I Me Mine -

56% indie

Hur indie är du egentligen? Testa dig här:

http://similarminds.com/indie.html

Själv är jag 56%. Resten består av vatten.

2007-01-31 @ 16:16:48 Permalink tips Kommentarer (4) Trackbacks ()

Bakverken som har förändrat mitt liv

Nu är den här. Kanske den viktigaste listan av alla listor jag har gjort. Jag har kämpat för den här listan. Jag har supit mig full och somnat i snödrivor för den här. Jag har åkt till Australien och sjungit kareoke för det här. Jag har hoppat hage och spelat brännboll och missat bussar och brutit armen för den här listan! Varsågoda; listan över världens godaste Bakverk. Läs med andakt.

Först en defintionsfråga: Med bakverk menas givetvis allt som går att baka. Det är inte så svårt, det inser till och med du. Man kan därefter börja dela in bakverk i mängder av underkategorier såsom: kakor, bullar, tårtor, bakelser och pajer m.m. Gränserna mellan dessa olika kategorier kan ofta vara en aning suddig. När upphör en bakelse att vara en bakelse och blir till en tårta? Och varför är inte en bulle en kaka? Detta är frågor som filosoferna har grubblat över i alla tider utan att komma fram till något riktigt tillfredställande svar. Begreppsfövirringen blir ännu större i och med att begreppet mjuka kakor ibland används om bakelser.
Men om vi ska göra en lite grov generalisering skulle jag vilja påstå att kakor i allmänhet är hårda och små. Det är inte för inte som man också använder just ordet småkakor. Det är dock av största vikt att man inte blandar ihop kakor och kex som ju i grund och botten är något helt annat. Vi ska inte gå in närmare på det nu.
Bakelser däremot är mjuka och lite större. Om man har grädde i bakelserna förvandlas dom till tårtor (jag har dock valt att lämna tårtorna utanför den här listan, dom får så mycket uppmärksamhet ändå). Om man däremot har lite grädde ovanpå bakelserna fortsätter dom att vara, just det, bakelser.Sen finns det ju förstås också pajer. För att en paj ska bli en paj behövs pajdeg. Det är både jag, Magnus och filosoferna överens om. Men ibland kallas också pajer för kakor. Förrvirringen är alltså total. Men låt oss nu lämna begreppen därhän och istället ge oss i kast med det verkligt viktiga, nämligen listan:

10. Mockarutor

Enligt en hemlig källa jag har går mockarutorna också under namnet kärleksmums och snoddas. Jag tycker egentligen att det räcker som motivering,att dom har fått så fina smeknamn måste ju givetvis bero på att dom är väldans goda. De viktigaste ingridienserna i mockarutor är givetvis kakao och kaffe som man blandar i glasyren. Och glöm för guds skull inte kokosflingorna på toppen!

9. Negerbollar

Det finns folk som hävdar att det heter ?chokladbollar?. Lita inte på dom. Det är bara ängsliga människor som kämpar för att vara politiskt korrekta. Givetvis heter det negerbollar, straight outta ghetto! Pluspoäng för att dom är så enkla att göra, till och med jag kan göra negerbollar.

8. Dammsugare

En klassiker som fortfarande står sig. Vi vet ju alla hur dammsugare smakar och hur dom ser ut så det ska jag inte gå närmare in på. Det intressanta i det här fallet tycker jag är hur dammsugaren har fått sitt namn. För i ärlighetens namn tycker jag inte att likheten är särskild slående. Jag har gjort noggranna internetforskningar men utan att finna svaret, om det är någon i läsekretsen som vet svaret på detta delikata spörsmål får ni gärna tala om det för mig.
Kärt barn har många namn i alla fall. Om ni har tröttnat på att säga dammsugare går det också bra att säga:
punschrulle, arraksrulle, trådrulle, 150-ohmare eller säkring.

7. Mjuk pepparkaka

Ett av livets största mysterier är och förblir varför folk envisas med att göra pepparkakor när degen är så mycket godare. Dessutom är mjuka pepparkakor alltid att föredra framför hårda. Om du har ett välfyllt kryddskåp med nejlika, kanel och ingefära så kommer du bli kungen på alla kafferep framöver.

6. Blåbärsmuffins

Muffinsälskare är ett släkte för sig, om du inte har mycket ingående kunskaper i ämnet gör du bäst i att inte öppna munnen om du råkar stöta ihop med en muffinlover. Det kan du bittert få ångra. Det finns ungefär lika många sorters muffins som det finns människor, alltifrån pizzamuffins till kryddmuffins med ädelost. Men godast är nog ändå blåbärsmuffins. Om du vill botanisera vidare i muffinsdjungeln så finns allt du alltid velat veta men aldrig vågat fråga om här:
http://www.dagensmuffin.se/

5. Kladdkaka

Som Arlas kök marknadsför sin kladdkaka: ?Den är snabb, kladdig, väldans godaste och smart, för smeten rör du ihop direkt i kastrullen."Inga poäng för grammatisk korrekhet där kanske, men andemeningen går ändå fram på något sätt. Kladdkakans främsta kvalitéer är helt enkelt att den går snabbt att laga och är syndigt god.

4. Äppelpaj

Vad finns det egentligen kvar att säga om äppelpajen som inte redan sagts? Ibland kan det kännas lite väl mainstream att älska äppelpaj, man vill ju så gärna känna sig lite unik och älska något annorlunda. Men någonstans djupt där inne klappar ändå ett äppelpajshjärta.

3. Rabarberpaj

När jag som nittioårig gubbe sitter i min gungstol med en bit rabarberpaj i näven kommer jag minnas min ungdoms rabarberskördar. Jag kommer minnas hur vi viftade vilt med knivarna och tävlade om vem som kunde bära dom tyngsta lådorna. Those were the days my friend.

2. Semla

Det är en helig akt att äta en semla. Inte bara för att Åke Holmberg (författare till Ture Sventon-böckerna) har höjt den till skyarna utan också för att den bara bör ätas en dag om året. Fettisdagen blir därmed lite som julafton för alla oss semmelälskare (det är mindre än en månad kvar nu, dags att börja ladda upp!). Att äta en semla är förstås också en vetenskap. Vissa föredrar att äta den med mjölk. Det är förmodligen samma personer som fortfarande kallar semlan för hetvägg. Till dessa har jag bara en sak att säga:
Hallå?! Vi lever faktiskt på 2000-talet!

1. Morotskaka

Ibland har jag varit med om att jag har vaknat mitt i natten och kännt ett oerhört sug efter morotskaka. Jag tror det är kaninen i mig som väcks till liv. Det enda man kan göra då är att gå ut i köket och skala en 10-12 morötter för att i alla fall dämpa det värsta karotinbehovet. Men det är givetvis ett svagt substitut. Ingenting, och då menar jag ingenting, går upp mot Maggies morotskaka.

2007-01-30 @ 23:42:23 Permalink lista Kommentarer (13) Trackbacks ()

Topp 11: Regissörer

Jag försökte men det gick inte att välja bort någon av dom här regissörerna så därför blir det en topp 11-lista istället för en topp 10.

11. Akira Kurosawa

Jag har visserligen inte sett så många av hans filmer men dom två klassiska samurajfilmerna, "De sju samurajerna" och "Yojimbo - Livvakten" är fantastiska både filmiskt och berättarmässigt. Likaså några lite mer underskattade filmer som "Dodes'ka-den", "Vägvisaren" och "Akira Kurosawas drömmar".

10. Ingmar Bergman

Samma här. Har inte alls sett mycket. Men jag tycker i alla fall att "Fanny och Alexander" är den bästa svenska filmen någonsin (trots längden). Annars gillar jag också "Såsom i en spegel" och "Viskningar och Rop". "Det sjunde inseglet" är ju också bra i och för sig men kanske liiite överskattad.

9. Francis Ford Coppola

Om det inte var för Gudfadern-filmerna och "Apocalypse" hade han aldrig kommit med på den här listan. För annars har han väl inte gjort så mycket mästerliga filmer (i alla fall inte som jag har sett). Men har man gjort Gudfadern har man rätt göra vad fan man vill sen. Han får regissera reklam för diskmedel om han känner för det han har ändå gjort Gudfadern I och II.

8. Martin Scorsese

Okej, jag erkänner, jag har fortfarande inte sett "Taxi Driver". Det är förmodligen en brist i min allmänbildning. Men jag har sett rätt mycket annat av Scorsese, "Maffiabröder", "Casino", "Tjuren från Bronx", "King of Comedy", "Mean Streets" (med den märkliga svenska titeln "Dödspolarna") och "Departed" till exempel.

Alla dom nämnda filmerna är värda 4/5. Han har också gjort två fantastiska musikdomkumentärer som är värda 5/5, "The Last Waltz" (om The Band) och "No Direction Home" (om Bob Dylan). En riktigt stabil regissör.

7. David Lynch

Lynch är förmodligen den mest egensinnige och kompromisslöse regissören på den här listan. Fast det behöver inte betyda att han är bäst. Men det är svårt att värja sig för stämningarna i "Lost Highway", "Blue Velvet" och "Twin Peaks". Min personliga favorit är annars "Elefantmannen" som är en rätt enkel historia men väldigt vackert filmad och väldigt gripande.

6. Tim Burton

Tim Burton är väl lite "David Lynch-light". Han gör ju också väldigt skruvade filmer men kanske inte fullt så skruvade som Lynch. Om man accepterar att magiska och oförklarliga saker kan inträffa brukar det i alla fall för det mesta gå att förstå hans filmer. Mina favoriter är "Big Fish" och "Edvard Scissorhands" (lite dåligt att jag varken har sett "Nightmare Before Christmas" eller "Corpse Bride"). Dessutom har han ju den goda smaken att ofta samarbeta med en av USA:s bästa skådespelare (gissa vem).

5. Bröderna Cohen

Det brukar alltid stå att det är Joel Cohen som regisserar filmerna och att Ethan Cohen skriver manuset men jag tror dom samarbetar rätt mycket. Whatever, det viktiga är att "O Brother Where Art Thou", "The Big Lebowski" och "Fargo" är helt fantastiska filmer.

4. Jean-Pierre Jeunet

Har man gjort två av världens vackraste filmer så är det klart att man måste vara med på en sån här lista. Jag pratar om "Amelie från Monmartre" och "Delikatessen". Dessutom är jag rätt säker på att jag kommer att älska "De förlorade barns stad" när jag äntligen ser den. En lite kul grej är att han har regisserat en av Alien-filmerna också...

3. Alejandro González Iñárritu

Det sägs visserligen att det inte är Alejandro utan manusförfattaren han har jobbat med i sin trilogi "Amores Perros"-"21 Gram"-"Babel" som ligger bakom den invecklade berättarstrukturen. Så all cred till honom egentligen. Men ändå, jag tror nog att regissören har betytt rätt mycket för dom här filmerna. Han har hittills inte gjort en enda medelmåttig film, det är stort.

2. Quentin Tarantino

Det går inte riktigt att beskriva i ord hur cool "Pulp Fiction" är. Eller "Reservoir Dogs" med för den delen. "Kill Bill"-filmerna är ju också rätt coola men själva storyn i dom tycker jag inte alls håller samma klass som i hans tidigare filmer. Nåväl, en anledning till att han kommer så högt upp är också att det inte finns någon annan regissör som använder sig av lika cool musik i sina filmer.

1. Stanley Kubrick

Den ende regissör som jag visste på förhand var på listan han skulle hamna. Kubrick är störst helt enkelt. "Clockwork Orange" är kanske världens bästa film, i alla fall en av världens 5 bästa filmer. Jag köpte en box med 8 Kubrick-filmer när jag var typ 15, det kan vara mitt livs bästa köp. Förutom "Clockwork Orange" ingick "The Shining", "Dr. Strangelove...", "Lolita", "Eyes Wide Shut", "Full Metal Jacket", "Barry Lyndon" och "2001" i boxen. Bara mästerverk.

Om någon har någon invändning mot den totala bristen på kvinnor på listan kan jag bara säga att regissör måste vara ett rätt mansdominerat yrke. Jag kommer faktiskt bara på en enda kvinnlig regissör jag gillar, Sofia Coppola. Hon kom dock inte med på listan.

Någon av dom närmaste dagarna kommer jag göra en lista på skådespelare också.

2007-01-16 @ 13:17:42 Permalink lista Kommentarer (3) Trackbacks ()

La Vita É Bella!

Jag har kommit på en sak. Jag har kommit varför så många italienska och franska filmer som La vita É Bella, La Strada, Le Fabuleux destin d'Amélie Poulain, Delicatessen, Jules Et Jim m.fl. varför dom alla innehåller en sån otrolig livslust. Jag tror det beror på språken. Det finns ingen chans i världen att en svensk (eller amerikan för den delen) kan prata med samma frenesi och samma yviga gestikulerande som exempelvis Roberto Benigni. Och det låter aldrig riktigt lika fint när en svensk säger "Ursäkta mig" som när Audrey Tautou säger "Escusez-moi".
Alltså, det är klart att det beror på många andra saker också; skådespelarna, miljön, musiken, foto osv. Men ändå. En viktig orsak till att jag gillar så många franska och italienska filmer tror jag är att jag är lite kär i språken. Jag önskar att jag kunde prata franska bättre. Och jag önskar att jag kunde någon italienska alls. Jag kan typ bara bambino, cappuccino, allegro och bellissimo. Men å andra sidan kanske det räcker. Annars får jag åka till Danmark och gå en nybörjarkurs.

2007-01-13 @ 00:53:41 Permalink krönika Kommentarer (2) Trackbacks ()

With our love we can save the world, or at least ourselves

Året är 2007
vi står i ett kök någonstans
ett sånt där gammalt kök med gasspis och
gula fläckar i taket
en vattenkran står och droppar
vi låter den droppa

Du vrider på gasen på spisen
jag går ut i vardagsrummmet
plockar fram en LP ur skivbacken
sätter nålen mot skivan

ut strömmar:
Pianosonat no. 8 i c-moll av
Ludvig van Beethoven
andra satsen,
adagio cantabile

Den går inte riktigt i valstakt men
vi dansar vals ändå
världen snurrar fort
vi snurrar långsamt

Året är 2001
jag sitter vid pianot och försöker ta ut
Adagio Cantabile-satsen
pappa kommer in
han säger att det har flygit in två flygplan
i två torn
i USA
jag säger: okay
och fortsätter spela
på kvällen ser jag på tv
folk som skriker, byggnader som brinner
några dagar senare är det krig
ingenting är på riktigt
jag sätter mig vid pianot och fortsätter spela

Året är 1942
du och jag är två judar i ett koncentrationsläger
vi skrattar hela tiden
soldaterna skjuter oss
det gör inget
vi skrattar ännu mer
vi springer runt och sjunger internationalen
ruskar på fångarna och skriker till dom:
Fattar ni?! Ni är fria!
Ni är fria!
dom ser på oss som om vi var tokiga
det är vi såklart

Året är 1933
vi är Bonnie & Clyde
vi bilar genom USA
rånar banker
och super bort pengarna
vi knullar uppe på loften i ladorna
och dansar på sjaskiga caféer hela nätterna
ibland sover vi i diken
ibland på billiga motell

billiga motell som bara har en gasspis
och en kran som står och droppar

året är 1915
vi är två clowner på en teaterscen
vi kastar pajer på varandra
soldaterna i publiken applåderar
dom tycker att vi spelar våra roller så bra
dom fattar inte att det är dom som spelar
vi ler och applåderar tilbaka
det riktiga livet pågår på scenen
allt utanför är bara en tragisk fars

Året är 1889
vi bor i en liten trång etta i Stockholm
jag är din lesbiska vännina
du är min homosexuelle pojkvän
du målar mustasch på överläppen
och smyger in på herrklubbar
jag klär mig i kjol och högklackat och går på kafferep
när polisen kommer gömmer vi oss i garderoben
vi fnissar när dom hittar oss och släpar med oss till stationen
vi kysser polischefen på munnen
vi fortsätter fnissa när vi döms till fängelse
för det är allt vi kan

Året är 1862
vi är två negerslavar på ett majsfält
vi snor två sydstatsuniformer
medan soldaterna badar
sen rider vi runt till alla plantager
skriker till slavarna:
Fattar ni?! Ni är fria!
Ni är fria!
dom ser på oss som om vi var tokiga
det är vi såklart

Året är 1431
vi springer upp på bålet och
befriar Jeanne D'Arc
sen gömmer vi oss i skogen i två veckor
hon lär oss att leva på bär och rötter
vi bygger en koja i ett träd
när soldater passerar under det
kastar vi kottar i huvudet på dom

Året är 32
vi hänger på två kors
brevid oss hänger Jesus
vi sjunger
"Always look on the bright side of life"
Jesus skrattar
han säger att det känns okej att dö nu
han säger att han bara är en snubbe i mängden
ni är Jesus ni också säger Jesus

Året är 0
klockan har stannat
vi står på en buss och
det är någonting vi har glömt
plötsligt rycker du i nödbromsen
vi kastar oss av bussen
springer upp till lägenheten
in i köket
på golvet ligger två livlösa kroppar
vi släpar ut dom i snön
kysser dom på munnen
när dom vaknar till liv ser vi på varandra och ler
sen försvinner vi
vårt uppdrag är slutfört

Nyvakna reser vi oss upp
vi noterar att skivan har tagit slut
jag sätter på den igen
och världen börjar snurra på nytt
lite långsammare nu
Adagio cantabile

vi springer genom staden
hoppar i alla vattenpölar vi ser
klättrar upp på varenda hustak
ställer oss och kissar i parkerna
badar i fontänerna
stjäl frukt ifrån ett korgstånd
och springer vidare
vi tappar all frukt i flykten
vi springer in i en gränd
och lutar oss mot en husvägg för att hämta andan
jag kramar dig
och vi ramlar ihop i en hög av utmattning

How strange it is to be anything at all

2007-01-12 @ 02:34:28 Permalink dikt Kommentarer (6) Trackbacks ()

Med anledning av den obefintliga snön, del 2

Okej. Jag har tänkt lite mer och jag har diskuterat det här med en kompis och kommit fram till följande:

Den här frustrationen, den här viljan att sätta sig emot logiken kommer väl från drömmarna. Alltså: Vi utgår ifrån att det finns en "verklig" värld och en "drömvärld" (det finns ingenting som säger att det kanske i själva verket förhåller sig precis tvärtom men jag gör det lite enkelt för mig). I den verkliga världen gäller logikens spelregler, i drömvärlden gäller dem inte. När vi ser hur våra drömmar inte uppfylls på grund av logiska hinder blir vi givetvis besvikna. Ibland växer sig den där besvikelsen så stark att vi gör motstånd mot logiken rent obstinat, trots att vi inte vet riktigt varför och trots att det är meningslöst. Det är det som kallas envishet.

Med detta som grund skulle man kunna dra slutsatsen att människor med livlig fantasi har svårt för logik, eller i alla fall att acceptera logiken. Det stämmer inte. Jag har vänner med väldigt livlig fantasi som samtidigt har lätt att finna sig i det logiska. På samma sätt vet jag nog personer som inte har mycket fantasi alls och som också också har svårt med det logiska.
Så vad vill jag bevisa? Jag vet inte. Kanske vill jag bara säga att dessa två världar måste få existera sida vid sida. Och på samma sätt som vi försöker styra våra tankar i en viss riktning måste vi kanske också våga känslorna styra våra handlingar. Ibland. Jag säger inte at vi ska låta känslorna styra varje steg vi tar. Men att vi måste acceptera dem som en del av oss och inte bara avfärda dem som "barnsliga".

De ögonblick vi kommer ihåg och de som betyder något är oftast när vi har låtit känslorna ta över. Antingen grämer vi oss över att vi har gjort något överilat eller också njuter vi av att vi kunde "flyta med". Men det logiska handlandet är det som leder oss fram till dessa ögonblick och därför givetvis helt nödvändigt. Men det är kanske när logiken inte utmynnar i det vi hade tänkt oss som vi hatar den. Om vi tar ett mattetal som exempel:
Vad är det som driver människor att lösa matematiska problem? Givetvis är det glädjen som infinner sig när man lyckas. Och på så sätt kan man säga att även det mest logiska är känslobaserat. Men när vi räknar fel blir vi frustrerade. Den frustrationen kan hos vissa människor bli en drivkraft som tvingar en till att fortsätta räkna tills man når ett tillfredsställande resultat. Men andra ger upp framför hindret och börjar slå på det. Det kanske är att bli vuxen att söka sig vidare och inte börja slå på hinder. Men det är också att slutligen acceptera att det är den "verkliga" världen som är den verkliga världen. Och det är slutligen, som jag skrev tidigare, att göra livet tristare, mindre innehållsrikt.

Återigen; jag vet inte exakt vad jag vill säga. Jag bara rör ihop tankarna hela tiden. Jag skriver mest det här för att jag ska förstå själv. Men jag hoppas också att det kan väcka tankar hos någon. Jag tror det är viktigt att tänka på det här ibland.

2007-01-10 @ 00:57:16 Permalink filosofi Kommentarer (2) Trackbacks ()

Med anledning av den obefintliga snön

Jag hörde Thomas Öberg prata på radion förut om rätten att vara idiot. Jag förstår precis vad han menar, rätten till att "gå på en smäll och sen rusa som en tjur rakt in i nästa", rätten till att fortsätta hävda att 2x2 = 5 trots att man vet att man har fel.
Ibland känns det som att envisheten är den viktigaste egenskapen av alla, viktigare än kärleken, kanske till och med viktigare än empatin. Det är så mycket vi bara finner oss i, det är så mycket vi bara accepterar utan att ifrågasätta. Och det gör livet oerhört tråkigt. Det gör att vi lever på ungefär samma sätt allihop trots att vi egentligen borde kunna leva på tusen olika.

Vi förväntas finna oss i logikens lagar. När vi inte gör det uppfattas vi som barnsliga för barn har ännu inte insett att det är lönlöst att kämpa mot logiken, att man alltid förlorar. Men jag tycker man måste kunna kämpa även när man vet att man kommer att förlora. Allt blir så grått annars, till slut sitter vi och säger att "Ja det var ju sorgligt att så många dog i jordbävningen, men det var ju oundvikligt." Att säga något sånt är ungefär detsamma som att säga "Det är ingen mening med att leva vi ska ju ändå dö någon gång." Det är att vika sig, det är att ge upp och det är själva motsatsen till att leva.

Kanske har allt det här något med kristendomen att göra. Det är ju en gammal tanke att Gud blir ond på de som försöker göra uppror mot hans/hennes lagar och att de då ska bestraffas. Kanske lever vi med den tanken i bakhuvudet jämnt och ständigt och därför har vi den där rädslan för att gå över gränser, för att säga det opassande. Kanske inte.

Men det är i revolterna som gnistorna till livet finns. Det låter så klyschigt men det måste vara så. Och det är när revolterna lyckas, när känslorna mot all förmodan lyckas besegra förnuftet som vi påminns om varför vi lever. Och det är alltid när filmer slutar så som jag börjar gråta.

2007-01-09 @ 23:01:03 Permalink filosofi Kommentarer (0) Trackbacks ()

DIN MAMMA!!!111

En dag det var söndag och jag var hemma hos Ali. Då vi spelade Tekken 4 på hans playstation och han fick fett med jävla spö hela tiden. Sen vi blev hungriga som vargen och tänkte "Ey! vi drar till Samirs pappas pizzeria" för han gör godaste pizzorna i hela Fittja och om man frågar han tar extra mycket kebabsås. Så då vi frågade Alis brorsa om han ville köra oss för han har värsta bilen plus han berättar alltid sjukaste historierna om när han knullar med sin guss.
I bilen Ali kom på att han är skyldig Samir tio miljoner spänn plus femton pokemonkort för att han aldrig pussade Yasmine som är värsta snygga gussen som han sa han skulle. Men då brorsan sa vi kunde låna lite bling-bling av honom och flasha med så Samir skulle se vi var värsta coola snubbarna och inte fattiga kyrkråttor och då han skulle lämna oss ifred.
Sen vi kom in på pizzerian och Samir stod där och han sa:
"Yo! Hit med mina 10 miljoner och pokemonkorten annars jag ska skära halsen av er och slänga er till hajarna!"
Och Ali bara: "Fan du ska inte hota mig! Vet du inte att Arash pappa är värsta maffiabossen och han kommer baza sina shunnar på dig och dom kommer stryka dig gul och blå!"
Då Samir sa: "Tror du inte jag vet din mamma är en hora eller? Hon knullar massa turkar och nassar och allting och sen hon får pengar av dom så hon kan köpa fula svennekläder till dig!"
Då Ali blev som galen för ingen säger så om hans mamma och han var på väg att ge Samir grymmaste näsblodet men då Samirs pappa kom och sa:
"Hallå, pojkar ni ska inte slåss! Ni ska vara vänner och äta pizza och gå ut och spela fotboll för fan! Plus ni skrämmer bort alla svennar när ni håller på, dom blir rädda och tror alla invandrare slåss hela tiden."

Vi spelade fotboll kortaste stunden men det var fusk för Ali och Samir spelade mot mig och vann med typ hundra noll. Sen vi tänkte gå och stryka över alla j i Fittja så det blir som det gussarna har mellan benen men då Alis brorsa kom tillbaka och sa Ali skulle komma hem för hans farmor fyllde år. På vägen hem till Ali vi såg en nasse med rakade skallen och vi tänkte vi gömmer oss så han inte ser men då Alis brorsa sa att hans bil kan köra ifrån alla nassar plus att han har en uzi i bakluckan.

Sen vi kom hem till Ali och hans farmor fyllde år och vi sjöng sången och sen vi åt blåbärspaj och Ali fick pajen i hela ansiktet så vi skrattade och sa han såg ut som värsta smurfen och Ali blev arg först men sen han såg sig i spegeln och då han skrattade också. Och sen alla var fett med glada resten av hela dagen.

2007-01-08 @ 15:45:25 Permalink novell Kommentarer (7) Trackbacks ()

Från tango till Taube - från Karlstad till Göteborg till Karlstad igen...

För en tid sen fick jag en bränd cd-skiva av Jonas med en inspelning av när Håkan Hellström och Sven-Bertil Taube tillsammans tolkade Evert Taube-låtar, uppbackade av en symfoniorkester i Stockholm i våras. Det lät minst sagt fantastiskt. När jag sedan fick se att dom skulle göra fler föreställningar i Göteborg i januari blev jag väldigt sugen på att åka och kolla. Syrran var också intresserad av att hänga med men dumt nog dröjde det ett tag innan jag fick ändan ur vagnen för att beställa biljetter. När jag skulle beställa 2 biljetter var dom redan slutsålda till alla tre föreställningarna. Sen lyckades jag dock få tag på en biljett i alla fall, även den genom Jonas eftersom han först bara hade fått tag på en biljett men sen kommit över två stycken till en annan föreställning. Därför erbjöd han sig att sälja den enstaka biljetten till mig vilket jag glatt sa ja till.

Jag skulle kunna säga någonting om att gå på konsert själv. Jag har gjort det en gång tidigare, faktiskt i samma lokal som nu, konserthuset i Göteborg, men den gången var det på Ed Harcourt. Det heter ju att ?delad glädje är dubbel glädje? och det är givetvis roligare att gå på en konsert tillsammans med någon än att gå själv. Men båda dessa gånger ångrar jag verkligen inte att jag gick trots att man känner sig lite obekväm, framförallt när man väntar på att konserten ska börja, och trots att man inte har någon att diskutera konserten med efteråt.

På morgonen på lördagen åkte jag alltså tåg till Göteborg. I Mellerud fick vi kliva av tåget och ta en buss till Öxnared och därifrån kliva på ett nytt tåg till Göteborg. Detta eftersom det ju var något tåg som spårade ur där någonstans förra veckan. Det tog en halvtimme extra, men det var ingenting mot hemresan. Mer om den senare.
Kom fram till Göteborg typ en och en halv timme innan konserten som för ovanlighetens skull var på eftermiddagen. Och var på konserthuset fyrtiofem minuter innan eftersom jag var osäker på om jag skulle hitta (men det är inte särskilt svårt att hitta i Göteborgs centrum).
Ägnade tiden innan konserten skulle börja åt att läsa ut ?Anteckningar från Källarhålet? för att fördriva tiden och inte behöva tänka på att jag var där själv.

Konserten var ungefär så bra som det bara kan bli. Ärligt talat. På scenen var förutom Håkan och Sven-Bertil en cirka femtio man stark symfoniorkester och bara det är ju en upplevelse. Det är inte varje dag man ser. Förutom Evert Taube-låtar sjöng Håkan tre egna låtar (Gårdakvarnar och Skit, Jag har varit i alla städer och Bara dårar rusar in) och Sven-Bertil sjöng en tonsättning av en Nils Ferlin-dikt.
Flera gånger under konserten kommer jag att tänka på hur otroligt det är att Håkan Hellström som har blivit känd för sin ?fula? sångröst och som en gång i tiden spelade i ett band som länge ansågs vara Sveriges mest skräniga och omusikaliska band att han nu står på en av sveriges finaste scener och ackompanjeras av en symfoniorkester. Det är väl det som är det unika med Håkan och när han sjunger ?man ser gårdakvarnarna men man ser skiten med? känns det nästan som en direkt syftning på det. Likadant i ?Bara dårar rusar in? när han sjunger ?Jag drömde att jag kunde sju-u-u-unga men det kan jag iiiinte?. Jag undrar lite vad tanterna brevid mig, som har pratat sig varma om Sven-Bertils fina sångröst, tänker när dom hör det.
Publiken är ungefär så blandad som man kan föreställa sig, allt från 17-åriga indietjejer till pensionärer och det är jävligt fint. Även om jag i första hand är där för att se Håkan så måste jag säga att jag är imponerad av Sven-Bertil också. Han sjunger faktiskt med en inlevelse som jag inte hade förväntat mig.
Det finns bara en enda negativ sak jag skulle kunna säga om konserten och det är att nu lär det mesta som händer 2007 bli en besvikelse i jämförelse.

Efter konserten möter jag Jesper i Brunnsparken. Han frågar om jag har lust att ta en öl och jag svarar att jag framförallt är jävligt hungrig men han tycker ändå att vi ska ta en öl först och åka hem till honom och käka sen. En öl blir tre öl som det brukar bli. Framåt nio när min värsta hunger har hunnit gå över åker vi, lite smått berusade, hem till honom där jag får träffa hans brorsa Jonathan och Jonathans flickvän (som kan ha hetat Maria men jag kommer faktiskt inte ihåg säkert). Vi käkar Tacos och ser på Napoleon Dynamite. Inte lika bra som vissa vill göra gällande men heller inte lika dålig som andra hävdar. Helt okej om man gillar nördig humor men kanske ändå inte så mycket roligare än valfritt Scrubs-avsnitt. Det var i alla fall riktigt trevligt att träffa Jesper igen, minst lika trevligt som dom två föregående gångerna vi har setts.
I morse satt vi och såg på skidåkning och sen åkte jag hem vid halv ett. Hemresan tog drygt två timmar längre än den skulle ha gjort. Först samma förseningsmoment som på ditresan och sen stannade tåget jättelänge i Säffle. Till slut ropade dom ut i högtalarna att vi skulle få åka buss till Karlstad eftersom det var något fel på strömmen längre fram. Sen dröjde det ännu ett bra tag innan bussarna kom.
När jag äntligen kom hem skulle jag haft en repetition med Christer och dom men det orkade jag inte. Så jag ringde till Christer och förklarade situationen och han verkade inte ta illa upp. Har ägnat kvällen åt att finputsa dom två hemtentor som ska lämnas in imorgon och nu är jag väldigt, väldigt trött.

2007-01-07 @ 23:16:41 Permalink dagbok Kommentarer (0) Trackbacks ()

Världens 10 bästa musikvideos. Typ.

10. bob hund - Den ensamme sjömannens födelsedag
http://www.youtube.com/watch?v=HeABzbqWVVk

Ensam, bitter och utstött sitter han där och firar sin födelsedag. Och jag tänker på alla gubbar jag har sett sitta för sig själva på krogar. Förbannade på samhället och på allt dom en gång hade som bara försvann. Kvar finns bara alkoholen som en nappflaska.

9. Håkan Hellström - Nu kan du få mig så lätt
http://www.youtube.com/watch?v=NUhEjlUybZc

För alla nätter då jag har missat sista bussen hem. En sång för alla dom som aldrig hittar nån...

8. Ed Harcourt - Visit From The Dead Dog
http://www.youtube.com/watch?v=oqTjYZHNtMg

Otroligt söt tecknad video. På nåt sätt stämmer teckningarna så perfekt överens med Ed's musik. Jag undrar om det är han som har ritat själv, jag hoppas det.

7. Regina Spektor - Us
http://www.youtube.com/watch?v=goS_do2kFh0

Yrvädret Regina Spektors videor är lika magiska som hennes låtar. Särskilt den här.

6. Bob Dylan - When The Deal Goes Down
http://www.youtube.com/watch?v=aNv02iE_9rU

Det var såklart ett genidrag att ha med Scarlett Johannson i den här videon. Den doftar av femtiotal. Den doftar av den tid Dylan verkar önska att han levde i. Scenen med pojken som står framför akvariet är kanske det vackraste jag har sett i en musikvideo någonsin.

5. Johnossi - Man Must Dance
http://www.youtube.com/watch?v=f7ItYnL2tyc

Som hämtad ur en surrealistisk film från 20-talet. Någonting som Luis Bunuel skulle ha kunnat göra.

4. Johnny Cash - Hurt
http://www.youtube.com/watch?v=SmVAWKfJ4Go

Ett liv passerar revy medan han sitter och sjunger med gitarren i knät eller framför pianot. På sätt och vis handlar den lika mycket om USA som om Johnny Cash. En flagga vajar på halv stång, på golvet ligger trasiga gulddiskar.

3. Dexys Midnight Runners - Come On Eileen
http://www.youtube.com/watch?v=QbSwYRUpnc8

"Our mother's cried, sang along, who'd blame them?"
Kevin Rowland har alltid haft mer känsla för stil än kanske någon annan levande person. Det här är sagan om zigenarkillen som mötte zigenartjejen, and I'll hum this tune forever.

2. Outkast - Hey Ya!
http://www.youtube.com/watch?v=2Dvt1-Ju3yM

Jaja, ni har sett den tusen gånger. Men man kan se den ettusenen gånger. Minst. Jag kan aldrig riktigt tröttna på Hey Ya! och jag kan framförallt inte tröttna på den här videon. Så jävla cool, så jävla självsäker...
Outkast har en del andra starka kort på sitt samvete men Hey Ya! slår fanimig knock out på allt annat.
You know what to do...

1. Sigur Rós - untitled #1 [aka vaka]
http://www.youtube.com/watch?v=1JK4V0Mht3s

Barn som dansar runt i gasmasker i svart snö. I bakgrunden en röd himmel. Jag vet inte om jag kan säga så mycket mer än det. Bara att det är fruktansvärt vackert och om ni har ögon och öron så förstrår ni själva. Jag skulle kunna fylla hela den här listan med Sigur Rós-videos för jag vet ingen annan artist som gör lika suggestiva vackra musikvideos. Men jag beslöt mig för att ta en video per artist, men kolla gärna in exempelvis "vidrar vel til loftarasa" också. Minst lika fin.

2007-01-06 @ 01:15:52 Permalink lista Kommentarer (3) Trackbacks ()