I Me Mine

Snart är 2006 slut. Jag tänkte avsluta det med att hylla personer som bör hyllas. Personer som är och förblir hjältar i min bok. Det är ganska svårt att göra en sån lista. Egentligen bör man väl kanske begränsa sig till något område när man gör såna listor men jag är inte så bra på begränsningar. Det är ingen rangordning heller. Bara en massa namn, huller om buller.
Så här kommer den, ett jävla monster till lista.
Jag har säkert glömt en hel del, men som Anders Wendin (plats 82) säger:
"Doesn't mean I'm not thankful. It means I'm stupid. Enjoy."


1. Obelix (matglad, råbarkad och dumsnäll)
2. Evert Taube (sjöman, cowboy, musiker, artist...)
3. Håkan Hellström (estradör, kompositör och livsbejakare)
4. Thomas Öberg (Trafikkonskonstnär, höjdhoppare m.m.)
5. Amelie Poulain (naivismens och nyfikenhetens försvarare)
6. John Lennon (fredsmäklare, popsångare, guru m.m.)
7. Bob Dylan (envis och purken gubbstrutt)  
8. Mattias Alkberg (tjurig norrlänning)
9. Fjodor Dostojevskij (rysk grubblare)
10. Vladimir Majakovskij (rysk poet)
11. Hugo Ball (dadaist)
12. Salvador Dali (spanskt geni)
13. Johnny Depp (skådespelare, pirat och charmör)
14. Stanley Kubrick (regissör och schackspelare)
15. Karl-Bertil Jonsson (givmild och fräknig gosse)
16. Cassius Clay (bloggare och matematiker)
17. Woody Allen (neurotisk filmskapare)
18. Nils Ferlin (poet med magra ben)
19. Karin Boye (svårmodig författare)
20. Bob Hansson (kärleksprofet)
21. Markus Birro (kulturens beskyddare, poesins försvarare)
22. Lukas Moodyson (fucking filmskapare)
23. Bruce Springsteen (rockenrollsnubbe med underbett)
24. Michel Gondry (musikvideokreatör, filmskapare m.m.)
25. Regina Spektor (pianovirtous)
26. Mats Olsson (införare av ordet "sädig" i svensk rockjournalistik)
27. Mats Jonsson (självutlämnande indiepoppare)
28. Rosa Parks (hon som vägrade resa sig från sitt säte på bussen)
29. Don Rosa (anktecknare)
30. George Orwell (brittisk dystopist)
31. Mahatma Gandhi (svältande och fredsälskande indier)
32. Devendra Kaomar Panda (indisk transvestit)
33. Tom Bombadill (skogsfilosof)
34. Tom Waits (barpianist och skrotnisse)
35. Klas Sondén (skrivargubbe)
36. Ronny Hedell (matematiker och livskamrat)
37. Petter Falk (klok man med många strängar på sin lyra)
38. Josef Saffady (konspirationsteoretiserande tv-spelsgalning)
39. Simon Torsell Lerin (konstnärsbohem)
40. Markus Johansson (yngling med yvigt långt hår)
41. Tobias Norén (fransktalande webdesigner)
42. Karolina Fareid (barnslig men med ett vuxet intryck)
43. Olof Svenblad (låtskrivare och mångpysslare)
44. Hanna Frank (latinamerikansk revolutionär)
45. Maria Nilsson (luffare, bohem och journalist)
46. Andreas Gummesson (japan- och filmfantast)
47. Tim Sterner (poet och filmälskare)
48. Sofia Brunzell (cooling)
49. Jonas Ingvarsson (modeikon)
50. Bröderna Sörensen (musik- och serietidningsfantaster)
51. Bröderna Cohen (goda berättare)
52. Bröderna Marx (underhållande kvartett)
53. Karl Marx (skäggig kommunist)
54. Che Guevara (skäggig kommunist #2)
55. Fredrik Wennberg (skäggig kommunist #3)
56. Ingmar Bergman (demonregissör)
57. Tim Burton (skräckmästare)
58. Charles Bukowski (feminist och suput)
59. Franz Kafka (förvirrad skalbagge)
60. Emil Jensen (Poet och Estradör)
61. Jens Lekman (Göteborgs svar på Jonathan Richman)
62. Jonathan Richman (Amerikas svar på Jens Lekman)
63. Theodor Jensen (göteborgare med storslagen plan)
64. Broder Henrik Berggren (fyllekaja med stjärnor på kinderna)
65. Conor Oberst (gnällig singer/songwriter)
66. Lars Winnerbäck (en till gnällig singer/songwriter)
67. Stefan Sundström (ännu en gnällig singer/songwriter)
68. Annika Norlin (Myspace-beroende sångerska och journalist)
69. Johan Duncansson (vävare av elektroniska drömnät)
70. Joakim Thåström (punklegend)
71. Ed Harcourt (pianoman med tvättbjörnsmössa)
72. Brian Wilson (galet geni med änglaröst)
73. Phil Spector (galet geni #2)
74. Fantomen (den vandrande vålnaden, det ondas bekämpare osv.)
75. Arne Anka (cynisk anka)
76. Bamse (världens starkaste björn)
77. Akira Kurosawa (japansk samurajwannabe)
78. Toru Watanabe (japan med brustet härta)
79. Lennart Hellsing (rimsmed)
80. Emil i Lönneberga (gubbtäljare)
81. Povel Ramel (knäppupp-gubbe)
82. Anders Wendin (pengabrorsa)
83. Sid Meier (skapare av beroendeframkallande dataspel)
84. Belle (men inte Sebastian)
85. Jason Diakté (han den lille brune)
86. Jan Johansson (grym jazzpianist)
87. Jimmy McGee (ukulelespelande tweeartist)
88. Shane McGowan (whiskydrickande tandlös gubbe)
89. Kevin Rowland (celtic soul brother)
90. Yoda (All vishets ursprungskälla)
91. Aretha Franklin (Lady Soul)
92. Jesus (frälsare, botgörare, vattengångare m.m.)
93. Nils Göransson (enstörig farbror)
94. Marika Göransson (alfapetsspelande farmor som är ganska kinkig)
95. Kolbjörn Örjavik (piduttpillare)
96. Kari Örjavik (stormatlagerska och historieberätterska)
97. Gunnar Rundgren (idérik parkanläggare)
98. Olle Göransson (far som är rar)
99. Lena Möller (syster yster)
100. Marica Möller (moder)


Fatta vilken fest man skulle kunna ha med alla dom här människorna.

Det finns få saker som är så eftersträvansvärda idag, i alla fall inom popkulturella kretsar, som att ha koll. Jag kommer att tänka på det när jag läser olika årsbästalistor. Vi beundrar de som hyllar oväntade saker, som att det per definition måste vara bättre och vi skrattar ut de som hyllar något som var inne för ett halvår sen. Jag gissar att respekten för de som har koll ökar i och med att tillgången till musik, film etc. också ökar. Idag när man inte nödvändigtvis behöver jobba som journalist för att kunna ha råd att få tag i allt nytt som släpps utan istället bara kan tanka ner allt över internet är det svårare än någonsin tidigare att "ha koll". Och därmed kanske också mer eftersträvansvärt än tidigare.
Jag har nog aldrig varit särskilt bra på att ha koll, jag brukar upptäcka band och artister långt efter alla andra (beror ju i och för sig på vilka man jämför sig med, jag tror till exempel fortfarande inte att farmor har hört talas om The Pipettes). Men ärligt talat vet jag inte om det verkligen är något att sträva efter heller. Jakten på nyheter gör ju att man sällan verkligen tar till sig något. Ibland behöver man låta saker sjunka in och inte bara rusa vidare. För det är ju ändå så att allt finns kvar, det gör kanske inte så mycket om man upptäcker en skiva tio år efter att den kom ut. Den kanske låter lika bra då.

Jag har också lite svårt för det där påståendet att en del musik skulle vara tidlös och att annan musik är bunden till en viss tidsperiod. När det gäller film kan jag väl gå med på att det är så men inte musik. Att säga att något lät bra på 70-talet eller 80-talet men inte gör det idag tycker jag bara är en dålig ursäkt för att man en gång har lyssnat på något som man nu tycker är dåligt. All bra musik är tidlös. Om en trummaskin lät bra i en låt 1984 gör den det idag också.

Att ständigt bry sig om vad dom som har koll säger handlar inte bara om musik. Det handlar om varje individs frihet att tänka själv.  

Idag har den här bloggen funnits i ett år. Jag kollade lite på statistiken precis och såg att det är ca. 3500 unika personer som har varit här inne och kollat under det här året. Jag vet inte riktigt om det är mycket eller lite men det känns som väldigt många personer ändå. Och för min del räcker det egentligen med att det är säg 20 personer som har läst nåt jag skrivit och gillat det så mycket att dom har återvänt hit flera gånger.  
Jag har inga planer på att lägga ner bloggen den närmaste tiden, istället ska jag försöka göra den ännu bättre. Jag tänker fortsätta blanda dikter, listor, musiktips och allmänna filosofiska funderingar.

För att fira ettårsdagen kommer här min lista på årets bästa skivor. Läs, bli upprörd över alla skivor jag inte har tagit med och kommentera!



Årets Skivor 2006


1. Regina Spektor - Begin To Hope

”Begin To Hope” är kanske inte en perfekt popskiva. Det finns kanske låtar man kan klara sig utan, ”20 years of snow” och ”Lady” exempelvis. Men Regina charmar sig till en förstaplats på listan.
När jag hörde talas om Regina för första gången, för drygt ett halvt år sen, tänkte jag att det var bra för att vara sant. En tjej som kommer från Ryssland men bor i New York, spelar piano som en gudinna och skriver fantastiska polåtar. Men det är faktiskt sant och jag tror faktiskt Regina är precis lika cool och skön som hon verkar.
Dessutom innehåller ”Begin To Hope” låten  ”Fidelity” som säkert är årets bästa poplåt. Har man skrivit rader som: ”I never loved nobody fully/ always one foot on the ground/ and by protecting my heart truly/ I got lost in the sounds” då förtjänar man alla förstaplatser som finns. I min värld i alla fall.


2. Radio Dept. - Pet Grief

Jag tycker ju fortfarande att “Lesser Matters” är en bättre skiva. Men då ska man komma ihåg att i min bok så är ”Lesser Matters”, vid sidan om ”Känn ingen sorg för mig Göteborg”, 2000-talets bästa svenska skiva.
”Pet Grief” både liknar och skiljer sig en del åt från ”Lesser Matters”. Dom vemodiga melodierna finns kvar men ljudbilden är annorlunda. Det är ett större och lyxigare ljud som möter lyssnaren. Inte fullt så skevt som på ”Lesser Matters”, mer piano och stråkar – mindre gitarrer. Jag var lite tveksam först. Men jag behövde nog egentligen bara lite tid för att sjunka in i den. För någon månad sen satt jag på ett tåg med Pet Grief i hörlurarna och medan jag satt där och kollade ut genom rutan på det höstlika landskapet med övergivna skjul och nedsläckta hus då slog det mig äntligen vilken fantastisk skiva Pet Grief är. 

3. Ed Harcourt - The Beautiful Lie

Som jag har tvekat över den här plattan. Ena stunden har jag tyckt att det är den bästa skivan han har gjort, nästa stund har jag bara tyckt att det är en blek och förutsägbar upprepning. I slutänden får jag väl konstatera att det är en bättre skiva än både ”From Every Sphere” och ”Strangers”, men sämre än ”Here Be Monsters” och ”Maplewood”.
Det är en skiva full av storslagna pianoballader, Ed Harcourt erkänner slutligen att han helst av allt skulle ha velat levt i en jättestor borg i Skottland under 1800-talet. Han låtsas som han gör det också och visst, det är en lögn men det är en jävligt vacker lögn.


4. Emil Jensen - Orka då

Det kan bero på att han är en sån fantastiskt sympatisk person den där Emil. Det kan också bero på att han gör såna fantastiska live-framträdanden där han blandar Poetry Slam och låtar. Men mest av allt beror det så klart på att ”Orka Då” är en fantastiskt bra skiva.
Det är inte så många artister som klarar av att skriva texter på svenska utan att det blir platt och tråkigt. Men Emil Jensen är definitivt en av dom. Och ”Sländornas Dag” är årets vackraste vals.


5. Loney, Dear - Sologne

Årets femte bästa skiva är också gjord av en Emil. Emil Svanängen har den där otroliga förmågan att skriva melodier som lyfter och seglar upp i himlen så man tror att han nästan måste vara släkt med Brian Wilson på något sätt. Jag behöver egentligen inte säga så mycket mer än att ”The Battle of Trinidad and Tobago” och ”In With The Arms” är två av årets finaste låtar.


6. The Pipettes - We Are The Pipettes

Det räckte egentligen med att höra ”Your Kisses Are Wasted On Me” och att se videon till ”Pull Shapes” för att jag skulle falla pladask. Det är svårt att motstå ett band som flirtar så mycket med 60-talets girlgroup-estetik som The Pipettes gör. Men om man ska vara lite kritisk så har ”We Are The Pipettes” egentligen bara 5-6 riktigt, riktigt bra låtar. Resten är utfyllnad. Dom låtarna är dock så bra att dom väger upp dom mindre bra.
Jag såg The Pipettes på Emmabodafestivalen och det var kul såklart men kanske ändå inte så bra som jag hade hoppats. Men å andra sidan vet jag inte om The Pipettes gör sig bäst på en liten scen i skogen i Småland. Det är på dansgolvet dom hör hemma. 

7. [ingenting] - Mycket väsen för ingenting

Texterna påminner ibland lite om bob hund, musiken påminner ganska mycket om Peggy Lejonhjärta. Men det kvittar att [ingenting] inte gör någonting speciellt nytt eller eget. För dom gör det ju så bra.
Ni har säkert hört ”Punkdrömmar” och gillat den. Och visst, den är bra, men hårdast tycker jag ändå [ingenting] träffar i dom långsammare låtarna som pianoballaden ”Bergochdalbanan”. Där hör man verkligen den förbannade övertygelsen som finns i det här bandet.


8. The Knife - Silent Shout

Sönderhyllad av alla kritiker, spelad överallt på radio och MTV. Fast visst är det kul att en så i grunden annorlunda och frånstötande skiva som Silent Shout kan nå en så stor publik. Jag lyssnar inte så ofta på The Knife, inte för att jag inte gillar dom utan för att den rätta stämningen sällan infinner sig. Dock var stämningen helt perfekt när dom spelade på Arvikafestivalen i somras, kanske den bästa ”konsert” jag har upplevt någonsin.

9. Bruce Springsteen - We Shall Overcome: The Seeger Sessions

Efter sömnpillret som kom förra året och hette “Devils & Dust” gjorde Springsteen det enda raka. Han samlade ihop ett jättestort gäng och spelade in den totala motsatsen en skiva fylld från golv till tak med glad och svängig folkmusik. Som nån snubbe i DN skrev häromdagen så är det bästa med ”We Shall Overcome” att Bruce har fått tillbaka  spelglädjen. Om han kan spela in en ny skiva med egna låtar med samma eufori som på den här skivan kommer ingen bli lyckligare än jag.

10. Bob Dylan - Modern Times

Jaa... det är ju Dylan som det gamla ordspråket lyder. Han är fortfarande den gnälligaste och grinigaste gubben i hela världen och sånt tycker jag man måste belöna. Det är rätt tråkigt ibland men det finns också ögonblick på den här skivan som är helt underbara. Som i ”When the deal goes down” när han sjunger med sprucken röst:
”We eat and we drink, we feel and we think/ Far down the street we stray/ I laugh and I cry and I’m haunted by/ things I never meant nor wished to say.” Det kanske låter löjligt men varje gång jag hör det får jag en stöt i hjärtat. Det finns faktiskt en anledning till att jag just har pröjsat femhundra spänn för att se gubbjäveln i Globen.    

Bubblare: Moneybrother, Magic Numbers, The Plan, Vapnet, Belle & Sebastian, Mattias Alkberg BD, The Concretes och Lily Allen.

Jag fick Håkans notbok när jag fyllde år häromveckan. Den är fantastiskt fin med massa ritade bilder och en rätt lång intervju, samt noterna till alla låtarna från dom första tre skivorna. Men den innehåller också ett förord av Håkan som på nåt sätt återigen sätter fingret på varför man inte kan annat än älska den där göteborgaren.
För att han höll på och skrev en låt i emoll om en gubbe som bodde på ett berg i ett år. Just därför.

"Jag köpte en nylonsträngad gitarr av Theodor runt 1990 för 200 kronor. Det var vid ungefär samma tid som jag stod i Majs vardagsrum och hon bad mig plocka vad jag ville från bokhyllan. Hon hade alla de största och äldsta - Nils Ferlin, Birger Sjöberg, Hjalmar Bergman. En månad senare fanns hon inte längre men jag satte de enda ackord jag kunde till en dikt som jag hittade i en av de böckerna. Emoll och Amoll.
Lite senare - första låten. Om en gubbe som bodde på ett berg, också emoll. Den låten tog över ett år att färdigställa. Jag sjöng den för klassen på en redovisning i musiken. Mina fingrar var som klor på gitarrhalsen. Rösten var en skatas. Ryggen var krokigare än Ferlins. Svetten rann i händerna och jag rann ut på golvet. Efteråt sa ingen något. Jag ville dö då.

På Waidele hade de ackordböcker med Smiths-låtar och gitarrackord med bilder som visade hur man tog ackorden. Jag lärde mig att ta alla dessa ackord - C#moll, G, D7, C - allihop, för att de där orden brände som glödande kol i själen på mig och jag tyckte att jag hade någonting som någon någonstans borde höra, men orden hade alltid suttit fast i huvudet, fast på tungan.
Om den här boken kan få den där "någon" att lära sig några ackord är den värd att ge ut. För en notbok öppnade upp ett universum för mig. Några ackord gav mig ett liv. Eller som Moz själv sa det:
"Others sang your life, but here is a chance to shine.... just walk right up to the microphone and name - all the things you love and all the things you loathe - just sing your life..."

Exakt.

Jag har blivit helt besatt av Dadaismen. Jag gillar paradoxer och dadaismen är en extrem paradox. Den var ämnad att göra uppror mot alla konstformer vilket gjorde att den givetvis själv inte fick bli någon konstform... Sålunda dog den ut ungefär 8 år efter att den hade skapats. En av skaparna av dadaismen, Hugo Ball, övergav Dadaismen bara efter ett år. Många av dadaisterna kom senare att bli surrealister. Surrealismen liknar ju dadaismen till stor del men den stora skillnaden är att surrealismen har en bestämd mening och ett mål medan för dadaismen var det ju snarare meningslösheten som var målet.

Bilden ovan föreställer Hugo Ball när han 1916 läser upp det dadaistiska manifestet på Cabaret Voltaire i Zürich. Det är väldigt underhållande men lite väl långt för att citera så jag väljer citera Richard Huelsenbecks deklaration istället, uppläst i samma lokal (som förövrigt låg mittemot det café där Lenin vid samma tidpunkt satt och lade upp planerna för ryska revolutionen):

"Ädla och respekterade borgare i Zürich, studenter, hantverkare, arbetare, vagabonder, vandrare utan mål i alla länder - förenen eder!
I Cabaret Voltaire och min vän Hugo Balls namn, grundare av och ledare för detta sprängfyllda institut, kommer jag ikväll avge en deklaration som kommer skaka er. Jag hoppas inte att några fysiska skador ska drabba er, däremot att det som vi nu har att säga ska träffa er som en kula. Vi har beslutat att sammanfatta våra mångfaldiga aktiviteter under namnet dada. Vi fann dada, vi är dada och vi har dada. Dada påträffades i ett lexikon, det betyder ingenting. Detta är det betydande ingenting, för vilket ingenting betyder någonting. Med ingenting vill vi förändra världen, med ingenting vill vi förändra diktningen och måleriet och med ingenting vill vi få slut på kriget. Vi står här utan avsikt, vi har inte ens för avsikt att roa eller underhålla er! Fast nu när allt detta är som det är på så sätt att det ingenting är, behöver vi inte skiljas åt som ovänner. I samma ögonblick som ni övervinner era borgerliga hämningar och skriver dada på era fanor så är vi åter överens och de bästa vänner. Var vänliga och ta emot dada som en gåva från oss. Den som inte vill ha den är förlorad. Dada är den bästa medicinen och bidrar till ett lyckligt äktenskap. Era barnbarn kommer att tacka er. jag bjuder er nu farväl med en dadahälsning och en dadabockning. Länge leve dada, dada, dada, dada, dada..."


Lite inspirerad av dadaismen har jag skrivit en dikt idag, fast den liknar nog mer Majakovkij (som ju för övrigt också var en väldigt fascinerande person) än dadaismen egentligen.



En dag i ett liv i ett huvud i Valdemar

 Dring dring dring

mittemellan dröm och vakenhet försöker en tanke få fäste
men den har inget att hålla sig i rasar
ner i djupet av glömda, drömda tankar bankar
på skallen, säger: vill in men katedralen är redan full Gud
finns när du inte söker honom/henne/den/det/vem/jag/hur/varför?

smulasmula

borstaborsta

Verkligheten är bara på låtsas men jag tvingas
ändå leva i den svårt att säga emot svårt att
drömma i en värld som alltid är på spänn svårt att
leva i en värld som sover

skummaskumma

bläddrabläddra

pippapippapippapippa
bling bling

pippapippapippapippa
bling bling

innehåll finns bara i McDonalds-burgare men
det gör inget för man kan tappa 20 kilo på en vecka
har jag läst

Society for cutting up kvällspressen?
Var skriver jag på?



Låtsas är bara på verkligheten men tvingas
ändå säga ifrån svårt att drömma i låtsasvärldar
svårt att spänna en värld som sover Gud
finns bara på låtsas på riktigt finns bara leken och
allvaret behöver inte vara motsatser vi kan
dansa/sjunga/spela/leka jag tror på ingenting och det är bättre än att
inte tro på någonting


Hör upp mina vänner!
Ni äter en grisrumpa som har skurits i bitar och
stekts i en stekpanna därefter
lagts på en tallrik brevid en sallad och
ni kallar mig absurd?

På slutet av dagen går dagen mot slutet men
slutet är inget riktigt slut inget sånt som på film för
det kommer alltid nya dagar alltid nya nätter inga motsatser
bara svart-vitt svart-vitt
jag behöver båda delarna för att kunna
fylla min hatt med plommon

Landar i soffa framför tv sprutar
ljud och bild

pippapippapippapippa

zapp zapp zapp

Da da da da da da da...

Nu är det jul här i vårt hus och jag ska
dränka alla mina sorger i
tre liter glögg sen ska jag
ställa mig utanför ditt fönster och
vänta.





Igår gick jag till den där lekparken där vi jämt brukade sitta i gungorna och dricka folköl och snacka skit. Det var första gången jag gick dit på över ett år och snälla fråga mig inte varför för jag tror inte jag kan förklara det. Jag tänkte se om dina fotspår kanske fanns kvar. Men det gjorde dom inte såklart. Det har ju töat och kommit ny snö sen vi var där sist.
Förlåt för att jag är så dum.





Nu är det jul här i vårt hus och
den där karusellen som alltid sätter fart i början av December
har börjat snurra igen
fortare
fortare
fortare...
Själv tappade jag taget för länge sen
landade i rännstenen med ansiktet neråt
försökte kravla mig upp men sen
ramlade jag omkull igen och
jag vet att jag borde lära mig gå
jag vet men jag förstår inte hur





Minns du alla nätterna då vi sprang på midnattsgatorna? Dom sa att vi var galna men vi visste redan då att det bara är dårarna som är friska i den här stan. Minns du änglarna vi gjorde i snön? Nästa dag när vi gick dit igen så var dom borta. Det är konstigt det där att dom vackraste sakerna alltid försvinner så snabbt.
Förlåt för att jag lät dom försvinna.





Nu är det jul här i vårt hus
är det inte lite sjukt att alla människor ska
vara glada en viss dag på året?
Det påminner mig om såna där sekter där
alla står och ler och ser in i kameran och man vet
att hälften av dom kommer gå hem och
misshandla sina fruar och barn och
jag tycker egentligen om julen det är
något väldigt fint med barnens förväntansfulla blickar
men jag kan ändå inte låta bli att tänka på
dom som inte orkar med julen
dom som drunknar i glitter och skinka och
kalle anka på julafton och
är det inte lite otäckt att klockan tre den 24:e december
sitter en hel nation framför sina tv-apparater och dumstirrar på
ett program dom har sett tusen gånger förut?
Snacka masspsykos.





Jag skriver inte det här i hopp om att du ska läsa det. Du får gärna riva sönder det. Jag skriver för att... för att jag inte vet vad jag skulle göra annars. Jag skriver för att överleva och som tidsfördriv. Något som får dagarna att gå i väntan på vadå? Det gör inget om du tycker att det bara är snyftigt och klichémässigt och löjligt. Det gör inget, det är inte till dig jag skriver. Jag behövde bara någon att vända mig till och du passade så bra.
Förlåt för att jag är så taktlös.





Nu är det jul här i vårt hus
hopp faderallanla
i år kommer julförsäljningen återigen slå alla rekord
och det är väl bra
att det går bra för Sverige menar jag.
Det är väl bra och jag
ska väl inte vara någon sån där glädjeförstörare som
påpekar att för alla pengar vi köper julklappar för så
skulle vi kanske kunna skänka lite till dom som inte har det så bra
för dom finns på julafton också problemen
försvinner inte en dag under året även om
det är vad ni verkar tro





Minns du den där konserten vi var på och jag höll i din hand jättehårt så vi inte skulle tappa bort varandra. Ändå gjorde vi det till slut. Tappade bort varandra menar jag. Ibland önskar jag att jag kanske inte skulle ha hållit fullt så hårt. Jag förstod aldrig vad du menade när du pratade om frihet. Men nu förstår jag.
Förlåt för att jag aldrig släpper taget.





Nu är det jul här i vårt hus och jag
kanske skiter i att dricka glögg
jag kanske sätter mig och ser på Kalle Anka istället och
låtsas att jag är lycklig.
Jag vill ju inte att du ska känna att du har gjort fel
allt jag vill är att du ska må bra och
nu ljög jag igen
förlåt...


Allt jag vill är att få vara brevid dig
på bussen och i bion och vid matbordet och i soffan och i sängen
jag vill alltid vara brevid dig
hålla hårt i din hand
och långsamt vagga bort
all oro som du har.

Det här är en kärleksförklaring till Bruce Springsteen. Den kanske är helt meningslös. Dom flesta har hört Bruce Springsteen, dom flesta har en bestämd uppfattning om Bruce Springsteen. Men det är inte för er jag skriver det här. Det finns vissa artister som jag har lyssnat extremt mycket på men som jag ändå aldrig riktigt tröttnar på. Förutom Bruce är det kanske framförallt Beatles, Beach Boys, Bob Dylan, bob hund, Ed Harcourt och Håkan Hellström. Kanske kommer jag skriva kärleksförklaringar till dessa artister också någon gång i framtiden, den som lever får se. Men just nu alltså: Bruce Springsteen.

Jag fyllde år för en vecka sen och fick då en live-skiva med Bruce av min farbror, inspelad under en konsert i Stockholm 1999. Det hade kunnat vara en högst ordinär live-skiva, det är knappast någon av hans bästa konserter, men för mig är den ändå speciell eftersom det är den enda Springsteen-konsert jag har varit på.
Jag var 13 år. En vän till min familj som är ett riktigt stort Springsteen-fan hade skaffat några biljetter. Två av dom sålde han till min farbror (också ett stort fan) och min far (inte fullt så stort fan). Dessutom hade han ännu en biljett som han hade tänkt ge till någon annan vän men som tydligen fick förhinder eller nåt.  Det var då som pappa frågade mig om jag ville ha biljetten, jag hade knappt hört karln men sa i alla fall ja. om jag ska vara ärlig så minns jag inte så mycket av konserten. Jag minns bilresan till Stockholm och jag minns att jag och pappa gick genom nästan hela stockholm efter att konserten var slut. Men själva konserten har jag inte många minnen ifrån, men det var trots allt över sju år sen. I alla fall minns jag att jag tyckte att det var bra även om det skulle dröja ett tag innan jag började lyssna på Bruce på allvar. Något år senare köpte jag Born To Run och på den vägen är det. Det har blivit rätt många skivor genom åren, idag har jag följande:

På CD:

Summer In New York City - Live 1971 (1971 - ej oficiellt utgiven)
Greetings From Asbury Park N.J (1973)
The Wild, The Innocent & The E-street Shuffle (1974)
Born To Run (1975)
Live In Detroit (1975 - ej oficiellt utgiven)
Darkness On The Edge of Town (1977)
The River (1980)
Nebraska (1982)
Greatest Hits (1995)
The Ghost of Tom Joad (1995)
Olympic Stadion, Stockholm - Second Night (1999 - ej oficiellt utgiven)
The Rising (2002)
Devils & Dust (2005)
We Shall Overcome: The Seeger Sessions (2006)

På LP:

Live 1975 - 1985 (5-LP Box 1985)
Grettings From Ullevi Stadium. Gothenburg (1985 - ej oficiellt utgiven) (Den konsert som dom fick bygga om Ullevi efter)
Born In The U.S.A. (1985)
Tunnel of Love (1987)


På DVD:

Born To Run 30th Anniversary Edition (Box innehållandes Born To Run-skivan, en live-konsert och en dokumentär)

Dessutom har jag en Tribute-skiva där olika artister tolkar Bruce Springsteens låtar som heter Light of Day.
De skivor jag saknar och som jag skulle vilja ha är Lucky Town från 1992, en tracks-box med outgivna låtar och alternativa tagningar från 1998 och en Live-skiva från New York från 2001. Jag kommer väl antagligen att köpa dom också någon gång...
Okej, allt är inte bra. Men väldigt mycket. Alla skivorna fram till och med Nebraska är definitivt värda att köpa. Born In The U.S.A. är lite ojämn men den andra sidan (om man har den på LP) är riktigt bra med låtar som Bobby Jean, Glory Days och Dancing In The Dark. Tunnel of Love är inget vidare men den innehåller i alla fall två bra låtar; Brilliant Disguise och Valentines Day.  The Ghost of Tom Joad är kanske lite seg men rätt bra, Devils & Dust är dock bara seg. The Rising och We Shall Overcome är  kanske inte mästerverk men riktigt bra skivor.

I och med att jag fick den här live-skivan från 1999 så känns det ändå som någon sorts cirkel är sluten. Jag har lyssnat på Bruce i en tredjedel av mitt liv nu, men jag hoppas att jag kommer fortsätta lyssna på honom och jag hoppas att jag kommer få chansen att se honom live igen.

Dom snackar om miljöförändringar
dom snackar om att något måste göras
dom snackar och snackar och
folk blir upprörda
i några sekunder eller
några veckor

spelar roll

så småningom återgår ju ändå allt till det vanliga eller
ovanliga beroende på
hur man ser det


Dom snackar om miljöförändringar men
jag behöver ingen meterolog som talar om för mig
åt vilket håll vinden blåser för
jag har en prognos i fickan som säger att
det kommer blåsa kallt i minst fyra år till

Jag har en en ihopknycklad fyraårsprognos och 
en jävla flamma i bröstet som
brinner starkt när den får virke
men som är nära att slockna när det blåser kyliga vindar  

Men när andra bygger vindskydd
ska jag bygga vindkraftverk
när andra fäller upp sina paraplyer
ska jag sätta mig på huk och
dricka ur vattenpölarna
när andra brinner ut
ska jag fortsätta leta efter gnistor som kan tända mig

För dom finns där
jag kan se era ögon
jag kan se tröttheten som
en våt filt
men ibland ser jag
ibland ser jag hur dom liksom
gnistrar till
och tro mig jag kan
leva på dom där gnistorna i flera veckor

Det är så lätt att bli förblindad
av propaganda och reklam
det är så lätt att blunda när man tror att
det inte finns något att se
men om ni öppnar ögonen så kanske kanske
kan vi göra något tillsammans
jag vet inte vad
jag vet inte vad
jag vet inte vad
det enda jag vet är att
jag har en flamma i mitt bröst
en flamma som inte vet vart den ska ta vägen
en flamma som jag önskar skulle kunna lysa upp världen
som en fackla men som
hela tiden hotar att bränna upp mig

It's better to burn out then to fade away
men om ni fortsätter att gnistra så
lovar jag att fortsätta brinna

Jag vet att ni finns
men ni måste brinna starkare för att ni ska synas
i det här mörka jävla landet

Det kommer bli en lång vinter men
jag kan se vårtecknen
i era ögon.

 Så sitter jag alltså här igen och
pillar i hjärnan
sliter sönder alla minnen och
pusslar ihop dom igen
så som jag vill ha dom
så som dom borde ha varit om inte...

om inte.

Jag är som en sån där regissör
en sån som ska dränka alla kärleksscener i sentimentala stråkar
gud vet att jag avskyr det ändå
är det så svårt att låta bli
en sån som ska ta om en scen tusen gånger
trots att den första gången var helt okej

helt okej men långt ifrån perfekt
ungefär
som vi människor är


Jag sitter här och pillar i hjärnan
sorterar bor alla ångestmoment
sparar bara på förhoppningarna och regnbågarna

Vi kan kalla det perfektionspornografi
något alla sysslar med i smyg
men vissa kanske mer än andra




Jag har aldrig klarat av att leva i nuet
som det ju heter att man ska
jag lever i drömmarna
jag lever i det som aldrig blev men kanske kunde ha blivit
om inte...

också är jag där igen.

Jag sitter och pillar och petar och rör ihop allting
jag tror inte jag kommer komma fram till någonting
ändå vill jag sitta uppe och pilla hela natten

för jag behöver få glömma
och jag behöver få drömma
bara så kan jag

fortsätta andas.