I Me Mine

- Och vad sitter du och fnissar åt då?

- Ingenting.

- Herregud nu får du ta dig samman. Du är ju faktiskt på begravning, lite respekt kan du väl ändå visa?

- Ursäkta, vad sa du?

- JAG SA: LITE RESPEKT KAN DU VÄL ÄNDÅ VISA?

- Förlåt, men det är så svårt förstår du. Det är så oerhört svårt.

- Exakt vad är det som är svårt?

- Det här med känslor.

- När man är glad så skrattar man, när man är ledsen så gråter man, när man är arg så svär man, när man är rädd så skakar man, när man är trött så sover man, när man är pinsam så skäms man? Är det förstått?

- Ja, tant.


***


Du sitter inklämd mellan faster Märtha och Farbror Egon. Det är inte deras riktiga namn men vi har bestämt oss för att kalla dem så tills de kan bevisa motsatsen.
Det är begravningskaffe. Det är nån som har dött. Det är inget särskilt med det. Folk dör varje dag. Folk föds varje dag också. Det är nån som har fötts. Eller håller på att födas kanske? Ja, just där. Inuti tårtan. Men det vet vi inte än.

Märtha håller tårtspaden som om hon vore huvudrollsinnehavare i Motorsågsmassakern.
"Wrom", säger den.


- Det säger den väl inte alls det.

- Jo det säger den.

- En tårtspade säger väl inte wrom heller.

- Jo, nu gör den det.


Wrom säger tårtspaden och Märtha börjar skära i tårtan men det är nåt som tar emot. Det är nåt som vrider och vänder sig, nåt som rör sig, nåt som skriker, nåt som gråter. Nåt är ett spädbarn.

Det var tänkt som en överraskning men Märtha förstör allting. Hon skär så hårt att blodet sprutar som en fontän och skvätter ner alla runt bordet som i en dålig zombiefilm från 70-talet. Och de skriker åt henne att hon måste sluta nu men Märtha vill inte sluta hon vill fortsätta skära ännu mer, hon vill slamsa upp allting i perfekt tunna skivor som man kan lägga ovanpå rödbetssalladen.

Det vill Märtha och det är inget fel med det. Bara lite egensinnigt.

Jag var på en fest häromsistens. Jag satt i en soffa brevid en ung dam iförd röd klänning och ett smalt skärp som satt nästan uppe vid bysten. Jag noterade också att hon hade väldigt stora guldfärgade örhängen. De var så stora att någon med små händer nästan skulle kunna sticka in handen genom dem. Jag har ganska små händer. Plötsligt blev jag väldigt sugen på att se efter om jag skulle kunna sticka in min hand. Men jag gjorde det aldrig. Jag är inte så säker på att hon skulle ha uppskattat mitt tilltag. Hon kanske skulle tro att jag var på väg att tafsa på henne om jag sträckte fram min hand och så skulle hon skrika "Vafan håller du på med?" eller dylikt och så skulle värden skälla ut mig och när jag i desperation skulle försöka förklara att allt jag ville göra var att se om jag kunde sticka in min hand genom hennes örhänge så skulle de alldeles säkert börja skratta åt mig. Det brukar bli så.

Jag läste en gång att svenska män tänker på sex var tjugonde sekund (jag antar att man med detta menade att män tänker på sex en tjugondel av sin livstid - det hade ju varit ganska märkligt om alla män hade tänkt på sex en gång var tjugonde sekund med exakta intervaller...). Det framkom inte hur ofta män tänker på om det går att föra in en hand genom ett stort örhänge men jag förmodar att det är något mer sällan. Var trettionde sekund kanske.

Nåväl. Istället för att göra det där som jag tänkte så lutade jag mig fram för att ta en klunk öl. Men då min hand nådde fram till ölburken fann jag att den var urdrucken. Jag begav mig då till köket för att hämta en ny öl ur det kylskåp där jag tidigare under kvällen hade placerat mina dryckesvaror.
Då jag kom fram till kylskåpet stod Johan där.

Johan är en sån där person som jag egentligen inte har så mycket gemensamt med men som jag ändå råkar stöta på titt som tätt. Ibland ser jag honom på universitetet (där han läser någonting som jag aldrig lyckas komma ihåg), ibland inne på Konsum och ibland på fester som den här. Vi har ytterst sällan någonting att säga varandra men vi brukar nicka i alla fall. En gång när Johan var väldigt full så gav han mig en kram. Något sånt skulle aldrig ha kunnat ske i nyktert tillstånd. Precis som Karl-Bertil Jonssons pappa tror att alla som frivilligt ger bort någonting är kommunister så tror Johan att alla män som frivilligt kramar varandra är homosexuella. Förutom om det sker på en fotbollsmatch där någon precis har gjort ett avgörande mål. Då kan det vara okej att kramas, ja det kan till och med vara okej att slänga sig i en hög.
Det är viktigt att veta vad som är okej här i livet. Det är till exempel inte okej att kolla på andra killars kukar i duschen. Fast det kan vara svårt ibland, tycker Johan. Särskilt om det är Tom som står brevid. Tom har nämligen en väldigt stor kuk som oundvikligen drar blickarna till sig. Johans kuk är inte lika stor. Men den är bra ändå. Lagom tänker Johan.

Vid det här tillfället hade Johan ännu inte riktigt fyllnat till, vi kramades därför inte. Vi sa bara "hej" till varandra, jag plockade ut en öl ur kylskåpet och återgick sedan till vardagsrummet.
Därefter hände det sig som så att jag började prata med Jörgen. Jörgen är en gammal god vän som jag håller mycket nära hjärtat. Vi pratade om ditt och datt en stund innan Jörgen nämnde att han hade läst igenom en novell som jag skickat till honom för en tid sedan.
"Jaha" svarade jag. "Vad tyckte du om den då?"
"Den var bra. Riktigt bra alltså. Du kan ju verkligen skriva."
"Tack."
"Men..." sa han och dröjde lite som om han höll på och funderade igenom hur han skulle förmulera sig "du kanske skulle pröva att skriva om något annat ämne någon gång?"
"Hurdå menar du?"
Jomen alltså, såhär: du skriver ju rätt mycket om kärlek och så. Och det är inget fel i det, absolut inte. Det jag menar är att man måste trovärdig i det man skriver. Man kan inte bara gissa sig till en massa saker för då faller allting platt till marken. Och du har väl aldrig haft något stadigt förhållande så det är väl svårt för dig att skriva om kärlek liksom."
"Det har jag väl visst det" svarade jag lite förorättat.
"Närdå?"
"Johanna. I sexan."
"Jamen det räknas väl inte."
"Vadå räknas inte?"
"Sexan... det var ju evigheter sen... det var ju inte på riktigt liksom."

Det var inte utan att jag blev lite sur. Johanna som hade gjort ett smycke med ett hjärta i till mig på träslöjden, Johanna som spådde mig i händerna och sa att jag skulle bli rik och berömd, Johanna som jag hade hånglat med för första gången i ett mörkt rum på församlingshemmet där vi hade klassfest samtidigt som Hansons "Mmmbop" spelades i bakgrunden. Skulle hon helt plötsligt inte räknas?

Efter det pratade vi om en del andra saker men jag kunde inte sluta tänka på Johanna och började fundera över om jag fortfarande hade kvar det där träslöjdssmycket i en låda någonstans.
Vid tolvtiden lämnade jag festen. Jag sa att jag måste upp tidigt imorgon eftersom jag hade en tenta att skriva. Det var inte sant men det var det bästa jag kunde komma på att säga.

På bussen på vägen hem började jag fundera på en novell som jag tänkte skriva. Den skulle handla om tjejen med de stora örhängena och om Johan som tror att alla män som kramas med varandra är homosexuella. Förmodligen skulle även jag själv figurera i berättelsen på ett eller annat sätt. Den skulle nog inte heller bli så trovärdig men hyfsat underhållande.

Vaknade inatt av ett djur som ylade. Det lät som en varg men förmodligen var det bara en hund. Jag låg i sängen en stund och undrade varför hunden ylade. Hade några ungar kastat stenar på den? Hade den blivit fastbunden vid en lyktstolpe och kände sig ensam? Ylade den för att folk skulle känna medlidande eller brydde den sig inte alls om vad andra tyckte?
Allt detta tänkte jag på medan jag låg i min säng. Sedan gick jag upp för att gå på toaletten och fick se att min katt låg hopkrupen i ett hörn av soffan och skakade. Jag gick fram och klappade henne och försökte förklara att det inte var något farligt. Men jag visste att jag ljög.

När jag sedan stod vid handfatet och tvättade händerna vågade jag inte höja blicken och se mig själv i spegeln. Rädd för att jag skulle ha förvandlats till det jag vet att jag är.

 

Det här är historien om ett par skor som jag hade en gång.

 

 

Det var ett par svarta Converse All Starsskor i storlek 42 med vit sula, vita skosnören och med den karakteristiska stjärnloggan på sidan. Jag kan inte påstå att de var särskilt speciella, snarare oerhört vanliga. Det är ungefär med Converseskor som med makaroner - de är hyfsat billiga, de sticker inte ut på något sätt och när man har slitit ut ett par så köper man ett par nya. Man tänker inte så mycket, man gör det bara.

 

Men i alla fall så vill jag minnas att just de här skorna var ovanligt sköna. Jag hade töjt ut dem under en tid vilket gjorde att passformen var perfekt, tyget hade spruckit upp vid hälen (som det alltid gör) men det gjorde inte så mycket. De var ändå väldigt sköna att springa i.

 

Det här var nu ganska länge sedan och skorna har blivit förvisade till vinden tillsammans med en massa andra saker från förr. Jag har alltid haft problem med att slänga saker och därför är mitt lilla vindsutrymme fullkomligt överbelastat med prylar, alltifrån möbler som jag inte har någon plats för i lägenheten till fotoalbum som jag ändå aldrig kollar i, böcker och cd-skivor som jag har tröttnat på och massor av gamla serietidningar.

 

Det är väl meningen att man ska sätta fast ett hänglås i gallerdörren till ens lilla utrymme men jag har aldrig brytt mig om att göra det. Därför skulle mina grannar utan svårighet kunna stjäla vad som helst som ligger därinne. Detta var också vad jag trodde hade hänt när jag var uppe på vinden för några veckor sedan för att hämta ner en hylla och inte fick syn på skorna någonstans. Till slut hittade jag dem men under det korta ögonblick då jag trodde att de var försvunna fick jag nästan panik. Jag vet inte riktigt varför de där skorna betyder så mycket för mig, men kanske är det för att de är det enda fysiska minnet jag har av en händelse som ägde rum för flera år sen, när skorna fortfarande var nya och jag precis hade flyttat till Stockholm.

 

 

***

 

 

Jag har alltid fascinerats över hur ljuset och mörkret påverkar oss. Hur känslor som har hållit sig gömda någonstans hela dagen plötsligt gör sig påminda när solen går ner. För min del har det där alltid varit väldigt tydligt. På dagarna går jag runt som en sömngångare, aldrig riktigt medveten om vad som händer runtomkring mig. Det är först på natten som sinnena vaknar till liv och det är på natten jag vågar göra och säga saker som jag aldrig skulle ha kunnat utföra på dagen.

 

Det här har förstås ställt till med en del problem för mig. Framförallt har jag alltid haft svårt för att sova på natten. Redan som barn brukade jag ligga och vrida och vända på mig medan tankarna kretsade runt i hjärnan, som en sån där karusell på tivoli som aldrig riktigt vill stanna. Den saktar in och man tror att åkturen är slut men istället för att stanna byter den bara håll och snurrar tjugo varv till. Min hjärna är precis som en sån där karusell, plötsligt känner jag hur sömnen närmar sig men istället för att somna återgår hjärnan till att snurra runt samma tanke som innan - fast åt ett annat håll.

 

När jag väl somnar drömmer jag ofta väldigt intensiva drömmar. När jag var yngre gick jag ofta i sömnen eller kastade mig av och an i sängen. Detta sker inte särskilt ofta nuförtiden men jag svettas fortfarande mycket när jag sover och kan drömma saker som sedan förföljer mig under dagen.

 

Med åren har jag alltså gett upp det där med att sova på nätterna. Ett tag försökte jag läsa böcker eller se på tv när jag inte kunde somna men jag märkte snart att det inte fungerade. Problemet var att jag inte kunde koncentrera mig på handlingen eftersom jag var så uppfylld av mina egna tankar och funderingar. Och när jag stängde av teven eller slog igen boken var jag precis lika pigg som innan.

 

Istället ägnar jag numera nätterna åt att skriva. Förmodligen ser jag ut som nidbilden av en författarbohem när jag sitter i min nedsläckta etta på Allhelgonagatan och skriver nätterna igenom. Eller skriver och skriver förresten. Mesta tiden sitter jag bara och stirrar ut i luften och försöker sortera mina tankar. Sen skriver jag en rad eller två, suddar ut den, skriver igen, suddar ut igen och så vidare. Så fortlöper mina nätter. Jag kan tillägga att jag hittills ännu inte har gett ut någon bok.

 

Men det händer, det är sällsynt men det händer att jag får en så kraftig inspiration och tilltro till mig själv att orden bara flödar ur mig. Detta tillstånd varar dock sällan mer än en halvtimme. Så snart jag lugnar ner mig och läser igenom det jag har skrivit inser jag hur obegåvat det är, men det är ändå en fantastisk obeskrivlig känsla som infinner sig under dessa korta stunder.

 

Innan jag börjar skriva vill jag dock känna lugn och ro i kroppen. Numera ägnar jag mig åt yoga men förr i tiden brukade jag alltid ta en springtur innan jag satte mig vid datorn.

 

Jag vill här passa på att inflika att jag inte är någon sportig person. Jag har aldrig utmärkt mig i någon lagsport och jag har aldrig i hela mitt liv satt min fot på ett gym. Men jag har märkt att det finns likheter mellan att skriva och att springa. Båda sakerna handlar, åtminstone för min del, om att öppna upp spärrar. När jag springer öppnar jag upp kroppen, endorfinerna frisläpps och detta gör också att min hjärna börjar arbeta i ett snabbare tempo.

 

Om jag hade joggat på dagen hade jag förmodligen letat upp något lämpligt joggingspår men jag är lite rädd för att springa i skogen nattetid (trots att logiken säger att det finns mycket mer saker att oroa sig för i ett tätbebyggt område än ute i en skog) därför håller jag mig i mina hemkvarter som jag känner väl. Jag tycker också om känslan av att springa mellan husen och tänka på att människorna där inne ligger och sover. Jag brukar föreställa mig att jag rör mig i deras drömvärld, att jag är någon sorts John Blund som kutar runt för att hålla igång deras fantasi.

 

 

Jag brukar som sagt sällan lämna Söder när jag är ute och joggar men just den här tisdagnatten, som jag nu ska berätta för er om, var ovanligt varm och skön vilket gjorde att jag sprang mycket längre än jag brukar. Jag kryssade runt i stan utan något bestämt mål, sprang genom Gamla Stan, upp på Norrmalm och hamnade till slut på Sveavägen.

 

Jag stannade till utanför McDonalds brevid Stadsbiblioteket och lutade mig mot en vägg för att hämta andan. När jag stod där kände jag plötsligt att jag var sugen på kaffe och trots att klockan var halv tre verkade McDonalds fortfarande ha öppet. Jag hade förstås kunnat jogga hem och brygga mig en kopp i lägenheten, det hade varit billigare och dessutom är mitt egna kaffe godare än det man köper på McDonalds, men någonting fick mig att vilja gå in och köpa en kopp där. Jag hade aldrig druckit en kopp kaffe på McDonalds klockan halv tre en vanlig tisdagnatt och precis som att hoppa bungyjump, flyga luftballong och ha sex i ett svettigt tält på en festival så kändes det som om det var något man någon gång i livet skulle göra.

 

Förutom mig var det bara en enda kund till där. En tjej med mörkt hår, spetsig näsa och små runda glasögon som jag gissade var runt tjugofem år (tjejen alltså - inte glasögonen). Hon såg ut som en mycket försynt bibliotikarie, eller möjligtvis lärare. Hon satt vid ett bord ganska nära ingången och bläddrade i en tidning, när jag klev in genom dörren såg hon upp från tidningen i en halv sekund för att sedan återvända till den. Jag gick fram till disken, beställde en kopp kaffe och gick och satte mig vid ett bord lite längre in.

 

Medan jag satt och drack av kaffet tänkte jag att hon såg snäll ut. Förmodligen skulle hon inte ha något emot att prata en stund, frågan var bara varför vi skulle prata och vad vi skulle prata om. Min blick vandrade runt i lokalen lite som om jag hoppades att något bra samtalsämne skulle ligga och skräpa i något hörn, men det gjorde det inte. När jag hade druckit upp kaffet hade det gått ungefär fem minuter, tjejen satt fortfarande kvar och läste i tidningen och jag hade fortfarande inte hittat någon bra anledning att tilltala henne.

 

Jag reste mig upp för att gå men när jag kom fram till hennes bord stannade jag upp. Tjejen lyfte blicken från tidningen för andra gången.

"Har du också svårt att sova på nätterna?" frågade jag.

Hon såg på mig lite förvånat och svarade:

"Ja, hurså?"

"Jag vet inte. Du såg bara ut som en sån."

Vadå en sån? Vad menade jag med det? Jag hade ingen aning om vad jag sa men hon verkade tycka om det i alla fall eftersom hon skrattade till lite.

"Jaså, det tycker du."

"Ja" sa jag.

 

Sen följde en ganska lång tystnad under vilken jag försökte komma på vilket språk det var hon bröt på samtidigt som jag såg ut genom fönstret på bilarna som stod utanför och plussade ihop siffrorna på registreringsskyltarna. Det är en vana jag har, ja man skulle nästan kunna säga att det är en tvångstanke; i nervösa situationer brukar jag alltid se mig om efter bilar och lägga ihop registreringsnumren. Det gör mig lugn.

Just den här dagen blev den sammanlagda summan 28 vilket är lika mycket som min mor var när jag föddes. Jag tror inte att det har någon betydelse för den här historien men jag väljer att nämna det i alla fall.

 

Slutligen var det hon som bröt tystnaden.

"Om du ska vara kvar så kan du väl lika gärna sätta dig här istället för att stå där och se villrådig ut."Hon gjorde en gest mot soffan mittemot henne.

"Jo, det kan jag väl"

"Ifall du nu har svårt att somna, så är det väl inte så vidare smart av dig att dricka kaffe?" fortsatte hon när jag hade satt mig.

"Nej, kanske inte. Men jag skulle nog inte ha somnat i vilket fall som helst."

"Nej, okej. Jag vet hur det är. Jag har inte haft en god natts sömn på säkert tio år."

"Det är en lång tid" sa jag.

"Jo" sa hon.

 

"Så... berätta lite om dig själv då" sa hon efter att det återigen hade varit tyst en stund.

Berätta lite om dig själv! Vad jag avskyr den uppmaningen. Man vet aldrig var man ska börja någonstans, vad man ska berätta och vad man inte ska berätta. Man kan ju alltid börja med att säga vad man heter, hur gammal man är och vad man gör. Men sen då? Skulle jag berätta att mina föräldrar var skilda och att min pappa jobbade på ett byggföretag? Skulle jag berätta att jag hade en katt när jag var liten som hette Inez och som såg i kors och som dog när jag var tio år? Skulle jag berätta att jag tyckte att Oasis var ett överskattat band? Vad ville hon egentligen veta?

 

Jag beslöt mig för att berätta allt det. Och lite till.

"Jag heter Valdemar, jag är 24 år, jag jobbar som författare, eller egentligen jobbar jag inte särskilt mycket alls, men när jag jobbar så skriver jag, om man nu kan se det som ett jobb, jag har en pappa som jobbar på ett byggföretag och snusar, jag har en mamma som varken jobbar eller snusar men röker väldigt många cigaretter, ibland är jag rädd att hon ska dö, jag hade en katt som dog när jag var tio år, hon hette Inez och var svart, jag tycker om svarta katter mer än spräckliga, jag vet inte varför det är så, jag har inte haft något husdjur sen dess, jag har ingen flickvän och inga barn, men jag skulle kanske vilja ha det någon gång, barn alltså, och flickvän också förstås, jag tycker bättre om blåbärspaj än sockerkaka, jag har varit medlem i fantomenklubben sen jag var tolv år och jag tycker Oasis är ett ganska överskattat band."

Efter jag hade sagt det blev det tyst igen. Sen började hon skratta.

"Jag tror jag tycker om dig" sa hon.

"Så bra" svarade jag. "Det brukar underlätta att tycka om den man pratar med."

 

Sen började hon berätta. Hon hette Norah och var uppvuxen i Boston, Massachussets (jag hade redan innan dess insett att hon pratade med amerikansk brytning). Båda hennes föräldrar jobbade inom vården, de hade en hyfsad inkomst men var långtifrån rika. Hon var mycket flitig i skolan och när hon var 17 år och just hade börjat på high school gick hon med i ett cheerleadinglag. Det var på den vägen hon träffade Tom som spelade baseball i det lag som de brukade stötta.

 

"Vi var de mest typiska high school-sweethearts du kan föreställa dig Vi pluggade, gick på bio och åkte på fester tillsammans. Redan när vi var arton förlovade vi oss och ett år senare gifte vi oss."

"Det var värst" utbrast jag, för att hon skulle förstå att jag fortfarande lyssnade och inte hade börjat tänka på annat.

"Vi åkte på bröllopsresa till Kanarieöarna, badade varenda dag och kollade på ungar som lekte i sanden. Det roligaste på resan var när vi såg en tjock gubbe som snubblade på en solstol. Annars kommer jag mest att tänka på dimmiga engelska gränder under 1800-talet när jag tänker på den där resan eftersom jag var inne i en Dickensperiod då. Jag läste säkert fem-sex Dickensböcker under dagarna på stranden."

Hon blev tyst en stund och såg ner i bordet.

"Är det inte konstigt att man ständigt längtar iväg någonstans, men när man väl kommer dit man längtar märker man knappt omgivningen eftersom man i tanken redan är på väg någon annanstans?"

"Det är väl mänskligt antar jag. "The grass is greener on the other side", säger ni inte så i Staterna?"

"Jo... men jag önskar bara att jag kunde leva lite mer i nuet och inte bara oroa mig för framtiden. Just nu till exempel så jag tänker mest på hur jag ska orka ta mig upp till jobbet imorgon."

"Vad jobbar du med?"

"Jag är sjuksköterska" svarade hon och log lite. "För vissa människor är deras värsta mardröm att bli som sina föräldrar men faktum är att jag trivs ganska bra med mitt yrke. Det känns bra att kunna hjälpa folk."

"Är det inte ett väldigt psykiskt jobbigt yrke? Långa arbetspass, kräver mycket koncentration och så vidare..."

"Jo, det är det väl. Men man vänjer sig, som med allt annat. Men för att återgå till min berättelse... Vi gick ut high school en regnig junidag. I samma veva flyttade vi också ihop i en lägenhet i Roxbury... har du någonsin varit i Boston förresten?"

"Nej."

"Okej, Roxbury är en stadsdel till större delen bebodd av afroamerikaner. Varken jag eller Tom är afroamerikaner. Toms farfar är från Irland förresten, har du varit på Irland?"

"Nej."

"Inte jag heller. Men jag skulle vilja åka dit. I alla fall... var var jag någonstans... Just det, Roxbury. Det var en skön atmosfär där. Ungarna spelade basket på gatan utanför vårt fönster och alla hälsade på en i trappuppgången. Jag började läsa till läkare på Boston University medan Tom utbildade sig till flygkapten. Vi hade ett ganska bra liv. Tråkigt kanske vissa skulle säga, men jag trivdes. Då i alla fall."

"Och hur hamnade ni i Sverige?"

"Det började med att Tom fick en flygning hit och jag följde med. Eftersom Tom är ute på flygningar större delen av året så händer det att jag följer med honom för att vi ska få någon tid tillsammans. Vi stannade i Stockholm två nätter och jag märkte genast att jag gillade staden. Alla de här medeltida gränderna i Gamla Stan, vattnet och broarna, Vita Bergen och Kungsträdgården på sommaren, ja det mesta faktiskt..."

"Så då bestämde ni er för att flytta hit?"

"Well... Fullt så enkelt var det väl inte. Den viktigaste orsaken till att vi bestämde oss för att flytta utomlands var att jag inte stod ut med hur sjukvården fungerar i USA. Det är rätt sjukt egentligen, om du inte har någon försäkring är du chanslös. På det sättet har ni det ju betydligt bättre här i Sverige. Sen är det en del andra saker som jag också ogillar med USA. All rasism till exempel, visst finns det rasism här också men det är inte riktigt en del av vardagen på samma sätt. I alla fall har inte jag upplevt det så. Så vi bestämde oss för att lämna USA, det var inget lätt beslut förstås men jag kände att det inte fanns något annat val. Nu har vi bott här i fyra år och jag trivs. Sverige är ju ganska likt Amerika egentligen, bara lite mindre och lite bättre."

 

Precis då kom en tjej fram till oss och sa att de stängde. Klockan hade hunnit bli tre, jag hade egentligen bara gått in för att köpa en kopp kaffe men hade blivit kvar i en halvtimme.

"Vill du gå hem och lägga dig eller har du lust att följa med på en promenad" frågade hon.

"Ja."

"Ja vadå?"

"Ja, jag vill följa med."

 

"Saknar du inget med USA?" frågade jag när vi gick genom Observatorielunden.

"Jo, visst gör jag det. Min familj och mina vänner förstås. Paraderna den 4:e juli, utsikten över Boston och att man kan få en Marshmallowpizza på de nästan alla pizzerior."

"Saknar du verkligen det där sista?"

"Om jag gör. Men vi åker dit rätt ofta så jag får i alla fall några Marshmallowpizzor om året."

"Ni funderar aldrig på att flytta tillbaka då?"

"Nja, så farligt är det inte. Ni har ganska goda pizzor här i Sverige också."

"Jag menade inte så."

"Det förstod jag väl. Nej men allvarligt... vi har väl funderat på det ibland, men jag tror vi kommer stanna här. Fast jag utesluter inte helt att vi flyttar tillbaka."

Vi fortsatte längsmed Kungstensgatan bort till Sabbatsberg.

"Det är där jag jobbar" sa hon och pekade på sjukhuset.

"Verkligen? Min far bodde här när han var liten" berättade jag. "Han har sagt att han ibland brukade vakna mitt i natten av att någon skrek inifrån sjukhuset."

"Tack för det. Nu kommer säkert nattpassen bli ännu muntrare."

"Förlåt. Det var inte meningen att skrämma dig. Jag kommer bara att tänka på det, alltid när jag går förbi här."

Vi gick genom Vasaparken fram till St. Eriksplan där vi skildes åt.

"Jag ska som sagt upp ganska tidigt imorgon och vill nog i alla fall ha några timmars sömn inann dess. Men om du har svårt att sova någon mer natt kan du ju alltid komma förbi McDonalds vid två-halv tre, jag brukar sitta där då."

 

 

Den följande dagen vaknade jag inte klockan två på eftermiddagen. Jag gick upp och lagade till lite spaghetti och köttfärssås medan jag funderade på natten som varit och den som skulle komma. Jag kände att jag ville träffa henne igen, samtidigt ville jag inte verka för påflugen. Hon hade ju trots allt en man så det skulle bara vara dumt av mig att gå och inbilla mig något som förmodligen ändå inte skulle komma att ske.

 

Så jag beslöt mig för att vänta ett tag. Kanske hade hon ljugit för mig, kanske brukade hon inte alls sitta där varenda natt. I såna fall skulle jag förmodligen aldrig få träffa henne igen. Men det var värt ett försök.

 

 

Fyra nätter senare knöt jag alltså återigen skosnören på mina Converseskor och joggade upp till Sveavägen. Det visade sig att hon inte hade ljugit, hon satt på precis samma plats som sist och nickade åt mig när jag klev in som om vi vore gamla bekanta.

"Var har du varit de senaste nätterna? Jag har ju suttit här och väntat på dig."

"Va? Är det sant?"

"Nej, kanske inte riktigt. Men jag blev faktiskt lite förvånad över att du inte dök upp redan natten efter vi sågs sist."

"Jag har varit lite tveksam till om jag verkligen borde träffa dig igen. Det känns som ett lite konstigt sätt att ses på."

"Jo, kanske. Men det var trots allt du som började prata med mig och inte tvärtom."

"Ja, det har du rätt i." Jag köpte en kopp kaffe även den här gången och satte mig brevid henne.

"Borde du inte köpa nya skor?" frågade hon.

"Jag kanske borde det" medgav jag "men jag tycker om dom här."

"Ja, det är din ensak. Men jag skulle ha slängt dom för länge sen."

"Du är en ganska osentimental person va?"

"Tja... kanske det. Jag brukar säga att jag är praktisk, men det kanske är samma sak."

Det regnade den natten men varken jag eller hon led av det. Jag tycker tvärtom att det är rätt skönt att gå i regn, väldigt uppfriskande om man som jag spenderar nästan all sin tid inomhus. Vi strosade runt om Vasastan och pratade om allt möjligt - böcker, musik och varför pingviner alltid framställs som onda i tecknade filmer.

 

 

Den tredje gången vi sågs frågade hon om jag ville ha sex med henne. Vi hade promenerat längsmed Strandvägen under tystnad och hade precis kommit fram till Djurgårdsbron när hon sa det. När jag inte svarade något direkt skyndade hon sig att tillägga:

"Det är inte det att jag är kär i dig. Inte alls faktiskt, du ser bra ut och sådär men jag har inga direkta känslor för dig. Det är lika bra att jag säger det nu direkt så du inte går och inbillar dig något. Dessutom har jag ett lyckligt äktenskap."

"Okej..." svarade jag medan jag funderade på om jag verkligen hade hört rätt. "Men varför vill du då ha sex med mig?"

"Det är enkelt. Tom är så sällan hemma och när han är hemma är han aldrig sugen. Det är en jävla lögn det där att det alltid är tjejen som inte vill. Hos oss är det i alla fall precis tvärtom. Jag tror det är nästan två månader sen vi hade sex sist, så jag börjar bli lite desperat. Ärligt talat vet jag inte vad jag gör om jag inte får knulla snart."

Jag letade efter bilar som jag kunde räkna registreringsnummer på men jag fick inte syn på några.

"För du tycker väl att jag är snygg?" sa hon.

"Jo, det gör jag ju" sa jag.

 

Och eftersom Tom som vanligt inte var hemma så gick vi hem till henne och knullade. De bodde i en stor lägenhet på Surbrunnsgatan med högt i tak och massor av antika möbler. Jag tänkte att jag skulle fråga hur de kunde ha råd att köpa så mycket dyra möbler men jag kom av mig eftersom hon så snart vi hade kommit in i lägenheten började klä av sig.

Hon klädde av sig snabbt, utan att göra någon stor affär av det, som om hon bara skulle gå och lägga sig. När hon bara hade trosorna och behån kvar stod jag fortfarande i hallen med ytterkläderna och skorna på mig.

"Vad väntar du på?" frågade hon.

"Jag vet inte, det känns bara... väldigt underligt det här."

"Äh, kom igen. Om du är nervös för att Tom ska få veta nåt så kan jag lugna dig. Det finns ingen chans i världen att han får reda på det här."

"Nej, det är inte det. Det är bara..."

"Du har inga kondomer eller hur? Lugn, jag har p-piller här i handväskan."

"Det var inte riktigt det jag tänkte på heller."

"Vad var det då?"

"Nej, jag vet inte."

 

Det dröjde en stund innan jag kunde slappna av men när jag gjorde det så var det otroligt skönt. Jag har bara legat med tre kvinnor i mitt liv men jag har inte haft tillnärmelsevis så bra sex med någon av de andra som jag hade med Norah. Hon var väldigt vacker förstås. Och väldigt vild i sängen, mycket mer vild än jag hade kunnat föreställa mig när jag klev in på McDonalds den första natten och trodde mig se en försynt bibliotikarie.

 

När vi var klara reste hon sig ur sängen och gick ut i badrummet. Tio minuter senare kom hon tillbaka insvept i en morgonrock och med blött hår.

"Jag är ledsen, men jag måste nog sova lite nu. Så det är väl bästa attt du går."

"Jaha" svarade jag.

"Ja, alltså... jag förstår om det verkar konstigt, men jag vill inte att det ska utvecklas till något mer. Jag vill bara att vi ska ha sex. Det räcker för mig."

"Visst, jag förstår" sa jag och började klä på mig.

"Du blir inte sur va?"

"Nejdå" ljög jag. "Det var väldigt skönt i alla fall."

"Det tyckte jag också" sa hon och log.

Och sen gick jag.

 

 

Vi hade sex fyra gånger totalt, under en månads tid. Alla gånger skedde det på ungefär samma sätt. Vi kom hem till hennes lägenhet, klädde av oss och sen gick jag igen. Trots att jag nu visste var hon bodde så fortsatte vi att ses på McDonalds. Det hade nästan blivit till en vana och jag tror inte att någon av oss reflekterade så mycket över det. Däremot slutade vi med promenaderna. Vi satt på McDonalds och pratade en kort stund och gick sedan direkt upp till hennes lägenhet. Den sista gången var inte annorlunda än de andra gångarna. Men jag minns att jag tänkte på hur fel allt hade blivit när jag låg i sängen efter att vi hade knullat. Hon var utan tvekan en av de mest underbara människor jag har stött på i hela mitt liv och dessutom märkte jag redan första kvällen att hon gillade mig. Om omständigheterna bara hade varit lite annorlunda, rättare sagt om Tom inte hade funnits, så hade allt varit perfekt. Men Tom fanns och han skulle förmodligen bli galen om han fick reda på vad vi höll på med. Att skilja sig från honom verkade heller inte existera i hennes föreställningsvärld. Förmodligen älskade hon honom ändå, trots att han nästan aldrig var hemma och trots att han inte ville ha sex med henne.

 

 

Den gången som jag trodde skulle bli den femte kom jag till McDonalds vid halv två som vanligt. Men för första gången var hon inte där. Jag tänkte att hon säkert snart skulle dyka upp och satte mig därför på platsen där hon brukade sitta och väntade. Men hon kom inte. Efter en stund fick jag syn på en papperslapp som var fastkilat bakom ryggstödet på soffan. Jag drog ut den och såg att någon hade skrivit något på den med spretig handstil.

 

 

Förlåt för att jag inte klarar av att säga det här till dig öga mot öga, Valdemar. Jag vill inte göra dig ledsen men jag vet att det kommer bli svårt att undvika.

När du läser det här sitter jag i Toms privatplan på väg till USA. Vi har bestämt oss för att flytta tillbaka. Egentligen bestämde vi oss för flera månader sedan, innan jag träffade dig för första gången. Om det inte hade varit för det hade jag nog aldrig vågat ge mig in på en sån här affär.

Anledningen till att vi flyttar är framförallt att vi saknar alla släktingar och vänner där borta så mycket. Ärligt talat trodde vi nog aldrig att vi skulle bo här i mer än några år. I grund och botten är vi fortfarande väldigt mycket amerikanare även om det ibland kan kännas svårt att erkänna.

En del möbler har vi gjort oss av med och en del har vi packat på planet, det är i alla fall ingenting kvar i lägenheten. Nästa vecka flyttar ett nytt par in.

Jag är ledsen att det blev såhär. Men du ska veta att jag tycker mycket om dig och jag tror att du säkert kommer träffa någon ny tjej snart.

Norah.

 

 

***

 

 

Innuti vänsterskon låg brevet fortfarande kvar. Jag gick fram till fönstret för att läsa det för säkert tusende gången samtidigt som jag märkte att det hade börjat spöregna ute.

 

 

När jag hade läst klart brevet blev jag stående en stund med skorna i handen. Sen satte jag på mig dem och sprang ut i regnet.

Jag sprang och sprang och stannade aldrig.

Den första, och hittills enda, gången jag hörde talas om de flygande pingvinerna var på tåget mellan Adelaide och Alice Springs. Alla som någon åkt tåg mellan Adelaide och Alice Springs vet att det tar nästan ett dygn och att utsikten är, minst sagt, enformig. Detta var jag givetvis förberedd på och hade därför tagit med mig flera böcker och en fulladdad Mp3-spelare.
På sätet mittemot mig satt en äldre man och på andra sidan mittgången ett gäng holländare som skrattade nästan precis hela tiden. Jag ägnade inte särskilt stor uppmärksamhet åt någon av dem utan försjönk snabbt i min bok.

Efter några hundra sidor började jag dock tröttna på att läsa och bestämde mig för att sova en stund. Men sätena på de australiensiska tågen är inte gjorda för att man ska kunna sova bekvämt och jag insåg ganska snart att det inte skulle bli mycket sömn den natten. Jag är vanligtvis inte den som börjar prata med främlingar på tåg men då jag reste ensam och knappt hade pratat med någon under de senaste fem dagarna så fann jag ändå för gott att tilltala mannen mittemot.

"Reser du ensam?" frågade jag, vilket var en ganska dum fråga eftersom det inte satt någon på sätet bredvid honom och eftersom han inte heller hade talat med någon sedan vi klev på tåget. Den främmande mannen verkade också tycka att det var en dum fråga. Han höjde på ögonbrynen, slog ut med ena armen och svarade:
"Ja, uppenbarligen." Jag skämdes lite över mitt klumpiga försök till isbrytare, jag hade velat få igång ett samtal men istället hade jag dumförklarat mig själv bara genom att öppna munnen. Ändå gjorde jag ett nytt försök.
"Vad ska du göra för något i Alice Springs?"
"Jag ska hälsa på min dotter. Hon bor där sedan en tid tillbaka. Märkligt ställe att bo på tycker jag, men det är hennes liv inte sant?"
"Jovisst" nickade jag.
"Och du ska göra det vanliga antar jag? Se Ayers Rock, köpa aboriginska souvenirer, kanske träffa andra backpackers och dricka öl med dem? Stämmer det?"
Jag nickade igen. När jag reser själv gör jag alltid mitt bästa för att inte se ut som någon typisk turist men den här mannen hade genast lyckats genomskåda mig.
"Hur såg du att jag var turist?" frågade jag. Han pekade på mina fötter.
"En australiensare skulle aldrig ha strumpor på sig under sandaler. Det är bara européer, och möjligtvis amerikanare, som får för sig att göra något så dumt. Får jag gissa var du kommer ifrån?"
"Javisst."
"Tysk?"
"Fel" svarade jag lite skadeglatt.
"Svensk då?"
"Grattis. Det var inte dåligt av dig att ta det på andra försöket."
"Jag hade tänkt säga norrman först, men det är något med ditt utseende som får dig att se mer svensk än norsk ut. Jag har svårt att sätta fingret på vad."
"De flesta australiensare jag har mött hittills har inte vetat skillnaden på Sverige och Schweiz och du påstår att du kan se skillnad på svenskar och norrmän. Jag måste säga att jag är imponerad."
"Tack" svarade han. "Jag ska erkänna att jag har vistats en del i Sverige så jag har haft tid att studera er."
"På det viset."
"Just, på det viset. Och vad gör min herre i Sverige då?"
"Jag är författare" svarade jag snabbt utan att tänka efter. Jag vet inte riktigt varför jag sa det, kanske hoppades jag att det skulle imponera på honom, vilket det också verkade göra. Åtminstone lite.
"Minsann" sa han nöjt. "Om du nämner titeln på någon bok du har skrivit så lovar jag att jag ska försöka få tag på den."
"Jag har tyvärr inte fått någon bok översatt till engelska än."
"Det behövs inte" svarade han plötsligt på svenska. "Jag har studerat lite svenska. Jag tror nog att jag skulle klara av att läsa din bok. Dessutom planerar jag en resa till Sverige om bara några månader, så jag kanske kan köpa boken då."
"Den är inte så lätt att få tag på" försökte jag.
"Det kanske beror på att den inte har blivit publicerad, kan det vara så?"
"Jo, så kan det nog vara" fick jag medge.
"Du kallar dig alltså författare fast du ännu inte har gett ut någon bok. Jag vet inte om jag ska säga att du är modig eller dumdristig."
"Vad gör du själv?" frågade jag eftersom jag tyckte det var lite pinsamt att ha påstått att jag var något som jag strängt taget inte var.
"Jag är forskare på Adelaides universitet."
"Inom vilket område?"
"Flygande pingviner."
Jag trodde givetvis att han skämtade först och skrattade därför lite artigt. Men främlingen fortsatte att se på mig med samma allvarliga min som tidigare. Jag blev därvid en aning osäker, kanske fanns det verkligen flygande pingviner eller också var han bara väldigt skicklig på att hålla masken. Jag hade redan gjort bort mig två gånger och ville helst inte göra det igen men jag beslöt mig i alla fall för att spela med.
"Flygande pingviner alltså. Var lever dem någonstans?"
"Där pingviner brukar leva. På Antarktis, Galapogosöarna, Tasmaninen, Falklandsöarna och så vidare. Faktum är att alla pingviner har förmågan att flyga. Men de utnyttjar den inte särskilt ofta."
"Varför inte? Om de nu kan flyga så borde de väl göra det ibland också?"
"Nej, de har egentligen ingen anledning att flyga. De fångar ju som bekant fisk i vattnet och behöver inte flyga till varmare breddgrader då det blir kallt. Varför skulle de vilja flyga?"
"Tja..."
"De är inte som vi människor som alltid har strävat efter att kunna flyga. Pingvinerna trivs bäst på marken, mina studier visar också att de har väldigt lätt för att få svindel."

Därefter var samtalet uttömt. Jag visste inget om flygande pingviner och främlingen verkade inte vilja berätta mer för mig än det han redan hade sagt. Så istället lutade jag mig bakåt i stolen, slöt ögonen och somnade efter en kort stund.

När vi några timmar senare klev av tåget i Alice Springs och jag tog farväl av främlingen sa han till mig:
"Om du nu vill bli författare så måste du lova mig att du någon skriver en novell om flygande pingviner."




Här är min historia egentligen slut. Jag förstår om vissa av er är besvikna. Kanske såg ni rubriken och trodde att ni skulle få läsa en spännande surrealistisk dystopi där pingvinerna regerar över världen och där fiskar regnar från luften. Jag är ledsen att så inte blev fallet. Men tänk på det. Om det verkligen är så att pingvinerna kan flyga, vilket jag gärna vill tro, men ändå väljer att inte göra det hur skulle de då kunna ta över världen? Så om ni tyckte att den här historien var tråkig och trivial - skyll inte på mig, skyll på pingvinerna.

 

Jag var tio år den sommaren. På mammas fotografier har jag långt ljust hår och massor av fräknar. Jag ler på varenda kort. Jag måste ha varit en väldigt lycklig liten flicka.

 

Vi bodde i en fyrarummare på Lidingö men så snart jag och min syster hade slutat skolan åkte vi iväg till pappas sommarstuga vid Siljan och stannade där till mitten av Augusti. Jag var alltid glad när vi kom dit. Där fanns bryggan som man kunde dyka från, massor av smultronställen och Johanna med tandställningen. Jag minns att jag var avundsjuk på hennes tandställning och frågade mina föräldrar om inte jag också kunde få en. De skrattade åt mig och sa att tandställning inte var någonting man önskade sig. Annars fick jag nästan allt jag pekade på. Jag hade en mamma och en pappa som älskade mig över allt annat. Ingenting fattades mig.

***

Jag sitter vid skrivbordet med det utskrivna manuset framför mig och har precis börjat läsa när jag hör en biltuta. Jag går ut på balkongen och tittar ner. Du står på trottoaren nedanför, brevid din röda BMW, och vinkar.
"Kan du inte komma upp en stund?" ropar jag.
"Okej" svarar du och försvinner in genom porten.

När jag öppnar dörren ger du mig en kram. Min vita hud mot din bruna.
"Vad blek du är, går du aldrig ut?" säger du.
"Jo, ibland" ljuger jag.
"Du borde komma ut mer. Ta vara på ljuset. Sitta inne kan man göra när det är mörkt."
"Ja, jag ser att du har varit ute mycket i alla fall."
Du ser nästan oförskämt frisk och pigg ut. Du har tagit på dig en tunn vit klänning och ett blommigt linne. På fötterna har du sandaler, på axeln hänger en stor brun handväska. Själv går jag runt i ett par grå mysbyxor och en svart t-shirt som det står "I Love New York" på. Jag tänker att jag måste se väldigt sjuk ut i dina ögon.
"Vill du inte ha en kopp kaffe innan vi åker?"
"Ja tack, det skulle vara gott."

 

Jag plockar undan några tidningar från köksbordet och går bort till kaffekokaren. Du sätter dig på en stol med benen i kors och blicken riktad ut genom fönstret.
"Så...", säger jag medan jag häller upp vatten, "hur har din sommar varit då?" Jag försöker låta avslappnad men det går inte särskilt bra.
"Jättebra! Jag och David var ute med båten en hel vecka i juni. Det var underbart att bara segla runt och inte behöva bekymra sig om nåt alls. Sen gjorde vi en tur till västkusten också och hälsade på Davids bror där... Du skulle sett vilket hus de har! Helt enormt. Vad har du gjort själv då?"
"Inte så mycket. Jag har mest suttit hemma och skrivit. Jag är nästan klar nu..."
"Det har du sagt i nästan ett år ju."
"Jo jag vet, men jag var ju tvungen att skriva om slutet. Det blev för sorgligt."
"Som allt annat du skriver då."
"Ja, kanske det... du, jag måste gå på toa bara jag är snart tillbaka."
Jag går in i badrummet och ser mig i spegeln. Jag har påsar under ögonen och otvättat hår, käner mig smutsig. Jag tar lite vatten i händerna och skvätter i ansiktet. Sen ler jag mot spegelbilden. Cheer up för fan.
"Ska vi åka då?" säger jag när jag kommer ut igen.
"Ska du inte ha något kaffe?"
"Nej" säger jag och rycker på axlarna. "Jag kan ta en kopp på vägen istället."

 

En stund senare sitter vi i BMW:n med fönsterrutorna nervevade och bilradion på. P3 spelar en Jens Lekman-låt och du nynnar med. Brevid bilen flashar sjöar, skogar och bondgårdar förbi. På en äng står några kor och ser dumma ut.
"Du kunde väl ha kommit på begravningen i alla fall" säger du plötsligt och kastar en anklagande blick på mig. Jag hatar det där tonfallet. Hatar när du ser på mig som om allt egentligen var mitt fel.
"Nej det kunde jag inte. Fatta vad utstirrad jag skulle ha blivit av alla gamla släktingar. De skulle ha suttit där och hatat mig varje sekund. Efteråt kanske någon skulle ha kommit fram till mig och sagt något spydigt. Tro mig, det var bäst för allas skull att jag inte gick dit."
"Så skulle det inte alls ha blivit. Faster Aina frågade faktiskt efter dig, hon verkade uppriktigt intresserad."
"Jaha. Kul för henne då. Om du träffar henne igen kan du ju hälsa henne att intresset inte är besvarat."
Återigen har jag hamnat i försvarsställning. Varför blir det alltid såhär? Varför kan vi inte bara ha ett samtal som vuxna människor utan att gå varann på nerverna.
"Jag trodde att tiden läkte alla sår" säger du.
"Nej. Inte alla. Inte för mig."
"Men för mig."
"Ja, men jag är inte som du."
"Vad menar du med det?"
"Ingenting. Glöm det."

 

***

 

Men det var också den sommaren som jag insåg att mina föräldrar inte älskade varann. Det är en hemsk sak för ett barn att inse. Jag märkte först hur mamma flyttade sig från honom när de satt brevid varandra i soffan och pappa försökte lägga en arm runt henne. Sen märkte jag att mamma allt oftare åkte iväg för attt uträtta olika ärenden. Ibland kunde hon vara borta flera dagar i sträck. Att de trots allt höll ihop nästan hela sommaren berodde antagligen på oss.
"Vi gjorde det för barnens skull."

 

***

 

Allt är sig likt. På gårdsplanen står soluret och gungställningen kvar. Brevid trappan ligger en gammal fotboll. Gräset är högt. Jag funderar på vad mamma skulle säga, hon som alltid var så noga med att hålla det klippt. Du tar upp en nyckel ur handväskan och för in den i låset. Dörren gnisslar när du öppnar den.

 

När vi kommer in ser jag att tiden trots allt inte har stått stilla. Väggarna som det brukade hänga en massa tavlor på är nu kala och tomma. Den gamla tygsoffan är utbytt mot en ny i skinn och brevid kaminen står en storbilds-tv placerad. När vi kommer in i mitt gamla rum ser jag att det står ett stort skrivbord med en gammal dator på där min säng brukade stå.
"Det har verkligen förändrats här" säger jag medan vi går runt.
"Ja, vad fan trodde du. Du har ju inte varit här på evigheter."
"Nej det är klart. Men på något sätt kändes det ändå som att allt skulle se likadant ut som jag minns det."
Du går bort till kylskåpet och börjar packa upp kassen med mat som vi köpt på ICA. Jag sätter mig i skinnsoffan och försöker skapa mig en minnesbild av hur det såg ut här när jag var liten.
"Ska vi börja direkt?" frågar du när du är klar.
"Ja, det är väl inte så mycket att be för."
"Jag tror att han har ställt undan rätt mycket grejer i snickarboden. Vi kan väl gå ut dit och kolla först."

 

Snickarboden är verkligen full av saker. En gammal byrå, ett dockskåp, sängar, stolar, bord och fotoalbum... allt i enda röra.
"Jag frågade honom ibland ifall han inte skulle slänga lite av de här gamla sakerna. Men det ville han inte höras tala om. Jag tror att de betydde enormt mycket för honom. Han kunde gå runt och liksom smeka dem, det var som att själva beröringen hjälpte honom att minnas tiden då vi var små."

 

Min syster är fyra år yngre än mig och mycket vackrare. Hela mitt liv har jag undrat varför han lät henne vara men inte mig. Kanske för att hon var så liten, kanske för att det var större risk för att hon skulle berätta för mamma. Eller också levde hon helt enkelt inte upp till hans snuskiga fantasier. Jag blir sjuk av att tänka på det. Ändå tvingar jag mig själv till att göra det nu.

 

***

"Det var här inne han dog också. Han fick en hjärtattack när han höll på att bygga den där hyllan som ligger där."
Jag ser ner på golvet framför mig. Där ligger mycket riktigt en halvfärdig hylla.
Du plockar upp ett fotoalbum och börjar bläddra i det.
"Kolla på de här bilderna! Här är ett från när vi var på Mallorca." Du håller fram albumet så att jag ska få se det. På bilden sitter vi båda två i pappas knä. Jag är kanske åtta och du fyra, pappa håller om oss och ser lycklig ut. Bakom oss står mamma, hon är den enda på kortet som inte ler.
"Kan vi inte göra det vi kom hit för istället för att bli nostalgiska över en massa gamla bilder?"
"Visst, men du behöver väl inte bli så jävla sur?"
"Jag är precis så sur jag vill."
"Lyssna nu, jag vet att du hatade pappa. Men du behöver inte låta det gå ut över mig. Nu när han är död måste du väl åndå kunna förlåta honom, eller ska du ägna hela livet åt att vara cynisk och bitter?"

Nu när han är död måste du väl ändå kunna förlåta honom. Hur mycket vet du egentligen? Berättade pappa för dig innan han dog eller anade du det redan när vi var små? Jag ser uppmärksamt på ditt ansikte, försöker tyda det, men varken ögonen eller munnen avslöjar någonting.

 

***

 

Mamma hade tagit bilen och åkt iväg för att hälsa på en väninna. Jag tyckte det var bra eftersom pappa alltid lät mig vara uppe och se på TV längre än mamma. Jag låg i soffan i bara en pyjamas och kollade på Rederiet medan pappa gick upp på övervåningen och nattade syrran. När han var klar kom han ner igen och satte sig i soffan brevid mig.
Så satt vi där en stund utan att säga något. Efter tag lyfte jag upp benen i soffan och lade huvudet i pappas knä. Nästan lite förstrött lade han handen på mitt bröst och började långsamt smeka mig. Jag sa ingenting och gjorde heller inget motstånd.
Det kändes skönt när han strök med handen över mina små bröst och det pirrade i kroppen när han lät handen fortsätta ner över magen och innanför pyjamasbyxorna. Men där hejdade han sig. Han lyfte handen igen och lade den i knät.
"Förlåt" sa han. "Säg inget om det här till mamma."
Sen gick han in på toaletten och stannade där länge medan jag såg klart på Rederiet.

 

***

 

Det har redan hunnit bli kväll innan vi är klara med att gå igenom alla sakerna. Vi bestämmer att du ska få det mesta, jag vill bara ha några av möblerna, en del köksredskap och en av mammas tavlor som jag alltid har tyckt mycket om.

 

Du påpekar att vi inte kommer vara tillbaka i stan igen förrän sent inatt om vi åker nu och föreslår att vi ska sova över i stugan. Jag invänder först men till slut får jag ge ned mig. Egentligen vill jag helst komma härifrån så snart som möjligt men en natt kan väl gå bra. Det är ju trots allt vårt ställe nu, jag får inte glömma det.

 

Vi lagar en middag tillsammans bestående av potatismos, pannbiff, lök och kokta morötter. Efter maten sätter vi oss på trappan utanför huset med varsin kaffekopp i handen.
"Minns du sommarkatterna?" frågar du plötsligt.
"Ja, hurså?"
"Jag kom bara att tänka på dem nu. Jag minns särskilt den där stora grå. Felix kallade vi honom. Han brukade stryka runt här vid huset och vi gav honom mjölk men han lät oss aldrig klappa honom."
"Ja, jag kommer också ihåg honom. Och jag minns hur ledsen du blev när vi åkte härifrån den sommaren och du inte fick träffa honom igen."
"Mmm, jag undrar vad som hände med honom sen. Har du tänkt på att vi är lite som de där katterna nu, lika ensamma och övergivna."
"Jag förstår att du kanske känner det så. Själv har jag känt mig övergiven ända sen mamma dog."
"Du kunde ha gjort som jag. Du kunde ha träffat pappa och pratat med honom."
Jag skakar lätt på huvudet.
"Du förstår inte. Jag avskydde honom verkligen och jag är bara glad att han äntligen är död nu."
"Hur fan kan du säga så? Han var ju ändå din pappa."
"Du vet inte vad han har gjort mot mig."
"Varför berättar du inte då?"
"Jag tror inte du blir lyckligare av att höra sanningen. Världen hålls ihop av lögner. Om vi skulle vara sanningsenliga hela tiden skulle världen kollapsa."
"Det där låter som det skulle kunna vara någon mening ur någon av dina böcker."
"Det kanske det är" svarar jag.
Det kanske det är.

Du sover i pappas gamla säng och jag på soffan i vardagsrummet. Jag ligger vaken och lyssnar till dina djupa andetag. Jag önskar att jag kunde känna mig lika lugn och avslappnad här som du. Men som det är nu går det inte. Samtidigt undrar jag; om jag inte kan känna mig hemma på den här platsen, som jag älskat mer än någon annan plats i världen, var kan jag då känna mig hemma?
När jag slutligen somnar drömmer jag återigen om den där dagen.

 

***

 

Andra gången var på badplatsen. Vi hade en egen liten vik där vi kunde bada nakna utan att någon såg oss. Jag hade badat en stund på förmiddagen och sedan lagt mig naken på en handduk för att läsa Sagan om ringen. Mamma kom ner och frågade mig om jag ville följa med henne och syrran in till stan för att handla lite men jag var mitt inne i ett slagsmål mot svarta riddare och kunde absolut inte avbryta.

 

Jag vet inte hur länge jag låg där. Jag minns bara att jag var så uppslukad av handlingen att jag inte märkte något förrän pappa stod precis brevid mig, naken och med en handduk i handen.

 

"Hej gumman, har du det skönt?" sa han och bredde ut sin handduk brevid min.
"Jadå" svarade jag.

 

Han lade ner sig på rygg brevid mig och blundade och jag fortsatte läsa. Efter ett tag såg jag att hans kuk hade blivit hård. Jag tror det var första gången jag såg en styv penis och jag kunde inte längre koncentrera mig på läsandet utan glodde bara på hans kuk som stod rakt upp.

 

Jag har svårt att prata om det som hände sen. Ett tag efter att det hände kändes det som att det var mitt eget fel. Att det hela berodde på att jag hade glott för mycket på honom. Nu vet jag att det inte var så. Nu vet jag att det skulle ha skett i vilket fall som helst och att det inte var mitt, mammas eller någon annans fel, bara hans.

Vi hade legat där i kanske tio minuter när han rullade över på min handduk och pressade sig mot mig. Jag minns hans fasta händer på mina skinkor och den äckliga andedräkten precis intill ansiktet. Men inte heller den gången gjorde jag något motstånd. Inte förrän han tryckte in kuken mellan mina lår. Det var först då som jag började slå honom och skrika, men då var det redan försent.

 

Eteråt såg han chockad ut. Som om han plötsligt insett vad han hade gjort. Han skrek att jag skulle komma tillbaka när jag sprang upp mot huset men han försökte inte stoppa mig. När jag kom in låste jag dörren och lade mig på sängen. Jag hörde hur han bankade på dörren men jag vägrade öppna och till slut upphörde bankningarna.

 

När mamma och syrran kom tillbaka såg de hur pappa satt naken på trappan utanför huset och grät. Mamma försökte förstås få honom att förklara vad som hade hänt men han sa ingenting. Till slut var det jag som berättade för henne. Det var sista gången jag såg honom.

 

***

 

Vi äter frukost i tysthet innan vi sätter oss i bilen för att åka tillbaka till Stockholm. Inte heller under resan säger vi särskilt många ord till varandra. Det är som att vi har pratat sönder allt under gårdagen, ändå har vi knappt sagt någonting.
Du släpper av mig utanför lägenheten igen men precis när jag ska kliva ur bilen säger du: "Vänta, du ska få tillbaka en sak." Du plockar upp en hög med papper ur handväskan, jag ser direkt att det är manuskriptet.
"Förlåt" säger du. "Jag tog det när du var på toaletten, jag kunde inte låta bli."
"Har du läst det?"
Du nickar. "Imorse innan du vaknade."

 

Jag frågar dig inte vad du tyckte om det, jag tar bara emot pappersbunten och kliver ur bilen. Men när jag kommit upp till lägenheten och bläddrar igenom manuset ser jag att du har ritat någonting på sista sidan.
Teckningen föreställer två katter som ligger på en trappa och slickar varandra.

Based On A True Story.



Hi. My name is Samantha. Samantha Brown, though I'm not brown.
In fact I'm as white as the first snow like my daddy used to say. My daddys name is John by the way. Or was John, he's dead now.
One day he went out for a walk and didn't come back. After a couple of hours my mum went out looking for him and found him laying on the street just two blocks away. Some drunk driver had ran over him and escaped.
Well, I don't know if the driver was drunk but I guess he was. This was a Saturday night and everybody's drunk on Saturday nights. Especially where I grove up, in Jacksonville, Texas.

In Jacksonville they don't like people who talks too much. They call them chatterboxes, and no one wants to be a chatterbox. I guess that's even worse than beeing a jukebox and always have to sing silly songs that folks want to hear. But I am a chatterbox and that's nothing I can do about. I have also always been very honest with what I feel and stuff. And that's also something that irritates people. If you're going to be a chatterbox you should keep to subjects like the weather, shopping, sports, school... you know - things that doesn't really matter that much. You shouldn't talk about serious things like death, politics, the future, the meaning of life... Those things you should keep to yourself and never talk about. At least that's what people think in Jacksonville.

Mummy and I didn't mourn my dad very much though. None of us really liked him. He could be nice somtimes but he could also be very cruel. He could sit on my bed and telling the most fabolous stories about the one-eyed midget Gaodowin and the monster rabbit Mr. Toddy in a country far, far away. And then, after some hours when he thought I was sleeping, I could hear how he started to scream and beat up my mum down in the kitchen.
I've never slept well. Nowadays I'm taking pills but as I child I could lay in my bed for hours and just listening to my parents quarreling downstairs. I was afraid of the darkness too and the monster rabbits that I thought would appear when I turned off the lamp. Mummy told me that I shouldn't be afraid of what I couldn't se but of what I could see. I guess she was right.

When I was nineteen I moved to New York and took a job at McDonalds. That's where I met Frankie Lee. Frankie Lee came there almost every day and ordered a Double McCheese. At that time you could get that for only one and a half dollar. Now that's what I call a cheap burger! Frankie Lee didn't look too good. Later he told me that he was in a fire accident as a child and that's why his face was damaged. To be honest I was a bit afraid of him first. But then, after a while, I started to feel sorry for him 'cause he was always sitting by himself and he looked really depressed. So I moved over to him and asked him how he was doin'. And then he told me the story of his life and I ain't gonna repeat here but I tell you that I was the saddest story I've ever heard. He didn't seem to have any friends and no job either.
"You see, no one would employ a guy like me" he cried and I had to promise him to ask my boss and see if he could get him a job at McDonalds.

And you know what? He did. Frankie Lee got the job as Ronald McDonald, the clown. That was perfect for Frankie Lee 'cause he had always loved children and when he had his clown mask on no one could see his ugly face.
I started to like Frankie Lee more and more. When we finished work we used to take a milkshake together at a place called The Korova Milkbar. And when we were sitting there he told me funny stories with his funny voice and I told him about Jeremy who was a weird guy that I went to class with as a kid and who could do the chickenwalk and Frankie Lee smiled and he never called me chatterbox! Not even once. He only called me Honey-bunny which I liked much more than chatterbox.

But one day I found him just as depressed as before he got the job and when I asked him what the matter was he showed me this letter. I looked at it and saw that it was a kind of death threat from someone called Mr. Blue.
"Who's Mr. Blue?" I asked him.
"Mr. Blue is New York's king of cocaine."
"And why does he want to kill you?"
"He doesn't want to kill me; he wants to kill my brother, Donnie. Donnie has been on drugs since he was fifteen. He buys his cocaine from one of Mr. Blue's guys but for the last years he hasn't got enough money to pay. So he tells Mr. Blue's fella that he would pay the next time, and the next time, and so on... but he never does! And now Mr. Blue is tired of waiting, so he would kill Donnie if he doesn't get the money soon."
"Oh I see. I'm really sorry."
"Yeah, Donnie asked me if I could pay Mr. Blue but you know that I don't have much money either."
"Have you been to the police with this?"
"The police? Are you crazy?! If Mr. Blue finds out out that I'm talking with the police he would get Donnie killed instantly."
"Oh, I see. Well, how much is it then?"
"It's about sixteen thousand dollars."
"Oh, that's pretty much money, isn't it?"
"Well, yeah. It is."
"But you know what? I've saved some money. I guess that I have about twenty bucks on my account now. Maybe we could give them to Mr. Blue?"
"Oh... that's absolutely fantastic! But are you sure you wanna do that... I mean, you don't even know my brother."
"Don't be silly. Of course I would do anything that I can to save your brother."

And that's how I met Mr. Jerry. We were told to deliver the money behind the Washington statue in Central Park at Friday midnight. Frankie Lee said that he would go there alone but I insisted to follow him 'cause my mum always used to say that two are better than one.
When we came there we didn't see anyone, but then suddenly we saw a flashlight and then a tall guy with a bowler on his head came walking towards us. He told us that his name was Mr. Jerry and that he was here to get the money. So I gave him the money which we had put very carefully into a black bag with a label on that said Samsonite. But in the same second as I were handing over the money he looked me into my eyes and I started to shake 'cause he had this very intense look and his eyes were red, like snake eyes. And then he said to me:
"Mr. Blue wants to see you."
And then he took up a gun and said to Frankie Lee:
"Don't you move!" And Frankie Lee didn't move. He just stood still as he was paralyzed or something and then me and Mr. Jerry walked away to Mr. Jerry's car which was a black porche and all I could think of at that time was that my dad hated porches and that if someone called Mr. Jerry would tell him to step into one he would most certainly shout "Bagger off!" to Mr. Jerry.
But I didn?t shout "Bagger off!" No, I stepped into the backseat of the vehicle and Mr. Jerry drove me for what must have been at least one hour.
Then we walked into a big office building and took the elevator up to the tenth floor and there I meet Mr. Blue for the first time.

Mr. Blue wasn't how I had expected him to be at all. He was quite short and fat and had this very clear voice that made him sound almost like a baby. In a way he was a baby too. He was used to get everything he wanted and right now he wanted to fuck me. And so we fucked.

For three weeks I was fucking him. Everytime before we started he tied a plastic bag around his head so he became really dizzy and then he fucked me, first very slowly but then faster and faster. Sometimes he could bite my nipples when we fucked and that hurt a lot.
When we didn't fuck I was locked up in a room without any windows and just a small bed and a toilet. Two times every day I got some food, it was always the same and it didn't taste anything.
But then one day I heard how someone unlocked the door from the outside and I thought that it must be the guy with the food but when it opened I saw an one-eyed midget with a tall beard standing there. He went over to me, bowed and said:
"Mr. Gaodowin at your service."
"Oh... really? I thought you only existed in a country far, far away."
"No time to speak. Come with me, princess!"
"Wait a minute... I'm not a princess and why should I trust you? My dad used to say that you were evil."
"Don't be silly princess, come with me!"
And so he took my hand and we started to run along the hallway to the elevator. When we were inside the elevator Gaodowin asked me to lift him up so he could reach the buttons. I did so and he pressed on the button for the fourteenth floor.
"Please tell me Mr. Gaodowin, why are we going up?"
"Oh, don't ask so many questions - chatterbox!" he replied and glowered at me.
While we were talking the elevator was moving and when we had passed the thirteenth floor he pressed the stop button.
"Welcome to the thirteenth-and-a-half floor!" he said as the door opened.

And there we were. Again in a long hallway, the only difference was that in this hallway the ceiling was much closer to the floor so when I walked I had to bend forward. But Mr. Gaodowin could of course walk just as normal.
At the end of the hallway was a big open window. When we reached it I couldn't believe my eyes 'cause there, right outside the window, was a big spaceship just like the ones you can see in movies and such.
"Come on in!" said Mr. Gaodowin and so we went into the spaceship. I was even more surprised when I discovered that the spaceship was driven by the monster rabbit, Mr. Toddy.

For ten days we traveled with the spaceship and everytime I asked Mr. Gaodowin where we were going he just shouted: "Chatterbox!" And it wasn't any idea to ask Mr. Toddy any questions either 'cause he could only speak backwards.
But then, on the tenth day we landed on a big field. When we came out of the spaceship the frst thing I saw was a scarecrow who came walking towards us. Now, when you have seen an one-eyed midget, a spaceship and a rabbit that only talks backwards nothing could be more natural then a living scarecrow so I wasn't that surprised when he started to talk with me.
"Hello there! I'm Mr. Humperdinck! And I am the one who will escort you to Emmerdale."
"That's very nice of you, but where's Emmerdale? And why are we going there?"
"In Emmerdale the grass is green and the sky is blue. And you could have a glass of lemon juice for only one dollar. Now that's what I call cheap lemon juice!"
I had to admit that it was a very cheap price.

And so we went. For six years we walked, through deserts and jungles, through cities and forest, over mountains and seas. We met a lot of strange animals and people along the way, for example a unicorn, a bear who walked on two legs and had a red t-shirt, a powerful wizard, and a magic oak.

And so one warm day in the middle of June we finally reached Emmerdale. And there, sitting in the corner of an old pub, was Frankie Lee and he hadn't changed a bit! We got married in Emmerdale and a lot of people came to see the wedding. There were Frankie Lee's brother Donnie, the scarecrow, the midget and even Mr. Blue (who now wasn't evil any longer).

The day after the marriage we took a plane back to New York and when we landed at the airport the president himself were there to welcome us home and thank us for saving America. To celebrate we went to McDonalds with the president and bought ourselves three Double McCheese. And when I saw the price I had to laugh. 'Cause after all the years that had passed since we were there before the cheeseburger still didn't cost more then one and a half dollar.
Now isn't that amazing?

"Tid... du är dig inte lik
en knuten hand
i fickan..."

Jocke Berg


"Kan man aldrig få känna sig lugn och trygg?!"

Farbror Joakim




Hej Sandi, minns du mig? Din liderliga satyr som brukade sitta på din sängkant, stryka dig i håret och tjata om att få göra DET. Killen som du planerade att flytta till karibiska havet med., du skulle jobba som marinbiolog och jag skulle guida dumma turister, minns du det Sandi?
Det är längesen det där. Jag kom att tänka på det idag att det är precis trettio år sen vi sågs för sista gången på Hotell Ignatius. Det är märkligt vad tiden gör med oss - hur mycket som förändras och hur lite som förändras.
Jag blev galen efter den där natten, Sandi. Fullständigt bananas. Det var värst på nätterna. Fantomerna kommer alltid på nätterna och man hinner aldrig värja sig. Man försöker ducka för slagen, man försöker finta bort dom men det funkar inte. Dom är på en hela tiden, slår och hugger från alla håll och det är bara att kämpa på, rond efter rond.
Men jag blev bättre sen. Precis som du blev bättre efter att jag lämnade dig. Precis som det mesta blir bättre till slut. Men jag åldrades säkert tio år på en månad och jag har fortfarande kvar ett hål efter dig och efter pappa. Det känns som att stora delar av mitt liv har varit en jakt på saker som ska kunna fylla igen det där hålet. Det är väl därför som jag har kastat mig in i - och ut ur - så många förhållanden. I början sökte jag efter kvinnor som påminde om dig men till slut insåg jag att du inte gick att ersätta så som man ersätter en TV eller taklampa. Det gick lite lättare då.
Jag känner ibland en oro över hur flyktigt allting är. Det som vi tar för givet idag kan vara förändrat imorgon. Jag har aldrig varit mycket för förändringar, Sandi. Det skulle vara skönt om man hade lite mer stabilitet här i livet, lite fler fasta ideal, någonting att tro på. Men vi tillhör en icketroende generation, Sandi. Vi tillhör den första generationen som hade ett överflöd på fritid och prylar som vi inte vet vad vi ska göra med. Vi tillhör en generation som vägrar sluta lyssna på rockmusik fast vi har fyllt femtio.

Varför skriver jag till dig nu Sandi, efter alla de här åren? Vore det inte bättre att bara låta det som har varit vara istället för att pilla på det där varet och dra upp gamla sår? Förmodligen. Men jag är alldeles för full och sentimental när jag skriver det här för att kunna låta bli. Det är inte det att jag vill träffa dig igen. Det skulle bara leda till att vi blev ledsna och besvikna igen, och det vill vi väl inte? Jag vill inte se hur du har förändrats, jag vill att du fortfarande ska vara den där tjejen med de perfekta tänderna som satt på Dagmars Konditori och kastade lasso runt mig med rökringarna.

Nej, jag vill bara att du ska veta att jag fortfarande tänker på dig ibland. Och med tanke på alla omständigheter så mår jag ändå helt okey. Om du har hört några rykten om min död så är de betydligt överdrivna.

Yours Truly
Flipperkungen

Sjukdomsjournal 1475.
Patienten pratar oavbrutet. Han bedöms vara psykiskt labil och bör ligga kvar på avdelningen för vidare undersökningar.



Ni förstår doktorn, jag är en väldigt sjuk människa. Förlåt? Ni tycker inte att jag ser sjuk ut? Nej, det kan hända. Fysiskt sett är det väl inga större fel på mig. Sjukdomen sitter mer här inne. Det är en psykisk sjukdom även om den kan ta sig vissa fysiska uttryck ibland om ni förstår hur jag menar.
Ni förstår inte? Nåväl, låt mig då förklara.

Min sjukdom tar sig sitt uttryck på många olika sätt. Jag vet inte om de olika symptomen egentligen har någonting med varandra att göra. Det är möjligt att det är så. Det är också möjligt att det inte är så. Det är mycket som är möjligt doktorn.
Det är i alla fall så att ibland uppsöks jag av en väldig rädsla och nervositet. I synnerhet vid tillfällen då jag tvingas framträda offentligt framför ett stort antal personer. Det är något som jag tvingas till ibland trots att jag försöker undvika det. Vid dessa tillfällen kan jag börja svettas, darra och till och med få hjärtklappning. Är det inte märkligt doktorn? Jag intalar mig själv att det inte är något att vara rädd för men det är som att min kropp inte låter sig övertygas. Låter det löjligt? Ni får säga till om jag låter löjlig doktorn, då ska jag genast sluta.

Ett annat sjukdomssymptom är det hat som jag ibland känner för hela mänskligheten. Jag hatar alla och skulle helst vilja ta en kulspruta och skjuta ner varenda jävel. Visst låter det hemskt doktorn? Nåväl, jag är i alla fall inte så sjuk att jag gör det. Men det kanske är illa nog att jag tänker det. Tänk om det fanns ett piller som fick människor att bara tänka goda tankar, skulle inte det vara underbart? Då skulle vi ju slippa oroa oss för att kanske stå brevid en massmördare på bussen. Och då skulle jag slippa känna den rädsla för mig själv som jag ibland känner. Men det värsta är inte att jag hatar andra människor, det värsta är att jag hatar mig själv lika mycket. Kanske mer. Jag hatar mig själv. Sen älskar jag mig själv. Sen hatar jag mig igen. Men jag är aldrig likgiltig till mig själv som jag däremot kan vara till andra människor. För det mesta känner jag faktiskt bara en stor likgiltighet över allting. Men det är väl i alla fall bättre än hat doktorn? Att inte känna någonting måste väl vara bättre än att känna alldeles för mycket?

Trots att jag ibland hatar människor och trots att jag ibland bara känner en trött likgiltighet så slutar jag inte tro på den mänskliga förmågan och skaparkraften. Jag tror att människan är kapabel till att utföra fantastiska saker, mycket mer än hon själv tror är möjligt. Ni får gärna förklara för mig hur detta hänger ihop doktorn för jag förstår det då inte. Hur kan jag förakta människor och samtidigt beundra dem? Ni hör väl själv hur ologiskt det låter? Jag är som sagt en väldigt sjuk människa.

Jag har också ett väldigt märkligt förhållande till pengar. Rättare sagt, jag förstår inte värdet i dem. Detta måste väl ändå vara det slutgiltiga beviset för att jag är galen? Jag förstår inte riktigt varför man blir lycklig av att ha flera miljoner på sitt bankkonto. Kanske beror detta på att någon del av min hjärna har blivit skadad. Jag hoppas i såna fall att doktorn kan åtgärda det för jag vill verkligen förstå detta mysterium som jag har grubblat på i hela mitt liv.


Trots allt detta som jag nu har redogjort för er så kanske ni tycker att jag har varit klok som ändå har gått hit. Att jag inser att jag är sjuk måste ju betyda att jag fortfarande har någon sans kvar i kroppen. Men det värsta är egentligen inte något av det jag har berättat för er. Det allra värsta är att jag tror, hur underligt det kanske än låter, att det är denna besynnerliga sjukdom som håller mig vid liv.

När jag blundar ser jag det där jävla rummet igen.

18 år, september, mitt första studentrum.
Damm, tidningar och smutsiga kläder på golvet, nerdragna persienner. På ett skrivbord stod en gammal grå dator och spydde ur sig blått äckligt ljus. På väggen hängde en nylonsträngad akustisk gitarr och på sängen låg vi.
Jag läste högt för dig ur Bruno K. Öijers "Sång för anarkismen" utan att fatta vad den handlade om, men jag hade läst i nån tidning att "Bruno K. Öijer är vår tids störste moderne poet". Så därför läste vi Öijer. Vi läste annat också;
Majakovskij & Tristan Tzaras dadaistiska manifest.
Camus, Sartre & Proust.
Karin Boye & Tomas Tranströmer.
Vi fattade inte så mycket av dom heller, men det var ett sätt för oss att lära känna orden, att mystifiera en värld som syntes oss hopplöst enkel och banal.

Vi gjorde allting i den där sängen. Läste diktsamlingar och romaner. Såg på tv och knullade. Pratade och lyssnade på musik. Hela sängen var full av smulor från alla mackor och kakor som vi hade ätit i den och askkoppen på sängbordet var full av fimpar efter alla cigaretter jag hade rökt bara för att få känna mig som Humphrey Bogart eller James Dean.
Vi pratade om att flytta till Paris och bli gatumusiker men orkade sällan ta oss de fehundrarna metrarna till videobutiken för att hyra en film.





*





När jag blundar ser jag den där jävla tunneln igen.

Den där tunneln som man var tvungen att gå igenom varenda jävla dag för att komma till och från skolan. Väggarna som var fulla av klotter.
Jonas hjärta Emelie.
Robin hjärta Jenny.
Håkan hjärta Sara.
Peace, love & hallonsaft.
Död åt alla blattar!
Bevara Sverige svenskt och tusen hakkors.

Du sa att nån borde göra nåt, kanske spraya över hakkorsen och rita dit blommor istället. Men jag tyckte på något konstigt bakvänt sätt att det var fint. Så mycket kärlek och hat på en enda vägg. Jag gick dit en gång med en sprayburk och skrev Hitler in my heart.
Jag vet inte varför jag gjorde det, det kändes bara rätt just då. När jag berättade det för dej sa du att jag var sjuk. Sjuk och dum i huvudet. Du visste inte hur rätt du hade.





*





När jag blundar ser jag den där jävla cykeln igen.

Den där cykeln som du hade fått för hundrafemtio spänn i en begagnataffär. Den där cykeln som var full av rost och vars bromsar knappt fungerade.
Den där cykeln som blev stulen tre gånger men som du alltid på något märkligt sätt lyckades få tillbaka. Den var en högst konkret metafor för vårt förhållande.
Jag ser mig själv på pakethållaren och du på sadeln. Vi är på väg nerför en backe på en grusväg ute i skogen. Vinden fladdrar i våra hår och jag håller ett hårt tag runt din midja. När vi är mitt i backen får vi plötsligt syn på en gubbe som är på väg uppåt, ledandes sin cykel. Du försöker gira undan men det hela slutar med att vi hamnar i diktet. Sen ligger vi där skrattandes i en hög av armar & ben, kedjor & pedaler, ett vingligt styre, trassligt hår och trasiga reflexer.





*





När jag blundar ser jag den där jävla partilokalen igen.

Revolutionär kommunistisk ungdom. Sju stycken barn som ville göra någonting men oklart vad. "Vi måste samla styrkorna" sa Patrik som var tjugofem och därmed den självklare ledaren.
"Vi måste ut på gatorna och informera och demonstrera."
"Vad ska vi demonstrera mot?"
"Allt. Att man säljer ut företag till andra länder. Att man sänker skatten för höginkomsttagare. Att man låter marknadskrafterna styra våra liv. Är det inte förjävligt?"
vi nickade samstämmigt, sen gick vi hem och åt chips och kollade på "Sex & the City".

Jag föreslog en gång att vi skulle skriva dadaistiska pamfletter på papper som vi sedan vek ihop till pappersfygplan och kastade ut över torget från en balkong på fjärde våningen.
Patrik kallade mig hopplöst naiv. "Du får inte låta konsten bli ett mål i sig, den är bara ett medel i kampen, fattar du?"
Jag nickade som att jag förstod vad han pratade om när jag i själva verket inte hade en suck.





*





När jag blundar ser jag Eriks jävla kök och ett krossat glas på golvet.

Någon har krossat ett glas. Ingen vet vem någon är så alla får skulden. Glaset ifråga är inte vilket glas som helst, förklarar Erik med en förorättad min (som om det krossade glaset vore en personlig förolämpning), utan ett särskilt fint glas som han har fått av sin mormor. Sen förklarar han att festen är slut och att alla måste gå hem.
Vi tar på oss våra jackor & vantar & yllehalsdukar & mössor. Sen går vi ut. Du och jag går ner till kanalen där isen just har lagt sig. Jag tar ett försiktigt steg ut och känner hur det knakar till.
"Jag räknar till tre sen springer vi, okej?" säger jag.
"Okej" säger du.

Vi tar lång sats och sen börjar vi springa.
När jag är nästan mitt på brister isen och jag sjunker ner i det iskalla vattnet. Jag vrider mej om och ser att du står kvar på kanten. Som tur är så är det inte långt dit. Jag lyckas ta mig upp på isen igen och ta mej tillbaka.

När vi kommer hem till mitt studentrum och jag har fått av mig dom våta kläderna kryper vi ner under täcket. Du värmer mig och jag fortsätter andas.





*





När jag blundar ser jag den där jävla telefonen.

Det är en sån gammal grå med nummerskiva. Den är min mammas. Jag bor hemma hos henne nu under sommarlovet. Det har gått nästan två månader sen vi sågs sist men nu står jag här med luren tryckt mot örat och lyssnar till din röst och ord som jag inte förstår.
"Vadå inte funka?"
"Jo men alltså... jag har så svårt att förstå mig på dig... det känns som att du inte bryr dej om nånting egentligen..."
"Det är väl klart att jag gör."
"Ja men det känns inte så."

Jag fokuserar på telefonen, nummerskivan, hålen för fingrarna, siffrorna.
Nio.
"Det är inte det att jag inte tycker om dig..."
Åtta.
"...för det gör jag..."
Sju.
"...det är bara det att jag behöver vara själv ett tag och se om det är det här som jag verkligen vill..."
Sex.
"...Jag har börjat fråga mej själv varför jag inte saknar dej när du inte är här..."
Fem.
"...och det är för att..."
Fyra.
"Fan, jag gillar dej ju, det är ju inte det egentligen men..."
Tre.
"Äh."
Två.
"Det var väl det jag ville säga."
Ett.
"Hejdåra."

Linjeton.





*





När jag blundar ser jag ditt jävla ansikte. Det är hemskt vackert och hemskt plågsamt.

Du sa att man måste hålla ögonen öppna för det kommer alltid nya chanser. Men jag väljer att blunda istället. Det är jobbigt, men samtidigt lättast så.

Jag växte upp i en liten stad, några mil norr om Nantes i Bretagne. Vi bodde på fjärde våningen i ett fallfärdigt hyreshus. Från fönstret i mitt rum kunde man se kyrktornet, torget där Monsieur Grenoille stod och sålde sina grönsaker och frukter, gränden där min bror och hans vänner brukade spela kula på kullerstenarna och mängder av taknockar där man vissa tidiga morgnar kunde få se en sotare uppenbara sig.
Min mor brukade säga att jag hade en lysande utsikt.


Monsieur Grenoille, "grodan", fick sitt smeknamn för att han helt enkelt såg ut som en groda i ansiktet med sina stora vattniga ögon och bleka plufsiga kinder. Han var korpulent och tunnhårig, förmodligen strax över femtio. Trots att han var så stor och gammal var han förvånansvärt snabb när han fick se att vi försökte stjäla plommon och meloner från honom. Våra ben var betydligt kortare än hans men vi hade två fördelar. Dels var vi uthålligare och dels hade vi fullt av gömställen som vi visste att han aldrig skulle hitta.
Innan jag började i skolan brukade jag stå i mitt rum och se honom jaga min bror och hans vänner genom gränderna. Några år senare, när jag ansågs tillräckligt gammal för att få vara med, sprang även jag allt vad jag kunde med en stor melon i famnen.
Jag tror jag var åtta, kanske nio, när jag blev jag upptagen i deras gäng. Det skedde på en slätt, två kilometer utanför byn. Intagningsproven var tre; jag skulle först svälja fem buljongtärningar hela, sen skulle jag klä av mig naken och rulla mig femton varv i lera, slutligen skulle jag ligga helt still och låta myror krypa över mitt ansikte i två minuter. När allt detta var klart fick jag ett diplom som det stod mitt namn på.


På natten drömde jag mardrömmar. Jag drömde att jag låg fastsurrad på marken och att myrorna kröp in i mig genom munnen, näsborrarna och ögonhålorna. Sen kände jag hur de liksom fastnade i halsen på mig och jag trodde för ett ögonblick att jag skulle kvävas. Räddningen kom när Monsieur Grenoille, i form av en stor padda, plötsligt hoppade upp och satte sig på min haka. Han hoppade tre gånger och för varje hopp öppnade sig min mun mer och mer. När munnen var vidöppen sträckte han ut sin långa tunga och sög upp myrorna ur strupen på mig, en efter en.
När jag vaknade hade jag snurrat in mig i täcket och kände mig väldigt illamående. Jag låg i sängen i åtta dagar utan att gå upp.


På våningen ovanför oss bodde Madame Castafiore som var operasångerska från Paris men som när hennes man dog i lungcancer bestämt sig för att sluta sin karriär och leva resten av sitt liv i stillhet på landsbygden. Madame Castafiore hade ett hemligt förhållande med prästen, fader Binet, som bodde i lägenheten mittemot. Eller så värst hemligt var det kanske inte eftersom alla i hela huset visste om det, förutom fru Binet otroligt nog.
Varje lördagmorgon, innan fru Binet hade vaknat, gick han över till Madame Castafiore. Min bror och jag brukade sitta i trappen en våning över och se på när fader Binet knackade på dörren och steg in. Sen sprang vi nerför trappan och slogs om att få kika genom nyckelhålet eftersom vi visste vad som skulle hända.
När Madame Castafiore fick orgasm skrek hon så högt att alla fönsterrutor i lägenheten gick sönder. Jag hade ett anteckningsblock där jag skrev upp hur många gånger hon bytte fönsterglas men när jag kom till över tjugo slutade jag.


Jag glömmer aldrig den dagen då en man med långt hår, stort skägg och trasiga kläder stod med sin cykel på gatan utanför vårt hus och flåsade. Jag var på väg för att köpa bröd och ost då han ropade till mig och frågade om det fanns något bra café i närheten. Jag sa att det fanns ett trevligt café några kvarter bort och eftersom jag ändå var på väg åt det hållet kunde jag visa vägen. På vägen dit berättade han att han kom från Bordeaux men var på väg till Paris för att starta revolution. "Det är över hundrafemtio år sen sist, det är hög tid att det sker en ny nu!" sa han. Han berättade att han hade haft en dröm där Jeanne d'Arc hade uppenbarat sig och sagt till honom att tiden var inne. Riktigt hur det skulle gå till visste han inte ännu men han litade på att han skulle hitta likasinnade i Paris som skulle hjälpa honom.
När vi skildes åt gav han mig en tidning. Jag sa att jag inte kunde läsa ännu men han svarade att jag kunde titta på bilderna i alla fall, kanske skulle jag lära mig något.


Min mor och jag brukade gå i kyrkan på söndagar. När fader Binet höll sin predikan kunde jag inte låta bli att tänka på hur det såg ut när han hade sex med Madame Castafiore. Min mor såg alltid argt på mig när jag började fnittra.
En gång tog organisten livet av sig mitt under en predikan. Han ställde sig upp och kastade sig med huvudet före mot marmorgolvet mellan bänkraderna under. Alla reste sig upp och såg honom. En man som var doktor gick fram till honom och konstaterade att det inte fanns något att göra, han var redan död. Mamma tog mig i handen och sen gick vi därifrån.
Prästen sa efteråt att han trodde att det var straffet för att organisten hade levt ett syndfullt liv, det sades att han både var spelberoende och notoriskt otrogen. Alla visste ju att även prästen själv var otrogen och undrade om han skulle gå samma öde till mötes, men ingen sa något.


Min första kyss upplevde jag en lördagmorgon i augusti. Jag satt som så ofta annars på taket till vårt hus och studerade molnen på himlen. I min anteckningsbok skrev jag upp vad molnen såg ut som varje dag. Den 4:e juli har jag skrivit: Drake. Den 9:e september: Gammal gumma.
Men just den här dagen har jag inte skrivit någonting. Anledningen var att jag bara hade hunnit sitta där en liten stund när jag fick syn på en tjej som satt på taket till hyreshuset mittemot. Jag vet inte vad hon gjorde där, kanske studerade också hon molnen. Fast hon hade ingen anteckningsbok. Vi satt en stund och såg på varandra, sen ropade hon till mig att jag skulle komma över till henne. Jag klättrade nerför brandstegen på utsidan av huset och sen uppför stegen till hennes hus. Sen satt vi brevid varandra och såg ut över byn. Hon sa åt mig att jag skulle hålla upp mina handflator för att hon ville spå mig. Jag gjorde som hon sa. Hon sa att hon kunde se att jag skulle bli något stort. Kanske författare, kanske uppfinnare. Sen kysstes vi.

Min mor hade sett från köksfönstret vad vi gjorde, hon blev mycket upprörd och gav mig utegångsförbud i fem dagar. Det gjorde inte så mycket. Jag hade en lysande utsikt.

Av: Jonas Larsson 4B


Det var en gång i skolan. Och då var det jag och Markus och Per som skulle spela fotboll och då kom Svullo och sa att han ville va med mig och Markus och Per och spela fotboll. Men då sa Markus att det fick han inte. Svullo heter Johan egentligen men det får man inte säga för då kan man få stryk av Kax-Kenny. Svullo är tjockast i hela världen. Om han bara åt lite mindre skulle han inte va lika tjock men det är han för dum för att fatta.
Min mamma äter nästan ingenting fast hon inte är ett dugg tjock. Det tycker jag är konstigt.
Nu hinner jag inte skriva mer idag för nu slutar vi men jag ska fortsätta nästa gång.

"Ja hallå, det är Agneta Liljedahl."

"Hej, är det du som är lärare för årskurs 4?"

"Ja, vem pratar jag med?"

"Jag heter Katarina Svensson och jag är mamma till Johan Svensson som går i 4B."

"Jaha, så trevligt..."

"Är du medveten om att min son blir mobbad i skolan? Varje dag när han kommer hem börjar han gråta och säger att dom har retat honom och slagit honom och..."

"Vänta lite nu... Vilka säger han att det är som har retat honom?"

"Det spelar väl för fan ingen roll vilka det är! Fattar du inte att min son blir mobbad och ni gör ingenting!"

"Jo men snälla det förstår säkert du också att om vi ska kunna lösa det här problemet måste vi först och främst veta vilka som är inblandade."

"Ja, det var någon som dom kallade för Kax-Kenny eller något sånt där."

"Kax-Kenny? Menar du Kenny Söderlund?"

"Ja, jag vet inte vad han heter."

"Ja vi ska undersöka det här. Du får ursäkta men jag har inte tid att prata nu jag har ett möte som börjar om tio minuter. Men vi kan väl säga så här att du hör av dig igen om en vecka, då har säkert allting löst sig."

"Ja det får jag verkligen hoppas annars kommer jag personligen se till att mitt barn tas ut ur skolan."

"Ja så långt ska vi nog inte behöva gå. Det löser sig nog det här ska du se, dom är ju bara barn. Hej då!"

En annan gång i skolan så började Svullo och Kax-Kenny bråka. Kax-Kenny hade slängt Svullos mössa i bäcken och då blev Svullo vild. När Svullo blir vild blir han tomatröd i ansiktet och skriker. Alla i skolan tyckte det var jättekul när Kax-Kenny och Svullo börja slåss. Då har vi två stycken lag, ena laget hejar på Svullo och det andra laget hejar på Kax-Kenny. Men alla vet att Kax-Kenny vinner bara för att han är mycket starkare än Svullo. Kax-Kenny blir också röd i ansiktet när dom slåss. En gång kom fröken och fick säga åt dom att sluta. Sen fick dom sitta kvar i klassrummet på nästa rast. En annan gång skulle Svullo hämnas på Kax-Kenny och kallade honom jävla cp-unge. Det får man inte säga säger fröken, det är synd om dom som är cp. Kax-Kenny är inte cp men hans pappa är alkoholist. Det får man inte heller säga för då kan han också bli vild. Han säger att hans pappa inte alls är alkoholist men alla vet att han ljuger då. Min pappa är inte alkoholist för han är chef. Det går inte att vara både alkoholist och chef. När Kax-Kenny blir stor kommer han också bli alkoholist för det blir man om man har en pappa som är alkoholist. Men då i alla fall när Svullo kallade Kax-Kenny för cp-unge så började dom slåss men då fick Svullo superkrafter och gjorde en superuppercut på Kax-Kenny så han blödde näsblod. Då tyckte alla att Svullo var bäst som slog ner Kax-Kenny och så blev han hjälte men det var bara den dagen.

"Ja, Agneta Liljedahl."

"Hej, det är Katarina Svensson det här. Har ni gjort någonting?"

"Förlåt, men vem var det sa du?"

"Ja, Johan Svenssons mamma."

"Ja, just det. Nu kommer jag ihåg. Du får ursäkta men vi har ju så många elever på skolan."

"Ja, Johan kommer fortfarande hem och gråter. Ni har väl gjort någonting åt det?"

"Du måste förstå att det är inte så lätt att göra någonting alla gånger. Vi har försökt ha rastvakter men det är inte alla som vill ställa upp. Många lärare har så många lektioner och då vill dom bara ta igen sig på rasterna."

"Det är ju för fan er jävla plikt att se till att eleverna mår bra i skolan!"

"Jo, det är helt sant, men..."

"Kan ni inte bara sätta den där jävla Psyk-Kenny i en särklass?"

"Alltså, för det första heter han faktiskt Kenny Söderlund och för det andra så har ju inte han det lätt heller. Du förstår han bor ju hemma hos sin pappa som är alkoholist och..."

"Jag skiter väl i hans jävla pappa! Innan nästa vecka ska ni ha gjort någonting åt det här!"

När vi spelar fotboll så får alltid Svullo stå i mål. Kax-Kenny säger att det är för att han är så tjock så han täcker halva målet. Vi brukar skjuta straffar på Svullo. Den som skjuter hårdast är bäst. Kax-Kenny kan inte skjuta hårda straffar men om han kunde skulle han säkert skjuta jättehårt. Markus är alltid den som skjuter hårdast. Markus är bäst på fotboll, han tränar varje dag. När Markus blir stor kommer han spela i svenska landslaget om han inte blir alkoholist som Kenny, det kan han också bli för han säger att han dricker öl varje helg men det säger han säkert bara för att verka tuff. Markus slåss aldrig. Fast han är också jättestark. En gång var det vinter och då hade alla hängt sina kläder i torkskåpet i skolan för alla kläder var jätteblöta och då hade Markus tagit ner Svullos kläder och slängt in dom på toan. Sen sa han att det var Kax-Kenny som hade slängt in Svullos kläder på toan. Men det var bara för att Markus tycker det är kul när Kax-Kenny och Svullo slåss.

"Hallå, det är Katarina."

"Ja hej, det är Agneta Liljedahl, Johans lärare."

"Hej."

"Jo, jag har kontaktat rektorn och vi har tänkt lite på det här och vi har kommit fram till att det bästa skulle nog vara om vi kunde träffas allihopa både du och din man och Kennys föräldrar också Johan och Kenny förstås."

"Och du tror att den alkispappan kommer komma? Lycka till säger jag bara."

"Det är väl värt ett försök i alla fall."

"Ja ja, när hade du tänkt dig?"

"Vad sägs om tisdag klockan fem? Som du vet har vi ju ingen kurator på den här skolan men kuratorn på Forsskolan har lovat att komma hit enbart för det här."

"Ja då ses vi väl då."

Ibland när vi har haft gympa blir det slagsmål i omklädningsrummet. Det är för att Svullo inte vill duscha. Alla tror att det är för att Svullo har en liten snopp. Markus och Tom brukar försöka dra av byxorna på Svullo. Då börjar Svullo gråta. Ibland piskar dom honom med handduken också. Ibland är inte Johan med på gympan. Då blir våran fröken arg på honom, hon säger att Johan skulle må bra av motion. Markus slåss bara i omklädningsrummet när det inte är någon lärare med. Jag har sagt det till mamma och hon säger att Markus är en ögontjänare. Kax-Kenny slåss också i omklädningsrummet men han slåss ju annars också.

En gång slogs Markus och Kax-Kenny. Kax-Kenny hoppade på Markus. Han blir så ibland när han blir vild. Då kan han hoppa på vem som helst. Markus blev ninja och slog ner Kax-Kenny. Men då plötsligt blev Kax-Kenny hulken. Han slet av sig tröjan och skrek. Alla tyckte det var jättekul. Kax-Kenny slog sönder en tand på Markus så han fick åka i ambulansen. Sen sa fröken till Kax-Kenny att han var tvungen att gå hem till Markus och säga förlåt. Efter det är Markus frökens gullebarn. Fröken säger att Markus kommer bli konstnär han blir stor för han är bra på att rita. Men det tror inte jag för att om man är konstnär måste man kunna rita allting och Markus kan bara rita krig och sånt. Ibland när Markus ritar krig låter han jättemycket med munnen, det tycker Svullo är kul och börjar skratta åt Markus. Då blir Markus jättearg och har sönder Svullos teckningar fast bara när fröken inte är där. Sen säger han att det var Kax-Kenny som gjorde det.

"Jonas, kan jag få prata lite med dig."

"Mmmm."

"Du skriver ju jättemycket när vi har svenska men jag får aldrig läsa vad det är du skriver. Varför får jag inte det?"

"För att det är hemligt."

"Vad är det som är så hemligt då?"

"Det kan jag ju inte säga fattar du väl då är det ju inte hemligt längre."

"Får jag gissa vad du skriver för något?"

"Mmmm."

"Handlar det om Johan och Kenny?"

"Mmm...hur visste du det?"

"Jag råkade se lite som du skrev, varför vill du inte att jag ska läsa det?"

"Det sa jag ju, för att det är hemligt."

"Men jag tror att du vet en del saker som inte jag vet och därför skulle jag gärna vilja läsa det som du skriver."

"Det är inte Kax-Kenny som är elak, det är Markus."

"Markus? Men Markus har väl aldrig gjort något dumt?"

"Jo, han slår Svul... jag menar Johan när vi har haft gympa."

"Är det sant?"

"Ja, men du får inte säga det här till någon för då kommer Markus att slå mig också."

"Jonas, lovar du att det här är sant. Du hittar inte bara på nu."

"Nej säger jag."

"Jaha... Jonas, tror du att du kan ta med dig din mamma och komma hit på tisdag klockan fem?"

"Kan jag väl."

"Bra. Då får du gå ut och leka med dom andra."

Fröken: "Hej allihopa, det var verkligen jättekul att så många kunde komma. Ni känner ju inte varandra så jag tänkte börja med att presentera allihop. Bredvid mig här sitter Jonas och hans mamma Karin. Och där har vi Kenny och hans pappa Sven-Åke.

Sven-Åke: "Hej, hej!"

Kenny: "Käften, pappa!"

Fröken: "Där har vi Markus och mamma Gunilla och slutligen Johan och hans mamma Katarina. Ja, som ni säkert känner till allihopa så har vi ju haft lite... konflikter här på skolan på sista tiden."

Katarina: "Varför säger du inte som det är istället?"

Fröken: "Förlåt?"

Katarina: "Varför säger du inte att min son upprepade gånger har blivit utsatt för mobbning från dom andra eleverna? Varför säger du inte det?"

Gunilla: "Vad säger du? Försöker du påstå att min son är en mobbare? Är det det du sitter och säger? Va?

Fröken: "Lugn, lugn. Nu ska vi ta det här från början. Jag tror att Jonas har en del att berätta, eller hur Jonas?"

Jonas: "Nej, det har jag inte."

Fröken: "Men Jonas, ska du inte säga det som du sa till mig igår?"

Jonas: "Nej, för det är hemligt."

Karin: "Jonas, gör nu som fröken säger."

Jonas: "Nej, det tänker jag inte. NEJ! NEJ! NEJ!"

Jonas springer ut ur klassrummet.

Karin: "Ja, han kan bli så där ibland. Det är absolut inget fel på honom men han har sina små egenheter. Du vet, ungar. Jag ska gå och se vart han tog vägen."

Sven-Åke: "Skulle vi inte få kaffe och bullar? Jag börjar bli hungrig."

Fröken: "Det blir nog tid för det också... Var var vi nånstans?"

Katarina: "Den där kärringen vägrar inse att hennes son regelbundet torterar stackars Johan!"

Gunilla: "Torterar? Menar du att Markus torterar Johan? Vi kanske ska ta och slå upp i en uppslagsbok vad torterar innebär, du kanske inte riktigt har förstått det?"

Katarina: "Och den där jäkla Kenny är inte ett dugg bättre han!"

Sven-Åke: "Min pojk gör inga dumheter. Han är en fin grabb."

Katarina: "En fin grabb! Ja, det är ju väldigt fint att slå sina kompisar. Jättefint, verkligen."

Markus (till Kenny): "Dom kommer hålla på hur länge som helst."

Kenny: "Ja, jag vet."

Markus: "Ska vi gå ut och spela fotboll så länge?"

Kenny: "Kan vi väl."

Markus: "Ta med Svullo också, han får stå i mål."

"Hello and welcome back to America's Top 40 with me, Casey Kasem. I will soon guide you through the top 20-list but first, just to get you into the right mood and celebrate that it was exactly five years today since this very song was first released, I'll give you Detroit's own Stevie Wonder with his classic love song 'Yester-me, Yester-you, Yesterday'."



Det är en högst ordinär fredagseftermiddag i Detroit den 7:e april 1974 när radio-DJ:n Casey Kasem för nålen mot skivan och låter Stevie Wonders röst strömma ut genom miljoner radioapparater över hela USA. Men för två av dessa personer har just den här låten en särskild betydelse, och för dessa två personer är det inte alls någon ordinär morgon, långt ifrån.

Johnny Buscemi befinner sig som vanligt på sitt jobb på fastighetskontoret Spencer & Son i utkanten av Detroit när han hör låten gå på i radion som surrar i bakgrunden. Från att ha suttit nedsjunken i kontorsstolen och stirrat ut genom fönstret (från vilket han kan se nästan hela Detroit breda ut sig) rycker han till när han får höra låten och slungas fem år tillbaka i tiden.

Detsamma sker för Jeffrey Auster, några kvarter längre bort där han ligger i sin säng och drömmer om att vara ute på en båt och fiska tillsammans med sin far. Men när han hör de första ackorden av Stevie Wonder-låten suddas båten, pappan och havet genast ut och ersätts av ett ansikte. Ett ljust ansikte med en spetsig näsa och smala ögon med stora pupiller som nästan alltid tycktes se lite förvånade ut. I fantasin låter han blicken vandra, från ögonen och näsan ner till läpparna som formar sig till ett leende. Han gör en sväng runt hakan och fortsätter längsmed den långa halsen tills han fastnar med blicken vid tecknen på silverhalsbandet som hänger runt halsen.
Hon hade alltid halsbandet på sig. När de först möttes hade han ingen aning om vad de betydde men på deras tredje träff frågade han och fick veta att det helt enkelt var de kinesiska tecknen för hennes namn, Ann-Lee. Samma kväll spelades Stevie Wonder-låten på restaurangen där de befann sig samtidigt som deras läppar rörde varandra för första gången.
Ann-Lee kom att bli hans första och hittills enda flickvän.

Märkligt nog är det just sin första flickvän som Johnny Buscemi också ser framför sig när han hör låten. Men här kommer en viktig skillnad; Buscemis flickvän ler inte.

***

De hade varit på väg hem från en fest. Klockan hade väl varit runt två på natten men ändå var det inte helt mörkt ute eftersom det var både fullmåne och stjärnklart. Kanske var det därför som de bestämde sig för att gena genom en stor park för att ta sig hem lite fortare. De hade varit ganska berusade båda två och gått och skrattat åt någonting men vad det var kunde han inte längre komma ihåg.
Efter en stund kom de fram till en lekpark som såg ut ungefär som lekparker brukar göra med en gungställning, en klätterborg och en rutchkana.
"Åh, kan vi inte åka rutschkana? Det har jag inte åkt på säkert femton år!" hade Johnnys flickvän, Diane, utbrustit när hon fick syn på lekparken. Johnny hade skrattat åt henne och sagt att han måste pissa någonstans men hon kunde väl åka under tiden.
Han hade gått iväg en bit och ställt sig vid ett stort träd för att pissa. När han var klar ville han inte gå direkt tillbaka utan promenerade istället runt i parken en stund.

Plötsligt hörde han ett skrik från det håll som han just hade kommit från. Han stannade upp och lyssnade en stund men kunde inte höra något mer. Ändå blev han lite nervös och bestämde sig för att gå tillbaka till lekparken igen. Problemet var bara att han inte riktigt kunde komma ihåg varifrån han kom. Att han var full och att det var mörkt gjorde inte direkt saken lättare.
Till slut kom han i alla fall tillbaka till ett ställe som han kände igen och efter en stund kunde han också se lekparken lite längre fram. Han drog en suck av lättnad och började gå med raska steg.

Men när han kom fram tvärstannade han. I sanden framför rutschkanan låg inte bara en utan två personer. Han smög försiktigt närmare och kunde snart se att båda personerna var nakna och att den ena av dem var Diane. Han såg hur hon vred och vände på sig och försökte fly ur det grepp som den nakne mannen hade kopplat på henne.

Fem år senare undrar Johnny fortfarande varför han inte vände om och sprang till polisen i samma ögonblick som han fick syn på våldtäkten. Vad tänkte han på egentligen? Tänkte han överhuvudtaget?
Förmodligen gjorde han inte det för i samma ögonblick som han såg att en av personerna var hans flickvän började han springa och kastade sig över den nakne mannen.

Johnny har aldrig varit särskilt stark, han har aldrig gått på gym och aldrig idrottat särskilt mycket eftersom han helt enkelt inte har varit intresserad. Men i det ögonblicket när han ligger i sanden och brottas med en okänd naken man ångrar han att han inte är mer vältränad. Det dröjer inte många sekunder innan den nakne mannen har fått över honom på rygg och gett honom ett hårt slag i ansiktet. I nästa sekund ser han hur mannen håller en kniv framför ansiktet på honom, var den kom ifrån vet han inte.
"Nu håller du dig stilla, annars kanske jag blir tvungen att skära halsen av dig och det vill du väl inte?" säger den nakne mannen med en röst som är förvånansvärt lugn. Han ser hur mannen ställer sig upp och går fram till en väska som ligger slängd på marken brevid en hög med kläder. Han ser att mannen öppnar väskan och tar ut en rulle med eltejp, ett par handklovar samt ett långt rep. Och först nu ser han att Diane, som legat still under slagsmålet, har en tejpbit framför munnen och att hennes ena arm sitter fast vid rutschkanan med handklovar.
Mannen böjer sig över honom och sätter en tejpbit för munnen. Sen rullar han över honom på rygg, kopplar ett hårt grepp om Johnnys händer och sätter på handklovarna.
Fortfarande omtumlad efter käftsmällen blir han släpad till ett träd en bit bort där mannen binder fast honom med repet.

Det som sedan skedde kunde Johnny inte se, men han hörde. Han hörde Dianes kvävda skrik bakom tejpen, han hörde mannens stön och hans snabba andhämtning. Men utöver dessa ljud hörde han också något annat. Han vet inte varifrån ljudet kom, kanske från en lägenhet någonstans i närheten med ett öppet fönster, kanske från en bilstereo - kanske hörde han det inte ens, kanske var det bara inbillning. Men varje gång han tänker tillbaka på den där natten kommer han i alla fall höra samma låt spelas om och om igen i huvudet.

Han vet inte hur länge det hela pågick, han vet bara att det kändes som en evighet. Men till slut kunde han höra att mannen drog på sig kläderna och därefter steg som snabbt försvann iväg i natten.
När solen till slut började gå upp, tre timmar senare, kunde han se Dianes kropp ligga livlös vid foten av rutschkanan. Halsen var avskuren.

Ytterligare en timme senare kom en morgonjoggare förbi och fick se honom vid trädet. Joggaren kom fram till honom, lossade på repet och drog bort tejpbiten. Sen ringde han på polis och ambulans.

***

Varför fick han leva och Diane dö? Johnny har inget bra svar på den frågan trots att han har grubblat i fem år. Kanske var mördaren medveten om att det skulle vara ett värre straff för Johnny att leva än att dö, kanske blev han stressad och ville inte ha fler mord än nödvändigt på sitt samvete.
Oavsett vilket begick han ändå ett misstag för Johnny såg hans ansikte och han har fortfarande inte glömt det. I fem år har han hållit sig vid liv genom att tänka på den dagen då han kommer få syn på mördaren på gatan, springa fram till honom och sticka en kniv i honom. Därför har han alltid en kniv med sig i fickan var han än går.

***

Är det en slump att radion spelar "Yester-me, Yester-you, Yesterday" just den här dagen? Jeffrey vill gärna tro att det är ödet som har knackat på i radiohuset och satt på skivan. Han vill gärna tro att det är ödet som på det här sättet vill berätta för honom att allt kommer gå bra.
Om två timmar ska han ha en date, hans första date sedan det tog slut med Ann-Lee. Deras förhållande varade inte i mer än två månader men han minns dem som de två lyckligaste månaderna i sitt liv. Han brukade åka hem till henne tidigt på lördagmorgnarna och väcka henne genom att lägga sin kalla hand på hennes mage. Sen brukade de äta nybakat bröd till frukost innan de gav sig ut på en lång promenad. På kvällarna brukade de gå på bio. Jeffrey tyckte om att ta med henne till en biograf där de visade gamla filmer. För det mesta var det filmer som han redan hade sett men som Ann-Lee inte hade sett. Hon brukade fråga honom om han aldrig blev trött på att se filmer som han redan hade sett. Han svarade alltid att han inte kunde tänka sig något bättre än att se dem igen tillsammans med henne bara för att få höra på vilka ställen hon skrattade och se vad hon tyckte om dem efteråt.
När han två timmar senare lämnar lägenheten hoppas han verkligen att det återigen ska bli så där underbart som det var under de där två månaderna.

***

Den första tiden efter att Diane dog brukade Johnny stirra på alla personer han mötte, övertygad om att han snart skulle få syn på mördaren. Men allteftersom tiden gick började han mer och mer ge upp hoppet. Inte heller polisen hade haft någon framgång i sitt letande trots att Johnny hade gett dem ett tydligt signalement. Förmodligen hade mördaren flytt till någon annan stad, han kanske inte ens var kvar i USA.
I alla fall stirrar inte Johnny längre utan går oftast med blicken ner i backen. Så också denna dag när han lämnar kontoret och går hemåt. Han är så försjunken i sina tankar att han till och med krockar med en person som kommer gående i rask takt runt ett hörn. Johnny tittar upp och ursäktar sig men när han får se ansiktet på mannen som han har gått in i rycker han till. Är det verkligen... nej, det kan det väl inte vara?

Johnny fortsätter att gå men han har bara hunnit några meter när han hör hur mannen som han har sprungit in i börjar vissla. Det dröjer inte många sekunder innan Johnny hör vad det är för melodi och i samma ögonblick vet Johnny att det trots allt är rätt person. Det kan inte vara en slump.
Han rycker upp kniven ur fickan och börjar springa tillbaka. Den andre mannen vänder sig om och får syn på Johnny som kommer springande mot honom med en kniv i handen. Också han börjar springa men Johnny hinner snart ikapp honom och får omkull honom.

Precis som Diane dog för fem år sen dör också Jeffrey när Johnny böjer bak huvudet på honom och skär av halsen. Jeffrey försöker skrika men skriket blir till ett gurglande när blodet börjar spruta ur halsen på honom.
Sen gör Johnny det han alltid har tänkt göra efter att han har mördat Dianes mördare. Han skär av pulsådrarna på sig själv och sticker därefter kniven i hjärtat.

***

När Casey Kasem lämnar sitt jobb på radiohuset är han tacksam för att det äntligen har blivit helg. Det har varit en arbetsam vecka och till råga på allt har folk bara ringt in och önskat en massa skitlåtar. Han är glad att han i alla fall fick igenom sitt förslag att de skulle spela "Yester-me, Yester-you, Yesterday" tidigare under dagen för att uppmärksamma femårjubiléet.
Men han har bara hunnit halvvägs hem när han får syn på två kroppar som ligger mitt på gatan. Han springer fram till dem och ser direkt att båda är döda. Den ene har en kniv instucken i härtat och den andre har halsen avskuren. Han står och stirrar på blodbadet en stund innan han springer bort till en telefonkiosk och slår 911.
När han till slut lyckats få fram vad som har hänt och var han befinner sig blir han ståendes i kiosken med luren i handen. Han stirrar ut på gatan och ser flera personer som har stannat vid de döda kropparna. Och sen, utan att egentligen tänka på det, börjar han sjunga:

"When I recall what we had
I feel lost I feel sad with nothing but
the memory of yester love and now,
now it seems
those yester dreams
were just a cruel
and foolish game we had to play

Yester-me, yester-you, yesterday..."

Det har gått dagar nu, är inte riktigt säker på hur många, men dagar har gått.
Jag kan inte minnas vilken dag det var när vi kom hit men jag vet att det var på Peders födelsedag. Festliga festhattar som ingen egentligen ville ha på sej, gummibanden som skar in under hakan. Och värst av allt; hans moster som hade en galen blick och ett fasansfullt skratt.
Rena mardrömmen, men det är dåtid nu och det är alltid bra att stapla erfarenheter. Jag tänker på gubbarna i parken som brukar berätta historier för varandra om saker de upplevt ute till sjöss, en dag kanske jag också skulle bli som en av dem. Med flera städer i mej, alla människor och minnen arkiverade i fel ordning.
Men ännu var jag ung och jag bestämde mig där och då för att inte förspilla fler timmar av mitt liv på födelsedagskalas med lustiga hattar. Och därmed basta.

Vi har gått nästan hela dagen. Till att börja med följde vi grusvägen, förbi busshållplatsen och vidare ner till grustaget. Därefter fortsatte vi på elljusspåret in i skogen ända tills vi kom till den där övergivna stugan där vi hade ett hemligt fort när vi var barn. Vid stugan svängde vi av från elljusspåret och gick vidare längs en smal stig, rakt genom skogen och vidare ut på ett kalhygge där den helt plötsligt upphörde att existera.
Nu sitter vi mittemot varandra på varsin stubbe utan att säga något.

Det är en sån där varm septemberdag då löven precis har börjat bli gula och det verkligen känns som höst i luften och sommaren tar ett sista varmt andetag.
När jag tittar upp mot himlen ser jag att ett mörkt molntäcke breder ut sig en bit bort, men just där vi sitter nu skiner solen ner på oss och på myrorna som springer fram och tillbaka, fram och tillbaka i en lång rad mellan våra fötter.


Det var två veckor tidigare som telefonen ringde samtidigt som jag stod i köket och diskade. Du presenterade dig aldrig men jag kände igen rösten redan när du sa hej, trots att jag inte hört något från dig på flera år. Du sa att du ville komma och hälsa på några dagar. Du sa att vi kanske kunde få tid att avsluta det där samtalet som tog så tvärt slut när det började regna på midsommarafton för tre år sen. Jag sa att du var välkommen.
Tolv dagar senare stod jag på tågstationen och såg dig kliva av länståget från Mjölby med en gammal sliten resväska i handen och en svartprickig klänning på dig. Vi hälsade, först med en handskakning och sen med en kram. Det var som att vi inte riktigt visste vilket sätt som var det rätta. Sen satte vi oss i bilen, jag i framsätet och du i sätet brevid, och när vi körde ut från parkeringen kände jag mig som en svensk soldat som precis fått permission i någon film från 40-talet.
Vi körde ut ur stan och förbi en massa villor med nyklippta gräsmattor och identiska studsmattor. På en av studsmattorna stod en flicka och hoppade - upp och ner, upp och ner. Samtidigt hoppade en fråga ut ur din mun. Du undrade vad jag gjorde här egentligen, varför jag hade återvänt nu efter alla dessa år. Jag svarade att jag undrade detsamma om dig.
»Jag är ju bara här för att du är här, dummer. Och lite för att se hur det ser ut nuförtiden kanske.«
»Det ser ut som vanligt« svarade jag. »Som det alltid har gjort och alltid kommer göra. I alla fall inne i huset. Fast skogen har de huggit ner ganska mycket av, det är mest kalhyggen nu.«
»Det var synd. Men du har fortfarande inte svarat på min fråga.«
»Nej, kanske för att jag inte kan svara. När pappa ringde och sa att de skulle sälja huset och flytta in till stan så fanns det liksom inget alternativ för mig, jag var bara tvungen att köpa det. Jag har ägnat så stor del av mitt liv åt att försöka förtränga min uppväxt, men jag kanske har blivit så gammal nu att jag inser hur värdefull den är och att jag inte vill att den ska försvinna.«
»Är den inte redan försvunnen?«
»Jo, nästan. Men lukterna finns kvar och ibland kommer bilderna tillbaka också.«


På stubben satt jag och tänkte på hur lite som hade förändrats under alla de här åren som gått sen jag brukade smyga efter dig till skolbussen. Du gick på grusvägen och jag någon meter inne i skogen. Jag gick alltid ungefär tjugo-trettio meter bakom och kollade noga var jag satte fötterna någonstans så jag inte skulle råka kliva på någon kvist. Jag kände mig som en av indianerna i pappas böcker. När du kom fram till hållplatsen stod jag kvar inne i skogen och väntade i några minuter, sen gick jag ut på grusvägen, alltid visslandes och med händerna i fickorna. Jag vet inte riktigt varför jag gjorde det och jag vet inte heller om du någonsin upptäckte mig. Jag vet bara att jag gjorde det i nästan två månader när vi just hade börjat i ettan för att sen plötsligt sluta.


Trots att vi numera går brevid varandra känns det fortfarande ibland som att jag smyger efter dig. Jag granskar dig där du går och när du vänder dig mot mig känns det som att bli upptäckt och avslöjad. På något sätt är du också hela tiden steget före mig, det är du som leder vägen och jag som följer efter. Så som jag alltid har gjort. Vi säger ganska lite till varandra trots att vi egentligen borde ha massor att prata om.
När vi stod vid busshållplatsen brukade jag spotta i marken istället för att prata. Jag vet inte hur mycket slem jag har spottat upp på det där stället.
Nu harklar jag mig och spottar iväg en loska som landar mitt i den åttafiliga myrmotorvägen. Myrorna stannar upp en sekund men fortsätter sedan sin bestämda vandring förbi spottloskan.


Jag tror det var på sommarlovet mellan ettan och tvåan som vi började leka med varandra. Innan dess hade jag bara lekt med Robert och Niklas. Det kändes alltid konstigt att leka med en tjej och jag var lite rädd för att Niklas eller Robert skulle upptäcka oss.
Ibland gungade vi och ibland klättrade vi på grushögarna. Såhär i efterhand förstår jag inte hur våra föräldrar kunde låta oss göra det, om vi hade ramlat ner när vi stod på toppen av högarna hade vi kunnat slå oss riktigt illa. Jag tror faktiskt att jag ramlade en gång också, men jag hade tur och skrapade bara handen lite.


När vi kom till den övergivna stugan stannade vi upp en stund och såg på den. Den var ännu mer igenvuxen nu än när vi var små. Fönsterrutorna var krossade och taket såg nästan ut att rasa in. Men repet mellan ett av fönstrena på övervåningen och kojan uppe i trädet var fortfarande kvar och i ena änden satt fortfarande en liten korg, resterna av linbanan som vi en gång hade. En av oss brukade sitta uppe i trädet och den andre inne i stugan, på linbanan skickade vi meddelanden med hemliga chiffrerade budskap till varandra.
»Minns du?« säger du och pekar på linbanan och jag inser att du har stått och tänkt precis samma sak. Återigen slås jag av det lustiga att två människor kan tänka precis samma sak, samtidigt. Ibland känns det som att de är de stunderna jag lever för. De stunderna då våra hjärnor upphör att vara separata enheter och förenas med massor av osynliga trådar där tankarna löper fram och tillbaka precis som myrorna på den där stigen.


En sak som jag tycker är särskilt fascinerande med barn är hur de kan gå upp i en lek så fullständigt. Under tiden som leker pågår existerar inte världen utanför. När jag blev äldre började jag spela dataspel istället för att vara ute och leka. När jag blev ännu äldre började jag skriva istället. Men målet var alltid detsamma; att försvinna in i ett eget universum och få omvärlden att upphöra.
När jag stod på busshållplatsen och spottade var det mest för att jag inte kunde komma på något att prata med dig om. Men när vi lekte fanns det massor av saker att prata om, som vilka fällor vi skulle bygga så ingen skulle kunna komma in i stugan, hur kodnyckeln skulle se ut och så vidare.
När vi nu sitter här på stubbarna önskar jag att vi hade någon lek som vi kunde leka nu också. Allt skulle bli så mycket enklare då.


»Vet du vad...« börjar jag.
»Nej, vadå?«
»Det är något som jag har tänkt på ganska mycket. Något som jag skulle vilja berätta för dig.«
»Okej, men du kanske kan göra det på vägen tillbaka? De där molnen ser ganska olycksbådande ut...« säger du och pekar upp mot himlen som plötsligt har blivit kolsvart.
»Visst, kom så går vi då.«


Vi reser oss från stubbarna men vi hinner bara några hundra meter innan himlen exploderar. Regnet forsar ner som ett tropisk monsunregn. Vi börjar springa in i skogen igen så fort vi bara kan.
»Kom, vi gömmer oss inne i stugan!« skriker jag när vi har hunnit fram till den.
Efter ett antal försök lyckas jag till slut att få upp den trasiga dörren och vi skyndar oss in.
Där inne är det mörkt och smutsigt och det hänger spindelväv överallt. Vi går fram till ett av de trasiga fönstren där vi ställer oss för att vänta ut regnet.


»Vad var det du nu ville berätta?« säger du när det har gått ett tag och regnet bara har fortsatt att tillta.
»Jag ville berätta...« börjar jag. »Jag ville berätta om att det finns en plats på jorden där invånarna fortfarande inte lever sina liv efter klockor. Jag ville berätta för dig om Stilla havet som är 170 miljoner kvadratkilometer stort och som täcker mer än hälften av jordens yta. Jag ville berätta för dig om alla fiskar som lever där och jag ville beskriva hur varje fisk ser ut. Jag ville berätta om alla fåglar som flyger över havet och jag ville härma deras läten. Jag ville beskriva en polsk hemmafrus liv och avslöja det franska ordet för tussilago. Jag ville beskriva i detalj hur det såg ut på en rockklubb i New York 1973 och hur Paris ser ut när man står uppe i Eiffeltornet. Jag ville peka ut varenda stjärna på himlen och hitta på nya namn och sen ville jag berätta om en planet som ingen känner till för den kommer inte upptäckas förrän om tvåhundra år men där alla människor lever lyckliga för de har aldrig kommit på tanken att man kan kriga och...
Det var nog bara det jag ville berätta för dig. Och kanske, kanske något om att jag älskar dig också.«

"Ja, just det. Det är en sak till som jag nog borde berätta för er" sa mannen bakom disken.
"Jaha. Vadå?" sa jag. Trummade mot bordsskivan, flackade med blicken.
"Alltså, den där lägenheten... den har inga fönster."
"Vad menar du med inga fönster?"
"Den ligger liksom insprängd mellan två andra... två treor... jag vet inte hur dom tänkte när dom byggde... det är väl därför som den har stått tom så länge kan jag tänka mig... ingen vill ju bo utan fönster..."
"Jo, vi vill. Det passar utmärkt. Då slipper vi bli störda."
"Ja, säger du det så..." Mannen bakom disken som inte hade lärt sig att säga fullständiga meningar räckte över två nycklar.
"Den ena går till tvättstugan... ni kanske behöver tvätta ibland..."

Jag hade fått pengar för att skriva en bok. Det var därför jag behövde en ny lägenhet. Det var för mycket som störde i den gamla. Telefoner som ringde, gräsklippare som väsnades, kompisar som ringde på dörren. Nu var det slut med det, ingen skulle få veta var vi bodde någonstans. Jag säger "vi" för jag var ihop med en tjej som hette Marie-Sofie på den här tiden. Har ni förresten någonsin hört ett sånt märkligt namn? Jag hade hittat henne vid ett bord på en klubb, halv fyra på natten. Hon tyckte om att knulla. Jag tyckte om att knulla. Vi var som gjorda för varandra.

I början hände det attt vi gick ut. Vi kunde gå på fester i andra lägenheter där vi satt i soffor och rökte hasch. Det var okej. Men vi tröttnade. Vi kom fram till att de där människorna inte hade någonting som vi behövde.

Marie-Sofie kunde sitta på sängkanten i flera timmar i sträck och blåsa rökringar. Hon var bra på det. Hon var bra på att knulla också. Vi knullade ganska mycket. När vi inte knullade så skrev jag och när jag skrev blåste hon rökringar.
Ibland åt vi också förstås. Vi hade köpt massor av konserver så vi inte skulle behöva gå ut och handla så ofta. Jag vet inget som är mer deprimerande än att handla.

Jag skrev på en skrivmaskin. Det kan tyckas löjligt men jag ville väldigt gärna att det jag hade skrivit skulle finnas på papper på en gång. Jag ville inte riskera att jag plötsligt skulle få för mig att radera allting.
Skrivandet blev med tiden allt viktigare för mig. Jag kunde sugas in i orden, drunkna i dem fullständigt. Marie-Sofie kunde komma fram till mig, luta sig över mig och liksom gnida sig. Jag tyckte det var hemskt irriterande det där gnidandet. Det hände att jag blev arg och knuffade undan henne så hon slog huvudet i väggen. Efteråt ångrade jag mig alltid och knullade med henne som tröst.


Det gick en tid. Jag vet inte hur länge. Tid hade inte särskilt stor betydelse i den där lägenheten. I alla fall var det en natt som jag vaknade och hade massor av idéer men när jag skulle sätta mig och skriva ner dem upptäckte jag att jag hade slut på papper i skrivmaskinen. Så jag började skriva på väggarna. När väggarna var fullklottrade skrev jag på golvet också. Till slut var hela lägenheten full med tecken, från golv till tak.
Det var då jag frågade Marie-Sofie om jag fick skriva på henne. Hon tyckte inte om det först men efter ett tag sa hon att det kändes bra. Jag hade en tuschpenna som jag skrev med, en orange tuschpenna. Jag skrev på hennes ben och på magen och på brösten och på ryggen. Till slut var även hon fullklottrad. Efter det knullade vi igen. Det kändes fantastiskt. Det var som att jag liksom knullade med orden och när jag kom sprutade jag min sperma på henne och gnuggade den sedan mot hennes hud.


Jag lämnade henne där. Lämnade henne ensam med mina ord som enda sällskap. Ibland kan jag se framför mig hur hon fortfarande sitter där på sängkanten, blåser rökringar i blindo och liksom famlar efter någon sorts väg ut.

Jag är en kille på tjugoen vårar som söker en kvinna i åldern 18-25 att dela mitt liv med.

Jag tycker om långa skogspromenader. Eller ja... inte för långa. Två-tre kilometer ungefär är lagom. Och jag vill inte att du ska vara någon jävla skogsmulle som kan det latinska namnet på varenda växt och som älskar att plocka svamp. Då kanske jag får mindervärdeskomplex.
Jag gillar också mysiga hemmakvällar framför tv:n. Dock måste du lova mig att jag får hålla i fjärrkontrollen. Annars kan jag få ett hysteriskt anfall, slänga mig på golvet och börja gråta. Det är nog bäst om du inte gillar sport. Det gör inte jag nämligen. Förutom när det är Fotbolls-VM och OS då. Då måste du lova att sitta uppe tillsammans med mig hela nätterna.

Eftersom jag är en modern man så tycker jag förstås att du ska ha ett bra jobb. Helst ett högavlönat sådant så att jag bara kan vara hemma och laga mat, ta hand om ungarna och skriva på min bok som aldrig blir färdig.
Apropå barn. Det är kanske bäst att vi löser det där med namn på en gång så vi har det avklarat. Alla namn som slutar på Y, t.ex. Benny, Jimmy, Kenny osv. går bort direkt. Likaså väldigt vanliga namn, typ Anna, Sandra och Johan.
Elin däremot tycker jag är ett fint namn. Likaså Henning.
Visserligen avskyr jag familjer där alla barnens namn börjar på samma bokstav men jag skulle ändå vilja ha en son som heter Vincent och en dotter som heter Vilda. Ska vi bestämma det direkt kanske?

När det gäller musik så är det okej om du inte tycker att Bob Dylan och Bruce Springsteen är de bästa artisterna genom tiderna. Jag tror att jag kan leva med det. Men du måste i alla fall stå ut med att jag spelar deras musik 5-6 timmar i veckan. För att undvika konflikter om musiken tänkte jag att vi gör såhär att vi gör varsin lista på våra 25 favoritskivor som vi ger till varandra på den första träffen. Jag är ganska öppen av mig så det räcker med att jag gillar 75% av skivorna på din lista för att du ska bli godkänd (eventuellt kan vi göra likadant med filmer, böcker etc.)

Utseendet spelar ingen roll. Äkta skönhet kommer inifrån.
Fast det är klart... det skadar ju inte om du ser ut som Audrey Toutou. Eller Kirsten Dunst. Eller Nina Persson. Bara som förslag alltså. Jag kanske ska tillägga att jag gillar rödhåriga kvinnor också. Så om det skulle vara så att vår musiksmak bara stämmer överens till 50% MEN du har rött hår kanske det kan gå i alla fall.

Sist men inte minst: humor. Det är viktigt att man skrattar mycket i ett förhållande. Därför har jag förberett ett litet test, jag har spelat in en halvtimme Stefan & Krister och en halvtimme NileCity på video. Jag tänkte att vi kan titta på det på vår första träff och se vad du skrattar mest åt. Om det skulle visa sig att det är Stefan & Krister kan det nog tyvärr inte bli något.

Sen var det nog inget mer. Eller jo förresten... det är en klar fördel om din favoritkaraktär i Simpsons är den fete serietidningsförsäljaren.








Jag vet att du finns.

Händelserna jag nu kommer redogöra för ägde rum sommaren 1958. Det var samma år som en 14-årig Bobby Fischer blev amerikansk mästare i schack och samma år som en tre år äldre Edson Arantes do Nascimento, mer känd som Pelé, blev världens bäste fotbollsspelare. Det var samma år som en 18-årig Phil Spector skrev "To Know Him Is To Love Him" och genom den låten fick sin första Billboard-etta. Samma år som en lika gammal Dion DiMucci fick sitt genombrott med singeln "I Wonder Why" tillsammans med The Belmonts.
Det var det året då vi fyllde 18 och vi lovade varandra att aldrig bli gamla.



Vi hyrde en vindsvåning på den tiden i ett litet samhälle som jag har glömt namnet på. Tanten som vi hyrde våningen av kallade den för "muséet" eftersom den var fylld från golv till tak med gamla saker som hennes man hade samlat på sig ända fram till sin död tre år tidigare. Det var bland annat en spinnrock, ett skrivbord från 1700-talet, en gammal amerikakoffert och så många böcker att det skulle krävas tio livstider för att plöja igenom alla. Mitt i denna röra stod också en liten smal säng och det var där vi sov tillsammans.

Ibland brukade jag vakna mitt i natten av att det regnade. Jag petade dig i sidan så att du också vaknade innan jag gick upp ur sängen och fram till skivspelaren som stod placerad i ett hörn och som förmodligen var det modernaste föremålet i hela huset. Jag satte på någon av singlarna som låg i en hög på golvet brevid, ganska lågt så det inte skulle höras ner till tanten som sov två trappor ner men ändå såpass högt att man skulle kunna höra det uppe på taket. Sen fällde vi upp takluckan och klättrade försiktigt ut på det våta teglet.
Vi brukade sätta oss mitt på taknocken, med våra ryggar vilandes mot skorstenen och låta regnet spola rent våra kroppar. Vi brukade sitta där länge och låta ljudet av regndropparna som slog mot taket blanda sig med ljudet av någon bil långt borta och tonerna av Chuck Berrys "Sweet little sixteen", Buddy Hollys "Heartbeat", Jackie Wilsons "He's so fine" och Dion. Alltid Dion.


Ibland frågade du mig, mest på skoj, vad jag ville bli när jag blev stor och jag roade mig med att komma på nya svar varje gång.
En gång sa jag att jag ville bli upptäcksresande.
"Jag vill bli upptäcksresande" sa jag. "Som Marco Polo, Vasco Da Gama och Christopher Columbus! Jag vill mönstra på ett fartyg till Sydamerika. Jag kan svabba däck eller klättra i masten eller vad som helst. Sen, när vi kommer fram, vill jag dansa på borden på en bar i Rio de Janeiro hela nätterna. Och när jag har tröttnat på det vill jag ge mig ut på en expedition i djungeln och upptäcka platser där ingen människa tidigare har satt sin fot.
Eller så vill jag bygga ett eget skepp och bara segla runt i flera månader tills jag stöter på ett helt nytt land. Och när jag kliver iland på ön kanske jag stöter på ett helt nytt folkslag. De kommer förstås vilja att jag ska bli deras hövding men då kommer jag visa dem ett fotografi på dig och då kommer de förstå att jag måste resa tillbaka igen. Men innan jag åker måste jag lova dem att aldrig berätta för någon om att den här ön existerar. Och när jag far iväg kommer de stå på stranden och vinka till mig och gråta."

"Tror du verkligen att det här folket, som aldrig har sett en kamera, kommer förstå att du måste återvända bara för att du håller fram ett fotografi?" frågade du klentroget. Jag ryckte på axlarna.
"Förresten", fortsatte du, "tror jag inte att det finns några såna öar kvar. Du är försent ute, Columbus, hela världen är redan upptäckt."


För att bevisa motsatsen skar jag ett snitt i din panna. Sen plockade jag ur din hjärna, vecklade ut den som en världskarta och pekade på alla vita fläckar.


En annan gång sa jag att jag ville bli uppfinnare.
"Jag vill bli uppfinnare", sa jag, "Som Edison, Einstein och professor Kalkyl! Jag vill uppfinna en cykel som man kan flyga med och åka under vattnet med! Jag vill uppfinna en tablett som smakar som en hel måltid! Jag vill uppfinna en klocka som man stannar tiden med! Jag vill...
Det var där du avbröt mig med att påminna mig om att jag bara hade svagt godkänt i både matte och fysik. Men trots att jag tänkte så det knakade förstod jag aldrig varför man måste kunna matte och fysik för att uppfinna en klocka som stannar tiden.

En gång kom jag på att jag ville bli cirkusclown.
"Tänk dig att åka runt med en cirkus i hela världen. Du skulle kunna jobba som lindansös och min farmor skulle kunna följa med som spågumma. Vi skulle kanske lära känna en puckelryggig dvärg som efterhand visar sig vara Rasputins okände son. På kvällarna skulle vi kunna spela poker med den flygande kanonkulan innan vi somnade i våra tält och tidigt nästa morgon skulle vi packa ihop tältet för att bege oss iväg mot en ny stad. Skulle inte det vara underbart?"

Du såg på mig lite fundersamt och sen sa du:
"Jag måste erkänna att det låter rätt trevligt och jag tror nog att du skulle bli en bra clown. Men är det verkligen det du vill, mest av allt i hela världen?"

"Nej", svarade jag.
"Mest av allt i hela världen vill jag nog bara bli liten igen..."

Hallsberg. Hur många hjärtan har inte krossats på din perrong? Hur många människor har inte sprungit längs med tågen som varit på väg att åka, bankat på rutan och mimat desperata ord? Det är här alla tarmarna möts för att bilda en hård knut.

Jag stod här den 27:e november 2004, dagen innan min födelsedag. Jag var på väg hemåt från Motala och stod och väntade på tåget mot Karlstad när mobilen ringde. Det var farsan och jag hörde direkt att det var någonting som hade hänt, det var någonting som han liksom tvekade med att säga, någonting som liksom inte riktigt ville komma fram.
"Jo alltså det är så här att... farfar har dött."
Jag minns inget mer av samtalet. En kvart senare satt jag på tåget och kämpade med att hålla tillbaka tårarna. Såg på de andra i vagnen och tänkte vad konstigt det var att de inte hade någon aning om vad som hade hänt, att de inte hade någon aning om vem min farfar var.
När jag kom hem satt farsan och spelade piano. Vi sa ingenting, jag gick bara fram till honom och gav honom en kram. Och i det ögonblicket var det som att den där kramen betydde allting.



Karlstad. Älskade, älskade, hatade Karlstad. Hur många nätter har jag inte vinglat hem på dina gator, ibland lycklig men för det mesta olycklig. Hur mycket pengar har jag inte supit upp på Glada Ankan och Nöjesfabriken? Hur många har jag inte dansat med i dimman för att sen aldrig våga prata med?

I mars 2006 var jag på en sjuk lägenhetsfest. Jag hade egentligen inte tänkt gå ut den kvällen men så hade syrrans dåvarande pojkvän fått med mig på den här festen. Några klädde av sig nakna och sprang ut och rullade sig i snön och klättrade upp i träd. En kille slog sönder en gitarr. Mitt i villervallan hittade jag en tjej som såg lika vilsen ut som jag. Vi pratade lite, hon tyckte jag sa att jag läste estniska när jag berättade att jag läste engelska. Själv läste hon kulturvetenskap, samma utbildning som jag hade tänkt börja på till hösten. "Utbildningen för oss som tycker att det behövs en utbildning för att bli arbetslös".
Vi drog in till stan och på vägen förklarade jag för henne att Valdemar var ett kungligt namn och att jag därmed ville bli bemött med respekt. Hon hånskrattade åt mig. Sen tog hon kort på mig när jag stod och pissade.
Jag bjöd på drinkar och vi planerade att leva som hippies i ett stort hus ute i skogen.
Efter det minns jag inte så mycket mer förrän jag stod på gatan utanför och hon var försvunnen. Jag raglade runt på gatorna i Karlstad ett tag utan att riktigt veta vart jag var på väg. Fick till slut tag på en svarttaxi och tänkte berätta mitt livs historia för taxichauffören på vägen hem, men som tur var så var resan bara tio minuter så jag hann inte.



Sunnemo. I den här lilla hålan, som knappt kan kallas by lärde jag mig i början av september 2002 hur viktigt det är med vänskap. Det var den kvällen jag var full för andra gången i mitt liv. Det var den kvällen då jag sprang rakt in i en stenvägg och fick en sned tand och skrapsår i hela ansiktet. Det var den kvällen då jag, tjugo minuter efter nämnda incident, spelade turkisk marsch på pianot och Petter dansade balett. Det var den kvällen då jag somnade i en biosalong och Petter och Josef skjutsade hem mig på en trehjuling klockan tre på natten.



Motala. I juni 2006 återvände jag till Motala för första gången på ett år. I juni 2006 såg jag dig i ögonen för första gången på ett år. Vi sa väl inte så mycket. Du hade ju pojkvän nu. Om några månader skulle du åka till honom i Australien.
Senare blev jag full som vanligt och åkte linbana naken. Olof spelade tv-seriemusik på ett piano och folk sprang ner till teaterförrådet och klädde ut sig till djur.
Dagen efter när vi skulle skiljas såg jag hur du höll dig på avstånd från mig. Antagligen bara för att slippa ge mig en kram. Det har gått över ett år sen dess nu men jag undrar fortfarande, kunde du inte ha gett mig en kram i alla fall? Bara det. Fattar du inte att ibland betyder en kram allting?

1. Plastdockan

Så står hon i hallen. Ansiktet vitt, läpparna illröda, blicken vänd neråt. Hon ser på de slitna skorna och tänker att hon snart kanske kommer ha råd att köpa nya men sen slår hon bort tanken. Bättre att spara på pengarna förstås.
Jeansen är i alla fall nya. Ett par Dieseljeans, köpta i Moskva för 2100 rubel. Det är det dyraste hon någonsin har köpt och hennes mamma skulle förmodligen bli vansinnig om hon fick veta hur mycket hennes dotter betalat för dem. Skinnjackan snodde hon av mamma på morgonen innan hon flög till Sverige. Det rosa linnet och den vita behån under har hon haft länge men de ser ändå ganska fräscha ut.
Efter en evighet vänder hon upp blicken och ser på mannen framför sig. Han har skäggstubb, stripigt blont hår och skogshuggarskjorta. Jeansen är knappast dyra märkesjeans.
"Tanja" säger hon och sträcker fram handen men undviker att möta hans blick.
"Egon" svarar han samtidigt som han fattar den.
Hans hand är stor och svettig, hennes liten och sval.

Så sent som igår stod hon på Arlanda och skakade en annan hand. Den handen tillhörde en smal gubbe i kostym, han hade en kal fläck på huvudet, var förmodligen i 60-årsåldern och presenterade sig som Göran.
Så snart de hade kommit ut ur terminalen packade de in hennes resväska i hans röda volvo, satte sig i den och åkte iväg. Han frågade henne på stapplande engelska hur hon mådde, om resan hade gått bra.
"Yes, I'm just fine. A little tired maybe" svarade hon.
"You can sleep when we arrive."
"You have work for me?"
"Yes, yes. I have work for you. Have Ivanovitj told you what it is about?"
Hon skakade på huvudet.
"Good, I told him he shouldn't" sa han och log brett. Men sen blev han med ens allvarlig:
"Now, listen carefully. I will drive you around to guys and they will pay you for fucking with them. Do you understand?"
Hon stelnade till i sätet och funderade på om hon hade hört rätt.
"I'm sorry, I don't think I understand."
"Fuck" upprepade han. "I'm sure you understand that word."
Hon såg på honom för att försöka avgöra om han skämtade men han såg fortfarande helt allvarlig ut.
"What happen if I don't?" frågade hon till slut.
Han såg på henne med ett höjt ögonbryn.
"Do you want the money or not? They pay you well. Fivehundred swedish crowns for one hour."
Hon gjorde ett snabbt överslag i huvudet, femhundra kronor var nästan 1800 rubel ungefär lika mycket som hennes mamma tjänade på två veckor. Om hon sparade pengarna i några veckor skulle hon vara rik sen, hon skulle kunna göra vad hon ville. Hon såg på honom och nickade:
"Yes, I want the money."

Han varken ser ut eller beter sig riktigt så som hon har föreställt sig. På vägen hit har hon sett hela scenariot framför sig hundra gånger men i hennes fantasi har han varit väldigt självsäker. I verkligheten är han klumpig och nästan lite blyg.
Hon får av sig jackan och skorna och han gör en gest åt henne att följa med. De kommer in i ett sovrum och han sätter sig ner på sängkanten.
"I pay you after, okay?" säger han samtidigt som han drar av sig strumporna. Hon nickar. Han tar av sig skjortan och blottar ett hårigt bröst och en svällande ölmage. Han slänger skjortan på golvet och går och ställer sig bakom henne. Sen trycker han sig nära intill henne och drar sina armar runt midjan på henne.

2. Pappersdockan

På morgonen dagen innan stod Tanja på Sjeremitevoflygplatsen i Moskva med en flygbiljett i handen och en sportbag på golvet bredvid sig. Hennes blick vandrade fram och tillbaka mellan planen som lyfte utanför fönsterväggarna och klockan uppe i taket. Hon plockade upp ett pappersblock ur väskan och ritade en svensk flagga på första sidan.
"Jag har en vän i Sverige" hade Ivanovitj sagt till henne när han gav henne flygbiljetten. "Han kommer och möter dig på flygplatsen. Han har sagt att du kan bo hos honom, i alla fall till att börja med. Han kommer hjälpa dig att hitta ett jobb och när du har tjänat ihop lite pengar kan du skaffa en egen lägenhet. Hur låter det?"
Det lät för bra för att vara sant. Men flygbiljetten såg i alla fall riktig ut och varför skulle han lura henne? Ivanovitj var ju en snäll kille, han jobbade på samma ställe som hennes mamma och de kom bra överens. Fast en sak var lite mystisk med Ivanovitj, trots att han och hennes mamma hade precis samma städjobb tycktes Ivanovitj ha mycket mer pengar. Visserligen var det ju inte ovanligt att män hade högre månadslön än kvinnor och Ivanovitj hade heller ingen mer än sig själv att försörja. Men det var ändå märkligt att han hade råd att köpa en BMW och hålla sig med en stor lägenhet i centrala Moskva.
Men det var ingen mening att grubbla, var Ivanovitj fick alla sina pengar ifrån fick helt enkelt förbli ett mysterium. Istället började hon tänka på sin mamma och fick lite skudkänslor när hon föreställde sig hur mamman skulle hitta lappen där det stod att hon givit sig av till Sverige. Det var inte helt omöjligt att hennes mor skulle ha sagt ja om Tanja hade berättat för henne om Ivanovitjs vän i Sverige och frågat om hon fick åka. Men hon vågade ändå inte ta chansen. Om hennes mamma skulle ha sagt nej så skulle chansen kanske aldrig ha kommit igen.
Hon lyfte upp pennan igen och ritade ett ansikte under flaggan samtidigt som hon försökte föreställa sig hur Ivanovitjs vän såg ut. Men hon blev missnöjd med ansiktet, strök över det och ritade ett nytt. Också ett till, och ett till ända tills de ropade i högtalarna att samtliga passagerare ombeds att stiga ombord på planet till Stockholm. Då stoppade hon anteckningsblocket i väskan igen och gick iväg mot gaten.
När planet lyfte kände hon sig nervös, men det var en bra form av nervositet, en sån där bubblande känsla i hela kroppen. Hon såg ner på Moskva och vinkade lite åt mamma därnere. Sen flög de över kyrkogården, hon såg länge på den och försökte se om hon kunde hitta platsen där Nikolaj låg. Det gjorde hon inte, men hon vinkade ändå.

Tanja fokuserar blicken på en fläck i golvet samtidigt som hon försöker slappna av, men det är förstås omöjligt. Hon känner sig lika stel som en staty. Efter en kort stund drar han in ena handen under linnet, smeker henne på magen och vidare upp mot brösten. Han fingrar lite försiktigt på behån innan han sänker händerna och börjar knäppa upp knapparna på jeansen. En i taget, extremt långsamt ända tills alla fyra knapparna är uppknäppta. Då drar han in händerna innanför jeansen och känner stringtrosorna och den mjuka, lena huden under dem. Han nyper henne i baken och känner samtidigt hur hon rycker till lite men hon gör fortfarande inget motstånd. Han drar upp händerna och hasar ner jeansen på henne nerför rumpan, sen låter han dem falla till golvet.


3. Ståldockan

Det var tre år sen Tanja stod på kyrkogården tre kilometer utanför Moskva. Tre meter under marken låg hennes lillebror, Nikolaj. En plötslig ingivelse fick henne att lägga sig ner framför gravstenen med örat mot marken. Efteråt kunde hon inte förklara för sig själv varför hon gjorde det. Det var som att hon liksom ville höra att han verkligen var där nere. Hur hon nu skulle kunna göra det, hans hjärta slog svagt redan när han levde och nu slog det inte alls.
Nikolaj föddes med hjärtfel och fick en pacemaker inopererad. Men när han var tre år slutade plötsligt pacemakern att fungera och innan de hade kommit fram till sjukhuset hade hjärtat stannat helt.
Tanja var aldrig med på begravningen. Istället gick hon dit dagen efteråt, satte örat till marken och lyssnade. Men precis som väntat kom inget ljud alls från hennes bror, Nikolaj Harhjärta.

"You can take off your shirt too" säger han till henne när jeansen har åkt ner. Tanja gör som han säger och drar linnet över huvudet. Hon lägger det på golvet brevid sig, tillsammans med jeansen.
Egon går runt några varv och granskar henne uppifrån och ner. Trots att hon ännu har underkläderna på sig har hon aldrig känt sig så naken i hela sitt liv.
Hon ser på Egon en stund och tänker att han skulle kunna vara hennes pappa, tanken äcklar henne ännu mer. Hon känner för att spy men vågar inte röra sig en millimeter.

4. Tygdockan

Innan Nikolaj föddes var Tanja enda barnet. Hon bodde med sin mamma och pappa i en förort till det som då hette Leningrad. Hennes far var statstjänsteman och tjänade bra. Tanja minns sina första år som lyckliga, med en far och mor som älskade henne över allt annat. Men så 1991 splittrades Sovjetunionen, en splittring som på sikt också skulle leda till en splittring mellan hennes föräldrar. Hennes far, som hade varit en trogen anhängare av kommunismen, fann sig plötsligt arbetslös tillsammans med många tusentals andra människor. Han kände sig så deprimerad över Sovjets kollaps att han under flera månaders tid inte förmådde sig att söka något nytt jobb, istället spenderade han de flesta dagarna på en pub i närheten och kom ofta hem sent på natten, asberusad. Till slut tröttnade Tanjas mor och lämnade honom, tillsammans med Tanja. De tog tåget till Moskva och hyrde en billig lägenhet i utkanten av staden. Tanja minns tydligt hur de stod på tågstationen i Leningrad en kylig morgon i slutet av mars. I ena handen höll hon mamma i den andra Emelja, tygdockan som hon fått av sin far på födelsedagen året innan.
När de flyttat in i lägenheten tog Tanjas mor ett jobb på en städfirma, det var sämre betalt än det hon hade haft tidigare men hon klarade sig i alla fall. Bara några veckor senare upptäckte hon dock att hon var gravid. Hon funderade ett tag på att göra abort men beslöt sig till slut för att ändå behålla barnet.
I december 1992 föddes Nikolaj Harhjärta, ett oönskat barn som dog innan han hunnit bli fem år.

Egon knäpper upp hennes behå och plockar av den. Sen tar han tag om trosorna med båda händerna och drar långsamt ner dem. Samtidigt känner hon andetagen i nacken som blir allt snabbare och hans kuk innanför jeansen som han trycker mot hennes stjärt.



5. Glasdockan

Ända sedan den där dagen när Tanja satt på tåget till Moskva och hennes mamma sa till henne att de från och med nu skulle ha väldigt dåligt med pengar och attt Tanja skulle få sluta i skolan och börja jobba istället, ända sedan den dagen har Tanja övat upp sin hårdhet. Hon har hjälpt mamma att städa och hon har diskat på restauranger, men hon har aldrig beklagat sig och hon har aldrig gråtit. Men under sminket och kläderna är hon lika ömtålig som en glasdocka.
En glasdocka som Egon knullar sönder på tre minuter enbart för sitt höga nöjes skull.