Förlåt, Ebba!

I Me Mine sysslar normalt sett inte med personangrepp. Därför skäms jag lite för avslutningen på mitt förra inlägg. Jag känner mig som en nedrig och tarvlig mansgris.
Ebba, om du skulle råka läsa det här, förlåt mig. Det var inte meningen att såra dina känslor. Jag tror visst att du har en hjärna, det kanske bara är så att du inte visar det så ofta. Och en själ har du också, det är jag säker på!
Jag älskar dig precis som du är.

Reasons To Believe

Reasons To Believe

Jag läste Marcus Birros bok "Svarta vykort" igår. På baksidan skriver han så här:

Svarta Vykort är egentligen en dikt av Tomass Tranströmer.
Jag lånade titeln till den här boken.
Det är en bok om sorg, tröst, värdighet, heder och tolerans.
Det är en bok om att överleva.

Svarta Vykort är min tionde bok.
Jag hoppas den kan vara till nytta för någon.
Att skriva den har hur som helst räddat mitt liv. Bokstavligen.

Litteratur har den förmågan.



Det är väldigt fint skrivet tycker jag och väldigt sant. Och det handlar ju egentligen inte bara om litteratur utan om musik, film... all konst som kan ge någon form av tröst.
För jag tycker att det är det som är konstens viktigaste funktion, att säga att det är okej att känna sig misslyckad, du är inte ensam... Sen kan det handla om en låt med Destiny's Child eller en dikt av Verner von Heidenstam, det spelar ingen roll så länge det betyder något för dig.

För det mesta handlar livet om att vi ska visa upp och skryta om allt som vi är bra på. Så är det på fotbollsplanen, så är det vid arbetsintervjun, så är det på matteproven och nästan överallt annars. Det är därför jag tycker så mycket om de som vågar visa upp sina svagaste sidor och faktiskt blir älskade för det.
Som när Thomas Öberg i bob hund sjunger "Du kan kalla mig för idiot/ det har jag ingenting emot/ jag är en idiot/ men mer än så kan ingen bli." Man kan skratta åt det och man kan gråta åt det men oavsett vad du gör är det en seger för känslorna och en förlust för framstegstänkandet.

Det är november nu, den gråaste och jävligaste månaden av alla. Och det vi behöver nu är inte fler regeringsskandaler, klimatrapporter eller fler människor som tvingas ta ett skitjobb på McDonalds bara för att regeringen har sagt att det är viktigt med sysselsättning.
Det vi behöver är tröst. Därför har jag gjort en liten lista på saker som har betytt mycket för mig genom åren och som jag hoppas kan göra det för andra människor. Jag vet i alla fall att de har förmågan att rädda liv.


Marcus Birro - Svarta Vykort (diktsamling)
Tomas Tranströmer - Det Vilda Torget (diktsamling)
Bruno K. Öijer - Dimman av allt (diktsamling)
Yann Martel - Berättelsen om Pi (roman)
Jeffrey Eugenides - Middlesex (roman)
J.D. Salinger - Räddaren i nöden (roman)
Bruce Springsteen - Nebraska (skiva)
Antony & The Johnsons - I Am A Bird Now (skiva)
Håkan Hellström - Känn ingen sorg för mig Göteborg (skiva)
Broder Daniel - Forever (skiva)
Tindersticks - Can Our Love... (låt)
The Ronettes - Walking in The Rain (låt)
Roberto Benigni - Livet är underbart (film)
Roy Andersson - Du Levande (film)
bob hund - Mer än så kan ingen bli (låt)



"That rug really tied the room together"

Det finns vissa konstverk som får en helt vanlig människa att känna sig väldigt obetydlig. Det finns vissa konstverk som man aldrig riktigt tröttnar för varje gång man ser dem uppenbarar sig nya detaljer, små saker som man inte lade märke till första gången.
Fjodor Dostojevskijs storslagna roman "Brott och Straff" hör givetvis till den här kategorin. Likaså Ingmar Bergmans "Fanny & Alexander" från 1982 och Bruce Springsteens "Born To Run" från 1975.
Och, givetvis, bröderna Ethan & Joel Cohens mästerverk "The Big Lebowski" från 1998.






The Big Lebowski har egentligen allt man kan begära av en film. Den har fantastiska karaktärer, rolig dialog, en spännande handling, lögner, bedrägerier, tyska nihilister, white russian och bowling.
Och då har jag inte ens nämnt det fantastiska soundtracket som innehåller allt från Dylan's "The Man In Me" till Mussorgskijs "Dvärgen".
Sen tycker jag också det är väldigt kul att porrproducenten heter Jackie Treehorn och att den tyska pop-technogruppen Autobahns skiva heter Nagelbett.



Det är givetvis svårt att välja ut citat från en film där i stort sett varenda replik är klockren, från början till slut. Men jag ska ändå göra ett försök att välja ut de tio replikskiften som jag tycker är allra roligast (och som fortfarande är någorlunda roliga även utanför sin kontext).


10. The Dude: "Have you ever heard of "The Seattle Seven?"
Maude Lebowski: "Mhm."
The Dude: "Well, that was me. And six other guys."


9. The Dude: "You Sure he won't mind?"
Bunny Lebowski: "Dieter doesn't care about anything. He's a nihilist.
The Dude: "Practicing?"


8. German Nihilist: "What the fuck is this?"
The Dude: "Obviously, you're not a golfer."


7. The Dude: "And you know, Smokey has emotional problems!"
Walter: "You mean... beyond pacifism?"


6. Walter: "Saturday, Donny, is Shabas. The jewish day of rest. Means I don't work, I don't drive a car, I don't fucking ride in a car,I don't handle money, I don't turn on the oven, and I sure as shit don't fucking roll!"
Donny: "Shit!"
Walter: "Shomer Shabas."
The Dude: "Walter, how am I..."
Walter: "Shomer fucking Shabas!"


5. The Dude: "Jesus man. Can you change the station?"
Driver: "Fuck you man! You don't like my fucking music, get your own fucking cab!"
The Dude: "I've had a...."
Driver: "I pull over and kick your ass out man!"
The Dude: "I've had a rough night and I hate the fucking Eagles man!"
Driver: "That's it! Outta my car!"


4. Walter: "Fair?! Now, who's a fucking nihilist, you bunch of crying babies!"


3. Waitress: "Sir, if you don't calm down I have to ask you to leave."
Walter: Madame, I have friends who died face down to the mud so that you and I could enjoy this family restaurant!"
The Dude: "I'm out of here..."
Walter: "Hey dude! Don't go away man! This effect all of us man! Our basic freedom!
I'm staying, I'm finishing my coffee... Enjoying my coffee."


2. The Dude: "It's all a goddamn fake. Like Lenin said, you look for the guy who will benefit. And you will, you know, you will... uh... you know what I'm trying to say?"
Donny: "I am the walrus?"
Walter: "That fucking bitch!"
Donny: "I am the walrus."
Walter: "Shut the fuck up Donny! V.I. Lenin! Vladimir Ilyich Ulyanov!"
Donny: "What the fuck is he talking about?"


1. Walter: "Donny was a good man. And a good bowler. He was... he was one of us. He was a man who loved the outdoors, and bowling, and as a surfer he explored the beaches of southern California, from La Jolla to Leo Carillo and up to Pismo. He died, as so many of his generation, before his time. In your wisdom, Lord, you took him. As you took so many bright, flowering man at Khe Sahn and Lan Doc and Height 364. These young men who gave their lives. And so did Donny. Donny who loved bowling."


Nästa vecka tar sig I Me Mine-redaktionen en titt på ett annat av vår tids stora filmiska mästerverk nämligen "Dum & dummare", missa inte det!

Vet hut!

För fan.

Anonyma kommentatorer

Till er som skickar anonyma kommentarer: fortsätt gärna med det!
Det skänker lite spänning till min annars ganska ospännande vardag. Dessutom är det rätt fint, på ett sånt där Amélie-aktigt sätt.

Ed Harcourt

Ed Harcourt

Av alla engelska och amerikanska singer-songwriters med nästan lika många sverigestämplar i passet som låtar i bagaget kommer Ed Harcourt alltid ha en särskild plats i mitt hjärta.
Som så mycket annan musik jag upptäckte under mina gymnasieår var det min gode vän Petter som först introducerade mig till honom. Det skedde på en fest för nästan precis fem år sen. Jag kommer fortfarande ihåg att han satte på "Here Be Monsters" och sa att "Det låter lite som jazz, fast bättre". Jag tycker fortfarande att det är den mest klockrena beskrivningen av Ed Harcourts musik jag har hört.
Några månader senare, på en annan fest, började han återigen prata om Ed Harcourts genialitet och efter det var jag helt enkelt tvungen att kolla upp honom lite närmare.
Så jag surfade in på
hans hemsida och såg för första gången den fantastiskt fina videon till "Apple of My Eye". Efter det beställde jag "Here Be Monsters".
"Here Be Monsters" är Ed Harcourts första och förmodligen bästa fullängdsskiva. I efterhand har jag ju förstått att han har hämtat en massa inspiration från alla hjärtekrossade barpianisters gudfader Tom Waits, Brian Wilson, Jeff Buckley, Chet Baker m.fl. Men när jag hörde den för första gången hade jag aldrig hört något liknande. "Here Be Monsters" är ljudet av en inrökt pub när alla vänner har gått hem, det är ljudet av att gå runt huset i ösregn eftersom man inte har något bättre för sig, det är ljudet av att sitta och stirra ut genom fönstret och drömma om Shanghai.
Skivan är full av konstiga, skruvade ljud men de viktigaste instrumenten är förstås Ed's piano, Hadrian Garrard's trumpet och Ed's röst.

Några månader efter att jag hade köpt "Here Be Monsters" släppte Ed en ny skiva, "From Every Sphere". Även om "From Every Sphere" har några fantastiska låtar ("The Birds Will Sing For Us", "Bleed A River Deep" och Metaphorically Yours") så är den lite för spretig och ibland lite för platt för att riktigt kunna mäta sig med "Here Be Monsters". Den är full av fantastiska idéer men den skulle förmodligen ha tjänat på att bantas ner lite.

Efter att ha lyssnat väldigt mycket på dessa två skivor en period kom jag fram till att jag nog behövde hans debut-ep "Maplewood" också.
"Maplewood" är inspelad på en portastudio i Ed's hus och alla instrument spelas av Ed själv förutom trumpeten av Hadrian Garrard. Ibland önskar jag att Ed inte hade fallit för sina storslagna planer utan fortsatt att bara spela in såna här skivor. "Maplewood" är nämligen sex låtar man aldrig tröttnar på, sex låtar fyllda av en raspig röst, mjukt pianospel och en sordinfylld trumpet.
Två av låtarna, "Apple of My Eye" och "Hanging With The Wrong Crowd" finns med på "Here Be Monsters" också men i något annorlunda versioner. Men det absolut vackraste höstlövet är är ändå "Whistle of A Distant Train". Eller snöflingan kanske jag ska säga. För av någon anledning som jag aldrig riktigt förstår känns alltid "Whistle of A Distant Train" som den definitiva jullåten trots att den inte innehåller ett ord om tomtar, granar eller ens snö. Kanske beror det på att den utstrålar så mycket värme, som en brasa i en öppen spis eller som en kram precis innan din älskade ska kliva på tåget. Även om Ed Harcourt har skrivit massor av lysande popmelodier efter "Maplewood" har han fortfarande inte skrivit något som fyller kroppen med så mycket välbehag som "The Whistle of A Distant Train" gör. Frågan är om det ens är möjligt.

Efter "From Every Sphere" har Ed släppt ytterligare två skivor. "Strangers" som kom 2004 och "The Beautiful Lie" som kom 2006. "Strangers" har fått lite oförtjänt dålig kritik, "This One's For You" och "Loneliness" till exempel hör till hans bästa låtar. Men som helhet är den ändå lite tråkig och den av hans skivor som jag lyssnar på mest sällan. "The Beautiful Lie" är som en bok från 1800-talet inbunden i franska band. Den innehåller såväl sjaskiga Londonmiljöer som storslagna kärleksballader. Det är en sån skiva som man lätt kan luras till att älska ett tag, men efter att ha lyssnat på den intensivt i några månader känner man sig lika mätt som när man har ätit en trerättersmiddag. Just därför är "The Beautiful Lie" en väldigt träffande titel även om det kanske inte var riktigt så han tänkte.
Han har också släppt en skiva enbart digitalt med titeln "Elephant's Graveyard". Jag hade den på datorn ett tag men nu har jag lyckats slarva bort den. Just när jag skriver det här inser jag dock att jag måste försöka få tag i den igen, för även den innehåller en del låtar som det är svårt att leva utan, till exempel en otroligt vacker cover på Brian Wilsons "Still I Dream of It".


Under årens lopp har jag sett Ed live tre gånger. Den första och finaste gången var i Göteborgs Konserthus 2003. Sen har jag också sett honom på Arvikafestivalen och Peace & Love-festivalen. Men jag har fortfarande inte sett honom på någon rökig pub, och det är trots allt där som jag tror att hans låtar gör sig allra bäst.

Den 8:e Oktober släpper Ed Harcourt sin första samlingsskiva som går under titeln "Until Tomorrow Then: The Best of Ed Harcourt". Egentligen tycker jag ju att alla människor borde köpa alla hans skivor men om ni bara vill ha en skiva med honom rekomenderar jag er verkligen att köpa den. Om jag själv hade satt ihop en sån här skiva hade den nog nästan sett likadan ut, förutom att jag förmodligen hade bytt ut en låt som "Shadowboxing" mot "Metaphorically Yours". Den innehåller också en helt ny låt som heter "You Put A Spell On Me" samt en annan version av världens vackraste "Whistle of A Distant Train". Bara en sån sak.

"Kanske är jag kär i dig"



Det har skrivits ganska mycket om Jens Lekmans nya skiva "Night falls over Kortedala" den senaste tiden. Den har blivit hyllad och rosad i nästan varenda tidning. Jag var själv på väg att skriva en recension men så kom jag på att jag egentligen inte har så mycket att säga som inte redan sagts.
Jag är bara så glad över att det finns folk som verkligen uppskattar små vardagsromantiska berättelser om att förälska sig i sin frisör, att tvingas agera pojkvän åt sin lesbiska kompis för att blidka hennes pappa och att längta efter att åka ut på landet och spela drive-in bingo på fredagkvällarna. Det ger mig hopp om mänskligheten.
Och till Jens kan jag bara säga så här:
"Kanske är jag kär i dig (but don't tell your dad anything about it)"

Öppet brev till Marko Lethosalo


Öppet brev till Marko Lethosalo


Bäste herr Markoolio,

Jag skriver till dig med anledning av din nya "sommarplåga", "Ingen sommar utan reggae". Jag hörde den spelas på radion för några dagar sen och det fick mig plötsligt att minnas när jag första gången hörde dig på radion. Det har ju gått några år sen dess men jag kan än idag minnas din första sommarhit som hette något med sommar & sol och tjejer i kort tajt kjol. Jag minns att jag då tänkte att du skulle "dansa en sommar" och sedan vara bortglömd, men riktigt så gick det ju inte. Du har alltsedan dess dykt upp när man minst anar det, jag menar vem kan glömma hittar som "Vi drar till fjällen" och "Mera mål"?
Även om jag insåg redan från början att ditt ordförråd och din humor låg på ungefär samma nivå som en genomsnittlig trettonårings så hoppades jag väl ändå att du skulle komma att utvecklas något. Men nu kan jag tyvärr konstatera att så icke verkar vara fallet. Jag vill inte verka burdus men jag måste ändå få säga att "Ingen sommar utan reggae" är något av det sämsta jag har hört någonsin. Men hav förtröstan! Även om du kanske inte är så lyckad som artist finns det många andra yrken du kan ägna dig åt och för att underlätta det lite för dig har jag till och med skrivit ner några förslag:

1. Dagisfröken - Du gillar ju barn, inte sant? Och barnen verkar ju gilla dig, i alla fall är det mest barn i 4-10-årsåldern som köper dina skivor. Därför tror jag att du skulle passa alldeles utmärkt på ett dagis. Killarna skulle älska att brottas med dig också kan du laga tjejernas dockor när de har gått sönder.

2. Guide i Finland - Du pratar ju ständigt om hur mycket du älskar Finland, nu får du chansen att berätta om Finland och visa upp dina favoritställen för hela världen! Låter inte det härligt?

3. Trubadur i Åre - Förutom småbarnen skulle jag tro att du har din största publik på after-ski anläggningar. Om du har tur kanske du kan få gratis öl efter gigen också.

Ärligt talat får du ägna dig åt precis vad du vill, bara du inte syns så jävla mycket på tv och hörs så jävla mycket på radio. Nästa gång jag hör dig är det nämligen stor risk att jag slår sönder radion/tv:n/datorn och det skulle väl vara förargligt?

Hoppas du får en fortsatt trevlig sommar (med eller utan reggae)!

Mvh

Valdemar Möller

Hur det ibland liksom svämmar över.

"Vi måste prata" sa jag. Och du:
"Nej, Valdemar. Vi har ingenting att prata om."

Jag tänker nu att du kanske hade rätt.
Jag tänker att du kanske hade rätt för vi sa aldrig så mycket till varann.
Inte för att det inte fanns saker att säga snarare så att det inte fanns
tillfällen att yttra tillfälligheter på det fanns aldrig
ögonblick att blicka dig i ögonen på och säga:
Du, jag förstår precis
jag förstår precis
jag förstår precis att jag
förstår ingenting.



Jag förstår inte hur människorna vet vad de ska säga. Kanske är det så som jag tänkte när jag var liten att det finns någon hemlig handbok med repliker för alla situationer. Själv vet jag aldrig vad jag ska säga. Det är därför jag tiger för det mesta eller i vissa stunder säger saker som jag inte borde säga så att det blir lite sådär tyst en stund och så att folk liksom stirrar lite på en för att sedan återgå till det där vad det nu var som dom höll på med innan och låtsas som om ingenting har hänt.
Men ni behöver inte låtsas längre för det är ingenting som har hänt.

Ingenting har hänt och troligen kommer heller ingenting att hända.
Det som händer händer i våra huvuden, sällan i våra händer och
det som händer händer aldrig här och nu utan där och då och sen och
det som inte har hänt kommer förmodligen inte att hända igen.



Jag vet fortfarande inte om du har förlåtit mig för att jag en gång lät fantasin ersätta verkligheten. Du skrev en gång till mig att du inte ville vara någon uppdiktad fantasifigur i mina anekdoter och jag var väl för dum och för självupptagen då för att inse vad du menade men jag tror jag förstår nu. Jag förstår nu att jag inte förstod någonting.

Vi var så dumma på den tiden.
Vi var så dumma och naiva och oskuldsfulla på den tiden.
Men det är längesen och vi är äldre nu.
Vi är äldre nu och vi har gått vidare och vi är
äldre nu och det där är längesen och
ja, jag vet
det är
2 år sen.



Jag begär inte så mycket.
Jag önskar bara att det fanns nån som jag kunde dela
en kanelbulle, en säng och ett liv med.
Jag fattade för längesen att det inte skulle bli vi två men ändå
är det ibland liksom svårt att släppa taget och jag undrar
om det är straffet för att jag aldrig lämnade dig ifred att du
aldrig lämnar mig ifred nu.

Och om du inte vill prata om det Karolina så behöver du inte.
Någonstans räcker det ändå med att du finns.

Maia Hirasawa och våren



Det är fredagkväll när jag skriver det här. Jag har tänkt ta en riktigt lugn helg bestående av chips, folköl, pizza och film. För några dagar sen såg jag till och med fram emot det men nu har syrran börjat ladda upp inför festen hon ska här ikväll och vips blev jag också rätt sugen på att festa. Dessutom är det inte så jävla kul att försöka kolla på film när det pågår en fest i rummet intill så jag kanske sticker ut huvudet och snackar lite om en stund, men jag ska hålla mig på hemmaplan i afton. Jag vet ju hur det brukar sluta annars.
En starkt bidragande orsak till att jag blev så sugen på att festa var Maia Hirasawas nya låt And I Found This Boy.
http://www.youtube.com/watch?v=BRIyb8Sqol8

Oh my, vilken humörhöjare det är. Det är lite konstigt egentligen. Att det alltid funkar menar jag. And I Found This Boy är ju en ganska enkel låt; lite oh-ah-ah, lite blås och ett galet glatt piano. Det är en sån låt som det känns som att man har hört 100 miljoner gånger redan när man lyssnar på den för andra gången men det är kanske just det som är så bra. Det är en sån låt som kommer spelas på varenda förfest från Trelleborg till Haparanda i vår. Det är en sån låt som du kommer böna DJ:n om att han ska spela på varenda indiedisco du besöker. Det är en sån låt som du kommer fortsätta sjunga när du vinglar hem framåt tre. Det är en sån låt som du kommer sätta på igen på söndagsmorgonen när du lite lagom bakis går runt och plockar lite och funderar över nattens händelser. Det är en sån låt.
Det är möjligt att jag tar i lite nu men jag tycker redan att den befinner sig någonstans däruppe tillsammans med Ramlar, Come On Eileen, Pull Shapes, Last Nite, Ladyflash, Stop! In The Name of Love och alla andra låtar ni har spelat sönder och samman. Första gången jag hörde Maia Hirasawa var för nästan ett år sen. Hon skulle spela förband till Hell On Wheels på K6 här i Karlstad. Innan konserten kollade jag upp henne på myspace och fastnade direkt för vemodiga Roselyn och Parking Lot. På konserten, som jag gick på tillsammans med Niklas, var hon själv med en akustisk gitarr, det var rätt fint men jag skulle gärna vilja se henne med ett band i ryggen också.
Inte nog med att hon gör väldigt bra låtar, hon är ju dessutom otroligt söt. Efter den där spelningen på K6 gick jag fram till henne och tackade för en mycket bra konsert, sen försökte jag komma på något lite mer smart och belevat att säga men just då kom det givetvis fram någon annan jävla kille och började prata med henne. Det måste vara mitt öde.
Dagen efter skrev jag en tenta på morgonen som gick rätt bra trots att jag var en aning bakfull, därefter drog Niklas och jag till Örebro där vi festade i en park tillsammans med diverse suspekta typer. På kvällen såg vi på Radio Dept. men jag var vid det laget så full och sliten att jag hade svåra problem att hålla mig vaken, trots att jag gillar Radio Dept. väldigt mycket. Men det är egentligen en annan historia.

Sen dess har ju Maia Hirasawa blivit lite större och hon har väl fått lite draghjälp också av Annika "Hello Saferide" Norlin. Inte för att jag tror att hon skulle ha behövt den egentligen, en så bra artist som Maia Hirasawa måste förr eller senare få ett genombrott. I alla fall i en perfekt värld.

Det var en väldigt fin vårhelg den där helgen då vi såg på Maia Hirasawa, Hell On Wheels och Radio Dept. och det är väl därför som jag kommer att tänka på våren när jag hör Maia Hirasawa. Och när jag cyklade iväg till ICA för att köpa folköl kunde jag nästan vädra vår i luften, trots att himlen är molnig och snön fortfarande ligger i drivor.

Den 4:e April, när Maia Hirasawas debutalbum släpps, kommer i alla fall våren med största sannolikhet ha slagit ut på allvar. Och det kommer bli alldeles, alldeles underbart.

En hyllning till Obelix


För en dryg månad sen skrev jag en lista som jag kallade "mina hjältar". Det var en lista på personer som har inspirerat mig eller som jag bara tycker mycket om.
Så, för några dagar sen fick jag idén att skriva en hyllningstext till varje person på listan. När jag hade tänkt på det i två sekunder kom jag på att det skulle bli väldigt jobbigt att genomföra så jag tror jag skiter i det. Jag nöjer mig med att hylla en person istället, han som är såväl först som störst på listan nämligen ingen mindre än Obelix.





En hyllning till Obelix



Man skulle kunna säga att Obelix är allt jag inte är men vill vara. Han är stor, han är stark, han har röda flätor, han har världens snyggaste byxor och framförallt har han en liten hund som heter Idefix (och som är ungefär lika stor som Obelix näsa).

Obelix är förvisso både barbarisk och egoistisk. Men han är aldrig egoistisk på det där Karlsson på taket-aktiga elakartade sättet. Han är egoistisk för att han inte vet bättre. Det är ju bara att kolla på en bild så ser man att hans huvud inte är särskilt stort, han tänker helt enkelt med magen och hjärtat (något som kanske fler borde prova på ibland). 
Obelix har tre huvudintressen: att jaga (och äta) vildsvin, att leverera bautastenar (vart dom levereras är det ingen som riktigt vet, men levereras det ska dom) och att klå upp romare. Av dessa tre hobbies är det väl kanske den sista som har gjort att folk uppfattar Obelix som barbarisk. Men jag ber er kära vänner, ha förståelse. Har man ramlat ner i en gryta med trolldryck när man var liten så måste man rimligen ha en massa överskottsenergi att göra av med. Dessutom förtjänar romarna det, kom ihåg att det är dom som är the evil guys.
Djurrättsaktivister tycker säkert även att det är fel att jaga vildsvin men tänk på att det kanske inte fanns så jävla mycket att göra i en gallisk by runt år 50 f. kr. Nåt ska man ju fördriva dagarna med. Och i och med att han jagar dom själv blir det i alla fall inga långa transporter för dom stackars vildsvinen.

Obelix talar direkt till det stora barnet i oss alla och om jag fick välja skulle jag mycket hellre vilja vara Obelix än den ständigt lika mesige och politiskt korrekta Asterix.

Till slut några tips på bra Asterix-album där Obelix spelar en viktig roll, till alla er Obelix-fans out there:

Resan över Atlanten (Asterix och Obelix upptäcker Amerika)
Asterix drar i fält (Obelix blir kär!)
Obelix på Galejan (Obelix blir barn på nytt, dessutom gör Kirk Douglas ett gästspel som den förrymde fången Spartakis)   

Vågar du vara rädd står jag på knä

Vågar du vara rädd står jag på knä

När jag sätter rmig ner och försöker komma fram till vilket band som har betytt mest för mig brukar det alltid bli bob hund tillslut.
För ett år sen ville jag nog inget hellre än att bob hund skulle återförenas och börja spela in skivor och turnera igen. Men jag är inte så säker på att jag vill det längre, jag ska försöka förklara varför.

Jag skulle vilja ändra på citatet "Ju fler kockar desto sämre soppa" till "Ju fler kockar desto märkligare soppa". bob hund är en soppa med minst sex kockar; sångaren och estradören Thomas Öberg, gitarristerna Conny Nimmersjö och Johnny Essing, keyboardisten Jonas Jonasson, basisten Mats Hellqvist och trummisen Mats Andersson. Ännu fler om man inte bara räknar med bandmedlemmarna utan också managern Marcus Törncrantz, producenten Daniel Zqaty och formgivaren Martin Kann som också har bidragit rätt mycket till bob hund.

Det var från början också en mycket märklig soppa. Grundreceptet kanske var någon sorts hederlig svensk grönsakssoppa men dom olika bandmedlemmarna blandade i en massa märkliga ingredienser. En skvätt kraftwerkska synthar, några nypor Pixies-gitarrer och en stor portion Iggy Popska primalskrik. Det blev en soppa som vissa uppfattade som smaklös men som andra fascinerades av. För vare ny skiva har bob hund tillsatt några nya kryddor men inte ändrat så mycket på själva receptet. Det funkade i tio år men det kanske inte funkar längre. Risken med band som spelar länge är att dom fortsätter leva vidare på gamla meriter (se Rolling Stones, The Who, The Ramones m.fl.). Det känns lite som att bob hund har nått dit. Och även om dom fortsätter spela in fantastiska skivor kommer fansen ändå bara skrika efter gamla låtar. Thomas Öberg sa en intressant sak i en intervju på radion för några veckor sen, det var ungefär såhär: "Vi har material för bob hund som skulle räcka för tio år framåt. Men bara för att man har skrivit och spelat in något behöver det inte betyda att man vill ge ut det." 

Med undantag för konserten i Stockholm i höstas har bob hund-medlemmarna ägnat sig åt Bergman Rock och Sci-Fi Skåne dom senaste åren. Den rastlöse Thomas Öberg har nu också startat ytterligare ett band; Twentyfour-seven som spelar minimalistisk technoaktig musik. Jag gillar det jag har hört med alla tre banden men jag skulle ljuga om jag påstod att något av dom låg mig lika nära hjärtat som bob hund. Ändå gillar jag medlemmarnas (kanske framförallt Thomas) vägran att stå till, att ständigt utvecklas och hitta på nya saker. Och förr eller senare kanske det kommer en skiva med något av dessa band (eller kanske något helt annat) som låter lika bra som vad som helst som bob hund har gjort. Man kan alltid hoppas. 
Dessutom har jag i alla fall fått se dom live en gång nu. Så nu kan jag dö lycklig. 



Jag funderar för övrigt på att bränna en blandskiva med bob hund, om det är någon som är intresserad går det bra att höra av sig till
[email protected] (jag kan dock inte lova att det blir inom den närmaste tiden)
Här följer i alla fall låtlistan: 

 Vågar du vara rädd står jag på knä - En introduktion till bob hund:  

1. Allt på ett kort
2. Mer än så kan ingen bli
3. Min trampolin
4. Upp, upp, upp, ner (live)
5. Nu är det väl revolution på gång (live)
6. I stället för musik: förvirring
7. Jag tror jag är kär
8. Rock'n'roll tar död på mig
9. Nu är vi här! Nu är vi här! Nu är vi här! Var är vi?
10. Kompromissen
11. Våffeljärnet
12. Dûsseldorf
13. Den lilla planeten
14. Plankton
15. Reinkarnerad exakt som förut
16. Sista beställningen (live)
17. Det skulle vara lätt för mig att säga att jag inte hittar hem men det gör jag; tror jag (live)
18. Skall du hänga med? Nä!! (live)
19. Din Hund (live)
20. Den ensamme sjömannens födelsedag

Ännu en anledning till att älska Håkan

Jag fick Håkans notbok när jag fyllde år häromveckan. Den är fantastiskt fin med massa ritade bilder och en rätt lång intervju, samt noterna till alla låtarna från dom första tre skivorna. Men den innehåller också ett förord av Håkan som på nåt sätt återigen sätter fingret på varför man inte kan annat än älska den där göteborgaren.
För att han höll på och skrev en låt i emoll om en gubbe som bodde på ett berg i ett år. Just därför.

"Jag köpte en nylonsträngad gitarr av Theodor runt 1990 för 200 kronor. Det var vid ungefär samma tid som jag stod i Majs vardagsrum och hon bad mig plocka vad jag ville från bokhyllan. Hon hade alla de största och äldsta - Nils Ferlin, Birger Sjöberg, Hjalmar Bergman. En månad senare fanns hon inte längre men jag satte de enda ackord jag kunde till en dikt som jag hittade i en av de böckerna. Emoll och Amoll.
Lite senare - första låten. Om en gubbe som bodde på ett berg, också emoll. Den låten tog över ett år att färdigställa. Jag sjöng den för klassen på en redovisning i musiken. Mina fingrar var som klor på gitarrhalsen. Rösten var en skatas. Ryggen var krokigare än Ferlins. Svetten rann i händerna och jag rann ut på golvet. Efteråt sa ingen något. Jag ville dö då.

På Waidele hade de ackordböcker med Smiths-låtar och gitarrackord med bilder som visade hur man tog ackorden. Jag lärde mig att ta alla dessa ackord - C#moll, G, D7, C - allihop, för att de där orden brände som glödande kol i själen på mig och jag tyckte att jag hade någonting som någon någonstans borde höra, men orden hade alltid suttit fast i huvudet, fast på tungan.
Om den här boken kan få den där "någon" att lära sig några ackord är den värd att ge ut. För en notbok öppnade upp ett universum för mig. Några ackord gav mig ett liv. Eller som Moz själv sa det:
"Others sang your life, but here is a chance to shine.... just walk right up to the microphone and name - all the things you love and all the things you loathe - just sing your life..."

Exakt.

I love you with all the madness in my soul

I love you with all the madness in my soul


Det här är en kärleksförklaring till Bruce Springsteen. Den kanske är helt meningslös. Dom flesta har hört Bruce Springsteen, dom flesta har en bestämd uppfattning om Bruce Springsteen. Men det är inte för er jag skriver det här. Det finns vissa artister som jag har lyssnat extremt mycket på men som jag ändå aldrig riktigt tröttnar på. Förutom Bruce är det kanske framförallt Beatles, Beach Boys, Bob Dylan, bob hund, Ed Harcourt och Håkan Hellström. Kanske kommer jag skriva kärleksförklaringar till dessa artister också någon gång i framtiden, den som lever får se. Men just nu alltså: Bruce Springsteen.

Jag fyllde år för en vecka sen och fick då en live-skiva med Bruce av min farbror, inspelad under en konsert i Stockholm 1999. Det hade kunnat vara en högst ordinär live-skiva, det är knappast någon av hans bästa konserter, men för mig är den ändå speciell eftersom det är den enda Springsteen-konsert jag har varit på.
Jag var 13 år. En vän till min familj som är ett riktigt stort Springsteen-fan hade skaffat några biljetter. Två av dom sålde han till min farbror (också ett stort fan) och min far (inte fullt så stort fan). Dessutom hade han ännu en biljett som han hade tänkt ge till någon annan vän men som tydligen fick förhinder eller nåt.  Det var då som pappa frågade mig om jag ville ha biljetten, jag hade knappt hört karln men sa i alla fall ja. om jag ska vara ärlig så minns jag inte så mycket av konserten. Jag minns bilresan till Stockholm och jag minns att jag och pappa gick genom nästan hela stockholm efter att konserten var slut. Men själva konserten har jag inte många minnen ifrån, men det var trots allt över sju år sen. I alla fall minns jag att jag tyckte att det var bra även om det skulle dröja ett tag innan jag började lyssna på Bruce på allvar. Något år senare köpte jag Born To Run och på den vägen är det. Det har blivit rätt många skivor genom åren, idag har jag följande:

På CD:

Summer In New York City - Live 1971 (1971 - ej oficiellt utgiven)
Greetings From Asbury Park N.J (1973)
The Wild, The Innocent & The E-street Shuffle (1974)
Born To Run (1975)
Live In Detroit (1975 - ej oficiellt utgiven)
Darkness On The Edge of Town (1977)
The River (1980)
Nebraska (1982)
Greatest Hits (1995)
The Ghost of Tom Joad (1995)
Olympic Stadion, Stockholm - Second Night (1999 - ej oficiellt utgiven)
The Rising (2002)
Devils & Dust (2005)
We Shall Overcome: The Seeger Sessions (2006)

På LP:

Live 1975 - 1985 (5-LP Box 1985)
Grettings From Ullevi Stadium. Gothenburg (1985 - ej oficiellt utgiven)
(Den konsert som dom fick bygga om Ullevi efter)
Born In The U.S.A. (1985)
Tunnel of Love (1987)



På DVD:

Born To Run 30th Anniversary Edition (Box innehållandes Born To Run-skivan, en live-konsert och en dokumentär)

Dessutom har jag en Tribute-skiva där olika artister tolkar Bruce Springsteens låtar som heter Light of Day.
De skivor jag saknar och som jag skulle vilja ha är Lucky Town från 1992, en tracks-box med outgivna låtar och alternativa tagningar från 1998 och en Live-skiva från New York från 2001. Jag kommer väl antagligen att köpa dom också någon gång...
Okej, allt är inte bra. Men väldigt mycket. Alla skivorna fram till och med Nebraska är definitivt värda att köpa. Born In The U.S.A. är lite ojämn men den andra sidan (om man har den på LP) är riktigt bra med låtar som Bobby Jean, Glory Days och Dancing In The Dark. Tunnel of Love är inget vidare men den innehåller i alla fall två bra låtar; Brilliant Disguise och Valentines Day.  The Ghost of Tom Joad är kanske lite seg men rätt bra, Devils & Dust är dock bara seg. The Rising och We Shall Overcome är  kanske inte mästerverk men riktigt bra skivor.

I och med att jag fick den här live-skivan från 1999 så känns det ändå som någon sorts cirkel är sluten. Jag har lyssnat på Bruce i en tredjedel av mitt liv nu, men jag hoppas att jag kommer fortsätta lyssna på honom och jag hoppas att jag kommer få chansen att se honom live igen.