Nr. 1 Höstvisa - Tove Jansson/Erna Tauro

När allt faller isär, när stormarna håller på att blåsa dig sönder och samman och när glädjen har tagit semester på obestämd framtid då har vi i alla fall Tove Jansson.

Jag har ju vuxit upp med Tove Janssons varma finlandssvenska och hennes värld av mumintroll, hemuler, filifjonkor och hattifnattar men det är nog först på senaste tiden som jag har insett hur mycket den där världen har betytt för mig. I likhet med andra stora barnboksförfattare (Astrid Lindgren, Roald Dahl, Lennart Hellsing, A. A. Milne m.fl.) så finns det en värme, humor och socialt patos i Tove Janssons mumintroll-böcker. Och precis som Bröderna Lejonhjärta, Kalle och chokkladfabriken och Nalle Puh är de inte enbart skrivna för barn, tvärtom kan vuxna ha precis lika stor - om inte större - behållning av dem.
Barnkultur ses ofta som något oviktigt och ingenting man bör ta på så stort allvar. Inget kan vara mer fel. Bara för att 90% av all kultur för barn som produceras är skit betyder det inte att det måste vara så. Med risk för att låta som en vresig gammal bibliotekskärring så undrar jag ändå hur barn påverkas av all skit de ser på tv. Vad händer med barn som växer upp med en diet bestående av Pokemon, Markoolio och "Sommarkul med Nic Schröder". Jag menar, några men för livet måste ju ungarna få.

För egen del såg jag nästan inga barnprogram på tv som liten förutom Disneydags och Bollibompa. Det var kanske lite jobbigt när alla andra barnen ville leka Turtles men så här i efterhand måste jag nog säga att det var rätt bra ändå. Jag lärde mig istället att läsa väldigt tidigt och läste med stor entusiasm Emil i Lönneberga, Bamse och Lennart Hellsings ABC-bok.

Men alltså, "Höstvisa" var det ja. Jag har hört några inspelningar av den här men jag kan inte säga att någon av dem gör låten riktigt rättvisa.
Här kan du lyssna på en version som kanske inte är helt oäven om man försöker bortse från dansbandsdialekten. Fast "Höstvisa" ska förstås sjungas på finlandssvenska. Jag har hört en annan version med någon proggig folkmusikgrupp som heter Cumulus där sångerskan sjunger på finlandssvenska och en kör stämmer in fint på refrängen. Men inte heller den tar sången upp till de höjderna dit jag vet att den kan nå om den hamnar i rätt händer.
Den bästa versionen väntar fortfarande på att spelas in, precis som det godaste smultronet fortfarande väntar på att bli plockat.




Nr. 1 Höstvisa - Tove Jansson
Nu blåser storm därute och stänger sommarns dörr,
det är för sent för att undra och leta.
Jag älskar kanske mindre än vad jag gjorde förr
men mer än du nånsin får veta.
Nu ser vi alla fyrar kring höstens långa kust
och hör vågorna villsamma vandra.
En enda sak är viktig och det är hjärtats lust
och att få vara samman med varandra.

Skynda dej älskade, skynda att älska,
dagarna mörknar minut för minut.
Tänd våra ljus, det är nära till natten,
snart är den blommande sommaren slut.

Nr. 2 Visa vid vindens ängar - Mats Paulson





Några årtionden innan vår tideräkning skrev den romerske poeten Horatius en dikt som han döpte till "Carpe Diem". 2000 år senare är det förmodligen världens mest uttjatade citat och kan läsas på varenda 14-årig svartsminkad tjejs lunarstorm. Jag undrar vad Horatius skulle ha sagt om det.
Men bakom nästan alla klychor, ordspråk och klassiska fraser ligger det förstås ett korn av sanning, annars skulle de knappast ha blivit klassiska. "Carpe Diem", "Seize The Day" eller "Fånga dagen" är ju vad livet, och all bra konst, handlar om.

För några år sen höll en god vän till mig ett föredrag på en svenskalektion. Han pratade om ögonblickets betydelse, att när man upplever någonting riktigt underbart vill man ju gärna frysa tiden. "Samtidigt", sa han, "skulle ju det där ögonblicket inte kännas lika underbart om det varade för evigt." Men trots att vi är medvetna om ögonblickets förgänglighet så försöker vi göra allt för att bevara det. Det är därför vi tar tusentals bilder när vi är på semester istället för att bara njuta av stunden och det är säkert därför som de flesta sånger skrivs. Tiden är så flyktig så därför behöver vi något konkret att ta på, först då kan vi njuta av ögonblicket till fullo. vi behöver fånga dagen.

Det här inlägget skulle egentligen handla om Mats Paulson och "Visa vid vindens ängar". Men jag var tvungen att börja i den här änden för att ni ska förstå hur mycket jag älskar "Visa vid vindens ängar". Mats Paulson var 28 år när han skrev den och förmodligen lika besatt som Horatius av att fånga ögonblicket. "Visa vid vindens ängar" är ju egentligen en sång om en sång som aldrig skrevs. En sång som påbörjades men aldrig slutfördes för att han snart insåg det omöjliga i att fånga livet, kärleken och universum i en enda sång.

"Jag ville skriva en liten visa där ögonblick blir till evighet
men ord blir stumma och toner döva och visans tanke blir hemlighet"

Jag vet inte så mycket om Mats Paulson. Jag vet att han har skrivit ett hundratal sånger till och av dessa har jag bara hört "Barfotavisan" och "Baggenslåten". De är för all del tralliga och trevliga men ändå inte i närheten av "Visa vid vindens ängar". Jag vet inte riktigt hur mycket Håkan Hellströms cover har gjort för att jag ska tycka ännu mer om den här sången. Men faktum är att jag tyckte om den långt, långt innan jag ens hade hört talas om Håkan Hellström.

Kanske borde jag i alla fall lyssna igenom några skivor med Mats Paulson för att se om han har åstadkommit någon mer lika bra visa men jag är lite rädd för att min respekt för honom skulle sjunka om jag upptäcker att så inte är fallet. I och för sig, har man skrivit "Visa vid vindens ängar" har man tillåtelse att göra nästan vad som helst sen.


Mats Paulson är förstås inte ensam om att ha diktat om ögonblickets förgänglighet. Det känns helt självklart att det australiensiska popbandet The Lucksmiths fantastiska låt "Sunlight in a jar" handlar om precis samma sak.

"I tried to write an opera for you
but I didn't get that far
'cause trying to sum you up in words
is like catching sunlight in a jar"

Ögonblickets förgänglighet är, ironiskt nog, ett evigt tema.





Nr. 3 Blå Anemonerna (Pierina) - Evert Taube

Vissa låtar på den här listan har jag valt ut först och främst med tanke på att de framförs så otroligt bra. Det gäller till exempel för den förra låten på listan, Monica Zetterlunds "En slump". Dock inte den här. Mycket kan man säga om Evert Taube men någon vidare sångröst hade han inte. För det mesta lyckas han sjabbla bort sina sånger genom att överfrasera och inte hålla sig till rytmen. Men jag tror ändå att jag föredrar hans gamla alkisröst framför Sven-Bertils mer skolade stämma.
Att den här låten kommer på en tredjeplats beror alltså mest på att den har en så fantastisk ljuvlig melodi och en så fantastiskt ljuvlig text.
Jag är inte så bra på blommor så jag vet inte om jag någonsin har sett någon anemon ute i det fria. Men hur som helst låter det i alla fall väldigt vackert. För att inte tala om mandelträdsblommor...
























Blå anemonerna,
mandelträdsblommorna
står som en sky över kullarna
tupparna gal bortom tullarna

Vinbergen väntar oss
där grönska rankorna
över den röda jorden nu
men ner i dalen där blommar du

Oh Pierina, när gör du ditt val?
Snart är du nitton år!
Hör du i dalen min vårmadrigal?
Vill du bli min i år?

Svar ger dig hjärtat
och svar ger dig handen
handen du kysst
och som jag lyfter vid din sång

Svar ger dig blommorna
som jag bär i barmen
ja alla dina blommor små
som du gav mig när vi möttes
som du gav mig när vi möttes då
när jag smög till ditt fönster på tå

Kom, nerför kullarna!
Kom, över spångarna!
Kom över bäcken och ängen grön!
Kom nu när sommaren är så skön!
Kom du som sjunger där!
Kom du som har mig kär!
Kom över bäckar och under lind
Kom med den doftande vårens vind!

Kom till min sida,
kom viska mitt namn!
Kom i min öppna famn!

Näktergal sjung i ditt lummiga bo
för den jag nu ger min tro!


Nr. 4 En slump - Monica Zetterlund/Richard Rodgers/Tage Danielsson

Nr. 4 En slump - Monica Zetterlund

Hagfors. Detta underbara brukssamhälle som har gett oss storheter som Jimmy Jansson och Christer Sjögren. Nej, skämt åsido, det finns i alla fall en person från Hagfors som jag kan lyssna på utan att drabbas av kräkreflexer, ja som jag till och med kan njuta av. Hon heter Monica.
Trots att jag är uppvuxen 2,5 mil från Hagfors kan jag inte säga att jag hade någon direkt relation till Monica Zetterlund fram till för ungefär ett halvår sen. Då köpte jag i alla fall en samlingsskiva med Monica och vilken skiva det är... Monica var ju en av Sveriges få riktiga superstjärnor, hon är där uppe tillsammans med Greta Garbo och Marlene Dietrich. Dessutom är hon utan tvekan Sveriges bästa jazzsångerska genom tiderna. Lyssna bara på hennes insjungning av "Ack, Värmeland du sköna", om det är någon gång kan känna mig en smula värmlandspatriotisk så är det när Monica Zetterlund sjunger Värmlandsvisan (och inte när Färjestad vinner elitserien om ni nu trodde det).
En av de vackraste visorna med Monica är förstås klassikern "Sakta vi gå genom stan". Egentligen borde kanske den också haft en plats på den här listan, men det finns en visa som jag tycker ännu mer om. Det är en amerikansk evergreen skriven av kompositören Richard Rodgers (han som också skrev musiken till "Sound of Music" och "The Lady is A Tramp"). Orginalet heter "Bewitched" och i Tage Danielssons fantastiska översättning heter den "En slump". Och jag blir verkligen förhäxad varje gång jag hör den.


Du som har skönhet och behagen
en ren och himmelsk urbild ger
jag såg dig och från denna dagen
jag endast dig i världen ser

Det är så sant som det är skrivet
detta känslokännande
det är det som gör att livet
blir så spännande...

Det händer här
det händer nu
och plötsligt för honom finns bara du
man vet ingenting om kärlek;
en slump

En sommarkväll,
en månskenstur,
en roddbåt som läcker så hon blir sur
han ler och så är det färdigt;
en slump

Som ett spotlight som tänder
när ridån går isär
utan förvarning händer
simsalabim!
det där...

En äldre dam,
en äldre man
"det blir lite tomt hemma" säger han
en blick - sen ser de samma tv;
en slump.

Men det händer mig
det händer snart
och livet med en gång blir underbart
vad är det som kallas kärlek?
en slump...

En dag när solen lyste klart
och blommor stod bugande par vid par
kan bli den första gång jag såg dig;
en slump

Fast tretusen miljoner människor finns
ungefär
känner just två personer
Simsalabim!
det där...

Ett sommarregn,
ett nylagt hår
han offrar sin rock för ett nylagt hår
dom går tryckta mot varandra;
en slump.

Ohh! Monica!

Nr. 5 Emigrantvisa - Jan Johansson



Jag spelar ju piano själv men jag kan inte påstå att jag är särskilt insatt i vare sig jazz eller klassisk musik. Dock finns det ett fåtal pianister som jag har lärt mig att känna igen på deras spelstil. Keith Jarret till exempel. Och Jan Johansson. Jan Johanssons spelstil kan bäst beskrivas med orden Less Is More. utan att trycka på så fasligt många tangenter som alla andra jazzpianister tycker att man ska göra lyckas han förmedla väldigt mycket.
Jan Johanssons mest kända skiva, Jazz på svenska från 1963, är precis vad det låter som. Jan Johansson letade upp några gamla folkvisor och skrev någon sorts jazzarrangemang till dem. Men Jan Johanssons jazz är ungefär så långt man kan komma från storbandsjazz á la Frank Sinatra. Den är istället enkel, subtil och avskalad. Less is more som sagt.
Jag försöker föreställa mig hur det gick till när Jan Johannson hittade de här visorna. Kanske var han och letade på någon övergiven vind i Utanmyra Folkets Hus (Om det nu finns ett Folkets Hus i Utanmyra och om Utanmyra överhuvudtaget finns...). Där fick han syn på några gulnade papper, musik som ingen hade hört på nästan ett sekel. Sen han satte sig vid ett sånt där ostämt piano som finns i alla riktigt gamla Folkets Hus-lokaler i hela Sverige och började spela. Det är möjligt att det inte alls gick till så men jag hoppas det.
Lika viktig för visorna som Johanssons finkänsliga pianospel är nästan George Riedels basspel (det enda instrumentet på skivan förutom pianot). Eller rättare sagt: det är väl det perfekta samspelet mellan de två som gör att det låter så fantastiskt.

Om man inte orkat läsa Vilhelm Mobergs Utvandrar-epos så kan man i alla fall lyssna på Emigrantvisa och kanske få en liten känsla av hur Karl-Oskar och Kristina kände sig när de tåg båten över till Amerikatt med vetskapen om att de aldrig skulle återvända.
Det är mer än vad Robert Wells har lyckats få sagt på sjuttielva "Rhapsody In Rock"-turnéer.


Nr. 6 Jag har varit i alla städer - Håkan Hellström

"Jag har varit i alla städer" är på ett sätt som en kombination av Taubes "Möte i monsunen" och Springsteens "Born To Run". En frustande ångmotor som är omöjlig att få stopp på när den väl har satt igång.
Samtidigt är den inte alls det. Riktigt bra artister hämtar nästan alltid inspiration från alla möjliga håll men lyckas ändå få fram något väldigt nytt och unikt. Det är därför hela den där diskussionen om vilka Håkan har snott av är så totalt meningslös. En artist kan förstås skriva alla ord själv och hitta på alla ackordsföljder själv och ändå få det att låta precis som en massa annat. En artist kan också låna en massa fraser och harmonier men sätta in dem i ett nytt sammanhang där de får en ny mening. Ni får välja själva vad ni föredrar.

"Jag har varit i alla städer" är en sån där låt som bara växer och växer tills den inte får rum i rummet längre så man måste öppna ett fönster och låta den segla iväg. Jag hörde Håkan sjunga den i Konserthuset i Göteborg i vintras tillsammans med en symfoniorkester. Det är ett väldigt stort rum men inte ens där fick den plats.
När Håkan sjöng Evert Taubes visor på den där konserten höll han igen lite som om han liksom var rädd för att förstöra dem om han tog i för mycket. Men när han sjöng sina egna låtar kunde han som vanligt inte låta bli att ta i ända från tårna. Han tänkte kanske att det inte fanns något kvar att förstöra där. Allt är ju ändå försent, alla broar är brända, alla skepp har lämnat kajen. Men istället för att bara sätta sig ner och mumla att det var bättre förr så fortsätter Håkan springa och fortsätter leta. För vad skulle han annars göra?
Vad skulle vi annars göra?




Nr. 7 Jag ger dig min morgon - Fred Åkerström

Ni har förstås hört "Jag ger dig min morgon" men hur skulle en lista på Sveriges bästa visor se ut utan den? Det är som att göra en lista på världens bästa poplåtar och inte ha med en enda Beatles-låt. Ibland får man lov att påpeka självklarheter.
Orginalet, "I Give You The Morning", skrevs av den amerikanske folksångaren Tom Paxton som polade med Bob Dylan i Greenwich Village på 60-talet. 1972 översattes den till svenska av Fred Åkerström.
Jag har hört minst tre versioner av den, kanske fler. Fred Åkerströms orginal, Håkan Hellströms cover och Weeping Willows engelska version (jag tror också att Magnus Carlson har sjungit in den på svenska någon gång). Det är omöjligt att påstå att någon av dessa versioner är bättre än någon annan. De sjungs alla med en sån innerlighet och passion att man briserar varje gång man hör dem. Frågan är om det ens går att sabba en så vacker text.
En sak till: Magnus Carlsons är förstås en fantastisk sångare på alla sätt och vis. Men hans basregister är nog ändå inte lika uttömmande som Fred Åkerströms. Om ni inte tror mig, lyssna på "Ack du min moder".

Nr. 8 Jag minns dig Amanda - Victor Jara/Cornelis Vreeswijk

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om den här sången. Jag kan säga att jag inte har hört Victor Jaras orginalversion som heter "Te Recuerdo Amanda". Jag skulle vilja göra det någon gång. Jag förstår ju i och för sig inte spanska men jag kan tänka mig att jag ändå skulle tycka att den är väldigt bra.
Hur som helst så har Cornelis gjort en mycket fin översättning av den. Jag tycker till och med att det är den finaste visan han har spelat in (av det jag har hört, jag ska väl tillägga att jag inte har hört allt han har släppt).
Låten finns bl.a. på "Cornelis sjunger Victor Jara" från 1978 eller i samlingsboxen "Mäster Cees Memoarer".

Jag minns dig, Amanda.
På en regnvåt gata.
På språng emot fabriken
där Manuel är.

Du skrattar hela tiden,
du har regn i håret
och ingenting är viktigt utom attt du är kär.
Du är kär, du är kär, du är kär, du kär!

Om några minuter blir livet fullständigt
om några minuter visslar sirenen.
Ditt arbete väntar
men där du går fram
blir allting så ljust.
Några minuter har fått dig att blomma.

Jag minns dig, Amanda.
På en regnvåt gata.
På språng emot fabriken
där Manuel är.

Du skrattar hela tiden,
du har regn i håret
och ingenting är viktigt utom att du är kär
Du är kär, du är kär, du är kär, du är kär!

Han flydde upp i bergen
aldrig gjort någon illa
men han flydde till bergen
och på några minuter förändrades allting.
Nu visslar sirenen.
Tillbaka till fabriken.
Många kom aldrig.
Bland dem Manuel.

Jag minns dig, Amanda.
På en regnvåt gata.
På språng emot fabriken
där Manuel är.

Nr. 9 Gårdakvarnar och skit - Håkan Hellström

Surprise.

Jag funderade först på att ha någon låt med Tomas Andersson Wij på den här platsen. Men efter ett noggrannt övervägande med mig själv kom jag fram till att Tomas inte har betytt tillnärmelsevis så mycket för mig som Håkan har gjort. Inte för att Wij är en dålig artist, inte alls, men han är ändå en relativt ny bekantskap för mig och vårt förhållande är fortfarande på det utforskande planet. Håkan däremot har jag lyssnat på sen jag var 16 år.

Innan "Ett kolikbarns bekännelser" skulle man knappast ha kunnat kalla Håkan Hellström för en visartist. Han spelade visserligen in en vis-ep redan 2002, men det var andras låtar. Man får tänja rejält på visbegreppet om man ska hitta visor på "Känn ingen sorg för mig Göteborg". På "Det är så jag säger det" finns det vissa låtar som har viskaraktär, till exempel "Den fulaste flickan i världen", men det är ändå "Ett kolikbarns bekännelser" som är Håkans "visskiva" om man nu kan säga så om en person som blandar genrer lika friskt som en murare blandar cement (ursäkta den dåliga liknelsen). I alla fall är det knappast någon slumpar att han poserar med en akustisk gitarr i händerna på bilderna i konvolutet.
Det är förstås svårt att välja ut favoritlåtar från ett så fulländat album. Men jag kommer ihåg att jag älskade den här redan första gången jag hörde den på mitt lilla studentrum i Motala.

Jag minns ett berg dit jag brukade gå
det är så vackert där
nästan som en tavla
nästan som en tavla över rätt och fel
för man ser gårdakvarnarna
men man ser skiten med...

På konserter brukar Håkan alltid presentera den här låten som en hyllningsvisa till GAIS. (GAIS fanclub heter Gårdakvarnen för oupplysta). Och det är klart att man kan se det så. men mest av allt är det förstås en hyllningsvisa till livet. För så är det ju: livet är bara en massa toppar och fallgropar. Men så länge man har någon att gå brevid är det i alla fall ganska okej.
Dessutom innehåller de första raderna en fin Beach Boys-blinkning. Bara en sån sak.

Nr. 10 Grimasch om morgonen - Cornelis Vreeswijk

Jag minns att jag gillade den här sången redan när jag var liten men utan att då ha en aning om vad texten handlade om. Sen blev jag äldre och jag blev full och jag blev kär också plötsligt en dag förstod jag precis.
Det är ju en baksmälla det handlar om. Fast inte bara det. Det handlar också om att inte riktigt kunna njuta av stunden eftersom man vet att den snart kommer vara försvunnen.
Det är en förmaning om måttfullhet, från någon som har varit med förr och vet hur det kan gå. Samma beskyddande ton finns i flera andra av Cornelis visor, till exempel "Cool Water på den Gyllene Freden" eller "Blues till Fatumeh". Skillanden är väl att tonen är lite mer ömsint i den här sången. Jag uppfattar det som att Cornelis riktar sången lika mycket till sig själv som till Ann-Katarin.


Nu faller dagg och nu stiger sol men det kan du inte höra.
Du ligger utan blus och kjol med läpparna mot mitt öra.
Tala nu allvar, ber du bestämt:
Du skrattar visor och sjunger skämt.
Du kan men vill inte göra en sång om lyckan den sköra.


Nu stiger sol och nu faller dagg för fattigt folk och för rika.
Men lyckan har en förgiftad tagg som man bör noga undvika
Hon stannar gärna i några dar
men när du vill hålla henne kvar
blir hennes ögon iskalla och du blir bitter som galla.


Så faller daggen förutan ljud och gräs och blader blir våta.
Och varje morgon står solen brud fast inga brudpsalmer låta.
Ann-Katarin, du skall veta att
det finns en lycka som dör av skratt.
Men den vill smekas om natten och den är stilla som vatten.


Stig upp ur sängen Ann-Katarin och lyssna på något viktigt:
Det finns ett särskilt slags ädelt vin som man bör njuta försiktigt.
För om man dricker det utan sans
förlorar det sin forna glans
och du får kvar en tom flaska och bittra tårar och aska



För så är det nämligen: älskar man vinet får man huvudvärk, älskar man livet i alltför hög grad får man snubbliga fötter och skrikigt hjärta.


Nr. 11 Så länge skutan kan gå (Vals på Karibien) - Evert Taube

Jan Gradvall skrev en lysande recension av Håkan Hellströms framförande av den här på Allsång på Skansen för en massa år sen. Jag känner att om jag ska säga någonting om den här låten kommer jag i princip bara upprepa det han skrev då så jag kan lika gärna låta bli. Jag nöjer mig med att konstatera att den förklarar precis varför jag - precis som Evert Taube, Olle Adolphson och Håkan - aldrig har kunnat säga nej till någonting som helst.

Så länge skutan kan gå
så länge hjärtat kan slå
så länge solen den glittrar på böljorna blå
om blott en dag eller två
så håll till godo ändå
för det finns många som aldrig en ljusglimt kan få.

Och vem har sagt att just du kom till världen
för att få solsken och lycka på färden?
Att under stjärnornas glans
bli purrad uti en skans
att få en kyss eller två i en yrande dans?

Ja, vem har sagt att just du ska ha hörsel och syn
höra böljornas brus och kunna sjunga?
Ja vem har sagt att just du ska ha bästa menyn
och som fågeln på vågorna gunga?

Och vid motorernas gång
och ifall vakten blir lång
så minns att snart klämtar klockan för dig: Ding, ding, dång!
Så länge skutan kan gå
så länge hjärtat kan slå
så länge solen den glittrar på böljorna blå.

Så ta med glädje ditt jobb fast du lider,
snart får du vila i eviga tider.
Men inte hindrar det alls
att du är glad och ger hals
så kläm nu i med en verkligt sjusjungande vals!

Det är en rasande tur att du lever min vän
och kan valsa omkring uti Havanna!
Om pengarna tagit slut gå till sjöss om igen
med Karibiens passadvind kring pannan.

Klara jobbet med glans,
gå iland någonstans,
ta en kyss eller två i en yrande dans
så länge skutan kan gå
så länge hjärtat kan slå
så länge solen den glittrar på böljorna blå.



Nr. 12 Okända Djur - Beppe Wolgers/Olle Adolphson

Det gick en dokumentär om Beppe Wolgers på tv igår. Jag missade den tyvärr eftersom jag var ute och härjade men om jag hade varit hemma hade jag sett på den.
Det är kanske inte så konstigt att jag gillar Beppe väldigt mycket. Det finns väl ingen i hela världen som inte gör det. Beppe är, eller var ska jag väl säga, en sån person som man gärna skulle vilja ha som morfar. En sån person som man gärna skulle vilja gå på promenader i Vita Bergen tillsammans med. En sån person som man skulle vilja sitta och spela alfapet med när det regnar. En sån person som man skulle vilja läste godnattsagor för en när man ska sova.
Det är fyra saker jag direkt förknippar med Beppe Wolgers. "Beppes godnattstund", "Dunderklumpen", rollen som Pippis pappa och rösten åt Baloo i djungelboken. Kanske mest det sistnämnda faktiskt. Jag såg nog tyvärr inte så många avsnitt av "Beppes godnattstund", "Dunderklumpen" såg jag inte förrän jag var tonåring och jag har alltid föredragit Emil framför Pippi. Men jag älskade, och älskar, Djungelboken även om jag inte visste att det var Beppe som gjorde Baloos röst när jag var liten.
På 60-talet skrev Beppe också tre "barnvisor" tillsammans med Olle Adolphson. De heter "Okända djur", "Mitt eget land" och "Det gåtfulla folket" och alla tre skulle egentligen kunna platsa på den här listan. Men jag valde den här i alla fall. Kanske för Pluver från Alaskas skull. Eller för att den egentligen säger allt.

På dom första löv som singlar sitter
små smådjur och det hör ett evigt fnitter.
Dom håller fast i lövens kanter
i vindens kast och dom flesta är tanter.
Men annars skulle löven inte gunga
dom fnittrar mycket men kan inte sjunga.

När det våta regnet faller hoppar
små smådjur upp på alla vattendroppar.
Dom sticker hål på dropparnas hinna
och säger "Skål!" och blir småningom stinna.
Men annars skulle regnet inte plaska
dom heter Pluver kommer från Alaska.

Du tror inte på det här eller hur?
Men visan handlar om okända djur.
Många är långa och svåra att fånga,
många syns inte men finns ändå!
Många är gula och fula och gröna och sköna och röda eller blå.
Många är stora som hus eller så
men dom flesta är små, mycket små, små.



Världen behöver verkligen mer människor som Beppe Wolgers.


P.S: När listan är fullbordad ska jag försöka lägga ut de flesta som Mp3-filer så ni kan ladda hem dom.

Nr. 13 Sländornas dag - eMil Jensen

Första gången jag såg Emil Jensen var för ungefär två och ett halvt år sen. Jag hade precis börjat läsa skrivarkursen på Bona Folkhögskola i Motala. I och med att skolan firade 20-årsjubileum den hösten (eller var det 30-årsjubileum? Jag minns inte riktigt) kom Emil, som hade gått samma kurs några år tidigare, dit och uppträdde. Såvitt jag kommer ihåg körde han bara stand up/poetry slam den kvällen men jag kanske kommer ihåg fel. I alla fall tyckte jag redan då att han var fantastiskt rolig och hade en enorm språkkänsla.
Ett halvår senare kom han tillbaka och körde både poetry slam och musik. Efter hans framträdande fick vi som gick på skrivarkursen ynnesten att ha en lektion med honom, han berättade lite om hur han börjat uppträda och gav lite skrivtips. Dessutom fick vi läsa upp egna saker för honom vilket förstås var oerhört nervöst.

Jag har därefter sett honom ett antal gånger, bl.a. på Arvikafestivalen och Hultsfredfestivalen. Kanske lite för många gånger t.o.m. en del av hans "Mellansnack" börjar jag nästan kunna utantill. Men från varje föreställning har jag i alla fall gått iväg med ett leende på läpparna. Emil Jensen är nämligen en underhållare i ordets rätta bemärkelse; rolig, underfundig, sentimental och totalt närvarande.

"Sländornas dag" heter sista spåret på albumet "Orka då". Det är en fin flirt med gamla folkparks-valser. Den inleds försiktigt med enbart piano men blommar sedan upp och blir till en prunkande sommarvals med stråkar och slagverk. Jag gillar den så mycket att jag skrev en egen sommarvals förra sommaren. En hyllning till en hyllning skulle man väl kunna säga. För "Sländornas dag" känns verkligen som en homage till många av de klassiska visförfattare som har nämnts och kommer att nämnas på den här listan.

Varför tänker jag klarare här?
En valnöt ser ut som en hjärna.
Varför log du när jag snubblade till?
Du föll för en stjärna.
Kom, ingen tid att förlora.
Kom, ingen tid att förklara.

Sensommarkväll, varje cell är på spänn
vi ses kanske aldrig igen.
Det är sländornas dag.
Du blev du, jag blev jag.
Vem vet vad dom gör med oss sen.

Nr. 14 Världen som var min - Olle Adolphson

Det var faktiskt Mauro Scocco, den gamle räven, som gjorde att jag fick upp ögonen för den här fantastiskt fina låten. På skivan "Dubbeltrubbel" som kom härom året där svenska artister tolkar Olle Adolphson-låtar finns den med i en sval jazz-version.
Orginalversionen, som jag alltså hörde efteråt, består bara av Olle Adolphsons sång och gitarr. Tyvärr framstår Olle Adolphsons sångröst idag, i likhet med de flesta av den tidens vissångare, som löjligt finstämd och tydlig. Det är ungefär som att man inte kan lyssna på gamla radio- eller tv-program utan att börja skratta åt rösterna.
Därför har jag lättare för att ta till mig Mauro Scoccos version. Den är elegant och sofistikerad, sådär som Mauro Scocco nästan altid är, men i den här låten passar det alldeles utmärkt. Den fångar på något sätt vemodet och melankolin som redan finns där i texten. Att höra den känns som en blandning av att se på Sofia Coppolas "Lost In Translation" och att läsa Haruki Murakamis "Norwegian Wood".
På samma skiva medverkar bl.a: Freddie Wadling, Jakob Hellman, Tomas Andersson Wij, Nicolai Dunger, Mattias Alkberg, Frida Hyvönen och Eldkvarn. Alla gör mer eller mindre fantastiska versioner av Olle Adolphsons visor. Jag råder er verkligen att köpa den.

En dag i kallt ljust vinterregn
är allt det gamla här igen
och allt du gett mig blir ett lån
och jag ska resa härifrån

Men till den dagen blir jag här
för att försöka säga vem du är

En dag ska den jag en gång var
förstå att ingenting finns kvar
och att min kärlek är som sand
som sakta rinner ur din hand

Men till den dagen blir jag här
och låtsas att jag ännu har dig kär

En dag när världen som var min
ska ropa till mig genom vind
då ska jag lämna dig min vän
för allt det gamla går igen

Men till den dagen blir jag kvar
och älskar bort all oro som du har

Ja till den dagen blir jag kvar
och älskar bort all oro som du har

Nr. 15 Saskia - Cornelis Vreeswijk

Det finns ganska många "fula ankungen"-historier inom pop- och vismusiken, Håkan Hellströms "Den fulaste flickan i världen" till exempel. Saskia är också en sån flicka vars ögon svänger åt olika håll, men hon är vacker när hon ler.
Det är svårt att välja ut några favoritåtar av Cornelis, han har ju skrivit så extremt mycket, men det här är i alla fall en personlig favorit. Dessutom är den inte lika sönderspelad som till exempel "I natt jag drömde något som" och "Somliga går i trasiga skor".

Vi såg en film om romantik
sen drack vi kaffe på ett fik
jag följde henne till hennes hus
i våra hjärtan brann ett ljus
i våra hjärtan brann ett ljus


Saskia hade sovalkov
och hon var vacker när hon sov
och vi var vakna mer än nog
då hennes väckarklocka slog
då hennes väckarklocka slog


Saskia är ett namn med klang
hon jobbar på ett pilsnerpang
hon ser i kors vartän hon ser
men hon är vacker när hon ler
ja, hon är vacker när hon ler

Nr. 16 Julvisa i Finnmarken (Att sjungas vid bordet till mörkt öl) - Dan Andersson/Thorstein Bergman


Jag spelar keyboard i ett band ibland. Numera spelar vi en del annat också men i början spelade vi bara Dan Andersson-dikter som sångaren i bandet tonsatt. En del tonsättningar var riktigt bra, helt i klass med Sven Scolanders, Gunde Johanssons och Thorstein Bergmans klassiska tonsättningar. Fast mot just den här sången står de sig ändå slätt.
Jag har svårt att förklara varför jag gillar såna här sånger som handlar om naturlyrik och maskulinitet så mycket. Antagligen är det väl för att de skildrar en tid som jag inte har upplevt och som jag därför kan inbilla mig var mycket lättare att leva i än nutiden (egentligen vet jag ju att det inte är så). Det finns också något friskt och uppiggande i Dan Anderssons visor. En kärlek till livet och ett skönt botemedel mot allt vad melodifestivaler heter.

Försonta och glada i stjärnans timma
vi glömma att jorden blev bräddad av hat.
Vi resa oss upp under stjärnor som glimma -
omkring oss de heligas natt vi förnimma -
för dem och för jorden, för himlen och oss
våra stop vi höja, kamrat.


Nr. 17 Fredmans epistel nr 81 - Till grälmakar Löfberg i stärbhuset vid Dantobommen, diktad vid graven av Carl Michael Bellman

Bellman har antagligen Thåström att tacka för att just denna av alla hans 82 epistlar har blivit till en sång som nästan alla svenskar i alla fall känner igen (om ni inte känner igen den egentliga titeln så kanske ni känner igen de fyra första orden som är "Märk hur vår skugga"). Men oavsett om Thåström hade gjort en briljant tolkning av den eller inte skulle den ändå, tillsammans med "Ack du min moder" och "Gubben är gammal, urverket dras", vara en av hans starkaste epistlar. Som vanligt i Bellmans sånger är det fantastiska bilder som målas upp; En likkista fylld med rosor bärs uppför en kulle av ett överförfriskat begravningssällskap, där uppe i "templet" står kantorn och drar i klockan och någonstans står Löfberg själv och stirrar på graven för att få en sista skymt av sin hustru.

Så gick till vila, från slagsmål och bal,
grälmakar Löfberg, din maka.
Där, dit åt gräset långhalsig och smal
du än glor tillbaka.
Hon från Dantobommen skildes idag
och med henne alla lustiga lag.
Vem skall nu flaskan befalla?

Torstig var hon och uttorstig är jag;
vi är torstiga alla.

Nr. 18 Kom i min famn (Sommarnatt) - Evert Taube

Klockan är kvart över tolv, solen har just gått ner men det är fortfarande ljust ute. Vinden som blåste så friskt under dagen har mojnat nu och båtarna ligger stilla vid kajen. De äldre har lämnat festplatsen för länge sen, kvar finns nu bara ett fåtal ungdomar och en ful och skev majstång. I slänten sitter några och häller i sig de sista ölburkarna. Längst ute på bryggan har någon somnat. Bandet som spelade har gett sig av hemåt men lämnat kvar sina instrument på den lilla scenen som står mittemellan två björkar.
Tjyvsta-Jonte som har fått lite för mycket innanför västen hoppar upp på scenen och grabbar tag i ett dragspel. Klumpigt försöker han spela en vals som hans farfar har lärt honom. Evert i Hult som har suttit tyst hela kvällen reser sig upp, går fram till Ros-Mari (flickan med fräknarna och det röda håret), tar av sig kepsen och bockar artigt.

Och så dansar de över sjösala ängar. De dansar genom Ingaröskogen. Ekorrarna vaknar till liv i träden. Fönstren i stugorna slås upp på vid gavel och alla lyssnar till dragspelslåten som har vuxit sig starkare, plötsligt är det inte längre bara en person utan ett helt band som står på scenen.

Vad vore livet, Ros-Mari, förutan sång och dans?


Nr. 19 Kom - Allan Edwall

Om jag ska vara ärlig har jag faktiskt inte hört orginalversionen av den här. Men jag gillar Stefan Sundströms cover som finns på "Sundström spelar Allan" från 2002. Det är en kort liten sång på två minuter som inte sticker ut särskilt mycket. De första gånger jag hörde den vet jag inte om jag lade märke till den särskilt mycket men jag har börjat gilla den mer och mer. Texten skulle lika gärna kunna vara skriven på 1700-talet som idag, den känns evig i ordets bästa bemärkelse. I Sundströms version ackompanjeras sången av Martin Hederos fantastiska Jan Johansson-aktiga pianospel.
Om vi någon skulle få för oss att byta ut nationalsången mot något mindre nationalistiskt skulle det här vara ett passande alternativ. Fast det kanske ingår i kriterierna för en nationalsång att den ska vara nationalistisk, vad vet jag.

Kom ska vi tycka om varandra
kom så får jag kärligt kyssa dig
strunt i dig själv och tänk på andra
och detta gäller inte minst om mig

Nr. 20 Mareld - Lars Winnerbäck


Jag kan inte säga att jag lyssnar på Lars Winnerbäck särskilt ofta nuförtiden. Men han har betytt mycket för mig genom åren, kanske framförallt när jag 16-18 år, och jag har nästan alla skivor han har släppt.

Den här låten är från hans senaste fullängdsskiva "Vatten under broarna" från 2004. En av hans bättre skivor tycker jag, nästan i samma klass som "Söndermarken" som kom året innan.


det är sensommarsverige
jag är på väg härifrån
jag orkar inte förklara
jag stänger av telefon

ner faller löven
och bladen blir mull
jag kanske åker till Island
jag kanske super mig full


Jag tror att det jag gillar så mycket med just "Mareld" är uppgivenheten som genomsyrar hela låten. Det är inget rop på hjälp utan snarare ett trött farväl till hela skiten från en person som en gång var förbannad men som nu knappt orkar bry sig längre. Men ändå finns det fortfarande en längtan där, en längtan efter en värld utan kvällstidningsrubriker och stormarknader.

jag har varit i templet
där månglarna står
dom sa allt är till salu
jag sa kom älskling vi går

Varje gång jag hör den versen sticker det till i hjärtat. I all sin enkelhet är det väldigt vackert.


Tidigare inlägg