Istället för ett liv: förvirring
Saker jag lärde mig i skolan:
- Gustav Vasa var kung i Sverige 1523 till 1560. Han hade en son som hette Erik som dog när han åt ärtsoppa.
- Vad du än multiplicerar med noll blir resultatet ändå alltid detsamma. Hur mycket du än försöker.
- Trevliga tjejer vill bara ha otrevliga killar.
Mellan ruter knekt och ruter kung finns ett hål, tillräckligt stort för att fylla med ord men ändå inte tillräckligt djupt för att du ska kunna gömma dig i det.
Du sitter där, inklämd i ett hörn mellan två personer du känner igen men knappast känner och mellan ruter knekt och ruter kung förstår du plötsligt vad det innebär att känna någon.
Kan man känna någon utan att ha rört personen?
Kan man känna något utan att ha blivit berörd?
Mellan ruter knekt och ruter kung slår det dig att du känner väldigt få personer.
Sen passar du och spelet går vidare.
Saker vi skulle bli när vi blev stora:
- Astronauter (men när vi stod på startbanan insåg vi plötsligt att stjärnorna är mycket vackrare underifrån)
- Upptäcksresande (men det fanns inga vackra platser kvar att upptäcka)
- Poeter (som om orden verkligen betydde något)
Hjärtklappning på historialektionen 14:53.
Sekundvisarn som rörde sig i ett allt långsammare tempo och Frida som stod upp, gestikulerade och visade bilder på overhead-duken (skulle man göra det också?)
Och sen satt man i stolen, intensivt stirrandes på pappret framför sig och mumlade någonting om Gustav Vasa och hans son Erik XIV som dog när han åt ärtsoppa. Och så önskade man ibland att man också var död.
Things to do in Denver when you're dead:
- Start beating on the coffin from the inside and scream for help.
- Live you're life all over again.
- Think of something funny. Like a squirrel in a washing machine.
Och varje påsk återuppstod Jesus på samma gamla tecknade film i ett mögligt klassrum. Till Jesus ära åt vi ägg och drack påskmust. Sen drack vi öl. En kille blev så full så han hoppade nerför ett hustak. Kanske trodde han att han kunde flyga, som Jesus. Jag minns det i alla fall och skriket när han insåg att han bara var människa.
Låtar som jag vill ha spelade på min begravning:
- Sonate Pathétique i C-moll, andra satsen: adagio cantabile - Ludwig van Beethoven
- Den ensamme sjömannens födelsedag - bob hund
- When We Were Winning - Broder Daniel
- Free At Last - Antony & The Johnsons
- Always Look On The Bright Side of Life - Monty Python
Och Erik som dog när han åt ärtsoppa. Vilket öde.
Du levande
Regi: Roy Andersson
År: 2007
Land: Sverige
Betyg: 9/10
Jag ska börja med att säga att jag inte tyckte så mycket om Roy Anderssons förra film "Sånger från andra våningen". Det kan i och för sig bero på att jag bara var 16 när jag såg den och att jag inte har sett om den sen dess. Vad jag minns tyckte jag att den var lite rolig på sina ställen men också att den var väldigt pretentiös på ett lite jobbigt sätt.
"Du levande" är också pretentiös men den är också fruktansvärt rolig. Estetiken är densamma som i "Sånger från andra våningen" - han visar återigen upp ett Sverige som mest liknar en gammal kommuniststat -, kameran är nästan lika stillastående och han har återigen valt att jobba med okända skådespelare. Det som framförallt skiljer de två filmerna åt är att "Du levande" är roligare och förmodligen lättare att ta till sig.
Jag kan inte komma på någon annan svensk filmskapare som gör det Roy Andersson gör idag. Däremot kommer jag att tänka på vissa serietecknare som Ulf Lundkvist, Nina Hemmingsson och, kanske framförallt, Jan Stenmark.
Det som Roy Andersson har gemensamt med dessa personer är att de visar upp ett Sverige och ett folk som vi för det mesta inte vill låtsas som, som vi försöker sopa under mattan. Det är ett oerhört tragiskt Sverige där det mesta som kan gå fel också går fel, där alla bara tänker på sig själva, där varje dag bara är en exakt upprepning av den förra och där ingen ens orkar bry sig längre. Men vad kan man göra annat än att skratta åt det?
Precis som Ulf Lundkvist har sina gubbar och gummor med stora röda näsor och Nina Hemmingsson har sina hålögda människor har även Roy Andersson ett helt eget galleri. Hans skådespelare är oftast korta och satta, klädda i kostym, bleka i ansiktet och har ett lätt anklagande tonfall som att de undrar varför just de var tvungna att födas till den här förbannade världen. I "Du levande" har dock galleriet fått en liten utökning, det är inte bara medelålders tanter och farbröder det finns också plats för en ung kvinna och hennes drömmar om den ouppnåelige rockstjärnan.
Drömmar spelar överhuvudtaget en stor roll i "Du levande". Roy Andersson är väl medveten om att det är i drömmarna som de känslor vi inte vågar uttrycka i verkliga livet kommer fram. Det finns en helt obetalbar drömsekvens där en man hamnar inför domstolen efter att ha försökt sig på ett festligt partytrick (jag ska inte avslöja vad) och slutar i elektriska stolen. Det hela påminner väldigt mycket om Franz Kafkas "Processen". Kanske är det just Kafkas böcker som är den största inspirationskällan för Roy Andersson, också de beskriver ju ett cyniskt och kallt samhälle där människan tvingas slåss mot den allsmäktiga staten varje dag för sin överlevnad.
Skådespeleriet i "Du levande" är överlag bra men det är svårt att lyfta fram någon enskild skådespelare. I och med att det inte finns någon egentlig huvudroll tillåts inte heller någon ta över föreställningen och överskugga de andras insatser. Det är ett ensemblespel och skådespelarna känns mest som brickor som har placerats ut på olika ställen i Roy Anderssons minutiöst organiserade värld. En värld där folk trängs på busshållplatser, går ut på krogen och dricker en öl på kvällarna, sitter inlåsta i sina lägenheter och övar på sina musikinstrument , känner sig utanför på släktmiddagar, går till frisören och får håret förstört och undrar när livet egentligen ska börja.
Och allt ackompanjeras av de gamla välbekanta tonerna av tradjazz och marschmusik.
När du lämnar biosalongen gör du det med ett leende på läpparna och kanske känner du dig också lite mer levande.
Blair Witch Värmland
Idol-bloggande del 2
Men, jag ska inte klaga så mycket, det är några stycken som sjunger riktigt bra. Om de bara hade lite personlighet också.
Svullo & Kax-Kenny
Av: Jonas Larsson 4B
Det var en gång i skolan. Och då var det jag och Markus och Per som skulle spela fotboll och då kom Svullo och sa att han ville va med mig och Markus och Per och spela fotboll. Men då sa Markus att det fick han inte. Svullo heter Johan egentligen men det får man inte säga för då kan man få stryk av Kax-Kenny. Svullo är tjockast i hela världen. Om han bara åt lite mindre skulle han inte va lika tjock men det är han för dum för att fatta.
Min mamma äter nästan ingenting fast hon inte är ett dugg tjock. Det tycker jag är konstigt.
Nu hinner jag inte skriva mer idag för nu slutar vi men jag ska fortsätta nästa gång.
"Ja hallå, det är Agneta Liljedahl."
"Hej, är det du som är lärare för årskurs 4?"
"Ja, vem pratar jag med?"
"Jag heter Katarina Svensson och jag är mamma till Johan Svensson som går i 4B."
"Jaha, så trevligt..."
"Är du medveten om att min son blir mobbad i skolan? Varje dag när han kommer hem börjar han gråta och säger att dom har retat honom och slagit honom och..."
"Vänta lite nu... Vilka säger han att det är som har retat honom?"
"Det spelar väl för fan ingen roll vilka det är! Fattar du inte att min son blir mobbad och ni gör ingenting!"
"Jo men snälla det förstår säkert du också att om vi ska kunna lösa det här problemet måste vi först och främst veta vilka som är inblandade."
"Ja, det var någon som dom kallade för Kax-Kenny eller något sånt där."
"Kax-Kenny? Menar du Kenny Söderlund?"
"Ja, jag vet inte vad han heter."
"Ja vi ska undersöka det här. Du får ursäkta men jag har inte tid att prata nu jag har ett möte som börjar om tio minuter. Men vi kan väl säga så här att du hör av dig igen om en vecka, då har säkert allting löst sig."
"Ja det får jag verkligen hoppas annars kommer jag personligen se till att mitt barn tas ut ur skolan."
"Ja så långt ska vi nog inte behöva gå. Det löser sig nog det här ska du se, dom är ju bara barn. Hej då!"
En annan gång i skolan så började Svullo och Kax-Kenny bråka. Kax-Kenny hade slängt Svullos mössa i bäcken och då blev Svullo vild. När Svullo blir vild blir han tomatröd i ansiktet och skriker. Alla i skolan tyckte det var jättekul när Kax-Kenny och Svullo börja slåss. Då har vi två stycken lag, ena laget hejar på Svullo och det andra laget hejar på Kax-Kenny. Men alla vet att Kax-Kenny vinner bara för att han är mycket starkare än Svullo. Kax-Kenny blir också röd i ansiktet när dom slåss. En gång kom fröken och fick säga åt dom att sluta. Sen fick dom sitta kvar i klassrummet på nästa rast. En annan gång skulle Svullo hämnas på Kax-Kenny och kallade honom jävla cp-unge. Det får man inte säga säger fröken, det är synd om dom som är cp. Kax-Kenny är inte cp men hans pappa är alkoholist. Det får man inte heller säga för då kan han också bli vild. Han säger att hans pappa inte alls är alkoholist men alla vet att han ljuger då. Min pappa är inte alkoholist för han är chef. Det går inte att vara både alkoholist och chef. När Kax-Kenny blir stor kommer han också bli alkoholist för det blir man om man har en pappa som är alkoholist. Men då i alla fall när Svullo kallade Kax-Kenny för cp-unge så började dom slåss men då fick Svullo superkrafter och gjorde en superuppercut på Kax-Kenny så han blödde näsblod. Då tyckte alla att Svullo var bäst som slog ner Kax-Kenny och så blev han hjälte men det var bara den dagen.
"Ja, Agneta Liljedahl."
"Hej, det är Katarina Svensson det här. Har ni gjort någonting?"
"Förlåt, men vem var det sa du?"
"Ja, Johan Svenssons mamma."
"Ja, just det. Nu kommer jag ihåg. Du får ursäkta men vi har ju så många elever på skolan."
"Ja, Johan kommer fortfarande hem och gråter. Ni har väl gjort någonting åt det?"
"Du måste förstå att det är inte så lätt att göra någonting alla gånger. Vi har försökt ha rastvakter men det är inte alla som vill ställa upp. Många lärare har så många lektioner och då vill dom bara ta igen sig på rasterna."
"Det är ju för fan er jävla plikt att se till att eleverna mår bra i skolan!"
"Jo, det är helt sant, men..."
"Kan ni inte bara sätta den där jävla Psyk-Kenny i en särklass?"
"Alltså, för det första heter han faktiskt Kenny Söderlund och för det andra så har ju inte han det lätt heller. Du förstår han bor ju hemma hos sin pappa som är alkoholist och..."
"Jag skiter väl i hans jävla pappa! Innan nästa vecka ska ni ha gjort någonting åt det här!"
När vi spelar fotboll så får alltid Svullo stå i mål. Kax-Kenny säger att det är för att han är så tjock så han täcker halva målet. Vi brukar skjuta straffar på Svullo. Den som skjuter hårdast är bäst. Kax-Kenny kan inte skjuta hårda straffar men om han kunde skulle han säkert skjuta jättehårt. Markus är alltid den som skjuter hårdast. Markus är bäst på fotboll, han tränar varje dag. När Markus blir stor kommer han spela i svenska landslaget om han inte blir alkoholist som Kenny, det kan han också bli för han säger att han dricker öl varje helg men det säger han säkert bara för att verka tuff. Markus slåss aldrig. Fast han är också jättestark. En gång var det vinter och då hade alla hängt sina kläder i torkskåpet i skolan för alla kläder var jätteblöta och då hade Markus tagit ner Svullos kläder och slängt in dom på toan. Sen sa han att det var Kax-Kenny som hade slängt in Svullos kläder på toan. Men det var bara för att Markus tycker det är kul när Kax-Kenny och Svullo slåss.
"Hallå, det är Katarina."
"Ja hej, det är Agneta Liljedahl, Johans lärare."
"Hej."
"Jo, jag har kontaktat rektorn och vi har tänkt lite på det här och vi har kommit fram till att det bästa skulle nog vara om vi kunde träffas allihopa både du och din man och Kennys föräldrar också Johan och Kenny förstås."
"Och du tror att den alkispappan kommer komma? Lycka till säger jag bara."
"Det är väl värt ett försök i alla fall."
"Ja ja, när hade du tänkt dig?"
"Vad sägs om tisdag klockan fem? Som du vet har vi ju ingen kurator på den här skolan men kuratorn på Forsskolan har lovat att komma hit enbart för det här."
"Ja då ses vi väl då."
Ibland när vi har haft gympa blir det slagsmål i omklädningsrummet. Det är för att Svullo inte vill duscha. Alla tror att det är för att Svullo har en liten snopp. Markus och Tom brukar försöka dra av byxorna på Svullo. Då börjar Svullo gråta. Ibland piskar dom honom med handduken också. Ibland är inte Johan med på gympan. Då blir våran fröken arg på honom, hon säger att Johan skulle må bra av motion. Markus slåss bara i omklädningsrummet när det inte är någon lärare med. Jag har sagt det till mamma och hon säger att Markus är en ögontjänare. Kax-Kenny slåss också i omklädningsrummet men han slåss ju annars också.
En gång slogs Markus och Kax-Kenny. Kax-Kenny hoppade på Markus. Han blir så ibland när han blir vild. Då kan han hoppa på vem som helst. Markus blev ninja och slog ner Kax-Kenny. Men då plötsligt blev Kax-Kenny hulken. Han slet av sig tröjan och skrek. Alla tyckte det var jättekul. Kax-Kenny slog sönder en tand på Markus så han fick åka i ambulansen. Sen sa fröken till Kax-Kenny att han var tvungen att gå hem till Markus och säga förlåt. Efter det är Markus frökens gullebarn. Fröken säger att Markus kommer bli konstnär han blir stor för han är bra på att rita. Men det tror inte jag för att om man är konstnär måste man kunna rita allting och Markus kan bara rita krig och sånt. Ibland när Markus ritar krig låter han jättemycket med munnen, det tycker Svullo är kul och börjar skratta åt Markus. Då blir Markus jättearg och har sönder Svullos teckningar fast bara när fröken inte är där. Sen säger han att det var Kax-Kenny som gjorde det.
"Jonas, kan jag få prata lite med dig."
"Mmmm."
"Du skriver ju jättemycket när vi har svenska men jag får aldrig läsa vad det är du skriver. Varför får jag inte det?"
"För att det är hemligt."
"Vad är det som är så hemligt då?"
"Det kan jag ju inte säga fattar du väl då är det ju inte hemligt längre."
"Får jag gissa vad du skriver för något?"
"Mmmm."
"Handlar det om Johan och Kenny?"
"Mmm...hur visste du det?"
"Jag råkade se lite som du skrev, varför vill du inte att jag ska läsa det?"
"Det sa jag ju, för att det är hemligt."
"Men jag tror att du vet en del saker som inte jag vet och därför skulle jag gärna vilja läsa det som du skriver."
"Det är inte Kax-Kenny som är elak, det är Markus."
"Markus? Men Markus har väl aldrig gjort något dumt?"
"Jo, han slår Svul... jag menar Johan när vi har haft gympa."
"Är det sant?"
"Ja, men du får inte säga det här till någon för då kommer Markus att slå mig också."
"Jonas, lovar du att det här är sant. Du hittar inte bara på nu."
"Nej säger jag."
"Jaha... Jonas, tror du att du kan ta med dig din mamma och komma hit på tisdag klockan fem?"
"Kan jag väl."
"Bra. Då får du gå ut och leka med dom andra."Fröken: "Hej allihopa, det var verkligen jättekul att så många kunde komma. Ni känner ju inte varandra så jag tänkte börja med att presentera allihop. Bredvid mig här sitter Jonas och hans mamma Karin. Och där har vi Kenny och hans pappa Sven-Åke.
Sven-Åke: "Hej, hej!"
Kenny: "Käften, pappa!"
Fröken: "Där har vi Markus och mamma Gunilla och slutligen Johan och hans mamma Katarina. Ja, som ni säkert känner till allihopa så har vi ju haft lite... konflikter här på skolan på sista tiden."
Katarina: "Varför säger du inte som det är istället?"
Fröken: "Förlåt?"
Katarina: "Varför säger du inte att min son upprepade gånger har blivit utsatt för mobbning från dom andra eleverna? Varför säger du inte det?"
Gunilla: "Vad säger du? Försöker du påstå att min son är en mobbare? Är det det du sitter och säger? Va?
Fröken: "Lugn, lugn. Nu ska vi ta det här från början. Jag tror att Jonas har en del att berätta, eller hur Jonas?"
Jonas: "Nej, det har jag inte."
Fröken: "Men Jonas, ska du inte säga det som du sa till mig igår?"
Jonas: "Nej, för det är hemligt."
Karin: "Jonas, gör nu som fröken säger."
Jonas: "Nej, det tänker jag inte. NEJ! NEJ! NEJ!"
Jonas springer ut ur klassrummet.
Karin: "Ja, han kan bli så där ibland. Det är absolut inget fel på honom men han har sina små egenheter. Du vet, ungar. Jag ska gå och se vart han tog vägen."
Sven-Åke: "Skulle vi inte få kaffe och bullar? Jag börjar bli hungrig."
Fröken: "Det blir nog tid för det också... Var var vi nånstans?"
Katarina: "Den där kärringen vägrar inse att hennes son regelbundet torterar stackars Johan!"
Gunilla: "Torterar? Menar du att Markus torterar Johan? Vi kanske ska ta och slå upp i en uppslagsbok vad torterar innebär, du kanske inte riktigt har förstått det?"
Katarina: "Och den där jäkla Kenny är inte ett dugg bättre han!"
Sven-Åke: "Min pojk gör inga dumheter. Han är en fin grabb."
Katarina: "En fin grabb! Ja, det är ju väldigt fint att slå sina kompisar. Jättefint, verkligen."
Markus (till Kenny): "Dom kommer hålla på hur länge som helst."
Kenny: "Ja, jag vet."
Markus: "Ska vi gå ut och spela fotboll så länge?"
Kenny: "Kan vi väl."
Markus: "Ta med Svullo också, han får stå i mål."
Om religion
We Are The Generation That Downloaded Every Song And We Get What We Deserve
Alla kultursnobbars älsklingsteoretiker, Marshall McLuhan, insåg redan på 60-talet det som har präglat modern teknologi mer än något annat. Nämligen att varje nytt medium rymmer ett eller flera äldre medier. Han kallade fenomenet för remediering. För er som inte förstår vad jag menar kan jag ta några exempel:
Radion innehåller tal och musik.
Televisionen innehåller radion samt även stillbild och rörlig bild.
Datorn innehåller televisionen, boken, skrivmaskinen, skrivbordet och så vidare och så vidare.
Som blivande kulturvetare är jag förstås ganska fascinerad av remediering ch de konsekvenser som det för med sig.
Dagens produktutvecklare tycks vara besatta av att trycka in så många funktioner som möjligt i en så liten manick som möjligt. Tänk på alla mobiltelefoner som blir mindre och mindre för varje år men samtidigt får fler och fler häftiga funktioner. Målet man siktar mot är att hela verkligheten - alla dina vänner, bilder, upplevelser och smaker - ska rymmas i något som inte är större än att du kan hålla det i handen.
Givetvis kommer man aldrig nå ända fram. Det är svårt att simulera upplevelser på digital väg så de känns lika fantastiska som de man upplever i den riktiga världen. Oavsett hur avancerade simulatorerna blir kommer de aldrig kunna återskapa såna saker som känslan av att kyssas, befrielsen av att klättra träd, känslan av att dyka under vattnet etc.
Men, man måste ändå säga att de har kommit en bra bit på vägen. De flesta människor spenderar mer och mer av sin tid åt att surfa på internet. Det är knappast någon slump heller att The Sims är världens mest populära dataspel eller att Facebook har blivit så oerhört populärt. Framgångskonceptet ligger förstås i att man skapar en alternativ verklighet som rymmer så mycket att du inte tröttnar på den men samtidigt är fri från de problem som tynger dig i det verkliga livet.
Vad tycker jag då om allt detta? Jag är inte så reaktionär att jag tycker att vi ska göra oss av med alla datorer och återgå till att leva som man gjorde för femtio år sen. Jag tycker ju om att slösurfa och ladda ner musik, jag har ett facebook-konto och även om jag aldrig blev besatt av The Sims älskar jag spel som Sim City och Civilization. Och även om jag hade tyckt att världen var en bättre plats innan datorerna gjorde sitt intrång i den så är jag inte så naiv att jag tror att jag kan stoppa utvecklingen. Två saker är säkra här i livet, det ena är att vi ska dö och det andra är att vi inte kan återvända till det som varit.
Men jag tycker ändå att det kan vara värt att tänka på två konsekvenser som den här utvecklingen för med sig:
1) Jag kommer inte ihåg om Det var Jan Gradvall, Andres Lokko, Mats Olsson eller Lennart Persson som skrev det. Det spelar egentligen ingen roll heller, men jag minns i alla fall en krönika på den legendariska musiksajten "Feber" som handlade om hur mycket enklare det var förr. På den tiden då det bara spelades en timme populärmusik om dagen i radion och man var tvungen att leta med ficklampa efter den musik man verkligen gillade. Idag när vi har tillgång till i princip all musik som någonsin givits ut försvinner mycket av nyfikenheten och upptäckarglädjen.
Det här gäller ju inte bara musik utan allting. Jag tror att det är längtan som driver mänskigheten framåt, det är längtan som får oss att vilja fortsätta leva. Och när vi får allt serverat utan att behöva anstränga oss förlorar livet lite av sin spänning.
2) Det här hänger egentligen väldigt mycket ihop med punkt ett. Det här att vi har tillgång till så mycket och kan göra så många olika saker på en gång gör oss också väldigt rastlösa. Jag kan ge i princip hur många exempel som helst på det; vi zappar rastlöst mellan tv-kanaler, filmer med långsamt tempo anses som "svåra", vi kan hålla igång sju olika MSN-konversationer på en och samma gång och så vidare.
Egentligen liknar den digitala revolutionen på sätt och vis den industriella revolutionen. Precis som vår generation hänförs av alla de möjligheter som internet för med sig måste den generationen som flyttade in till staden från landet ha hänförts av alla möjligheter som stadslivet förde med sig.
Antagligen är allt det här bara en väldigt logisk utvecklingskurva, en process som sattes igång för flera hundra år sen och som sen bara har accelererat. I grund och botten är jag förstås också tacksam för alla de bekvämligheter som vi lever med. Ändå kan jag ibland känna en stark längtan efter en tid då möjligheterna var lite mer begränsade.
Jag regnar in dig
Det regnar över dig Karlstad idag det
regnar över dina stolta statyer ditt
stockholmskomplex ditt
tomma torg ditt
falska solleende och din jävla käckhet som jag vill
trycka ner i halsen på dig tills du
spyr ner varenda klädaffär på hela drottninggatan
När solen skiner försöker vi hålla skenet uppe vi
räknar timmarna till nästa helg och låtsas glada
men när regnet kommer
sköljer det bort tid och rum tills bara
tankarna återstår låter
dåtiden blanda sig med framtiden
öppnar upp
fördämningarna och låter höstfloden
svepa fram genom
ådror och artärer genom
år av barriärer
Minns hur vi satt på din sängkant, du med din
döda katt i famnen och hur jag strök dig över kinden och sa att
det som inte går under
det går över och det som inte går
över får vi börja
leva med
Minns hur jag fortsatte lyssna på signalerna i telefonen i en
minut eller
två kanske
fast jag visste att du inte skulle svara
fast jag visste att jag inte hade något att säga för
oavsett vad jag sa skulle det ändå bara låta som
tomma klichéer i dina öron
Minns hur du stod med väskan i hallen beredd att ge dig av
till en ny stad och nu
undrar du kanske hur jag kan minnas det när jag inte ens var där?
Och vem säger att mina minnen talar sanning vem säger att
jag inte bara ljuger igen precis som jag
alltid har gjort?
På det har jag inget egentligt svar jag kan bara säga att
jag minns det
precis som jag minns stämningen på gatorna den 8e maj 1945
precis som jag minns stormningen av bastiljen 1789
Precis så minns jag dig som något
större och vackrare än det här livet och
den här stan egentligen hade att komma med
Och det kvittar hur många mil du reser hur många
människor du möter hur många
tårar du låter bli att fälla
Du kommer aldrig komma ifrån mig och jag
kommer aldrig komma ifrån dig
Topp 7 manliga basröster
2. Frank Sinatra
3. Fred Åkerström
4. Stephen Merritt
5. Steven Patrick Morrissey
6. Jonathan Richman
7. Jens Lekman
Ed Harcourt
Av alla engelska och amerikanska singer-songwriters med nästan lika många sverigestämplar i passet som låtar i bagaget kommer Ed Harcourt alltid ha en särskild plats i mitt hjärta.
Som så mycket annan musik jag upptäckte under mina gymnasieår var det min gode vän Petter som först introducerade mig till honom. Det skedde på en fest för nästan precis fem år sen. Jag kommer fortfarande ihåg att han satte på "Here Be Monsters" och sa att "Det låter lite som jazz, fast bättre". Jag tycker fortfarande att det är den mest klockrena beskrivningen av Ed Harcourts musik jag har hört.
Några månader senare, på en annan fest, började han återigen prata om Ed Harcourts genialitet och efter det var jag helt enkelt tvungen att kolla upp honom lite närmare.
Så jag surfade in på hans hemsida och såg för första gången den fantastiskt fina videon till "Apple of My Eye". Efter det beställde jag "Here Be Monsters".
"Here Be Monsters" är Ed Harcourts första och förmodligen bästa fullängdsskiva. I efterhand har jag ju förstått att han har hämtat en massa inspiration från alla hjärtekrossade barpianisters gudfader Tom Waits, Brian Wilson, Jeff Buckley, Chet Baker m.fl. Men när jag hörde den för första gången hade jag aldrig hört något liknande. "Here Be Monsters" är ljudet av en inrökt pub när alla vänner har gått hem, det är ljudet av att gå runt huset i ösregn eftersom man inte har något bättre för sig, det är ljudet av att sitta och stirra ut genom fönstret och drömma om Shanghai.
Skivan är full av konstiga, skruvade ljud men de viktigaste instrumenten är förstås Ed's piano, Hadrian Garrard's trumpet och Ed's röst.
Några månader efter att jag hade köpt "Here Be Monsters" släppte Ed en ny skiva, "From Every Sphere". Även om "From Every Sphere" har några fantastiska låtar ("The Birds Will Sing For Us", "Bleed A River Deep" och Metaphorically Yours") så är den lite för spretig och ibland lite för platt för att riktigt kunna mäta sig med "Here Be Monsters". Den är full av fantastiska idéer men den skulle förmodligen ha tjänat på att bantas ner lite.
Efter att ha lyssnat väldigt mycket på dessa två skivor en period kom jag fram till att jag nog behövde hans debut-ep "Maplewood" också.
"Maplewood" är inspelad på en portastudio i Ed's hus och alla instrument spelas av Ed själv förutom trumpeten av Hadrian Garrard. Ibland önskar jag att Ed inte hade fallit för sina storslagna planer utan fortsatt att bara spela in såna här skivor. "Maplewood" är nämligen sex låtar man aldrig tröttnar på, sex låtar fyllda av en raspig röst, mjukt pianospel och en sordinfylld trumpet.
Två av låtarna, "Apple of My Eye" och "Hanging With The Wrong Crowd" finns med på "Here Be Monsters" också men i något annorlunda versioner. Men det absolut vackraste höstlövet är är ändå "Whistle of A Distant Train". Eller snöflingan kanske jag ska säga. För av någon anledning som jag aldrig riktigt förstår känns alltid "Whistle of A Distant Train" som den definitiva jullåten trots att den inte innehåller ett ord om tomtar, granar eller ens snö. Kanske beror det på att den utstrålar så mycket värme, som en brasa i en öppen spis eller som en kram precis innan din älskade ska kliva på tåget. Även om Ed Harcourt har skrivit massor av lysande popmelodier efter "Maplewood" har han fortfarande inte skrivit något som fyller kroppen med så mycket välbehag som "The Whistle of A Distant Train" gör. Frågan är om det ens är möjligt.
Efter "From Every Sphere" har Ed släppt ytterligare två skivor. "Strangers" som kom 2004 och "The Beautiful Lie" som kom 2006. "Strangers" har fått lite oförtjänt dålig kritik, "This One's For You" och "Loneliness" till exempel hör till hans bästa låtar. Men som helhet är den ändå lite tråkig och den av hans skivor som jag lyssnar på mest sällan. "The Beautiful Lie" är som en bok från 1800-talet inbunden i franska band. Den innehåller såväl sjaskiga Londonmiljöer som storslagna kärleksballader. Det är en sån skiva som man lätt kan luras till att älska ett tag, men efter att ha lyssnat på den intensivt i några månader känner man sig lika mätt som när man har ätit en trerättersmiddag. Just därför är "The Beautiful Lie" en väldigt träffande titel även om det kanske inte var riktigt så han tänkte.
Han har också släppt en skiva enbart digitalt med titeln "Elephant's Graveyard". Jag hade den på datorn ett tag men nu har jag lyckats slarva bort den. Just när jag skriver det här inser jag dock att jag måste försöka få tag i den igen, för även den innehåller en del låtar som det är svårt att leva utan, till exempel en otroligt vacker cover på Brian Wilsons "Still I Dream of It".
Under årens lopp har jag sett Ed live tre gånger. Den första och finaste gången var i Göteborgs Konserthus 2003. Sen har jag också sett honom på Arvikafestivalen och Peace & Love-festivalen. Men jag har fortfarande inte sett honom på någon rökig pub, och det är trots allt där som jag tror att hans låtar gör sig allra bäst.
Den 8:e Oktober släpper Ed Harcourt sin första samlingsskiva som går under titeln "Until Tomorrow Then: The Best of Ed Harcourt". Egentligen tycker jag ju att alla människor borde köpa alla hans skivor men om ni bara vill ha en skiva med honom rekomenderar jag er verkligen att köpa den. Om jag själv hade satt ihop en sån här skiva hade den nog nästan sett likadan ut, förutom att jag förmodligen hade bytt ut en låt som "Shadowboxing" mot "Metaphorically Yours". Den innehåller också en helt ny låt som heter "You Put A Spell On Me" samt en annan version av världens vackraste "Whistle of A Distant Train". Bara en sån sak.
Svartsjuka
Jag såg ett program på TV3 igår om svartsjuka. Programmet i sig var väl ganska intetsägande men det fick mig ändå att börja fundera lite.
Man kan säga att svartsjuka bygger på ett kontrollbehov och man kan säga att det bygger på brist på självförtroende. Det är förmodligen lika sant båda delarna. Men jag tycker ändå det är att förenkla det lite. I första hand beror det ju på att vi lever i ett monogamt samhälle, där det normala anses vara att ha en partner åt gången. Och det beror också på att vi lever i ett system där man anser sig ha äganderätt på det man införskaffar sig (vare sig det är en tv, en bil eller en fru). När man inleder ett förhållande inleder man också en ägandepakt, om man vill ha en formell bekräftelse på att man äger sin partner kan man också gifta sig.
Egentligen är det ju ganska absurt att man kan äga en annan människa. I teorin skulle det förstås vara mycket enklare om vi hade en anarkistisk polygami där det var helt okej att pussas och knulla och skaffa barn med vem man ville. Men eftersom nu de flesta människor är utrustade med den här svartsjukegenen så tror jag inte att det skulle vara helt lyckat. Det skulle leda till att vi var tillbaka på apstadiet igen och att hannarna skulle börja slåss om vilken hona de ska få ligga med (något som i och för sig redan pågår varje fredagkväll på krogen men det skulle knappast bli bättre). Dessutom finns det ju faktiskt en poäng med familjekonstellationen, att den inger trygghet och stabilitet.
Själv är jag en obotlig romantiker och därmed också obotligt svartsjuk. Kärlek är ju i grund och botten en väldigt egoistisk känsla.
Topp 25: böcker
Eftersom jag inte har någon lista på alla böcker jag har läst är det stor risk att jag har glömt någon här. Men på rak arm skulle jag nog säga att det är de här 25 böckerna som har berört mig mest:
1. Norwegian Wood - Haruki Murakami
2. Berättelsen om Pi - Yann Martel
3. Mästaren och Margarita - Michail Bulgakov
4. Kafka på stranden - Haruki Murakami
5. 1984 - George Orwell
6. Middlesex - Jeffrey Euginides (okej, jag har inte riktigt läst ut den än men jag är redan övertygad om att det är en av de bästa böcker jag har läst)
7. Mina drömmars stad-serien - Per-Anders Fogelström
8. En apelsin med urverk - Anthony Burgess
9. Garp och hans värld - John Irving
10. Sagan om Ringen-trilogin - J.R.R. Tolkien
11. Kavalier & Clays fantastiska äventyr - Michael Chabon
12. Gentlemen - Klas Östergren
13. New York-trilogin - Paul Auster
14. Brott och straff - Fjodor Dostojevskij
15. Fröken Smillas känsla för snö - Peter Höeg
16. Kallocain - Karin Boye
17. Applåd med en hand - Anthony Burgess
18. Vindens Skugga - Carlos Ruíz Zafon
19. Anteckningar från källarhålet - Fjodor Dostojevskij
20. Populärmusik från Vittula - Mikael Niemi
21. Drömfakulteten - Sara Stridsberg
22. Vad man ser och hedrar - Stig Claesson
23. Personliga Pronomen - Daniel Sjölin
24. Räddaren i nöden - J.D. Salinger
25. Den besynnerliga händelsen med hunden om natten - Mark Haddon
Yester-me, Yester-you, Yesterday
Det är en högst ordinär fredagseftermiddag i Detroit den 7:e april 1974 när radio-DJ:n Casey Kasem för nålen mot skivan och låter Stevie Wonders röst strömma ut genom miljoner radioapparater över hela USA. Men för två av dessa personer har just den här låten en särskild betydelse, och för dessa två personer är det inte alls någon ordinär morgon, långt ifrån.
Johnny Buscemi befinner sig som vanligt på sitt jobb på fastighetskontoret Spencer & Son i utkanten av Detroit när han hör låten gå på i radion som surrar i bakgrunden. Från att ha suttit nedsjunken i kontorsstolen och stirrat ut genom fönstret (från vilket han kan se nästan hela Detroit breda ut sig) rycker han till när han får höra låten och slungas fem år tillbaka i tiden.
Detsamma sker för Jeffrey Auster, några kvarter längre bort där han ligger i sin säng och drömmer om att vara ute på en båt och fiska tillsammans med sin far. Men när han hör de första ackorden av Stevie Wonder-låten suddas båten, pappan och havet genast ut och ersätts av ett ansikte. Ett ljust ansikte med en spetsig näsa och smala ögon med stora pupiller som nästan alltid tycktes se lite förvånade ut. I fantasin låter han blicken vandra, från ögonen och näsan ner till läpparna som formar sig till ett leende. Han gör en sväng runt hakan och fortsätter längsmed den långa halsen tills han fastnar med blicken vid tecknen på silverhalsbandet som hänger runt halsen.
Hon hade alltid halsbandet på sig. När de först möttes hade han ingen aning om vad de betydde men på deras tredje träff frågade han och fick veta att det helt enkelt var de kinesiska tecknen för hennes namn, Ann-Lee. Samma kväll spelades Stevie Wonder-låten på restaurangen där de befann sig samtidigt som deras läppar rörde varandra för första gången.
Ann-Lee kom att bli hans första och hittills enda flickvän.
Märkligt nog är det just sin första flickvän som Johnny Buscemi också ser framför sig när han hör låten. Men här kommer en viktig skillnad; Buscemis flickvän ler inte.
***
De hade varit på väg hem från en fest. Klockan hade väl varit runt två på natten men ändå var det inte helt mörkt ute eftersom det var både fullmåne och stjärnklart. Kanske var det därför som de bestämde sig för att gena genom en stor park för att ta sig hem lite fortare. De hade varit ganska berusade båda två och gått och skrattat åt någonting men vad det var kunde han inte längre komma ihåg.
Efter en stund kom de fram till en lekpark som såg ut ungefär som lekparker brukar göra med en gungställning, en klätterborg och en rutchkana.
"Åh, kan vi inte åka rutschkana? Det har jag inte åkt på säkert femton år!" hade Johnnys flickvän, Diane, utbrustit när hon fick syn på lekparken. Johnny hade skrattat åt henne och sagt att han måste pissa någonstans men hon kunde väl åka under tiden.
Han hade gått iväg en bit och ställt sig vid ett stort träd för att pissa. När han var klar ville han inte gå direkt tillbaka utan promenerade istället runt i parken en stund.
Plötsligt hörde han ett skrik från det håll som han just hade kommit från. Han stannade upp och lyssnade en stund men kunde inte höra något mer. Ändå blev han lite nervös och bestämde sig för att gå tillbaka till lekparken igen. Problemet var bara att han inte riktigt kunde komma ihåg varifrån han kom. Att han var full och att det var mörkt gjorde inte direkt saken lättare.
Till slut kom han i alla fall tillbaka till ett ställe som han kände igen och efter en stund kunde han också se lekparken lite längre fram. Han drog en suck av lättnad och började gå med raska steg.
Men när han kom fram tvärstannade han. I sanden framför rutschkanan låg inte bara en utan två personer. Han smög försiktigt närmare och kunde snart se att båda personerna var nakna och att den ena av dem var Diane. Han såg hur hon vred och vände på sig och försökte fly ur det grepp som den nakne mannen hade kopplat på henne.
Fem år senare undrar Johnny fortfarande varför han inte vände om och sprang till polisen i samma ögonblick som han fick syn på våldtäkten. Vad tänkte han på egentligen? Tänkte han överhuvudtaget?
Förmodligen gjorde han inte det för i samma ögonblick som han såg att en av personerna var hans flickvän började han springa och kastade sig över den nakne mannen.
Johnny har aldrig varit särskilt stark, han har aldrig gått på gym och aldrig idrottat särskilt mycket eftersom han helt enkelt inte har varit intresserad. Men i det ögonblicket när han ligger i sanden och brottas med en okänd naken man ångrar han att han inte är mer vältränad. Det dröjer inte många sekunder innan den nakne mannen har fått över honom på rygg och gett honom ett hårt slag i ansiktet. I nästa sekund ser han hur mannen håller en kniv framför ansiktet på honom, var den kom ifrån vet han inte.
"Nu håller du dig stilla, annars kanske jag blir tvungen att skära halsen av dig och det vill du väl inte?" säger den nakne mannen med en röst som är förvånansvärt lugn. Han ser hur mannen ställer sig upp och går fram till en väska som ligger slängd på marken brevid en hög med kläder. Han ser att mannen öppnar väskan och tar ut en rulle med eltejp, ett par handklovar samt ett långt rep. Och först nu ser han att Diane, som legat still under slagsmålet, har en tejpbit framför munnen och att hennes ena arm sitter fast vid rutschkanan med handklovar.
Mannen böjer sig över honom och sätter en tejpbit för munnen. Sen rullar han över honom på rygg, kopplar ett hårt grepp om Johnnys händer och sätter på handklovarna.
Fortfarande omtumlad efter käftsmällen blir han släpad till ett träd en bit bort där mannen binder fast honom med repet.
Det som sedan skedde kunde Johnny inte se, men han hörde. Han hörde Dianes kvävda skrik bakom tejpen, han hörde mannens stön och hans snabba andhämtning. Men utöver dessa ljud hörde han också något annat. Han vet inte varifrån ljudet kom, kanske från en lägenhet någonstans i närheten med ett öppet fönster, kanske från en bilstereo - kanske hörde han det inte ens, kanske var det bara inbillning. Men varje gång han tänker tillbaka på den där natten kommer han i alla fall höra samma låt spelas om och om igen i huvudet.
Han vet inte hur länge det hela pågick, han vet bara att det kändes som en evighet. Men till slut kunde han höra att mannen drog på sig kläderna och därefter steg som snabbt försvann iväg i natten.
När solen till slut började gå upp, tre timmar senare, kunde han se Dianes kropp ligga livlös vid foten av rutschkanan. Halsen var avskuren.
Ytterligare en timme senare kom en morgonjoggare förbi och fick se honom vid trädet. Joggaren kom fram till honom, lossade på repet och drog bort tejpbiten. Sen ringde han på polis och ambulans.
***
Varför fick han leva och Diane dö? Johnny har inget bra svar på den frågan trots att han har grubblat i fem år. Kanske var mördaren medveten om att det skulle vara ett värre straff för Johnny att leva än att dö, kanske blev han stressad och ville inte ha fler mord än nödvändigt på sitt samvete.
Oavsett vilket begick han ändå ett misstag för Johnny såg hans ansikte och han har fortfarande inte glömt det. I fem år har han hållit sig vid liv genom att tänka på den dagen då han kommer få syn på mördaren på gatan, springa fram till honom och sticka en kniv i honom. Därför har han alltid en kniv med sig i fickan var han än går.
***
Är det en slump att radion spelar "Yester-me, Yester-you, Yesterday" just den här dagen? Jeffrey vill gärna tro att det är ödet som har knackat på i radiohuset och satt på skivan. Han vill gärna tro att det är ödet som på det här sättet vill berätta för honom att allt kommer gå bra.
Om två timmar ska han ha en date, hans första date sedan det tog slut med Ann-Lee. Deras förhållande varade inte i mer än två månader men han minns dem som de två lyckligaste månaderna i sitt liv. Han brukade åka hem till henne tidigt på lördagmorgnarna och väcka henne genom att lägga sin kalla hand på hennes mage. Sen brukade de äta nybakat bröd till frukost innan de gav sig ut på en lång promenad. På kvällarna brukade de gå på bio. Jeffrey tyckte om att ta med henne till en biograf där de visade gamla filmer. För det mesta var det filmer som han redan hade sett men som Ann-Lee inte hade sett. Hon brukade fråga honom om han aldrig blev trött på att se filmer som han redan hade sett. Han svarade alltid att han inte kunde tänka sig något bättre än att se dem igen tillsammans med henne bara för att få höra på vilka ställen hon skrattade och se vad hon tyckte om dem efteråt.
När han två timmar senare lämnar lägenheten hoppas han verkligen att det återigen ska bli så där underbart som det var under de där två månaderna.
***
Den första tiden efter att Diane dog brukade Johnny stirra på alla personer han mötte, övertygad om att han snart skulle få syn på mördaren. Men allteftersom tiden gick började han mer och mer ge upp hoppet. Inte heller polisen hade haft någon framgång i sitt letande trots att Johnny hade gett dem ett tydligt signalement. Förmodligen hade mördaren flytt till någon annan stad, han kanske inte ens var kvar i USA.
I alla fall stirrar inte Johnny längre utan går oftast med blicken ner i backen. Så också denna dag när han lämnar kontoret och går hemåt. Han är så försjunken i sina tankar att han till och med krockar med en person som kommer gående i rask takt runt ett hörn. Johnny tittar upp och ursäktar sig men när han får se ansiktet på mannen som han har gått in i rycker han till. Är det verkligen... nej, det kan det väl inte vara?
Johnny fortsätter att gå men han har bara hunnit några meter när han hör hur mannen som han har sprungit in i börjar vissla. Det dröjer inte många sekunder innan Johnny hör vad det är för melodi och i samma ögonblick vet Johnny att det trots allt är rätt person. Det kan inte vara en slump.
Han rycker upp kniven ur fickan och börjar springa tillbaka. Den andre mannen vänder sig om och får syn på Johnny som kommer springande mot honom med en kniv i handen. Också han börjar springa men Johnny hinner snart ikapp honom och får omkull honom.
Precis som Diane dog för fem år sen dör också Jeffrey när Johnny böjer bak huvudet på honom och skär av halsen. Jeffrey försöker skrika men skriket blir till ett gurglande när blodet börjar spruta ur halsen på honom.
Sen gör Johnny det han alltid har tänkt göra efter att han har mördat Dianes mördare. Han skär av pulsådrarna på sig själv och sticker därefter kniven i hjärtat.
***
När Casey Kasem lämnar sitt jobb på radiohuset är han tacksam för att det äntligen har blivit helg. Det har varit en arbetsam vecka och till råga på allt har folk bara ringt in och önskat en massa skitlåtar. Han är glad att han i alla fall fick igenom sitt förslag att de skulle spela "Yester-me, Yester-you, Yesterday" tidigare under dagen för att uppmärksamma femårjubiléet.
Men han har bara hunnit halvvägs hem när han får syn på två kroppar som ligger mitt på gatan. Han springer fram till dem och ser direkt att båda är döda. Den ene har en kniv instucken i härtat och den andre har halsen avskuren. Han står och stirrar på blodbadet en stund innan han springer bort till en telefonkiosk och slår 911.
När han till slut lyckats få fram vad som har hänt och var han befinner sig blir han ståendes i kiosken med luren i handen. Han stirrar ut på gatan och ser flera personer som har stannat vid de döda kropparna. Och sen, utan att egentligen tänka på det, börjar han sjunga:
"When I recall what we had
I feel lost I feel sad with nothing but
the memory of yester love and now,
now it seems
those yester dreams
were just a cruel
and foolish game we had to play
Yester-me, yester-you, yesterday..."
Idolbloggande
Jag hoppades lite på korsordskonstruktören ikväll, han verkade vara så snäll så han förtjänade att gå vidare.
Fast han kunde ju inte waila förstås.
"Kanske är jag kär i dig"
Det har skrivits ganska mycket om Jens Lekmans nya skiva "Night falls over Kortedala" den senaste tiden. Den har blivit hyllad och rosad i nästan varenda tidning. Jag var själv på väg att skriva en recension men så kom jag på att jag egentligen inte har så mycket att säga som inte redan sagts.
Jag är bara så glad över att det finns folk som verkligen uppskattar små vardagsromantiska berättelser om att förälska sig i sin frisör, att tvingas agera pojkvän åt sin lesbiska kompis för att blidka hennes pappa och att längta efter att åka ut på landet och spela drive-in bingo på fredagkvällarna. Det ger mig hopp om mänskligheten.
Och till Jens kan jag bara säga så här:
"Kanske är jag kär i dig (but don't tell your dad anything about it)"
10/9 -07
Så till exempel; om en pistol uppenbarar sig en helt vanlig måndagmorgon kommer den förmodligen inte att avfyras i scen 3. Den kommer istället med största sannolikhet ramla ner i huvudet på dig och ingen kommer ens skratta åt det, för det finns ingen publik.
Det som skiljer oss människor från skådespelarna (förutom frånvaron av vackra leenden och nylagda hår) är den uppenbara bristen på utveckling.
Därför blir vi inte visare i takt med att tiden går utan snarare dummare och därför lär vi oss aldrig av våra misstag för vem vill komma ihåg dåliga filmer?
Det som skiljer de verkliga replikerna från de som uttalas i filmerna (förutom det faktum att det inte finns någon sufflör som viskar till dig när du sagt fel sak) är att de låter så onaturliga och ansträngda.
Det är därför ingen rodnar när du mumlar romantiska ord, det är därför ingen skrattar när du fäller roliga kommentarer och det är därför som ingen hör dig när du för en gångs skull försöker säga något allvarligt.
Och det är detta, mina damar och herrar, som gör verkligheten så skrämmande och så märkligt
overklig.
Syrsornas avsked - En dikt skriven av Valdemar och Karolina december 2004
ljusets symaskin tystnar
Sniglarna bildar serier av skum och
skörbenta spindlar kommer fram under svamparna spinner
overkligt nät
Avblommade hagar står tysta med öppna grindar
lampans sken känns meningslöst när kvällen kommer
Hjulspår på en trasig väg
En liten berättelse skriven av Valdemar och Catrin den 7:e september 2007
Jag kan inte minnas vilken dag det var när vi kom hit men jag vet att det var på Peders födelsedag. Festliga festhattar som ingen egentligen ville ha på sej, gummibanden som skar in under hakan. Och värst av allt; hans moster som hade en galen blick och ett fasansfullt skratt.
Rena mardrömmen, men det är dåtid nu och det är alltid bra att stapla erfarenheter. Jag tänker på gubbarna i parken som brukar berätta historier för varandra om saker de upplevt ute till sjöss, en dag kanske jag också skulle bli som en av dem. Med flera städer i mej, alla människor och minnen arkiverade i fel ordning.
Men ännu var jag ung och jag bestämde mig där och då för att inte förspilla fler timmar av mitt liv på födelsedagskalas med lustiga hattar. Och därmed basta.
Indiansommar
Vi har gått nästan hela dagen. Till att börja med följde vi grusvägen, förbi busshållplatsen och vidare ner till grustaget. Därefter fortsatte vi på elljusspåret in i skogen ända tills vi kom till den där övergivna stugan där vi hade ett hemligt fort när vi var barn. Vid stugan svängde vi av från elljusspåret och gick vidare längs en smal stig, rakt genom skogen och vidare ut på ett kalhygge där den helt plötsligt upphörde att existera.
Nu sitter vi mittemot varandra på varsin stubbe utan att säga något.
Det är en sån där varm septemberdag då löven precis har börjat bli gula och det verkligen känns som höst i luften och sommaren tar ett sista varmt andetag.
När jag tittar upp mot himlen ser jag att ett mörkt molntäcke breder ut sig en bit bort, men just där vi sitter nu skiner solen ner på oss och på myrorna som springer fram och tillbaka, fram och tillbaka i en lång rad mellan våra fötter.
Det var två veckor tidigare som telefonen ringde samtidigt som jag stod i köket och diskade. Du presenterade dig aldrig men jag kände igen rösten redan när du sa hej, trots att jag inte hört något från dig på flera år. Du sa att du ville komma och hälsa på några dagar. Du sa att vi kanske kunde få tid att avsluta det där samtalet som tog så tvärt slut när det började regna på midsommarafton för tre år sen. Jag sa att du var välkommen.
Tolv dagar senare stod jag på tågstationen och såg dig kliva av länståget från Mjölby med en gammal sliten resväska i handen och en svartprickig klänning på dig. Vi hälsade, först med en handskakning och sen med en kram. Det var som att vi inte riktigt visste vilket sätt som var det rätta. Sen satte vi oss i bilen, jag i framsätet och du i sätet brevid, och när vi körde ut från parkeringen kände jag mig som en svensk soldat som precis fått permission i någon film från 40-talet.
Vi körde ut ur stan och förbi en massa villor med nyklippta gräsmattor och identiska studsmattor. På en av studsmattorna stod en flicka och hoppade - upp och ner, upp och ner. Samtidigt hoppade en fråga ut ur din mun. Du undrade vad jag gjorde här egentligen, varför jag hade återvänt nu efter alla dessa år. Jag svarade att jag undrade detsamma om dig.
»Jag är ju bara här för att du är här, dummer. Och lite för att se hur det ser ut nuförtiden kanske.«
»Det ser ut som vanligt« svarade jag. »Som det alltid har gjort och alltid kommer göra. I alla fall inne i huset. Fast skogen har de huggit ner ganska mycket av, det är mest kalhyggen nu.«
»Det var synd. Men du har fortfarande inte svarat på min fråga.«
»Nej, kanske för att jag inte kan svara. När pappa ringde och sa att de skulle sälja huset och flytta in till stan så fanns det liksom inget alternativ för mig, jag var bara tvungen att köpa det. Jag har ägnat så stor del av mitt liv åt att försöka förtränga min uppväxt, men jag kanske har blivit så gammal nu att jag inser hur värdefull den är och att jag inte vill att den ska försvinna.«
»Är den inte redan försvunnen?«
»Jo, nästan. Men lukterna finns kvar och ibland kommer bilderna tillbaka också.«
På stubben satt jag och tänkte på hur lite som hade förändrats under alla de här åren som gått sen jag brukade smyga efter dig till skolbussen. Du gick på grusvägen och jag någon meter inne i skogen. Jag gick alltid ungefär tjugo-trettio meter bakom och kollade noga var jag satte fötterna någonstans så jag inte skulle råka kliva på någon kvist. Jag kände mig som en av indianerna i pappas böcker. När du kom fram till hållplatsen stod jag kvar inne i skogen och väntade i några minuter, sen gick jag ut på grusvägen, alltid visslandes och med händerna i fickorna. Jag vet inte riktigt varför jag gjorde det och jag vet inte heller om du någonsin upptäckte mig. Jag vet bara att jag gjorde det i nästan två månader när vi just hade börjat i ettan för att sen plötsligt sluta.
Trots att vi numera går brevid varandra känns det fortfarande ibland som att jag smyger efter dig. Jag granskar dig där du går och när du vänder dig mot mig känns det som att bli upptäckt och avslöjad. På något sätt är du också hela tiden steget före mig, det är du som leder vägen och jag som följer efter. Så som jag alltid har gjort. Vi säger ganska lite till varandra trots att vi egentligen borde ha massor att prata om.
När vi stod vid busshållplatsen brukade jag spotta i marken istället för att prata. Jag vet inte hur mycket slem jag har spottat upp på det där stället.
Nu harklar jag mig och spottar iväg en loska som landar mitt i den åttafiliga myrmotorvägen. Myrorna stannar upp en sekund men fortsätter sedan sin bestämda vandring förbi spottloskan.
Jag tror det var på sommarlovet mellan ettan och tvåan som vi började leka med varandra. Innan dess hade jag bara lekt med Robert och Niklas. Det kändes alltid konstigt att leka med en tjej och jag var lite rädd för att Niklas eller Robert skulle upptäcka oss.
Ibland gungade vi och ibland klättrade vi på grushögarna. Såhär i efterhand förstår jag inte hur våra föräldrar kunde låta oss göra det, om vi hade ramlat ner när vi stod på toppen av högarna hade vi kunnat slå oss riktigt illa. Jag tror faktiskt att jag ramlade en gång också, men jag hade tur och skrapade bara handen lite.
När vi kom till den övergivna stugan stannade vi upp en stund och såg på den. Den var ännu mer igenvuxen nu än när vi var små. Fönsterrutorna var krossade och taket såg nästan ut att rasa in. Men repet mellan ett av fönstrena på övervåningen och kojan uppe i trädet var fortfarande kvar och i ena änden satt fortfarande en liten korg, resterna av linbanan som vi en gång hade. En av oss brukade sitta uppe i trädet och den andre inne i stugan, på linbanan skickade vi meddelanden med hemliga chiffrerade budskap till varandra.
»Minns du?« säger du och pekar på linbanan och jag inser att du har stått och tänkt precis samma sak. Återigen slås jag av det lustiga att två människor kan tänka precis samma sak, samtidigt. Ibland känns det som att de är de stunderna jag lever för. De stunderna då våra hjärnor upphör att vara separata enheter och förenas med massor av osynliga trådar där tankarna löper fram och tillbaka precis som myrorna på den där stigen.
En sak som jag tycker är särskilt fascinerande med barn är hur de kan gå upp i en lek så fullständigt. Under tiden som leker pågår existerar inte världen utanför. När jag blev äldre började jag spela dataspel istället för att vara ute och leka. När jag blev ännu äldre började jag skriva istället. Men målet var alltid detsamma; att försvinna in i ett eget universum och få omvärlden att upphöra.
När jag stod på busshållplatsen och spottade var det mest för att jag inte kunde komma på något att prata med dig om. Men när vi lekte fanns det massor av saker att prata om, som vilka fällor vi skulle bygga så ingen skulle kunna komma in i stugan, hur kodnyckeln skulle se ut och så vidare.
När vi nu sitter här på stubbarna önskar jag att vi hade någon lek som vi kunde leka nu också. Allt skulle bli så mycket enklare då.
»Vet du vad...« börjar jag.
»Nej, vadå?«
»Det är något som jag har tänkt på ganska mycket. Något som jag skulle vilja berätta för dig.«
»Okej, men du kanske kan göra det på vägen tillbaka? De där molnen ser ganska olycksbådande ut...« säger du och pekar upp mot himlen som plötsligt har blivit kolsvart.
»Visst, kom så går vi då.«
Vi reser oss från stubbarna men vi hinner bara några hundra meter innan himlen exploderar. Regnet forsar ner som ett tropisk monsunregn. Vi börjar springa in i skogen igen så fort vi bara kan.
»Kom, vi gömmer oss inne i stugan!« skriker jag när vi har hunnit fram till den.
Efter ett antal försök lyckas jag till slut att få upp den trasiga dörren och vi skyndar oss in.
Där inne är det mörkt och smutsigt och det hänger spindelväv överallt. Vi går fram till ett av de trasiga fönstren där vi ställer oss för att vänta ut regnet.
»Vad var det du nu ville berätta?« säger du när det har gått ett tag och regnet bara har fortsatt att tillta.
»Jag ville berätta...« börjar jag. »Jag ville berätta om att det finns en plats på jorden där invånarna fortfarande inte lever sina liv efter klockor. Jag ville berätta för dig om Stilla havet som är 170 miljoner kvadratkilometer stort och som täcker mer än hälften av jordens yta. Jag ville berätta för dig om alla fiskar som lever där och jag ville beskriva hur varje fisk ser ut. Jag ville berätta om alla fåglar som flyger över havet och jag ville härma deras läten. Jag ville beskriva en polsk hemmafrus liv och avslöja det franska ordet för tussilago. Jag ville beskriva i detalj hur det såg ut på en rockklubb i New York 1973 och hur Paris ser ut när man står uppe i Eiffeltornet. Jag ville peka ut varenda stjärna på himlen och hitta på nya namn och sen ville jag berätta om en planet som ingen känner till för den kommer inte upptäckas förrän om tvåhundra år men där alla människor lever lyckliga för de har aldrig kommit på tanken att man kan kriga och...
Det var nog bara det jag ville berätta för dig. Och kanske, kanske något om att jag älskar dig också.«
De rätta svaren
1. Jag har inte varit i Turkiet. I övriga länder har jag semestrat, i Singapore var jag visserligen bara ett dygn på vägen till Australien men i alla fall.
2. När jag på min ålders höst nedtecknar mina memoarer ska jag döpa dem till "Jag har varit full i alla städer". Jag har ett antal städer kvar att beta av innan jag kan leva upp till den titeln men jag jobbar hårt på det!
När jag gick sista året på gymnasiet var jag på utbytesstudentresa till Italien. De första dagarna var vi i Rom och därefter åkte vi tåg upp till Milano. Det var en fin resa. Det jag minns bäst av Rom är att jag satt i Spanska Trappan och åt glass och att vi var på någon liten kareokebar där jag försökte övertyga min vän Daniel om att vi borde sjunga Aquas "Barbie Girl" tillsammans. Så nog var jag full alltid.
Sydney har jag förstås också varit full i, tillsammans med en massa andra backpackare. Jag glömmer aldrig Clinton från Nya Zeeland som på fullt allvar trodde att det fanns isbjörnar och pingvinar i Sverige. Jag ville inte förstöra fantasibilden som han hade byggt upp så jag avslöjade aldrig sanningen, istället frågade jag honom om de hade elefanter på Nya Zeeland.
Och Göteborg... ja, vem har inte varit full i Göteborg?
Rätt svar är alltså Oslo. Jag är faktiskt osäker på om jag ens har varit i Oslo någon gång. Det är väl därför. Annars blir jag alltid full när jag kommer till en ny stad, det är som någon sorts naturlag.
3. De berömda orden som yttrades var "DÄ GIS!" vilket givetvis betyder "Där gris!" Är man uppvuxen på en bondgård är man mer van vid griskultingar än spädbarn. Och redan vid födseln uppvisade min syster alltså en enastående likhet med en gris. Sen dess har hon bara blivit mer och mer grislik för varje år som gått... Nejdå, jag skojar bara. Det kanske är jag som är den största grisen i familjen. (För övrigt fick ni lite hjälp på den här frågan eftersom det stod i frågan att orden var riktade till syrran.)
4. Många som gissade trummor här. Rätt svar är dock gitarr. Jag tog faktiskt trumlektioner i ett halvår när jag var typ nio år. Gitarr har jag också försökt lära mig att spela men jag har aldrig tagit några lektioner. Jag brukar tänka, "Det kan väl inte vara så svårt att lära sig spela lite gitarr, det kan ju varenda jävel". Men alltid när jag sätter mig och försöker ta ut några låtar upptäcker jag att det inte är helt lätt i alla fall. Dessutom är det mycket tråkigare att spela gitarr än piano så jag blir aldrig särskilt bra.
5. Det här var nog en svår fråga för de flesta. Jag har nog inte skrivit så mycket om min morfar här. Eftersom han dog innan jag föddes vet jag inte så mycket om honom heller. Men jag vet att han kom från Lettland vilket gör mig till en fjärdedels lett (och tre fjärdedelar tung).
6. Trogna bloggläsare kanske minns min bakelsespecial för ett tag sen. Ni som minns den minns säkert också att det börjar vattnas i munnen på mig när jag tänker på morotskaka. Livet utan morotskaka skulle vara som kaffe utan grädde eller som Beatles utan Ringo Starr.
7. Jag har många gånger funderat på att tatuera in Fantomens goda märke men jag har aldrig kommit mig för att göra det. Men ni som gissade på det goda märket får ändå ett halvt poäng eftersom det tyder på goda Valdemar-kunskaper att veta att jag gillar Fantomen.
Det rätta svaret är bob hund-hunden. En gång hade jag en dröm i vilken jag mötte bob hunds sångare Thomas Öberg och han skällde ut mig för att jag hade tagit deras logga utan att fråga om lov först. Med tanke på hur många bob hund-t-shirts det finns i det här landet så tror jag inte han skulle bry sig så mycket i verkliga livet. Han kanske rentav skulle bli smickrad.
Andres Lokko skrev en gång en krönika på den gamla musiksajten Feber där han förklarade att om han någonsin skulle tatuera något på sin kropp så skulle det bli Motown-loggan. För att aldrig glömma varför han en gång började lyssna på musik. Själv har jag bob hund-hunden för att aldrig glömma att jag innerst inne är en idiot.
8. Bungyjump har jag aldrig vågat mig på. Det förefaller mig ganska korkat att slänga sig mot marken med bara en gummisnodd runt benen. Jag menar, tänk om den går av!
Allt det andra har jag testat minst två gånger. Om ni vill ha bevis på att jag har flygit luftballong kan ni komma hem till mig och beskåda mitt Ballongfararbevis som jag har uppsatt på väggen.
9. Broder Daniel har jag märkligt nog aldrig sett live. Däremot har jag sett en full Henrik Berggren ensam på scenen med en akustisk gitarr. Men det var en ganska dålig kompensation tycker jag. Eftersom de har splittrats nu lär jag väl inte få se dem heller om de inte gör en återföreningsturné när de är 70 år förstås... Att se Henrik Berggren stå och sjunga "Shoreline" om femtio år kommer nog kännas lika konstigt som de måste kännas att se The Who spela "My Generation" idag.
10. Ingen frågesport utan åtminstone en kuggfråga. Rätt svar på den här är förstås att allt detta kan ske och har skett ett antal gånger. Allra vanligast är kanske de två sista alternativen, det skedde så sent som igår. Men det är inte helt ovanligt att jag springer baklänges eller citerar Lennart Hellsing heller.
Poäng alltså till de som har gissat alla, inget poäng till övriga.
Svaret på utslagsfrågan är 19 stycken (boxar räknas då som en skiva). Ett stort plus i kanten till thisismycat som var den ende som gissade helt rätt på den här.
Den som hade flest rätt var min syster Lena. Hon känner tydligen sin bror ganska bra, men hon hade glömt att jag har tagit trumlektioner och hon hade ingen aning om hur många bruceskivor jag har. Men eftersom hon hade lite handikapp genom att jag har bott tillsammans med henne under större delen av mitt liv så fick hon egentligen inte delta.
Efter syrran var det faktiskt ingen som hade mer än fem rätt. Tydligen var det kanske en lite väl svår frågesport. Eller också är ni bara ganska dåliga på Valdemar-kunskap. Jag föreslår därför att ni sätter er och läser på lite, vem vet, om några år kanske det blir ett jeopardyämne.
Men vi har i alla fall en vinnare som hade fem rätt och det är ingen mindre än: Jazzkatt!
Jazzkatt kan förvänta sig ett litet paket någon gång inom de närmaste veckorna. Jag har inte riktigt bestämt mig för vad som kommer finnas i paketet men jag lovar att det kommer bli något fint.
Återigen tack till alla deltagare!