Elitism kontra värderelativism
| Det har varit en mycket trevlig helg i Stockholm. Jag har varit på bob hund och Pop Dakar och träffat David och Niklas. Men nu är jag tillbaka i Karlstad igen. Idag hade jag första föreläsningen på Kulturvetarprogrammet (egentligen var introduktionen i fredags, men jag skippade den och drog till Stockholm istället). Vi ska börja med något så flummigt som ?Kulturbegreppets kulturhistoria?. Vilka värderingar vi lägger i ordet kultur och de olika betydelser det faktiskt kan ha. Sen snackade vi en del om värderelativism också. När man diskuterar kultur vill man ju gärna undvika att verka elitistisk och därför kan man dra fram floskler som ?det finns ingen som kan avgöra vad som är bra och dålig kultur, det är bara olika åsikter.? Jag har säkert sagt det själv någon gång, men vår föreläsare visade att man är ute på rätt djupt vatten om man säger så. Om man skulle det överföra till andra områden skulle det genast bli rätt absurt. T.ex. ?Jag tycker det är fel att döda, men det är ju bara min personliga åsikt.? Även om det inte finns något sånt som god smak så finns det bra och dålig kultur. Dålig kultur väcker inga känslor. Så enkelt är det. Det har ingenting med tekniskt kunnande att göra, kultur handlar helt enkelt om att kunna förmedla en känsla. Sen behöver inte känslan vara den som konstnären/artisten avsåg, det är kanske t.o.m. intressantare om det inte är det. Givetvis fungerar vi människor olika och givetvis behöver inte saker som jag förhåller mig känslokall till betyda samma sak för andra. Men vi fungerar ändå relativt lika och därför tycker jag inte att det är fel att en kritiker ska kunna avgöra om någonting är bra eller dåligt. Jag skulle kunna prata länge om det där. Men jag orkar inte. Raskt över till politik. Snart är det val, hej och hå. Det ska bli väldigt skönt när det är klart så man slipper lyssna på alla jävla löften och slipper se inställsamt leende politikeransikten vart man än vänder sig. När jag kom hem idag låg det partireklam från Sverigedemokraterna innanför brevinkastet. Jag skummade igenom det och undrade hur långt jag skulle behöva läsa innan jag stötte på ordet ?anpassning?. Det dröjde inte särskilt länge, jag knycklade ihop det och slängde det bland soporna. Vem tror ni att ni försöker lura egentligen? Något annat som stör mig är den här bullshiten om ?nya moderaterna?. hur når man framgång i ett val? Jo man snor givetvis det ledande partiets löften och ändrar dom marginellt så ingen ser någon skillnad. Ni får gärna tycka som ni tycker men ni kan väl i alla fall stå för vad ni är. Apropå moderaterna så frågade läraren vid ett tillfälle idag hur vi definierar ?anti-kultur?. En kille räckte upp handen och sa ?Fredrik Reinfeldt?. Det tyckte jag var kul. Det ringde en snubbe från Miljöpartiet i Hagfors precis och tyckte att jag skulle vara med när dom har något torgmöte i Hagfors på lördag. Eftersom han hade luskat ut att jag hade med Torfolk Gård att göra också föreslog han att jag kunde ta med lite grönsaker också. Jag tackade ja till att komma i alla fall, men det där med grönsakerna får vi väl se. Jag måste ju engagera mig lite i alla fall, nu när jag ändå har gått med i Grön Ungdom. Det verkar vara en mycket bra och disskusionsglad klass och en bra lärare. Imorgon ska vi ha någon ?Lära-känna-varandra-fest?. Vi ska sitta nere vid vattnet och dricka öl, det kommer säkert bli trevligt. |
Guds hand
En gång frågade jag en vän varför hon var religiös och fick följande svar:
"En präst berättade en historia för mig en gång, den gick ungefär så här; det var en klockaffär med stora glasdiskar och exklusiva kvalitétsur, sen kom en jättestor hand förbi och rörde om allt som om det var en jättestor gryta, glas överallt och de exklusiva kvalitétsuren låg molekylfördelade i fabriken. Sen kom en annan jättestor hand förbi, skulle den då kunna röra om så att allt blev som förut?"
Jag tycker det är en väldigt fin historia på något vis.
"En präst berättade en historia för mig en gång, den gick ungefär så här; det var en klockaffär med stora glasdiskar och exklusiva kvalitétsur, sen kom en jättestor hand förbi och rörde om allt som om det var en jättestor gryta, glas överallt och de exklusiva kvalitétsuren låg molekylfördelade i fabriken. Sen kom en annan jättestor hand förbi, skulle den då kunna röra om så att allt blev som förut?"
Jag tycker det är en väldigt fin historia på något vis.
Alla lika - alla olika
Jag sov nästan ingenting i natt. Låg i något sorts dvalatillstånd hela natten och tänkte en massa. Jag får oftast mycket idéer sent på natten, idéer som verkar väldigt geniala när dom kläcks men som inte ter sig fullt så fantastiska i dagsljus. När jag får någon sån där idé (det kan vara en romanidé, ett utkast till en dikt eller någon filosofisk tanke) vet jag att det är hopplöst att försöka sova. Jag kommer inte kunna somna förän jag har gått upp och skrivit ner allting, jag måste få ut det ur hjärnan på något sätt annars fortsätter det bara att cirkulera runt, runt.
Inatt skrev jag ingenting, men jag tänkte som sagt en jävla massa och till slut lyckades jag ändå somna. Nu ska jag försöka skriva ner någonting smart om allt det jag låg och tänkte på och det kommer säkert bli väldigt flummigt och väldigt långt. Så nu är ni varnade.
Människorna är ju rätt konstiga djur. Så lika, men ändå så olika. Om man vill vara lite pretentiös och använda sig av metaforer kan man säga att mänskligheten bara är ett stort pussel och att vi ägnar hela livet åt att leta efter den där pusselbiten som vi passar ihop med. Men om vi nu är pusselbitar så är våra former inte helt beständiga, vi kan slipa våra kanter så vi ska passa ihop bättre men egentligen kanske vi inte ska göra det så mycket, vi kanske ska ta vara på våra udda sidor, det är kanske på det sättet som vi verkligen kan passa ihop.
Ta musik till exempel. Det handlar ju mycket om identifiering. Det handlar om att finna sig själv i texterna osv. men samtidigt bör det innehålla något oväntat, något som man inte visste att man tyckte om, något som man kanske till och med stör sig på till att börja med men som man efter hand lär sig att gilla. Jag kommer ihåg första gången jag hörde Håkan Hellström på radio, jag tror jag gick i nian eller nåt då. Jag tyckte i alla fall att det lät jävligt dåligt då, eller egentligen gjorde jag nog inte det, jag tyckte att det var bra men jag förstod inte varför jag tyckte det var bra och just därför störde jag mig på det. Och så där är det ju med allting, vi dras till folk som liknar oss själva men samtidigt så bör det nästan finnas något som stör och irriterar. Egenheter som vi lär oss att uppskatta. Jag tror att det alltid måste finnas någon sorts balans mellan trygghet och nyfikenhet i livet. Man måste kunna luta sig bakåt och gå framåt på en och samma gång. (Ja, det där lät som en klichée, jag veeet).
Det är lite märkligt också att dom här små sakerna som skiljer oss åt kan leda till så mycket hat. Jag tar musik som exempel igen. Att man kan ogilla en person så mycket bara på grund av vilken musiksmak han/hon har (det är kanske inte så för alla, det finns ju såna där hemska ”allätare” också men jag pratar om mig själv nu). Man kan ju säga att musik bara handlar om olika smaker men jag tror inte att det är fullt så enkelt. Jag ogillar ju inte en person för vilken mat den gillar t.ex. Jag går ju inte runt och hatar folk som gillar surströmming (även om jag har svårt att förstå hur man kan göra det) däremot kan jag irritera mig enormt på folk som lyssnar på dansbandsmusik och schlager. Nu tänkte jag skriva att det beror på att matsmaken inte avslöjar något om hur personen är medan en person som lyssnar på tråkig och förutsägbar musik också är väldigt tråkig och förutsägbar. Men sen kom jag på att jag lyssnar nog också en del på musik som kan klassas som tråkig och förutsägbar, jag gillar ju visor t.ex. och gamla Evert Taube-låtar. Och jag är väl kanske också lite tråkig och förutsägbar men varför känner jag då sånt förakt för en del musik?
Jag vet inte. Jag vet faktiskt inte, men det kanske är bra det också.
Inatt skrev jag ingenting, men jag tänkte som sagt en jävla massa och till slut lyckades jag ändå somna. Nu ska jag försöka skriva ner någonting smart om allt det jag låg och tänkte på och det kommer säkert bli väldigt flummigt och väldigt långt. Så nu är ni varnade.
Människorna är ju rätt konstiga djur. Så lika, men ändå så olika. Om man vill vara lite pretentiös och använda sig av metaforer kan man säga att mänskligheten bara är ett stort pussel och att vi ägnar hela livet åt att leta efter den där pusselbiten som vi passar ihop med. Men om vi nu är pusselbitar så är våra former inte helt beständiga, vi kan slipa våra kanter så vi ska passa ihop bättre men egentligen kanske vi inte ska göra det så mycket, vi kanske ska ta vara på våra udda sidor, det är kanske på det sättet som vi verkligen kan passa ihop.
Ta musik till exempel. Det handlar ju mycket om identifiering. Det handlar om att finna sig själv i texterna osv. men samtidigt bör det innehålla något oväntat, något som man inte visste att man tyckte om, något som man kanske till och med stör sig på till att börja med men som man efter hand lär sig att gilla. Jag kommer ihåg första gången jag hörde Håkan Hellström på radio, jag tror jag gick i nian eller nåt då. Jag tyckte i alla fall att det lät jävligt dåligt då, eller egentligen gjorde jag nog inte det, jag tyckte att det var bra men jag förstod inte varför jag tyckte det var bra och just därför störde jag mig på det. Och så där är det ju med allting, vi dras till folk som liknar oss själva men samtidigt så bör det nästan finnas något som stör och irriterar. Egenheter som vi lär oss att uppskatta. Jag tror att det alltid måste finnas någon sorts balans mellan trygghet och nyfikenhet i livet. Man måste kunna luta sig bakåt och gå framåt på en och samma gång. (Ja, det där lät som en klichée, jag veeet).
Det är lite märkligt också att dom här små sakerna som skiljer oss åt kan leda till så mycket hat. Jag tar musik som exempel igen. Att man kan ogilla en person så mycket bara på grund av vilken musiksmak han/hon har (det är kanske inte så för alla, det finns ju såna där hemska ”allätare” också men jag pratar om mig själv nu). Man kan ju säga att musik bara handlar om olika smaker men jag tror inte att det är fullt så enkelt. Jag ogillar ju inte en person för vilken mat den gillar t.ex. Jag går ju inte runt och hatar folk som gillar surströmming (även om jag har svårt att förstå hur man kan göra det) däremot kan jag irritera mig enormt på folk som lyssnar på dansbandsmusik och schlager. Nu tänkte jag skriva att det beror på att matsmaken inte avslöjar något om hur personen är medan en person som lyssnar på tråkig och förutsägbar musik också är väldigt tråkig och förutsägbar. Men sen kom jag på att jag lyssnar nog också en del på musik som kan klassas som tråkig och förutsägbar, jag gillar ju visor t.ex. och gamla Evert Taube-låtar. Och jag är väl kanske också lite tråkig och förutsägbar men varför känner jag då sånt förakt för en del musik?
Jag vet inte. Jag vet faktiskt inte, men det kanske är bra det också.
Det handlar om att ta sig tid
Simple as that. Och vi vet det men ändå gör vi det inte, eller jag gör det inte borde jag väl säga. Pappa vet hur man tar sig tid, han kan sitta med en öl i handen utanför huset i timmar och läsa eller bara koppla av. Han tillhör inte den här rastlösa generationen, fast den generationen som kom innan honom ansåg säkert att hans generation var rastlös. Det är ju så, allt går bara snabbare och snabbare och vi blir bara rastlösare och rastlösare.
Fast det där var en liten utsvävning, det jag skulle säga var att man vinner ingenting på att jäkta. Man vinner ingenting på att skumma igenom texter, laga snabbmat, prata med fyra personer på msn samtidigt, lyssna på skivor samtidigt som man gör en massa andra saker osv. Man vinner ingenting på det, för att saker verkligen ska kunna beröra gäller det för det mesta att man tar sig tid.
Det fanns en tid, och det är inte så länge sen, då jag brukade ligga på sängen och bara lyssna på skivor och inte göra något annat. Det händer att jag gör det nuförtiden också, men det är alltmer sällan. Jag säger inte att all musik är gjord för att man ska lyssna på den om och om igen och långsamt låta den smälta. Viss musik blir man knockad av direkt och den förlorar sin styrka om man lyssnar på den för mycket. Men ibland krävs det att man sitter och ser ut genom fönstret med cd:n på repeat i några timmar, ibland krävs det det.
Det sjukaste av allt i vårt moderna samhälle är egentligen allting som har skapats för att vi ska kunna koppla av från tidspressen vi känner vanligtvis. Istället för att träna yoga och resa på slappa semestrar borde vi kräva att jobben ska få ta den tid det tar. Det är inte särskilt sunt att vila fyra veckor om året och stressa fyrtioåtta.
För att låta saker ta sin tid måste vi kunna planera också, jag börjar inse det nu. Jag har alltid varit emot planerandet, livet är ju tillräckligt reglerat som det är utan att vi ska behöva reglera det ännu mer. Men till slut har jag fått kapitulera och börjat planera lite jag också, om man ska överleva i den här världen är man ju så illa tvungen, tyvärr. Ett oplanerat liv skapar bara mer stress, ångest och förvirring, åtminstonde så länge man väljer att leva i ett planerande samhälle.
And now over to something completely different... eller kanske inte. För jag kan inte riktigt förklara hur men på något sätt handlar den om att ta sig tid, världens vackraste låt (åtminstonde ikväll); Bear Quartets "I Don't Need Light". För Bear Quartet är ett band som vet behovet av att låta saker sjunka in. Skivan som den här låten är hämtad ifrån, Angry Brigade, är på sätt och vis ganska direkt men det är ändå först nu, nästan ett år efter att jag köpte den, som jag inser hur bra den är. Dessutom, det här med vikten av att ta sig tid känns sällan så tydligt som under begravningar.
Let a storm come bury this town, cut the power, close all communications
my thoughts are as clear as dead waters, I don't need light, inside a projector still runs, run...
I saw a loved one miss a chance, revolt against it all saw a loved one try so hard
saw a loved one 's weight of hate, apologize too late, saw why people gave
saw you make a perfect entrance, a beautiful cross reference to every lost cause
all my obvious flaws and misstakes, well, I don''t need guidance, I know where I laid them all
have you come to help me leave, find reasons to believe, to tell me where you've been?
Everybody wants to be the one most likely to have known someone like you
I only wish that I knew what happened to you
so many dreams, snapshoot scenes, you are real
Sandi Sue, Speedy, Bob, Hopey Mary...
I only wish that I knew what happened to you
Fast det där var en liten utsvävning, det jag skulle säga var att man vinner ingenting på att jäkta. Man vinner ingenting på att skumma igenom texter, laga snabbmat, prata med fyra personer på msn samtidigt, lyssna på skivor samtidigt som man gör en massa andra saker osv. Man vinner ingenting på det, för att saker verkligen ska kunna beröra gäller det för det mesta att man tar sig tid.
Det fanns en tid, och det är inte så länge sen, då jag brukade ligga på sängen och bara lyssna på skivor och inte göra något annat. Det händer att jag gör det nuförtiden också, men det är alltmer sällan. Jag säger inte att all musik är gjord för att man ska lyssna på den om och om igen och långsamt låta den smälta. Viss musik blir man knockad av direkt och den förlorar sin styrka om man lyssnar på den för mycket. Men ibland krävs det att man sitter och ser ut genom fönstret med cd:n på repeat i några timmar, ibland krävs det det.
Det sjukaste av allt i vårt moderna samhälle är egentligen allting som har skapats för att vi ska kunna koppla av från tidspressen vi känner vanligtvis. Istället för att träna yoga och resa på slappa semestrar borde vi kräva att jobben ska få ta den tid det tar. Det är inte särskilt sunt att vila fyra veckor om året och stressa fyrtioåtta.
För att låta saker ta sin tid måste vi kunna planera också, jag börjar inse det nu. Jag har alltid varit emot planerandet, livet är ju tillräckligt reglerat som det är utan att vi ska behöva reglera det ännu mer. Men till slut har jag fått kapitulera och börjat planera lite jag också, om man ska överleva i den här världen är man ju så illa tvungen, tyvärr. Ett oplanerat liv skapar bara mer stress, ångest och förvirring, åtminstonde så länge man väljer att leva i ett planerande samhälle.
And now over to something completely different... eller kanske inte. För jag kan inte riktigt förklara hur men på något sätt handlar den om att ta sig tid, världens vackraste låt (åtminstonde ikväll); Bear Quartets "I Don't Need Light". För Bear Quartet är ett band som vet behovet av att låta saker sjunka in. Skivan som den här låten är hämtad ifrån, Angry Brigade, är på sätt och vis ganska direkt men det är ändå först nu, nästan ett år efter att jag köpte den, som jag inser hur bra den är. Dessutom, det här med vikten av att ta sig tid känns sällan så tydligt som under begravningar.
Let a storm come bury this town, cut the power, close all communications
my thoughts are as clear as dead waters, I don't need light, inside a projector still runs, run...
I saw a loved one miss a chance, revolt against it all saw a loved one try so hard
saw a loved one 's weight of hate, apologize too late, saw why people gave
saw you make a perfect entrance, a beautiful cross reference to every lost cause
all my obvious flaws and misstakes, well, I don''t need guidance, I know where I laid them all
have you come to help me leave, find reasons to believe, to tell me where you've been?
Everybody wants to be the one most likely to have known someone like you
I only wish that I knew what happened to you
so many dreams, snapshoot scenes, you are real
Sandi Sue, Speedy, Bob, Hopey Mary...
I only wish that I knew what happened to you
I Love You Jesus Christ!
"And since this seems to confuse people i'd like to simple say that i mean what i sing although the theme of endless endless on this album is not based on any religion but more on the belief that all things seem to contain a white light within them that i see as eternal."
Jeff Mangum i popgruppen Neutral Milk Hotel har fattat. Han är ateist liksom jag men ibland känner jag precis som Jeff Mangum att jag måste försvara kristendomen. I gamla testamentet står det en hel del dumheter. Men den där biten om Jesus handlar ju mest om att vi ska försöka vara lite snällare mot varann. och vet ni vad, jag tycker det är en rätt bra idé.
Jag har inte stött på så många kristna som har försökt övertyga mig om att bli kristen. Däremot vet jag många som har blivit mobbade och utstötta på grund av sin tro. Men jag undrar om dom som hånar kristendomen någonsin har tänkt på att en del kanske behöver tro på något för att orka stiga upp på morgonen. För att uthärda alla meningslösa och gråa dagar.
Min filsofi är enkel. Jag tror att människan uppfann Gud så att Gud skulle kunna uppfinna människan. Dom stod helt enkelt inte ut med tanken på att livet kanske var helt meningslöst. Jag har full förståelse för det. Själv brukar jag söka tröst i musiken när allt känns förjävligt, det är bara ett annat sätt att be.
En del religionshatare brukar peka på allt förtryck och alla folkmord som har skett i kristendomens namn. Det är såklart sant. Men det har ju egentligen inte så mycket med själva religionen att göra. Det handlar ju bara om idioter som vill ha mer makt och som skulle ha existerat oavsett om kristendomen funnits eller ej. Men ingen vet hur många liv som kristendomen har räddat. Jesus saves heter det ju.
Jag minns en religionslektion på gymnasiet då vi diskuterade religionernas framtid i vårt sekulariserade samhälle. Josef trodde att alla religioner var på väg att dö ut eftersom vi kan förklara mer och mer saker med hjälp av vetenskapen. Men Petter sa att ju mer saker vi kan förklara med hjälp av vetenskapen desto mer tenderar människan att söka sig till religionen eftersom dom flesta inte förstår något av dom vetenskapliga förklaringarna. Vi behöver enkla förklaringar. Det ligger något i det. Petter studerar för övrigt religion på universitetet nu.
Sverige är en av världens mest sekulariserade länder. Samtidigt är vi det land som haft fred längst tid. Jag hörde en teori som säger att dom två sakerna hänger ihop. Jag är absolut ingen krigshetsare men om krig för med sig något positivt så är det att mäniskor kommer närmare varandra och att dom kan dela ett gemensamt hopp. I Sverige behöver vi ju inte tro på nåt, vi kan sitta och ironisera över problemen i tredje världen i stället.
Eller så kan man säga som Stefan Sundström:
"Om jag kommer opp till jesus på nåt sätt
frågar han nog inte nåt om fel och rätt
Nej, har du älskat allt du pallar varje dag?
Det blir hans fråga och vad svara du och jag?"
Någon annan dag kanske jag ska försvara buddhismen. Den har också en rätt bra grundtanke.
Jeff Mangum i popgruppen Neutral Milk Hotel har fattat. Han är ateist liksom jag men ibland känner jag precis som Jeff Mangum att jag måste försvara kristendomen. I gamla testamentet står det en hel del dumheter. Men den där biten om Jesus handlar ju mest om att vi ska försöka vara lite snällare mot varann. och vet ni vad, jag tycker det är en rätt bra idé.
Jag har inte stött på så många kristna som har försökt övertyga mig om att bli kristen. Däremot vet jag många som har blivit mobbade och utstötta på grund av sin tro. Men jag undrar om dom som hånar kristendomen någonsin har tänkt på att en del kanske behöver tro på något för att orka stiga upp på morgonen. För att uthärda alla meningslösa och gråa dagar.
Min filsofi är enkel. Jag tror att människan uppfann Gud så att Gud skulle kunna uppfinna människan. Dom stod helt enkelt inte ut med tanken på att livet kanske var helt meningslöst. Jag har full förståelse för det. Själv brukar jag söka tröst i musiken när allt känns förjävligt, det är bara ett annat sätt att be.
En del religionshatare brukar peka på allt förtryck och alla folkmord som har skett i kristendomens namn. Det är såklart sant. Men det har ju egentligen inte så mycket med själva religionen att göra. Det handlar ju bara om idioter som vill ha mer makt och som skulle ha existerat oavsett om kristendomen funnits eller ej. Men ingen vet hur många liv som kristendomen har räddat. Jesus saves heter det ju.
Jag minns en religionslektion på gymnasiet då vi diskuterade religionernas framtid i vårt sekulariserade samhälle. Josef trodde att alla religioner var på väg att dö ut eftersom vi kan förklara mer och mer saker med hjälp av vetenskapen. Men Petter sa att ju mer saker vi kan förklara med hjälp av vetenskapen desto mer tenderar människan att söka sig till religionen eftersom dom flesta inte förstår något av dom vetenskapliga förklaringarna. Vi behöver enkla förklaringar. Det ligger något i det. Petter studerar för övrigt religion på universitetet nu.
Sverige är en av världens mest sekulariserade länder. Samtidigt är vi det land som haft fred längst tid. Jag hörde en teori som säger att dom två sakerna hänger ihop. Jag är absolut ingen krigshetsare men om krig för med sig något positivt så är det att mäniskor kommer närmare varandra och att dom kan dela ett gemensamt hopp. I Sverige behöver vi ju inte tro på nåt, vi kan sitta och ironisera över problemen i tredje världen i stället.
Eller så kan man säga som Stefan Sundström:
"Om jag kommer opp till jesus på nåt sätt
frågar han nog inte nåt om fel och rätt
Nej, har du älskat allt du pallar varje dag?
Det blir hans fråga och vad svara du och jag?"
Någon annan dag kanske jag ska försvara buddhismen. Den har också en rätt bra grundtanke.