaserade och distanserade. Dom försöker inte hymla med vad dom tycker helt enkelt och det kan jag uppskatta. Till skillnad från bratsen som kanske vet med sig att dom beter sig som svin men istället för att se sig själva i spegeln bara skrattar åt det.

I grund och botten handlar allt detta givetvis om vanor och rädsla. Föds man med guldsked i munnen behöver man aldrig möta några utmaningar. Och om man inte gör det så finns det i alla fall en utstakad väg man kan gå för att nå dit. För det är ju rika och kända vi vill bli, eller hur?

2007-02-17 @ 15:21:43 Permalink krönika Kommentarer (4) Trackbacks ()