Lyrikens dilemma
Förra veckan fick vi lämna in varsin dikt och sångtext som vi gillar, sen satte vår lärare ihop dem i ett häfte och idag satt vi i grupper och analyserade en valfri dikt och sångtext ur detta häfte. Min grupp valde Tomas Tranströmers dikt "Tystnaden" och Bob Dylans låt "I Want You" (eller rättare sagt jag valde dem eftersom ingen annan verkade vilja välja). Två ganska olika verk men ändå lika på det sättet att båda visade sig vara väldigt svåra att analysera. Jag tycker varken Tranströmer eller Dylan är särskilt obegripliga i vanliga fall men just de här texterna är minst sagt vaga.
I båda fallen tror jag faktiskt att upphovsmännen snarare vill förmedla anslående bilder och snygga associationskedjor än någon direkt mening. För hur ska man egentligen tolka en rad som "Svälten är en hög byggnad som flyttar sig om natten"? Och vad har egentligen fulla politiker, spader dam och en dansande pojke med en kinesisk dräkt med varandra att göra? Kanske ingenting. Eller kanske allting.
Det kan kännas frustrerande när man tycker att man inte "förstår" en dikt. Men all poesi behöver kanske inte förstås. Visst kan man kritisera en del poesi för att bara vara en massa snygga ord utan något som helst innehåll. Men det är också lätt att glömma att poesi är så mycket mer än bara mening. Bra poesi är ju en estetisk och emotionell upplevelse likaväl som en intelektuell. Dessutom krävs det stor skicklighet för att kunna vara alldeles lagom vag. Att kunna rita konturerna av ett hus och låta läsaren fylla det med rum, det är något av det svåraste som finns. Men väldigt vackert när det lyckas.
En opublicerad text är också en text som Uffe skulle ha sagt
Men när jag hade skrivit ungefär två och en halv A4-sida insåg jag följande:
1) Jag är inte tillräckligt insatt för att skriva ett sånt här inlägg. Även om jag vet en del så har jag väldigt mycket att lära. Därför har jag bestämt mig för att jag måste läsa på lite - jag ska plöja några "feministbiblar", jag ska traggla mig igenom Derrida, Foucault och gänget och jag ska studera hur patriarket har speglats i konsten under de senaste femhundra åren. Sen kanske jag kan börja skriva något.
Om jag inte var upptagen med annat så skulle jag väldigt gärna vilja plugga genusvetenskap. Jag kanske gör det när jag är klar med kulturvetenskapen bara för att det är så väldigt intressant.
2) Även om jag skriver ett välgenomtänkt och bra inlägg så kommer inte en jävel orka läsa det. I alla fall inte på en blogg.
Men jag kommer fortsätta arbeta med det här i mån av tid. Och när jag blir klar, om jag blir klar, får ni gärna hojta till så skickar jag en kopia. Vem vet, det kanske blir en bok i slutänden.
Vegetarianism och att vända på perspektiv
Jag vet att det snarare är regel än undantag att djur som föds upp till slakt får lida något enormt.
Jag vet också att köttindustrin har en väldigt stor negativ effekt på miljön genom utsläpp, transporter och så vidare.
Dessutom anser jag inte att vi har rätt att äta djur bara för att vi har en högre intelligens (om vi nu har det - det kan man också ifrågasätta). Det borde ju snarare vara ett argument för att inte äta djur - om vi nu är så intelligenta borde ju alla ha insett för länge sen att vi klarar oss väldigt bra utan kött.
Teoretiskt sett borde jag alltså vara vegetarian. Men i praktiken är jag det inte. Förvisso försöker jag att enbart äta ekologiskt och närproducerat kött (vilket både är en garanti för att djuren har behandlats bättre och för att det inte har skett några onödiga transporter) och förvisso äter jag kött alltmer sällan. Sen nyår har jag bara ätit kött ett fåtal gånger. Men då kan man ju också undra varför jag inte bara slutar äta kött helt.
Det handlar om vana förstås. Jag ser mig själv som en vanemänniska, en person som har väldigt svårt för att förändra sig. Men de senaste dagarna har jag börjat fundera på om den självbilden verkligen stämmer. Kanske är jag så fast i tänkandet att "det kommer ändå inte gå" att jag sällan ens försöker.
Det behöver inte handla enbart om mat. Det är ju en välkänd sanning att det för det mesta är jobbigare att tänka på vad man måste göra än att faktiskt göra det. Att städa är till exempel sällan lika ansträngande i verkligheten som i fantasin.
Jag tror också det finns en utbredd känsla hos många att alla goda gärningar måste innebära ett visst mått av självuppoffring. Det är någon kristen martyrtanke som spökar i de flesta människors hjärnor och så även i min. Men egentligen är det ju precis tvärtom. Njutning och godhet är inte varandras motsatser. Att ge är att ta och vice versa. Det är så fruktansvärt enkelt och förmodligen är det just därför som vi inte riktigt klarar av att inse det. eMiL Jensen brukar kalla det för "en god konspiration".
Så för att återgå till vegetarianismen; att sluta äta kött är inte nödvändigtvis en uppoffring.
Förvisso tycker jag ju att det är gott med kött men jag tycker också att en stor del vegetariska rätter är goda. Och om jag slutar äta kött så kommer jag ju förmodligen upptäcka en massa nya goda vegetariska rätter som jag inte skulle kommit mig för att pröva annars.
Och förvisso kräver vegetariska rätter oftast lite större matlagningskunskaper av den som lagar till dem och oftast tar det lite längre tid att laga till (såvida man inte bara köper fryst färdigmat förstås) men det behöver ju inte heller innebära något negativt. Jag tycker ju att det är kul att laga mat. Och jag skulle ljuga om jag påstod att "jag inte har tid". Om man ser hur ofta jag uppdaterar den här bloggen så inser man snart att jag har alldeles för mycket frittid.
Äh, nu var martyrspöket där igen. Det är ju inget negativt med mycket fritid så länge man gör nåt roligt med den.
Så det jag ville säga var väl egentligen att jag nog ska bli vegetarian nu. Inte för att jag måste utan för att jag faktiskt vill.
Om myrstackar och miljonärer
Jag vill inte ifrågasätta vikten av att arbeta, men jag vill ifrågasätta vad som räknas som arbete, hur hårt vi bör arbeta och vad som får människan att arbeta.
Till att börja med tror jag inte, till skillnad från den borgerliga regeringen, att människan om hon fick chansen inte skulle göra ett enda handtag. Jag tror att människan är en kreativ varelse, att hon i grunden vill skapa saker, vara delaktig, hjälpa till. Man kan beskylla mig för att ha en naiv syn på mänskligheten men å andra sidan så är ju motsatsen oerhört cynisk. Därför tror jag inte att man bör tvinga ut folk i arbetslivet genom sänkt A-kassa, jag tror att sysslolösheten är en tillräckligt starkt drivande motor. Ungefär så långt är jag överens med såväl socialdemokrater som vänsterpartister.
Men jag tror också att motivationen att arbeta skulle öka om arbetsbördan lättade. Jag tror inte dagens utbrändhet beror på att vi arbetar men än vad man gjorde förr utan på att vi tvingas prestera mer på kortare tid. Den ekonomiska tillväxten har blivit till ett självändamål på bekostnad av folks både fysiska och psykiska hälsa. Det är förstås svårt att på statlig nivå kunna reglera hur stor arbetsbörda ett företag lägger på en enskild individ. Men någonstans hoppas jag att storföretagen förr eller senare börjar inse att hårt pressade arbetare inte är någon resurs utan en börda eftersom det leder till fler sjukskrivningar. Även om jag tror att människor absolut har förmågan och viljan att jobba mer än åtta timmar om dagen så tror jag inte att det är nyttigt att jobba med samma sak i åtta timmar. Monotona arbetsuppgifter hämmar kreativiteten och gör att många inte utför sina uppgifter särskilt bra.
Jag ser två lösningar på det problemet. Det första är att företagen låter arbetsfördelningen rotera mer så de anställda inte känner att det gör exakt samma sak dag ut och dag in. Det kräver förstås mer utbildning av de anställda så att de klarar av många olika arbetsuppgifter men i gengäld tror jag att man får bättre stämning på arbetsplatsen och på sikt bättre resultat.
Den andra lösningen är att förkorta arbetsdagen till 6 timmar. Ett fåtal skulle kanske inte göra något vettigt av sin fritid men jag tror att de flesta skulle få en ökad lust av att göra något meningsfullt (som kan inkludera goda gärningar - ideellt arbete är ju av minst lika stort värde som lönearbete). Det skulle också delvis lösa arbetslöshetsproblematiken, företagen skulle helt enkelt få lov till att anställa fler personer.
Sen kommer vi till frågan om vad som räknas som arbete. Det är en fråga som de flesta tar som så självklar att den sällan ställs. Likväl tror jag att man behöver ställa den ibland.
Arbete skulle kunna definieras som all aktivitet där pengar är inblandade. Att tillverka ett vapen för export är arbete, att spela amatörteater är inte arbete. Men jag tror att de flesta skulle hålla med om att det sistnämnda är mer moraliskt och viktigare än det förstnämnda. Därför håller inte Lockes gamla teori om att det är arbetet som ger människan ett värde.
För att människor ska få chansen att utföra saker som inte ger någon ekonomisk vinst men som ändå är viktiga måste det finnas en ekonomisk grundtrygghet som gör att dessa personer ändå kan överleva. En sån grundtrygghet kan se ut på en mängd olika sätt, miljöpartiet har till exempel lagt fram fyra olika förslag på hur det skulle kunna fungera. Jag är inte säker på vilket av dessa förslag som skulle fungera bäst i praktiken, att enbart utveckla det försäkringsystem vi redan har eller ta bort alla försäkringar och ersätta dem med en medborgarlön. Men det viktiga är som sagt att man ska kunna överleva oavsett om man inte kan arbeta på grund av sjukdom eller att man inte får något jobb eller om man vill skapa saker som man själv anser värdefulla men som inte genererar en stadig inkomst.
Kritiken mot detta är att det skulle skapa massor av soffliggare som levde på försäkringssystemet. Men återigen tror jag på människans kreativa vilja. Och jag tror inte heller att det skulle skapa ett samhälle med ett överflöd av konstnärer eftersom konstnärlig verksamhet ytterst sällan är direkt lönsam och de flesta skulle förmodligen inte nöja sig med en månadsinkomst på 4-9000 kronor (som en eventuell medborgarlön skulle hamna på).
Samtidigt tror jag det är viktigt att det finns en förmögenhetsskatt, vilket den nuvarande regeringen har lagt förslag på att avskaffa, och att den dessutom höjs.
Den nuvarande förmögenhetsskatten ligger på 1,5% av den del som överstiger 1,5 miljoner för en enskild person och 3 miljoner för de som lever i ett parförhållande. Det är inte särskilt mycket. Jag tycker gott att den skulle kunna ligga på 10%.
Det är ju inte rimligt att en persons inkomst ska vara i princip obegränsad medan andra människor lever på existensminimum. Det är inte det. Och jag förstår verkligen inte vad man ska göra med så mycket pengar om inte ge bort dem. Det är klart att man köper dyrare saker ju mer pengar man har men någonstans borde det väl ändå finnas en gräns? Blir man verkligen lyckligare av att ha en bil för 500 000 än en för 100 000? Jag bara undrar.
Förmögenhetsskatten skulle kunna bidra till att skapa den här grundtryggheten för alla medborgare. Om jag vore miljonär skulle jag gladeligen betala en del av min förmögenhet för att finansiera fattiga konstnärer. Men jag förmodar att det är just därför som jag aldrig kommer bli någon miljonär.
Hey remember that time when I would only read the backs of cereal boxes
Det är fyra saker som irriterar mig lite med den här berättelsen:
1) Kan tuppar verkligen bli 100 år?
2) På varenda bild kan man tydligt se att Cornelius inte har en enda tand i munnen, så vad oroar han sig för? Han kan gott frossa i socker.
3) Blir man verkligen så jävla tjock av att äta syltmackor? I såna fall borde det ju vara ungefär lika illa att äta cornflakes med massor av sylt i, som jag gör. Vad säger syltindustrin om allt det här?
4) Är det inte jävligt typiskt att hacka på just grisen för att han är tjock? Alltid är det grisen som ska få lida och tuppen som ska vara kaxig och tuff. Fan vad trött jag är på det här. Vad säger diskrimineringsombudsmannen?
Om jag hade bott i USA hade jag kanske stämt Kellogg's för falsk marknadsföring. Nu nöjer jag mig med att skratta åt dem lite hånfullt.
Jan Stenmark
Om religion
Svartsjuka
Jag såg ett program på TV3 igår om svartsjuka. Programmet i sig var väl ganska intetsägande men det fick mig ändå att börja fundera lite.
Man kan säga att svartsjuka bygger på ett kontrollbehov och man kan säga att det bygger på brist på självförtroende. Det är förmodligen lika sant båda delarna. Men jag tycker ändå det är att förenkla det lite. I första hand beror det ju på att vi lever i ett monogamt samhälle, där det normala anses vara att ha en partner åt gången. Och det beror också på att vi lever i ett system där man anser sig ha äganderätt på det man införskaffar sig (vare sig det är en tv, en bil eller en fru). När man inleder ett förhållande inleder man också en ägandepakt, om man vill ha en formell bekräftelse på att man äger sin partner kan man också gifta sig.
Egentligen är det ju ganska absurt att man kan äga en annan människa. I teorin skulle det förstås vara mycket enklare om vi hade en anarkistisk polygami där det var helt okej att pussas och knulla och skaffa barn med vem man ville. Men eftersom nu de flesta människor är utrustade med den här svartsjukegenen så tror jag inte att det skulle vara helt lyckat. Det skulle leda till att vi var tillbaka på apstadiet igen och att hannarna skulle börja slåss om vilken hona de ska få ligga med (något som i och för sig redan pågår varje fredagkväll på krogen men det skulle knappast bli bättre). Dessutom finns det ju faktiskt en poäng med familjekonstellationen, att den inger trygghet och stabilitet.
Själv är jag en obotlig romantiker och därmed också obotligt svartsjuk. Kärlek är ju i grund och botten en väldigt egoistisk känsla.
10/9 -07
Så till exempel; om en pistol uppenbarar sig en helt vanlig måndagmorgon kommer den förmodligen inte att avfyras i scen 3. Den kommer istället med största sannolikhet ramla ner i huvudet på dig och ingen kommer ens skratta åt det, för det finns ingen publik.
Det som skiljer oss människor från skådespelarna (förutom frånvaron av vackra leenden och nylagda hår) är den uppenbara bristen på utveckling.
Därför blir vi inte visare i takt med att tiden går utan snarare dummare och därför lär vi oss aldrig av våra misstag för vem vill komma ihåg dåliga filmer?
Det som skiljer de verkliga replikerna från de som uttalas i filmerna (förutom det faktum att det inte finns någon sufflör som viskar till dig när du sagt fel sak) är att de låter så onaturliga och ansträngda.
Det är därför ingen rodnar när du mumlar romantiska ord, det är därför ingen skrattar när du fäller roliga kommentarer och det är därför som ingen hör dig när du för en gångs skull försöker säga något allvarligt.
Och det är detta, mina damar och herrar, som gör verkligheten så skrämmande och så märkligt
overklig.
When the deal goes down
Den första frågan är väldigt enkel att besvara. Samtidigt är den väldigt svår att leva efter. Meningen med livet kan sammanfattas i tre enkla meningar.
1) Att vara så schyst man kan mot andra människor.
2) Att vara så schyst man kan mot sig själv.
3) Att vara så schyst man kan mot djur och natur.
Om man lyckas leva något sånär efter dessa tre principer kan man känna sig hyfsat nöjd med livet. Problem brukar uppstå när två av dessa principer krockar med varandra. Till exempel:
Den här cd-skivan som jag just har köpt verkar ju väldigt bra, ska jag verkligen ge bort den till min syster i julklapp eller ska jag behålla den själv?
eller
Det är tjugo meter till den där papperskorgen och jag sitter väldigt bekvämt i den här stolen, är det verkligen värt att resa på sig?
De flesta människor brukar hitta någon sorts balans mellan dessa tre principer. Typ: "Nu har jag varit snäll mot mig själv ett tag så nu kanske det är dags att göra en god gärning". Men så finns det förstås de som bara följer samma väg hela tiden, dessa enkelspåriga människor kan man lätt dela upp i tre kategorier.
De som alltid hjälper andra människor men aldrig sig själva kallas för martyrer.
De som alltid hjälper sig själva men aldrig andra kallas för moderater.
De som alltid hjälper djur och natur men aldrig människor kallas för... jag vet inte. Människofientliga djurrättsaktivister kanske?
I alla fall så är det på dessa tre principer allting vilar och allt annat är mer eller mindre sekundärt. Pengar t.ex. Jag skulle ljuga om jag påstod att man inte kan köpa sig lycklig. Visst kan man köpa sig lycklig. Man kan köpa en cd-skiva med glad musik. Man kan köpa en strut med karameller. Man kan köpa en segeldrake. Man kan köpa sex av en prostituerad.
Men, att man kan köpa sig lycklig är ingen grundläggande princip utan beror bara på att vi kom överens om att vissa papperslappar ska ha ett viss värde för en himla massa år sen. Däremot är medmänsklighet en grundläggande princip och utan medmänsklighet skulle det inte finnas vare sig glad musik, karameller, segeldrakar eller horor.
Eftersom jag nu har lyckats sammanfatta meningen med livet på några få rader tycker jag att det skulle vara lite mycket begärt om jag ska besvara de andra frågorna ("Finns det någon högre makt?", "vad händer när vi dör?" och "Varför har Kalle Anka baddräkt på sig när han badar?") idag också. Men jag lovar att återkomma med de rätta svaren någon annan gång.
Bryderier
Lista över saker som jag brukar tänka på när jag ska sova:
1. På min lokala pizzeria, och även på flertalet andra pizzerior runtom i landet, har vissa pizzor blivit uppkallade efter olika stadsdelar. Vad jag funderar över är: hur går det till när de bestämmer att det ska vara just champinjoner, lök och ananas (eller vad det nu är) på den pizzan som heter Norrstrand. Är det bara slumpen som avgör eller gör de undersökningar i områdena för att se vad personerna där helst vill ha på sin pizza?
2. Varför har Kalle Anka baddräkt på sig när han badar egentligen? För det första är han ju en hane och borde sålunda ha badbyxor, för det andra har han inga byxor på sig alls i normala fall och borde sålunda inte heller ha någonting på sig när han badar. Såvitt jag vet har han ju inte heller några genitalier att dölja.
3. Varför heter det "dra dit pepparn växer" och var växer egentligen pepparn?
4. Om man skulle få för sig att måla vita dödskallar på alla röda stoppknappar i bussen skulle folk trycka på dem ändå?
5. I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Sen skapade han natt och dag och skog och mark och människor och stora sjöodjuret. Mannen kallade han för Adam och kvinnan för Eva, sen gökade de och fick Kain och Abel. Kain, som var en riktig bonnläpp, hade ihjäl brorsan och sen blev han förvisad till landet Nod.
Ungefär så långt är jag med. Men sen blir det mysko. Kain fick tydligen en son med sin hustru, men var kom denna hustru ifrån? Var det kanske så att även hon var Adam och Evas barn och borde inte i såna fall Kains son var en smula, hur ska man säga... förryckt? Jag menar, föräldrarna är syskon och farsan är dessutom mördare. Det kan väl aldrig gå väl?
Eller var det helt enkelt så att Gud var framme med stora operationskniven igen och snodde ett revben ur Kain? Bibelkommitéen kräver omedelbar klarhet. Annars får Gud avgå.
En apelsin med urverk
"Det är en bok", sa jag. "Det är en bok som ni skriver på." Jag fick den gamla glossen att låta mycket sträv. "Jag har alltid haft den största beundran för såna som kan skriva böcker."
Sen tittade jag på översta arket, och där stod titeln - EN APELSIN MED URVERK - och jag sa: "Det var väl ett bra glopigt namn. Vem har nånsin hört talas om en apelsin med urverk?" Sen läste jag upp en bit högt med väldigt stark och liksom predikande gloss:
"Försöket att påtvinga människan, en organisk varelse kapabel till en godhet som är avsedd att fukta Guds skäggprydda läppar med sin ljuva saft - försöket, säger jag, att påtvinga henne lagar och villkor som är avsedda för en mekanisk skapelse, mot detta höjer jag min pennas svärd-."
Dim lät höra sin gamla läppmusik åt det där, och jag blev själv tvungen att smecka. Sen började jag riva sönder arken och strö ut bitarna över golvet, och den där skrivarmutschen blev liksom besumnig och flög på mej med hopbitna sovisar som lyste gula och naglarna höjda som klor. Så det var tecknet till gamle Dim, och han grinade och lät uh uh uh och ah ah ah och sköt in sej på den där veckens babblande råtta, krack krack, först vänster knytis, sen höger, så att vår gamla drogis det röda - rött vino på fat, likadant överallt som om det kom från samma stora firma - började rinna och fläcka ner den fina rena mattan och bitarna av hans bok som jag fortfarande rev i razz, razz."
Jag håller på och ska skriva en analys av Anthony Burgess "A Clockwork Orange" och Stanley Kubricks filmatisering av boken. Jag har läst boken en gång tidigare och sett filmen ett antal gånger men jag blir ändå väldigt fascinerad när jag läser om boken och ser om filmen. Båda verken känns så otroligt genomtänkta. I boken är det språket som lyfts fram, ett språk som är fyllt av ryska låneord men som man ändå kan läsa och förstå ganska obehindrat utan att kolla i ordlistan längst bak. I filmen är det snarare det visuella som man har valt att lyfta fram; kostymerna, miljöerna etc. Men det centrala temat är givetvis detsamma i både boken och filmen. Den fria viljan. Att godhet inte är något som kan indoktrineras utan något som varje människa själv måste förstå.
På något sätt ser jag hur det här flyter in i det jag skrev om igår. I "A Clockwork Orange" har extremitetsskruven dragits åt till max. Det är bara i våldet och erotiken som huvudpersonen Alex finner glädje, "de skräcksköna upplevelserna".
Och lösningen på problemet heter förstås hjärntvätt. Det är ju känslorna som ställer till problem, så varför inte bara eliminera känslorna?
Första gången jag såg "A Clockwork Orange" var jag kanske 15 år och jag minns att jag hade svårt att somna efteråt. Jag tycker fortfarande att det är en obehaglig film, framförallt för att Malcolm McDowell spelar så ruskigt bra. Det kan vara en av dom bästa skådespelarprestationerna någonsin. Men idag kan jag också tycka att den är obehaglig på ett annat sätt, för att den ligger så nära verkligheten. Anthony Burgess skrev boken 1962 och den filmatiserades 1973. Jag säger inte att det inte fanns våld även på den tiden, men ändå känns det som att det här planlösa, fullständigt känslokalla våldet har upptstått efter det. Man skulle ju lätt kunna jämföra Alex och hans drogisars räder med dödsskjutningerna på skolor i USA. Och med tanke på att USA ständigt verkar leta efter de enklaste lösningarna på alla problem känns inte hjärntvätt alltför avlägset heller.
Urverket tickar på med obehaglig precision.
Konsten att se det stora i det lilla (och det lilla i det stora)
Tanken är att Grön Ungdom Värmland ska anordna en festival i sommar. Den 7/7 -07 närmare bestämt, lätt och bra att komma ihåg. Dock är Grön Ungdom Värmland ett ungdomsparti där det tänks ganska mycket och görs... kanske inte riktigt lika mycket. Och därav har vi ännu inte kommit så långt i förberedelserna av denna festival. Men igår var vi i alla fall och visiterade platsen där vi har tänkt att festivalen ska hållas. Det var jag, Conny och Mari som begav oss ut i den friska vinden. Om jag hade haft en hatt på huvudet hade den säkerligen blåst av, men förtänksam som jag är beslöt jag mig för att lämna hatten på hyllan och lät istället vinden bita tag i mitt hår så jag såg ut som en ung hjälte på väg mot nya strapatser.
Väl där fann vi dock att någon ond gubbe hade placerat ut ett tivoli. Rättare sagt kände vi till att det skulle pågå någon form av jippo, men vi visste bara inte att det skulle vara av den omfattningen som det nu var. Det var karuseller som snurrade runt runt, gräslig musik, uttråkade tonårsgäng... ja, jag tror ni fattar grejen.
Vi (i synnerhet Mari) blev lite förskräckta av denna åsyn och flydde hals över huvud till en skogsdunge. Där började vi filosofera lite kring varför människor dras till den här typen av underhållning, och det var egentligen det jag tänkte att det här blogginlägget skulle handla om.
Vi lever i en extrem tid. Vårt behov av upplevelser och kickar tycks vara nästan omättligt. Och varje upplevelse ställer dessutom större krav på nästa upplevelse, att den ska vara större, häftigare, snabbare osv. Jag tror det är förödande. Jag tror inte att sökandet efter upplevelser i sig är förödande, men just alla krav vi ställer, vårt ständiga missnöje. Jag vill inte påstå att jag är så mycket bättre själv. Jag är också rastlös och otålig och vill alltid vara med där det händer. Men ibland slås jag av hur meningslös den här jakten är. Ibland kan jag önska att vi bara satte oss ner och njöt av det vi har istället för att köpa nya prylar som ska göra oss ännu lyckligare. För små saker kan ju göra så ofantligt mycket. Till exempelvis kan en cykeltur i solsken eller en kraftig regnskur väcka starkare känslor hos mig än en påkostad hollywood-film som jag ser i en stor biosalong med jättebra ljud.
En annan sida av samma mynt är att vi vill att upplevelserna inte ska ställa några krav på oss. Vi vill kunna ta del av det spektakulära men det ska helst ske utan ansträngning.
Ta en roman på 500 sidor skriven någon gång under 1800-talet eller början av 1900-talet. Ta sen en filmatisering av samma roman. Jag gissar att 80% av befolkningen hellre väljer att se filmen än att läsa boken (möjligtvis med undantag för Sagan om Ringen). Jag vill inte säga att en bok per automatik är bättre än en film, men i nio fall av tio ställer en bok högre krav på publiken än en film gör eftersom man inte får allting serverat, eftersom man måste använda det som kallas fantasin. Jag skulle kunna spinna vidare på det här och nämna dokusåpor och kvällstidningar men jag litar på att ni är så kloka att ni förstår vart jag vill komma
Konsekvenserna av den här upplevelsehysterin tror jag är att vi blir blasé. Känslonerverna trubbas av, allt blir likgiltigt. Vi är kanske inte där än, men på god väg.
Nu kanske ni tror att jag efterlyser något sorts buddhistiskt tillstånd av harmoni och balans. Men det är inte det är frågan om. Jag tycker det är viktigt att kunna leva ut sina känslor, att känna att man lever, men jag tror att man kan göra det med ganska små medel. Även om det är kul att slå på stora trumman är det kanske inte alltid nödvändigt. Jag tar inte helt avstånd från alla påkostade och spektakulära shower som ser mer till yta än innehåll (se melodifestivalen). De äger givetvis också sitt berättigande, men man måste kunna se bortom dem. Vi måste helt enkelt lära oss att se det lilla i det stora och det stora i det lilla.
Jag går barfota i en affär
tar en glassbåt; jag är kär
förut var jag sur och tvär
kanske kan jag trivas här
(Insikt)
vi är nästan obetydliga att
solen, månen, oceanerna, träden, löven, fiskarna och allt annat
klarar sig väldigt bra utan oss.
Till och med betydligt bättre.
Det första vi måste inse är att
vi bara är en kort parentes.
Och det andra vi måste inse är att vi ska göra allt
för att fylla den parentesen med innehåll.
Med anledning av den obefintliga snön, del 2
Den här frustrationen, den här viljan att sätta sig emot logiken kommer väl från drömmarna. Alltså: Vi utgår ifrån att det finns en "verklig" värld och en "drömvärld" (det finns ingenting som säger att det kanske i själva verket förhåller sig precis tvärtom men jag gör det lite enkelt för mig). I den verkliga världen gäller logikens spelregler, i drömvärlden gäller dem inte. När vi ser hur våra drömmar inte uppfylls på grund av logiska hinder blir vi givetvis besvikna. Ibland växer sig den där besvikelsen så stark att vi gör motstånd mot logiken rent obstinat, trots att vi inte vet riktigt varför och trots att det är meningslöst. Det är det som kallas envishet.
Med detta som grund skulle man kunna dra slutsatsen att människor med livlig fantasi har svårt för logik, eller i alla fall att acceptera logiken. Det stämmer inte. Jag har vänner med väldigt livlig fantasi som samtidigt har lätt att finna sig i det logiska. På samma sätt vet jag nog personer som inte har mycket fantasi alls och som också också har svårt med det logiska.
Så vad vill jag bevisa? Jag vet inte. Kanske vill jag bara säga att dessa två världar måste få existera sida vid sida. Och på samma sätt som vi försöker styra våra tankar i en viss riktning måste vi kanske också våga känslorna styra våra handlingar. Ibland. Jag säger inte at vi ska låta känslorna styra varje steg vi tar. Men att vi måste acceptera dem som en del av oss och inte bara avfärda dem som "barnsliga".
De ögonblick vi kommer ihåg och de som betyder något är oftast när vi har låtit känslorna ta över. Antingen grämer vi oss över att vi har gjort något överilat eller också njuter vi av att vi kunde "flyta med". Men det logiska handlandet är det som leder oss fram till dessa ögonblick och därför givetvis helt nödvändigt. Men det är kanske när logiken inte utmynnar i det vi hade tänkt oss som vi hatar den. Om vi tar ett mattetal som exempel:
Vad är det som driver människor att lösa matematiska problem? Givetvis är det glädjen som infinner sig när man lyckas. Och på så sätt kan man säga att även det mest logiska är känslobaserat. Men när vi räknar fel blir vi frustrerade. Den frustrationen kan hos vissa människor bli en drivkraft som tvingar en till att fortsätta räkna tills man når ett tillfredsställande resultat. Men andra ger upp framför hindret och börjar slå på det. Det kanske är att bli vuxen att söka sig vidare och inte börja slå på hinder. Men det är också att slutligen acceptera att det är den "verkliga" världen som är den verkliga världen. Och det är slutligen, som jag skrev tidigare, att göra livet tristare, mindre innehållsrikt.
Återigen; jag vet inte exakt vad jag vill säga. Jag bara rör ihop tankarna hela tiden. Jag skriver mest det här för att jag ska förstå själv. Men jag hoppas också att det kan väcka tankar hos någon. Jag tror det är viktigt att tänka på det här ibland.
Med anledning av den obefintliga snön
Jag hörde Thomas Öberg prata på radion förut om rätten att vara idiot. Jag förstår precis vad han menar, rätten till att "gå på en smäll och sen rusa som en tjur rakt in i nästa", rätten till att fortsätta hävda att 2x2 = 5 trots att man vet att man har fel.
Ibland känns det som att envisheten är den viktigaste egenskapen av alla, viktigare än kärleken, kanske till och med viktigare än empatin. Det är så mycket vi bara finner oss i, det är så mycket vi bara accepterar utan att ifrågasätta. Och det gör livet oerhört tråkigt. Det gör att vi lever på ungefär samma sätt allihop trots att vi egentligen borde kunna leva på tusen olika.
Vi förväntas finna oss i logikens lagar. När vi inte gör det uppfattas vi som barnsliga för barn har ännu inte insett att det är lönlöst att kämpa mot logiken, att man alltid förlorar. Men jag tycker man måste kunna kämpa även när man vet att man kommer att förlora. Allt blir så grått annars, till slut sitter vi och säger att "Ja det var ju sorgligt att så många dog i jordbävningen, men det var ju oundvikligt." Att säga något sånt är ungefär detsamma som att säga "Det är ingen mening med att leva vi ska ju ändå dö någon gång." Det är att vika sig, det är att ge upp och det är själva motsatsen till att leva.
Kanske har allt det här något med kristendomen att göra. Det är ju en gammal tanke att Gud blir ond på de som försöker göra uppror mot hans/hennes lagar och att de då ska bestraffas. Kanske lever vi med den tanken i bakhuvudet jämnt och ständigt och därför har vi den där rädslan för att gå över gränser, för att säga det opassande. Kanske inte.
Men det är i revolterna som gnistorna till livet finns. Det låter så klyschigt men det måste vara så. Och det är när revolterna lyckas, när känslorna mot all förmodan lyckas besegra förnuftet som vi påminns om varför vi lever. Och det är alltid när filmer slutar så som jag börjar gråta.
You may say I'm a dreamer, but I'm not the only one...
Jag har vart på en diskussionskväll med miljöpartiet ikväll och eftersom jag knappt sa ett knyst under den tre timmar långa debatten så måste jag skriva av mig lite nu. Anledningen till att jag inte sa något var att jag aldrig kommer på något vettigt att säga vid såna där tillfällen och om jag kommer på något att säga så känns det alltid totalt ovidkommande och jag börjar tvivla på att det kommer tillföra någonting och håller därför munnen stängd vilket kanske egentligen är rätt dumt för en tanke kan ju alltid leda till en annan och så vidare men ja, ja....
Nu ska jag sluta tjafsa och gå direkt på pudelns kärna (jag tycker så mycket om det uttrycket!). Jag tror att vi måste hitta ett nytt politiskt synsätt, ett synsätt där vi utgår ifrån miljön istället för människan. Ett synsätt där människan är en del av miljön istället för en parasit på den, i nuläget finns det inget parti förutom miljöpartiet som bygger på ett sånt synsätt alla andra; från den blåaste moderaten till den rödaste syndikalisten snackar fortfarande bara om den här höger-vänster-skalan som utvecklades för över hundra år sen och som i och för sig kanske fortfarande har en viss relevans men till stor del är den faktiskt väldigt passé.
Hela vänster-höger-tänkandet bygger på att jämlikhet och frihet skulle vara någon sorts motsatser. Jag kan verkligen inte förstå det. Marxister, Leninister men även socialdemokrater anser att friheten måste begränsas för att man ska kunna åstadkomma jämlikhet. Jämlikhetsutjämningen ska ske genom att en grupp människor äger ansvaret för alla andra.
Enligt den liberala och den konservativa uppfattningen så är människans rätt till frihet viktigare än rätten till jämlikhet. Alla är fria att att göra vad dom vill med sina pengar men eftersom människan trots allt är en hyfsat egoistisk varelse så leder det ju till ojämlikhet.
Jag skulle vilja se ett samhälle där staten inte är någon styrande hand men där givmildhet och ansvarstagande premieras. Ett lysande exempel på detta tycker jag är grön skatteväxling. Det går ju i korthet ut på att skatten på energislöseri höjs och att skatten på arbete sänks. Man kan därmed få det moderaterna kallar för "frihet" om man jobbar hårt tjänar man också mycket pengar men om man slösar på resurser (vilket jag är rätt övertygad om att de flesta med god ekonomi gör) och därmed inte bara förstör för sig själv utan också för alla andra så måste man gottgöra det på något sätt.
Jag tänkte komma in på en massa andra saker men jag orkar inte nu ikväll. Det får bli någon annan gång. Men kom ihåg att världen inte är ett rakt streck. Världen är ett klot, ett klot med väldigt många invånare med väldigt många olika åsikter på men som kanske, kanske ändå kan fungera tillsammans. Åtminstone hoppas jag det.
Pretto
Martin Heidegger och Jean-Paul Sartre
Därför, menar Heidegger, är kriserna nödvändiga för vår personliga utveckling. Vårt moderna liv där vi hela tiden är en del av ett socialt sammanhang gör att vi väldigt sällan får chansen att brottas med dom här frågorna. För att få en chans att reflektera över tillvaron, att få tänka över vad det innebär att vara människa så flyr vi till konsten.
Kanske var det Heideggers längtan tillbaka till en mer okomplicerad tillvaro, kanske var det hans föraktfulla syn på massmänniskan som gjorde att han sedermera blev nazist. Oavsett vilket så tycker jag ändå att han förstod något väldigt viktigt. Synd att det gick som det gick.
Jean-Paul Sartre är en av de mest välkända existensialisterna. Han hävdade att det inte finns någon gud som styr våra steg, inte heller är vi dömda på förhand till att bli någonting. Vi har en total frihet, vilket både kan verka skrämmande och upplyftande.
På sista sidan i sin självbiografi skriver Sartre såhär:
"Det som jag älskar i mitt vanvett är att det från första stund har skyddat mig från elitens frestelser: jag har aldrig trott mig vara den lycklige innehavaren av en talang: min enda strävan var att bli frälst - tomhänt och med tomma fickor - genom mitt arbete och min tro. Med den påföljd att mitt rena uppsåt inte höjde mig över någon människa: utan verktyg och utan redskap gick jag med hull och hår till verket för att rädda mig själv med hull och hår. Om jag städar undan den omöjliga frälsningen på rekvisitavinden vad återstår då?
En hel människa, formad av alla människor, som är allas jämlike och jämlike för vem som helst."
Det är tänkvärda ord. För i övrigt rekkomenderar jag alla att läsa Sven-Eric Liedmans "I skuggan av framtiden", den ger en fantastisk inblick i idéhistorien.
Verkligheten som vägrade infinna sig
Det största problemet med universum är att det är så stort.
Det är liksom omöjligt att få någon överblick trots att vi verkligen anstränger oss och gör vårt bästa. Med biblar eller matematiska formler försöker vi förklara världens uppkomst. Men kan vi verkligen förklara någonting av vilket vi bara är en liten del?
Vi väver ett nät bestående av perfekta kartrutor och kastar det runt jorden. Men kan vi verkligen stänga in något så stort och vackert som jorden i våra små mänskliga perfekta rutor?
Kan vi inte bara kapitulera och inse våra begränsningar?
Det är väldigt lätt att känna sig liten och bortglömd i ett oändligt universum. Det är lätt att känna hur meningslösheten kryper ner genom halsen och fastnar som en klump i magen.
För att exemplifiera:
Det finns en scen i filmen Adaptation där Nicholas Cage går upp till sin chef och säger att han vill göra en filmatisering där det inte händer så mycket, som liknar verkligheten.
Varpå chefen svarar ungefär:
"Vadå? Påstår du att det inte händer något i verkligheten? Folk blir rånade! Barn föds! Människor blir förälskade och gör slut! Andra människor svälter! Hur kan du komma här och påstå att det inte händer något i verkligheten?"
Nicholas Cage nickar och svarar typ:
"Yeah, yeah. You're probably right."
Ibland känner jag mig precis som Nicholas Cage i den scenen.
Ett annat problem med universum är att det inte finns någonstans att fly. Det går inte att rymma från en rymd som rymmer allting. Världen är alltid närvarande på ett eller annat sätt, till och med när du sover så händer det saker utanför ditt fönster.
Tiden är kanske ett mänskligt påfund men likväl är den omöjlig att värja sig från.
***
I ett litet hörn av universum får jag syn på mig själv sittandes på en stol i någons kök, brevid mig står en kille och skriker i mitt öra att han är full.
Oj, oj, oj vad full han är.
Går ut på balkongen där det står ett nyförälskat par och hånglar. Överväger konsekvenserna av att ta tag i dom och kasta dom över räcket men kommer fram till att det nog inte är någon vidare bra idé. Återvänder därför till köket där jag snart finner mig själv inbegripen i en disskusion, jag vet inte vad den handlar om bara att jag har stått där förut och sagt precis samma saker.
Ibland vet jag inte vad som gör mig mest spyfärdig; spriten eller verkligheten.
Kanske begär vi helt enkelt för mycket. Lycka handlar bara om att våga ge sig hän. Att svälja det absurda utan att tugga, att omfamna det abnorma, att le åt det förbryllande, att skratta, gråta och älska på en och samma gång.
Det vackraste med universum är att det är så stort.