I Me Mine

du stal alltid orden ur min mun
innan jag hunnit säga nåt
men blandade och tänjde dem
så när de kom ut var det ändå dina egna så
vardagliga men ändå vackra så
påtagliga men ändå overkliga


och varje gång det hände
var det som att känna hur någonting lossnade
det var som att plötsligt vara fem igen
det var som att stå och se på
när de öppnade upp forsen där hemma
och lät vårfloden komma

i samma strida ström kom orden nu


liksom bubblandes


liksom tumlandes


i svallvågorna
efter explosionen




och när jag spelade Sonate Pathètique
var det ju egentligen dina strängar jag försökte slå an
med mina klumpiga händer
du visste det men du sa inget
du bara log och
kröp upp med benen i soffan



och jag vet inte men
kanske lärde jag mig lite för väl
vilka tangenter jag skulle trycka på för
resonansens skull
eller så var det
frånvaron av disharmoni
och omöjliga drömmar

i vilket fall
blev musiken allt tystare
tills det bara var ett svagt sorl av
urvattnade parmiddagar

men någonstans dröjde sig ändå
de första orden kvar

som ett eko


som ett eko

Based On A True Story.



Hi. My name is Samantha. Samantha Brown, though I'm not brown.
In fact I'm as white as the first snow like my daddy used to say. My daddys name is John by the way. Or was John, he's dead now.
One day he went out for a walk and didn't come back. After a couple of hours my mum went out looking for him and found him laying on the street just two blocks away. Some drunk driver had ran over him and escaped.
Well, I don't know if the driver was drunk but I guess he was. This was a Saturday night and everybody's drunk on Saturday nights. Especially where I grove up, in Jacksonville, Texas.

In Jacksonville they don't like people who talks too much. They call them chatterboxes, and no one wants to be a chatterbox. I guess that's even worse than beeing a jukebox and always have to sing silly songs that folks want to hear. But I am a chatterbox and that's nothing I can do about. I have also always been very honest with what I feel and stuff. And that's also something that irritates people. If you're going to be a chatterbox you should keep to subjects like the weather, shopping, sports, school... you know - things that doesn't really matter that much. You shouldn't talk about serious things like death, politics, the future, the meaning of life... Those things you should keep to yourself and never talk about. At least that's what people think in Jacksonville.

Mummy and I didn't mourn my dad very much though. None of us really liked him. He could be nice somtimes but he could also be very cruel. He could sit on my bed and telling the most fabolous stories about the one-eyed midget Gaodowin and the monster rabbit Mr. Toddy in a country far, far away. And then, after some hours when he thought I was sleeping, I could hear how he started to scream and beat up my mum down in the kitchen.
I've never slept well. Nowadays I'm taking pills but as I child I could lay in my bed for hours and just listening to my parents quarreling downstairs. I was afraid of the darkness too and the monster rabbits that I thought would appear when I turned off the lamp. Mummy told me that I shouldn't be afraid of what I couldn't se but of what I could see. I guess she was right.

When I was nineteen I moved to New York and took a job at McDonalds. That's where I met Frankie Lee. Frankie Lee came there almost every day and ordered a Double McCheese. At that time you could get that for only one and a half dollar. Now that's what I call a cheap burger! Frankie Lee didn't look too good. Later he told me that he was in a fire accident as a child and that's why his face was damaged. To be honest I was a bit afraid of him first. But then, after a while, I started to feel sorry for him 'cause he was always sitting by himself and he looked really depressed. So I moved over to him and asked him how he was doin'. And then he told me the story of his life and I ain't gonna repeat here but I tell you that I was the saddest story I've ever heard. He didn't seem to have any friends and no job either.
"You see, no one would employ a guy like me" he cried and I had to promise him to ask my boss and see if he could get him a job at McDonalds.

And you know what? He did. Frankie Lee got the job as Ronald McDonald, the clown. That was perfect for Frankie Lee 'cause he had always loved children and when he had his clown mask on no one could see his ugly face.
I started to like Frankie Lee more and more. When we finished work we used to take a milkshake together at a place called The Korova Milkbar. And when we were sitting there he told me funny stories with his funny voice and I told him about Jeremy who was a weird guy that I went to class with as a kid and who could do the chickenwalk and Frankie Lee smiled and he never called me chatterbox! Not even once. He only called me Honey-bunny which I liked much more than chatterbox.

But one day I found him just as depressed as before he got the job and when I asked him what the matter was he showed me this letter. I looked at it and saw that it was a kind of death threat from someone called Mr. Blue.
"Who's Mr. Blue?" I asked him.
"Mr. Blue is New York's king of cocaine."
"And why does he want to kill you?"
"He doesn't want to kill me; he wants to kill my brother, Donnie. Donnie has been on drugs since he was fifteen. He buys his cocaine from one of Mr. Blue's guys but for the last years he hasn't got enough money to pay. So he tells Mr. Blue's fella that he would pay the next time, and the next time, and so on... but he never does! And now Mr. Blue is tired of waiting, so he would kill Donnie if he doesn't get the money soon."
"Oh I see. I'm really sorry."
"Yeah, Donnie asked me if I could pay Mr. Blue but you know that I don't have much money either."
"Have you been to the police with this?"
"The police? Are you crazy?! If Mr. Blue finds out out that I'm talking with the police he would get Donnie killed instantly."
"Oh, I see. Well, how much is it then?"
"It's about sixteen thousand dollars."
"Oh, that's pretty much money, isn't it?"
"Well, yeah. It is."
"But you know what? I've saved some money. I guess that I have about twenty bucks on my account now. Maybe we could give them to Mr. Blue?"
"Oh... that's absolutely fantastic! But are you sure you wanna do that... I mean, you don't even know my brother."
"Don't be silly. Of course I would do anything that I can to save your brother."

And that's how I met Mr. Jerry. We were told to deliver the money behind the Washington statue in Central Park at Friday midnight. Frankie Lee said that he would go there alone but I insisted to follow him 'cause my mum always used to say that two are better than one.
When we came there we didn't see anyone, but then suddenly we saw a flashlight and then a tall guy with a bowler on his head came walking towards us. He told us that his name was Mr. Jerry and that he was here to get the money. So I gave him the money which we had put very carefully into a black bag with a label on that said Samsonite. But in the same second as I were handing over the money he looked me into my eyes and I started to shake 'cause he had this very intense look and his eyes were red, like snake eyes. And then he said to me:
"Mr. Blue wants to see you."
And then he took up a gun and said to Frankie Lee:
"Don't you move!" And Frankie Lee didn't move. He just stood still as he was paralyzed or something and then me and Mr. Jerry walked away to Mr. Jerry's car which was a black porche and all I could think of at that time was that my dad hated porches and that if someone called Mr. Jerry would tell him to step into one he would most certainly shout "Bagger off!" to Mr. Jerry.
But I didn?t shout "Bagger off!" No, I stepped into the backseat of the vehicle and Mr. Jerry drove me for what must have been at least one hour.
Then we walked into a big office building and took the elevator up to the tenth floor and there I meet Mr. Blue for the first time.

Mr. Blue wasn't how I had expected him to be at all. He was quite short and fat and had this very clear voice that made him sound almost like a baby. In a way he was a baby too. He was used to get everything he wanted and right now he wanted to fuck me. And so we fucked.

For three weeks I was fucking him. Everytime before we started he tied a plastic bag around his head so he became really dizzy and then he fucked me, first very slowly but then faster and faster. Sometimes he could bite my nipples when we fucked and that hurt a lot.
When we didn't fuck I was locked up in a room without any windows and just a small bed and a toilet. Two times every day I got some food, it was always the same and it didn't taste anything.
But then one day I heard how someone unlocked the door from the outside and I thought that it must be the guy with the food but when it opened I saw an one-eyed midget with a tall beard standing there. He went over to me, bowed and said:
"Mr. Gaodowin at your service."
"Oh... really? I thought you only existed in a country far, far away."
"No time to speak. Come with me, princess!"
"Wait a minute... I'm not a princess and why should I trust you? My dad used to say that you were evil."
"Don't be silly princess, come with me!"
And so he took my hand and we started to run along the hallway to the elevator. When we were inside the elevator Gaodowin asked me to lift him up so he could reach the buttons. I did so and he pressed on the button for the fourteenth floor.
"Please tell me Mr. Gaodowin, why are we going up?"
"Oh, don't ask so many questions - chatterbox!" he replied and glowered at me.
While we were talking the elevator was moving and when we had passed the thirteenth floor he pressed the stop button.
"Welcome to the thirteenth-and-a-half floor!" he said as the door opened.

And there we were. Again in a long hallway, the only difference was that in this hallway the ceiling was much closer to the floor so when I walked I had to bend forward. But Mr. Gaodowin could of course walk just as normal.
At the end of the hallway was a big open window. When we reached it I couldn't believe my eyes 'cause there, right outside the window, was a big spaceship just like the ones you can see in movies and such.
"Come on in!" said Mr. Gaodowin and so we went into the spaceship. I was even more surprised when I discovered that the spaceship was driven by the monster rabbit, Mr. Toddy.

For ten days we traveled with the spaceship and everytime I asked Mr. Gaodowin where we were going he just shouted: "Chatterbox!" And it wasn't any idea to ask Mr. Toddy any questions either 'cause he could only speak backwards.
But then, on the tenth day we landed on a big field. When we came out of the spaceship the frst thing I saw was a scarecrow who came walking towards us. Now, when you have seen an one-eyed midget, a spaceship and a rabbit that only talks backwards nothing could be more natural then a living scarecrow so I wasn't that surprised when he started to talk with me.
"Hello there! I'm Mr. Humperdinck! And I am the one who will escort you to Emmerdale."
"That's very nice of you, but where's Emmerdale? And why are we going there?"
"In Emmerdale the grass is green and the sky is blue. And you could have a glass of lemon juice for only one dollar. Now that's what I call cheap lemon juice!"
I had to admit that it was a very cheap price.

And so we went. For six years we walked, through deserts and jungles, through cities and forest, over mountains and seas. We met a lot of strange animals and people along the way, for example a unicorn, a bear who walked on two legs and had a red t-shirt, a powerful wizard, and a magic oak.

And so one warm day in the middle of June we finally reached Emmerdale. And there, sitting in the corner of an old pub, was Frankie Lee and he hadn't changed a bit! We got married in Emmerdale and a lot of people came to see the wedding. There were Frankie Lee's brother Donnie, the scarecrow, the midget and even Mr. Blue (who now wasn't evil any longer).

The day after the marriage we took a plane back to New York and when we landed at the airport the president himself were there to welcome us home and thank us for saving America. To celebrate we went to McDonalds with the president and bought ourselves three Double McCheese. And when I saw the price I had to laugh. 'Cause after all the years that had passed since we were there before the cheeseburger still didn't cost more then one and a half dollar.
Now isn't that amazing?

Ni kanske har hört talas om att det är en köpfri dag idag. Det har i alla fall jag. Rättare sagt, hela min vecka har dominerats av förberedelser inför den här dagen. Jag har skrivit flygblad, skrivit insändare, blivit intervjuad i radio och bakat pepparkakor. Vi bestämde nämligen på ett Grön Ungdom-möte för ett tag sen att vi skulle stå och dela ut information och pepparkakor idag. Pepparkakorna mest som en symbolisk gest för att visa att man inte behöver köpa allting jämt, att det faktiskt går att ge bort saker... Hur konstigt det än kan låta.

Själva aktionen blev väl något av ett västgötaklimax. Ni vet hur det är. Man bakar massor av pepparkakor, man trycker upp massor av flyers, man gör sitt bästa för att verka positiv och trevlig, men folket med sina plastkassar tycker att man verkar lite obehaglig och suspekt, också blir man lite nedslagen, också börjar man frysa, också går man hem.

Nej, nu överdriver jag lite. Det är klart att det alltid finns folk som inte låter sig påverkas men samtidigt fick vi ändå en del positiva reaktioner. Så helt misslyckat var det väl inte. Det känns bara lite dumt när man har förberett så mycket också känns det som att det inte blir så mycket av det. Det började redan igår med att vi inte fick något tillstånd att stå utanför köpcentret OBS Bergvik som vi hade tänkt oss. Det var ju lite dumt med tanke på att jag sa i radiointervjun att vi skulle stå där. Och man ska ju inte ljuga i radio och TV har jag hört. Å andra sidan är jag nog inte den förste politiker som ljuger i radio om man säger så.
Sen visade det sig idag att det bara blev jag, Martin och Birgitta (som by the way är världens skönaste miljöpartist-gumma). Conny hade blivit sjuk och några andra gröna ungdomar hade inte hört av sig. Birgitta gick ut med full entusiasm men hade bara tid att stå i en halvtimme. Efter drygt en timme hade Martins fingrar och tår frusit sönder och vi bestämde oss för att det kanske var lika bra att lägga ner (jag hade förstås kunnat stå i några timmar till, som den hårdhudade viking jag är, men jag sympatifrös lite med Martin och kände väl också att motivationen började dala lite).
Vi kom i alla fall fram till att vi har flyers som vi kan använda även nästa år och pepparkakor som räcker vintern ut. Och det är ju inte fy skam.

Vad har vi då lärt oss av detta (förutom att man inte ska ta sig pepparkaksdeg över huvudet)? För det första att man får sina fördomar besannade. Man brukar kunna se på folk på ganska lång väg vilka som tycker att det är en bra grej och vilka som bara fnyser föraktfullt åt det. Och det är ju lite synd. Det roligaste är förstås när man möter någon som tycker att det är urbota dumt först men som man faktiskt lyckas övertyga om att det faktiskt inte är så tokigt ändå. Fast det hände nog bara två gånger idag.
För det andra har jag grubblat lite och kommit fram till att jag inte är så övertygad om att En Köpfri dag är världens bästa idé. Det är klart att själva grejen - att vi ska konsumera mindre och köpa bättre saker - är bra. Men det som jag är lite tveksam till är om det verkligen behövs en särskild dag. Jag tror att många tar det lite för bokstavligt. Typ "idag får jag absolut inte köpa något men imorgon går det bra att shoppa loss som vanligt". Och det är ju lite fel. Det är ungefär som att tänka på internationella kvinnodagen att "ja, idag ska jag vara snäll mot frugan men imorgon kan jag misshandla henne som vanligt".
Vad jag tror behövs snarare än en massa dagar hit och dit är mer långsiktig påverkan. Kanske en organisation som bara driver frågan om hur vi ska minska konsumtionen. För det behövs ju. Och det är ganska skrämmande att se hur många som fortfarande inte har fattat att vi faktiskt måste minska konsumtionen om vi vill ha någon framtid.
Därmed inte sagt att En Köpfri Dag är helt meningslös. Jag har ju trots att lobbat ganska mycket för den nu. Men jag tror inte man ska övervärdera den heller.

Sen har jag också tänkt lite på om jag verkligen lever som jag lär. Till viss del gör jag väl det. Jag köper ekologisk mat i så stor utsträckning som möjligt, jag promenerar rätt mycket och jag köper inte en massa meningslösa statusprylar. Men jag är inget helgon heller. Jag äter rätt mycket kött, jag köper massor av skivor och när jag är hemma i lägenheten står nästan alltid datorn på.
Jag anstränger mig alltså lite, men inte så mycket som jag skulle kunna göra. Det konstiga är att det nästan bara verkar finnas två typer av människor annars. De som inte bryr sig ett dugg och de som bryr sig nästan ohälsosamt mycket. Det är klart att jag generaliserar lite nu men ändå. Jag önskar att det fanns fler personer som insåg att man inte behöver göra allt, men att man i alla fall kan göra lite grann och att lite alltid är mer än inget. Fem starka myror är fler än fyra brölande elefanter.
Och att ge bort pepparkakor kan aldrig vara fel.

OBS: ovanstående bild är icke representativ för texten. Eftersom jag inte har någon digitalkamera kan jag tyvärr inte visa någon bild på den perfekta köttfärssåsen.



Ni minns NileCity-profilen Farbror Barbro och hans ältande om att "det finns inga genvägar till det perfekta ljudet".
Well, precis samma sak är det när det kommer till köttfärssås. Det finns inga genvägar till den perfekta köttfärssåsen.
Vill man imponera på kompisarna, flick/pojkvännen eller släkten så är det bara träning och åter träning som gäller. Men frågan är om det räcker med träning. Kanske är det helt enkelt så att vissa har det och andra har det inte. Min far till exempel är en hejare på köttfärssås och kanske har den där speciella köttfärssåsgenen överförts till mig, för nu efter många års övning känner jag att jag börjar närma mig det perfekta resultatet.

Så även om det inte finns några genvägar till den perfekta köttfärssåsen så kommer i alla fall en... vad ska man säga... karta kanske? eller kompass? Bara så att vi vet att vi rör oss i samma universum. Men till syvende och sist handlar det förstås om känsla.

Köttfärssås 4 portioner

Ingredienser:

½ kg blandfärs
1 medelstor lök
½ medelstor morot
½ medelstor palsternacka (kan med fördel bytas ut mot svartrot om man vill ha lite variation i tillvaron)
1 liten bit kålrot
1 vitlöksklyfta
2 matskedar hela krossade tomater
½ burk tomatsås, helst "Polpa di Pomodoro"
2 matskedar turkisk youghurt
½ dl mjölk
salt
svartpeppar
timjan
basilika
paprikapulver


1. Sätt på lämplig matlagningsskiva. Soul funkar väldigt bra till köttfärsås och även 60-talspop.
Undvik: The Smiths - Meat is Murder
2. Skala och finhacka löken
3. Skala och hacka upp rotfrukterna i små tärningar
4. Förkoka rotfrukterna i ca. 4 minuter
5. Stek samtidigt köttfärsen och löken i lite matlagningsolja i en gryta
6. Blanda i rotfrukterna i grytan
7. Pressa i vitlöksklyftan
8. Häll i de krossade tomaterna, tomatsåsen, mjölken och den turkiska youghurten
9. Rör om ordentligt
10. Vid den här punkten skiljer vi agnarna från vetet. Den stora utmaningen är givetvis att krydda rätt. Ett tips till nybörjaren är att vara försiktig med kryddningen och att provsmaka ofta.
11. Låt puttra under omrörning i 5-6 minuter
12. Servera lämpligen till pappardelle eller tagliatelle

Smaklig måltid!

1. Open your library (iTunes, Winamp, Media Player, iPod, etc)
2. Put it on shuffle
3. Press play
4. For every question, type the song that's playing
5. When you go to a new question, press the next button
6. Don't lie and try to pretend you're cool ...

Opening Credits:
How I Get Over - Aretha Franklin
(klämmig låt, men det känns mer som en slutscen än en inledning)

Waking Up:
Shakespear's Sister - The Smiths
("I'm going to meet the one I love
so please don't stand in my way")

First Day At School:
Battle of the X's - Hell on Wheels

Falling In Love:
10 minuter (för mig själv) - Kent
("allt jag ville säga glömde jag ikväll
allt jag ville vara behöll jag alltid för mig själv")

Fight Song:
Då alla stjärnor föll - Freddie Wadling

Breaking Up:
Assistenten samtalar med Fredrik Åkare - Cornelis Vreeswijk
(Haha! betyder det att jag kommer bli en alkis?)

Prom:
Houses - Cocorosie
(omöjligt att höra vad dom sjunger om... men visst, det blir nog bra)

Life:
Vid din sida - Kent

Mental Breakdown:
Blues för Victor Jara - Cornelis Vreeswijk

Driving:
Patricia's Moving Picture - The Go! Team
(Åh! Perfekt bilåkarpop!)

Flashback:
Walking In The Rain - The Ronettes
(Ohhh... those were the days... kan det bli mer bittersweet?)

Getting back together:
Interzone - Joy Division
(Nja... tror inte det va.)

Wedding:
Corrina, Corrina - Ray Peterson
(Det roligaste med den här låten är att den alltid får mig att tänka på Sven-Ingvars klassikern "Jag ringer på freda'"

Birth of Child:
Gettcho - Weezer
(Ehm... nej)

Final Battle:
(I Love You) For Sentimental Reasons - The Righteous Brothers
(Hjälten ligger sårad på slagfältet...Hjältinnan kommer fram och kysser honom på munnen... jodå, det kan funka!)

Death Scene:
Electricity - The Avalanches
(Ja! En modern dödshymn, bara Verdi kunde vara mer passande)

Funeral Song:
Saturday Waits - Loney, Dear
(Magiskt)

End Credits:
Wilderness - Joy Division

"Tid... du är dig inte lik
en knuten hand
i fickan..."

Jocke Berg


"Kan man aldrig få känna sig lugn och trygg?!"

Farbror Joakim




Hej Sandi, minns du mig? Din liderliga satyr som brukade sitta på din sängkant, stryka dig i håret och tjata om att få göra DET. Killen som du planerade att flytta till karibiska havet med., du skulle jobba som marinbiolog och jag skulle guida dumma turister, minns du det Sandi?
Det är längesen det där. Jag kom att tänka på det idag att det är precis trettio år sen vi sågs för sista gången på Hotell Ignatius. Det är märkligt vad tiden gör med oss - hur mycket som förändras och hur lite som förändras.
Jag blev galen efter den där natten, Sandi. Fullständigt bananas. Det var värst på nätterna. Fantomerna kommer alltid på nätterna och man hinner aldrig värja sig. Man försöker ducka för slagen, man försöker finta bort dom men det funkar inte. Dom är på en hela tiden, slår och hugger från alla håll och det är bara att kämpa på, rond efter rond.
Men jag blev bättre sen. Precis som du blev bättre efter att jag lämnade dig. Precis som det mesta blir bättre till slut. Men jag åldrades säkert tio år på en månad och jag har fortfarande kvar ett hål efter dig och efter pappa. Det känns som att stora delar av mitt liv har varit en jakt på saker som ska kunna fylla igen det där hålet. Det är väl därför som jag har kastat mig in i - och ut ur - så många förhållanden. I början sökte jag efter kvinnor som påminde om dig men till slut insåg jag att du inte gick att ersätta så som man ersätter en TV eller taklampa. Det gick lite lättare då.
Jag känner ibland en oro över hur flyktigt allting är. Det som vi tar för givet idag kan vara förändrat imorgon. Jag har aldrig varit mycket för förändringar, Sandi. Det skulle vara skönt om man hade lite mer stabilitet här i livet, lite fler fasta ideal, någonting att tro på. Men vi tillhör en icketroende generation, Sandi. Vi tillhör den första generationen som hade ett överflöd på fritid och prylar som vi inte vet vad vi ska göra med. Vi tillhör en generation som vägrar sluta lyssna på rockmusik fast vi har fyllt femtio.

Varför skriver jag till dig nu Sandi, efter alla de här åren? Vore det inte bättre att bara låta det som har varit vara istället för att pilla på det där varet och dra upp gamla sår? Förmodligen. Men jag är alldeles för full och sentimental när jag skriver det här för att kunna låta bli. Det är inte det att jag vill träffa dig igen. Det skulle bara leda till att vi blev ledsna och besvikna igen, och det vill vi väl inte? Jag vill inte se hur du har förändrats, jag vill att du fortfarande ska vara den där tjejen med de perfekta tänderna som satt på Dagmars Konditori och kastade lasso runt mig med rökringarna.

Nej, jag vill bara att du ska veta att jag fortfarande tänker på dig ibland. Och med tanke på alla omständigheter så mår jag ändå helt okey. Om du har hört några rykten om min död så är de betydligt överdrivna.

Yours Truly
Flipperkungen

Det finns ett beteende som jag tycker är rätt irriterande. Det är när man har varit och hälsat på hos någon och när man går ut därifrån så hör man direkt bakom sig hur han eller hon låser dörren. Jag menar, man kan väl i alla fall vänta med att låsa tills besökaren har hunnit en bit bort. Det känns så jävla oartigt att bara stänga igen dörren och låsa, det är ungefär som att säga "Åh vad skönt att den där jobbiga typen gick nu, nu får jag äntligen vara för mig själv igen."
Det kanske bara är för att jag kommer från ett hem där vi aldrig låste dörren, förutom när vi skulle åka bort i flera dagar. Bor man mitt ute i skogen finns det ingen större anledning att låsa dörren.

Jag tycker det är rätt sorgligt att vi är så rädda för yttervärlden att vi bara kan slappna av när vi har låst in oss och skärmat av. Jag är inte så mycket bättre jag, jag låser också dörren när jag går och handlar och när jag går och lägger mig. Men ibland kan jag önska att jag inte gjorde det.
Det är kanske inte i första hand oss själva vi skyddar när vi låser dörren utan våra saker. Detta berg av prylar som vi har samlat på oss.
Jag älskar mina saker. Jag skulle bli förkrossad om någon bröt sig in i min lägenhet och stal min stereo, dator och cd-skivor (det är väl ungefär det jag har som någon kan tänkas vilja stjäla - pianot är lite för tungt för att vara stöldbegärligt). Men samtidigt kan det säkert vara nyttigt att utsättas för ett rån. Då kanske man äntligen lär sig att allt materiellt är flyktigt.



väggarna dörrarna låsen
det uråldriga hantverket

all tid som gått åt
all skicklighet som lagts ned

på att skydda oss från varandra



Ur "Dimman av allt" - Bruno K. Öijer

Sjukdomsjournal 1475.
Patienten pratar oavbrutet. Han bedöms vara psykiskt labil och bör ligga kvar på avdelningen för vidare undersökningar.



Ni förstår doktorn, jag är en väldigt sjuk människa. Förlåt? Ni tycker inte att jag ser sjuk ut? Nej, det kan hända. Fysiskt sett är det väl inga större fel på mig. Sjukdomen sitter mer här inne. Det är en psykisk sjukdom även om den kan ta sig vissa fysiska uttryck ibland om ni förstår hur jag menar.
Ni förstår inte? Nåväl, låt mig då förklara.

Min sjukdom tar sig sitt uttryck på många olika sätt. Jag vet inte om de olika symptomen egentligen har någonting med varandra att göra. Det är möjligt att det är så. Det är också möjligt att det inte är så. Det är mycket som är möjligt doktorn.
Det är i alla fall så att ibland uppsöks jag av en väldig rädsla och nervositet. I synnerhet vid tillfällen då jag tvingas framträda offentligt framför ett stort antal personer. Det är något som jag tvingas till ibland trots att jag försöker undvika det. Vid dessa tillfällen kan jag börja svettas, darra och till och med få hjärtklappning. Är det inte märkligt doktorn? Jag intalar mig själv att det inte är något att vara rädd för men det är som att min kropp inte låter sig övertygas. Låter det löjligt? Ni får säga till om jag låter löjlig doktorn, då ska jag genast sluta.

Ett annat sjukdomssymptom är det hat som jag ibland känner för hela mänskligheten. Jag hatar alla och skulle helst vilja ta en kulspruta och skjuta ner varenda jävel. Visst låter det hemskt doktorn? Nåväl, jag är i alla fall inte så sjuk att jag gör det. Men det kanske är illa nog att jag tänker det. Tänk om det fanns ett piller som fick människor att bara tänka goda tankar, skulle inte det vara underbart? Då skulle vi ju slippa oroa oss för att kanske stå brevid en massmördare på bussen. Och då skulle jag slippa känna den rädsla för mig själv som jag ibland känner. Men det värsta är inte att jag hatar andra människor, det värsta är att jag hatar mig själv lika mycket. Kanske mer. Jag hatar mig själv. Sen älskar jag mig själv. Sen hatar jag mig igen. Men jag är aldrig likgiltig till mig själv som jag däremot kan vara till andra människor. För det mesta känner jag faktiskt bara en stor likgiltighet över allting. Men det är väl i alla fall bättre än hat doktorn? Att inte känna någonting måste väl vara bättre än att känna alldeles för mycket?

Trots att jag ibland hatar människor och trots att jag ibland bara känner en trött likgiltighet så slutar jag inte tro på den mänskliga förmågan och skaparkraften. Jag tror att människan är kapabel till att utföra fantastiska saker, mycket mer än hon själv tror är möjligt. Ni får gärna förklara för mig hur detta hänger ihop doktorn för jag förstår det då inte. Hur kan jag förakta människor och samtidigt beundra dem? Ni hör väl själv hur ologiskt det låter? Jag är som sagt en väldigt sjuk människa.

Jag har också ett väldigt märkligt förhållande till pengar. Rättare sagt, jag förstår inte värdet i dem. Detta måste väl ändå vara det slutgiltiga beviset för att jag är galen? Jag förstår inte riktigt varför man blir lycklig av att ha flera miljoner på sitt bankkonto. Kanske beror detta på att någon del av min hjärna har blivit skadad. Jag hoppas i såna fall att doktorn kan åtgärda det för jag vill verkligen förstå detta mysterium som jag har grubblat på i hela mitt liv.


Trots allt detta som jag nu har redogjort för er så kanske ni tycker att jag har varit klok som ändå har gått hit. Att jag inser att jag är sjuk måste ju betyda att jag fortfarande har någon sans kvar i kroppen. Men det värsta är egentligen inte något av det jag har berättat för er. Det allra värsta är att jag tror, hur underligt det kanske än låter, att det är denna besynnerliga sjukdom som håller mig vid liv.

Jag har inte sett så många Ingmar Bergman-filmer. Innan den här har jag bara sett Fanny & Alexander, Det sjunde inseglet och Viskningar & Rop. Det är tre fantastiska filmer men ingen av dem berör mig så mycket som Persona från 1966.
Jag tror egentligen att det är omöjligt att recensera den här filmen. Om jag skulle göra det skulle jag bli tvungen att försöka "förklara" hur jag tolkar den och det vill jag inte göra. Det är lite som att recensera en dikt, det låter sig inte heller göras så lätt.
Men jag kan ju i alla fall konstatera att den innehåller två helt otroliga skådespelarprestationer av Liv Ullman och Bibi Andersson, att Sven Nykvist foto som alltid är väldigt vackert och att de långa monologerna är så välskrivna att man sitter som trollbunden.
Jag tror också att Persona är en av Ingmar Bergmans mest personliga filmer, man kan nog nästan se den som ett självporträtt. Det är en film om konstnärligt skapande och den ensamhet som det kan innebära (ja, nu tolkade jag den visst i alla fall - förlåt mig!). Det låter förstås väldigt pretentiöst och det är det också. Men jag tycker synd om dem som avfärdar den efter några minuter av den anledningen. Pretentioner är aldrig fel, det är vad vi gör med dem som är det viktiga.

Avslutningsvis kan jag inte låta bli att citera en av Bibi Anderssons monologer som jag tycker är så underbart vacker, som en dikt nästan:

"Tror du inte jag förstår? Den hopplösa drömmen om att vara. Inte verka utan vara. I varje ögonblick medveten, vaksam. Och samtidigt avgrunden mellan vad du är inför andra och vad du är inför dig själv. Svindelkänslan och den ständiga hungern att äntligen få bli avslöjad. Att få bli genomskådad, reducerad, kanske till och med utplånad. Varje tonfall en lögn, varje gest en förfalskning, varje leende en grimas. Ta livet av sig? Nej då, det är för otäckt. Det gör man inte. Men man kan bli orörlig, man kan bli tyst. Då ljuger man åtminstone inte. Man kan stänga in sig, skärma av. Då behöver man inte spela några roller, visa några ansikten, göra några falska gester - tror man. Men ser du, verkligheten jävlas. Ditt gömställe, det är inte tillräckligt tätt. Överallt sipprar det in livsyttringar. Du tvingas reagera. Det är ingen som frågar efter om det är äkta eller oäkta, om du är sann eller förljugen. Det är bara på teatern som sådant är en fråga av vikt. Knappt där heller för den delen. Jag förstår dig, Elisabet. Jag förstår att du tiger, jag förstår att du är orörlig, att du har satt viljelösheten i ett fantastiskt system. Jag förstår och jag beundrar. Jag tycker att du ska hålla på med den rollen tills den är färdigspelad, tills den inte längre är intressant. Då kan du ju lämna den, precis som du undan för undan lämnar alla dina andra roller."

Om jag hade druckit kaffe i morse hade jag förmodligen satt det i vrångstrupen när jag slog upp dagens kulturdel i DN. Det var nämligen en stor artikel om vulkan.se, en nystartad sajt som ska satsa på att ge ut osignade författare helt gratis. Bakom projektet står de gamla bloggrävarna, Linda Skugge och Sigge Eklund.

De kunde knappast ha valt en bättre tidpunkt. För det första har jag under hösten skickat in ett diktmanus till några olika förlag och jag söker hela tiden efter olika vägar att nå ut med mina texter. För det andra håller jag på och skriver ett stort projektarbete som handlar just om förlagsmarknaden och hur den, i likhet med övriga medielandskap, håller på att förändras i dag. Självklart kommer jag försöka få en intervju med Skugge eller Eklund och kanske kommer jag också ge ut mina texter där.

Själva konceptet är i och för sig inte speciellt nytt. Ända sedan 70-talet har det funnits olika förlag där vem som helst får ge ut sina böcker. Dock har det för det mesta gått till så att författaren har betalat för produktionskostnaden och därmed också förbundit sig till att köpa ett visst antal exemplar. Sen har det varit upp till författaren själv att försöka få sålt dessa böcker, vissa tryckerier har kanske hjälpt till lite med marknadsföring men resurserna har givetvis varit begränsade.
Idén med vulkan.se är (om jag har fattat det hela rätt) att författaren först lägger upp sin text på sajten, sen får läsarna surfa in där, se om de gilar texterna och om de gör det är det bara att beställa ett exemplar. Sen betalar köparen för produktionskostnaden, för författaren är det alltså helt gratis.

Jag tycker det är en lysande idé och väldigt intressant som mediefenomen. Precis som inom musikbranschen ser vi hur mellanleden suddas ut och vägen mellan skapare och mottagare blir kortare.
Men förutom detta visar det också hur viktigt vi fortfarande tycker att det är med boken som fysiskt objekt. Skillnaden mellan att ge ut sina texter på det här sättet och att bara lägga upp dem på valfri internetsida är egentligen inte så stor. Jag tror inte man når ut till fler läsare (fast man når kanske en bredare åldersgrupp) och jag tror inte att någon av de som ger ut sina texter på vulkan.se kommer tjäna någonting på det.
Men det är klart, om man vill ge ut en hel roman är det förstås jättebra. Dikter och noveller går väl an att läsa på en skärm men en hel roman är inte lika kul.

Jag är en obalanserad person. Jag kan pendla mellan extatisk livsglädje och cynisk hopplöshet inom loppet av några timmar.
Ofta känner jag en stress i kroppen trots att det är totalt obefogat. Som nu till exempel känner jag mig uppstressad över projektarbetet trots att det inte ska vara färdigt förrän om två månader, trots att jag har kommit igång och börjat jobba lite (även om det går lite segt), trots att jag hittils i mitt liv alltid har lämnat in alla uppsatser, hemtentor och projekt i tid.
Jag avskyr hur den där stressen tar över kroppen på mig. Jag får allt svårare att koncentrera mig när jag läser böcker eftersom jag ständigt börjar tänka på något annat och oroar mig för framtiden.
Förmodligen är jag bara ett barn av min tid. Alla möjligheter och val, alla krav på effektivitet och fullklottrade kalendrar gör oss till psykiska vrak.
Men samtidigt skulle jag ljuga om jag påstod att jag hellre ville vara utan möjligheterna och valen, jag skulle ljuga om jag påstod att kraven på effektivitet inte oftast kommer från mig själv. Varje mynt har två sidor.

Men jag längtar ändå så efter att få känna ett fullständigt lugn i kroppen. En total harmoni med livet. Kanske borde jag börja meditera. Eller så behöver jag en lite mer strukturerad vardag.

Jag läste Marcus Birros bok "Svarta vykort" igår. På baksidan skriver han så här:

Svarta Vykort är egentligen en dikt av Tomass Tranströmer.
Jag lånade titeln till den här boken.
Det är en bok om sorg, tröst, värdighet, heder och tolerans.
Det är en bok om att överleva.

Svarta Vykort är min tionde bok.
Jag hoppas den kan vara till nytta för någon.
Att skriva den har hur som helst räddat mitt liv. Bokstavligen.

Litteratur har den förmågan.


Det är väldigt fint skrivet tycker jag och väldigt sant. Och det handlar ju egentligen inte bara om litteratur utan om musik, film... all konst som kan ge någon form av tröst.
För jag tycker att det är det som är konstens viktigaste funktion, att säga att det är okej att känna sig misslyckad, du är inte ensam... Sen kan det handla om en låt med Destiny's Child eller en dikt av Verner von Heidenstam, det spelar ingen roll så länge det betyder något för dig.

För det mesta handlar livet om att vi ska visa upp och skryta om allt som vi är bra på. Så är det på fotbollsplanen, så är det vid arbetsintervjun, så är det på matteproven och nästan överallt annars. Det är därför jag tycker så mycket om de som vågar visa upp sina svagaste sidor och faktiskt blir älskade för det.
Som när Thomas Öberg i bob hund sjunger "Du kan kalla mig för idiot/ det har jag ingenting emot/ jag är en idiot/ men mer än så kan ingen bli." Man kan skratta åt det och man kan gråta åt det men oavsett vad du gör är det en seger för känslorna och en förlust för framstegstänkandet.

Det är november nu, den gråaste och jävligaste månaden av alla. Och det vi behöver nu är inte fler regeringsskandaler, klimatrapporter eller fler människor som tvingas ta ett skitjobb på McDonalds bara för att regeringen har sagt att det är viktigt med sysselsättning.
Det vi behöver är tröst. Därför har jag gjort en liten lista på saker som har betytt mycket för mig genom åren och som jag hoppas kan göra det för andra människor. Jag vet i alla fall att de har förmågan att rädda liv.


Marcus Birro - Svarta Vykort (diktsamling)
Tomas Tranströmer - Det Vilda Torget (diktsamling)
Bruno K. Öijer - Dimman av allt (diktsamling)
Yann Martel - Berättelsen om Pi (roman)
Jeffrey Eugenides - Middlesex (roman)
J.D. Salinger - Räddaren i nöden (roman)
Bruce Springsteen - Nebraska (skiva)
Antony & The Johnsons - I Am A Bird Now (skiva)
Håkan Hellström - Känn ingen sorg för mig Göteborg (skiva)
Broder Daniel - Forever (skiva)
Tindersticks - Can Our Love... (låt)
The Ronettes - Walking in The Rain (låt)
Roberto Benigni - Livet är underbart (film)
Roy Andersson - Du Levande (film)
bob hund - Mer än så kan ingen bli (låt)

På en kulle i Årstadal
har någon slagit i fem järnspett i backen
eller om det är
fingrarna på en järnhand som sträcker sig
upp från underjorden
hotar att dra ner oss

Så tänker i alla fall prästen där han står
vid fönstret fem våningar ovanför

I handen
en soppslev som han
hytter med mot himlen
Kom igen då! skriker han
kom igen då innan han
återgår till
köksbordet
söndagssteken
och stolen mittemot


I urnan där han har förvarat hennes vackraste tillhörigheter - ett halsband, en brosch och en cigarettfimp - rör han runt med handen sakta.
Blandar ihop minnena tills de intar en fast form för honom att
smeka.





Och på natten drar lastbilarna förbi utanför fönstret
för med sig all
ångest, oro, kärlek och hat
till en liten stad i Tyskland
där de smälts ner till choklad
och förpackas som
kinderägg

När jag blundar ser jag det där jävla rummet igen.

18 år, september, mitt första studentrum.
Damm, tidningar och smutsiga kläder på golvet, nerdragna persienner. På ett skrivbord stod en gammal grå dator och spydde ur sig blått äckligt ljus. På väggen hängde en nylonsträngad akustisk gitarr och på sängen låg vi.
Jag läste högt för dig ur Bruno K. Öijers "Sång för anarkismen" utan att fatta vad den handlade om, men jag hade läst i nån tidning att "Bruno K. Öijer är vår tids störste moderne poet". Så därför läste vi Öijer. Vi läste annat också;
Majakovskij & Tristan Tzaras dadaistiska manifest.
Camus, Sartre & Proust.
Karin Boye & Tomas Tranströmer.
Vi fattade inte så mycket av dom heller, men det var ett sätt för oss att lära känna orden, att mystifiera en värld som syntes oss hopplöst enkel och banal.

Vi gjorde allting i den där sängen. Läste diktsamlingar och romaner. Såg på tv och knullade. Pratade och lyssnade på musik. Hela sängen var full av smulor från alla mackor och kakor som vi hade ätit i den och askkoppen på sängbordet var full av fimpar efter alla cigaretter jag hade rökt bara för att få känna mig som Humphrey Bogart eller James Dean.
Vi pratade om att flytta till Paris och bli gatumusiker men orkade sällan ta oss de fehundrarna metrarna till videobutiken för att hyra en film.





*





När jag blundar ser jag den där jävla tunneln igen.

Den där tunneln som man var tvungen att gå igenom varenda jävla dag för att komma till och från skolan. Väggarna som var fulla av klotter.
Jonas hjärta Emelie.
Robin hjärta Jenny.
Håkan hjärta Sara.
Peace, love & hallonsaft.
Död åt alla blattar!
Bevara Sverige svenskt och tusen hakkors.

Du sa att nån borde göra nåt, kanske spraya över hakkorsen och rita dit blommor istället. Men jag tyckte på något konstigt bakvänt sätt att det var fint. Så mycket kärlek och hat på en enda vägg. Jag gick dit en gång med en sprayburk och skrev Hitler in my heart.
Jag vet inte varför jag gjorde det, det kändes bara rätt just då. När jag berättade det för dej sa du att jag var sjuk. Sjuk och dum i huvudet. Du visste inte hur rätt du hade.





*





När jag blundar ser jag den där jävla cykeln igen.

Den där cykeln som du hade fått för hundrafemtio spänn i en begagnataffär. Den där cykeln som var full av rost och vars bromsar knappt fungerade.
Den där cykeln som blev stulen tre gånger men som du alltid på något märkligt sätt lyckades få tillbaka. Den var en högst konkret metafor för vårt förhållande.
Jag ser mig själv på pakethållaren och du på sadeln. Vi är på väg nerför en backe på en grusväg ute i skogen. Vinden fladdrar i våra hår och jag håller ett hårt tag runt din midja. När vi är mitt i backen får vi plötsligt syn på en gubbe som är på väg uppåt, ledandes sin cykel. Du försöker gira undan men det hela slutar med att vi hamnar i diktet. Sen ligger vi där skrattandes i en hög av armar & ben, kedjor & pedaler, ett vingligt styre, trassligt hår och trasiga reflexer.





*





När jag blundar ser jag den där jävla partilokalen igen.

Revolutionär kommunistisk ungdom. Sju stycken barn som ville göra någonting men oklart vad. "Vi måste samla styrkorna" sa Patrik som var tjugofem och därmed den självklare ledaren.
"Vi måste ut på gatorna och informera och demonstrera."
"Vad ska vi demonstrera mot?"
"Allt. Att man säljer ut företag till andra länder. Att man sänker skatten för höginkomsttagare. Att man låter marknadskrafterna styra våra liv. Är det inte förjävligt?"
vi nickade samstämmigt, sen gick vi hem och åt chips och kollade på "Sex & the City".

Jag föreslog en gång att vi skulle skriva dadaistiska pamfletter på papper som vi sedan vek ihop till pappersfygplan och kastade ut över torget från en balkong på fjärde våningen.
Patrik kallade mig hopplöst naiv. "Du får inte låta konsten bli ett mål i sig, den är bara ett medel i kampen, fattar du?"
Jag nickade som att jag förstod vad han pratade om när jag i själva verket inte hade en suck.





*





När jag blundar ser jag Eriks jävla kök och ett krossat glas på golvet.

Någon har krossat ett glas. Ingen vet vem någon är så alla får skulden. Glaset ifråga är inte vilket glas som helst, förklarar Erik med en förorättad min (som om det krossade glaset vore en personlig förolämpning), utan ett särskilt fint glas som han har fått av sin mormor. Sen förklarar han att festen är slut och att alla måste gå hem.
Vi tar på oss våra jackor & vantar & yllehalsdukar & mössor. Sen går vi ut. Du och jag går ner till kanalen där isen just har lagt sig. Jag tar ett försiktigt steg ut och känner hur det knakar till.
"Jag räknar till tre sen springer vi, okej?" säger jag.
"Okej" säger du.

Vi tar lång sats och sen börjar vi springa.
När jag är nästan mitt på brister isen och jag sjunker ner i det iskalla vattnet. Jag vrider mej om och ser att du står kvar på kanten. Som tur är så är det inte långt dit. Jag lyckas ta mig upp på isen igen och ta mej tillbaka.

När vi kommer hem till mitt studentrum och jag har fått av mig dom våta kläderna kryper vi ner under täcket. Du värmer mig och jag fortsätter andas.





*





När jag blundar ser jag den där jävla telefonen.

Det är en sån gammal grå med nummerskiva. Den är min mammas. Jag bor hemma hos henne nu under sommarlovet. Det har gått nästan två månader sen vi sågs sist men nu står jag här med luren tryckt mot örat och lyssnar till din röst och ord som jag inte förstår.
"Vadå inte funka?"
"Jo men alltså... jag har så svårt att förstå mig på dig... det känns som att du inte bryr dej om nånting egentligen..."
"Det är väl klart att jag gör."
"Ja men det känns inte så."

Jag fokuserar på telefonen, nummerskivan, hålen för fingrarna, siffrorna.
Nio.
"Det är inte det att jag inte tycker om dig..."
Åtta.
"...för det gör jag..."
Sju.
"...det är bara det att jag behöver vara själv ett tag och se om det är det här som jag verkligen vill..."
Sex.
"...Jag har börjat fråga mej själv varför jag inte saknar dej när du inte är här..."
Fem.
"...och det är för att..."
Fyra.
"Fan, jag gillar dej ju, det är ju inte det egentligen men..."
Tre.
"Äh."
Två.
"Det var väl det jag ville säga."
Ett.
"Hejdåra."

Linjeton.





*





När jag blundar ser jag ditt jävla ansikte. Det är hemskt vackert och hemskt plågsamt.

Du sa att man måste hålla ögonen öppna för det kommer alltid nya chanser. Men jag väljer att blunda istället. Det är jobbigt, men samtidigt lättast så.