Moving like a dancing bear - it's in my blood
Jag fick en plötslig lust att skriva om en galen natt för länge sen. Och eftersom det är min blogg och jag gör som jag vill här tänker jag göra det.
Eller längesen och längesen, det är tre och ett halvt år sen nu. Men det är länge sen för mig för allt var så annorlunda då. Jag var sexton och det där med alkohol var fortfarande ganska nytt och outforskat för mig. Jag hade faktiskt bara varit full en gång tidigare och det hade varit på ett femtioårskalas tillsammans med föräldrar och andra vuxna. Mycket pinsamt.
Men nu skulle det vara fest i Sunnemo folkets hus och Petter skulle ha förfest hos sig. Jag kom dit laddad med förväntningar och med inställningen att jag skulle supa mig rejält packad. Jag hade visseligen bara fyra stycken 5,2:or med mig men jag var oerfaren som sagt och det var tydligen inte bara jag som hade bestämt att jag skulle bli full. Efter ett tag verkade alla som var där ha som enda mål med kvällen att supa ner mig.
Den senare delen av kvällen/natten är dimmig men förfesten kommer jag ihåg förvånansvärt väl. Det var en varm sommarkväll i början av september. Jag kom dit redan vid sex och det var fullt med folk där redan då. Vi stod på balkongen och rökte och jag röker ju inte egentligen men jag ville väl vara tuff eller nåt, jag vet faktiskt inte. Vi lyssnade på The Strokes, The Hives, Kent, Winnerbäck, Håkan... och Petter spelade Ed Harcourt för mig för första gången. han satte på "Those Crimson tears" och beskrev det med orden "Det är lite som jazz. Fast bättre."
Allt var så fint och vackert på nåt sätt så där som det bara kan vara på en ungdomsfest där ingen ännu lärt sig att utekvällar allt som oftast slutar i besvikelse. Alla var fyllda med drömmar och förhoppningar och regnbågar och jag var full och du var full i septembersolen och... Ah, ni vet.
Så kom vi iväg då. Ett överförfriskat gäng vinglade vägen fram och hade, som jag minns det, stora problem att undvika bilar och diken. Det var nog jag som tjatade om att vi skulle gå tror jag för jag var redan asberusad och ville ut och dansa. När vi kom till folkets hus var klockan bara halv tio och det var givetvis knappt en själ där. jag kunde inte fatta var alla var men jag sprang runt och var glad i alla fall och sen la jag mig under ett träd och såg upp mot himlen i vad som kändes som en evighet.
Sen kom det faktiskt en massa folk och jag dansade ett tag och sen är det rätt dimmigt.
Nästa grej jag minns är att jag ville starta ett band och jag sprang runt och tjatade på folk och försökte hitta Mats och Markus sa att han var bakom huset och jag sprang ut och snubblade och PANG! rakt in en jävla stenvägg. Jag är glad att jag var så full annars skulle det säkert gjort skitont men nu fortsatte jag bara skratta och skrek åt folk att jag sprungit in i en vägg. Andreas och en snygg tjej hjälpte mig att torka bort blodet från ansiktet och sen sprang jag iväg och dansade igen. Petter fick tag i mig och drog mig med upp i en gammal biosalong där det fanns ett piano och jag spelade lite och han och en annan kille utförde en liten lustig dans. Sen gick vi ner igen och jag sa att "Vi är som The Ark. Fast Bättre."
Men efter ett tag började jag känna av smärtan i ansiktet, jag tänkte gå hem till Petter och lägga mig men jag var inte säker på att jag skulle hitta, så istället gick jag upp ibiosalongen igen och där däckade jag på några biostolar.
Jag vaknade av att någon skrek "Valdemar!" Jag svarade "Ja, här är jag!" och i nästa stund kom petter och Josef in. Folkets Hus hade stängt för en timme sen och dom höll på och städade. När Petter och dom andra kom hem upptäckte dom att jag inte var där. Dom hade tagit Petters lillebrors stora trehjuling och gett sig ut för att leta efter mig. Dom hade åkt runt och ropat "Valdemar!" och börjat tro att jag ramlat i sjön och drunknat innan dom till slut hittade mig. Sen åkte vi hem, jag låg på flaket på trehjulingen (den var jättestor) och skrattade hela vägen.
När jag vaknade dagen efter insåg jag hur förjävlig jag såg ut. Jag insåg också att det var tur att dom hittade mig där innan dom som städade hann gå därifrån och låsa. Senare fick jag höra att Petter hade dragit upp en tjej som han var kär i samtidigt som jag låg där däckad. Dom hade inte sett att jag var där och jag vet inte vad dom gjorde där uppe. Hursomhelst var jag alltför borta för att märka någonting. Det blev aldrig något band - det blev en sned tand, en fläskläpp och en massa skrubbsår i ansiktet. Det dröjde några veckor innan dom var helt läkta.
Det var en underbar natt.
Eller längesen och längesen, det är tre och ett halvt år sen nu. Men det är länge sen för mig för allt var så annorlunda då. Jag var sexton och det där med alkohol var fortfarande ganska nytt och outforskat för mig. Jag hade faktiskt bara varit full en gång tidigare och det hade varit på ett femtioårskalas tillsammans med föräldrar och andra vuxna. Mycket pinsamt.
Men nu skulle det vara fest i Sunnemo folkets hus och Petter skulle ha förfest hos sig. Jag kom dit laddad med förväntningar och med inställningen att jag skulle supa mig rejält packad. Jag hade visseligen bara fyra stycken 5,2:or med mig men jag var oerfaren som sagt och det var tydligen inte bara jag som hade bestämt att jag skulle bli full. Efter ett tag verkade alla som var där ha som enda mål med kvällen att supa ner mig.
Den senare delen av kvällen/natten är dimmig men förfesten kommer jag ihåg förvånansvärt väl. Det var en varm sommarkväll i början av september. Jag kom dit redan vid sex och det var fullt med folk där redan då. Vi stod på balkongen och rökte och jag röker ju inte egentligen men jag ville väl vara tuff eller nåt, jag vet faktiskt inte. Vi lyssnade på The Strokes, The Hives, Kent, Winnerbäck, Håkan... och Petter spelade Ed Harcourt för mig för första gången. han satte på "Those Crimson tears" och beskrev det med orden "Det är lite som jazz. Fast bättre."
Allt var så fint och vackert på nåt sätt så där som det bara kan vara på en ungdomsfest där ingen ännu lärt sig att utekvällar allt som oftast slutar i besvikelse. Alla var fyllda med drömmar och förhoppningar och regnbågar och jag var full och du var full i septembersolen och... Ah, ni vet.
Så kom vi iväg då. Ett överförfriskat gäng vinglade vägen fram och hade, som jag minns det, stora problem att undvika bilar och diken. Det var nog jag som tjatade om att vi skulle gå tror jag för jag var redan asberusad och ville ut och dansa. När vi kom till folkets hus var klockan bara halv tio och det var givetvis knappt en själ där. jag kunde inte fatta var alla var men jag sprang runt och var glad i alla fall och sen la jag mig under ett träd och såg upp mot himlen i vad som kändes som en evighet.
Sen kom det faktiskt en massa folk och jag dansade ett tag och sen är det rätt dimmigt.
Nästa grej jag minns är att jag ville starta ett band och jag sprang runt och tjatade på folk och försökte hitta Mats och Markus sa att han var bakom huset och jag sprang ut och snubblade och PANG! rakt in en jävla stenvägg. Jag är glad att jag var så full annars skulle det säkert gjort skitont men nu fortsatte jag bara skratta och skrek åt folk att jag sprungit in i en vägg. Andreas och en snygg tjej hjälpte mig att torka bort blodet från ansiktet och sen sprang jag iväg och dansade igen. Petter fick tag i mig och drog mig med upp i en gammal biosalong där det fanns ett piano och jag spelade lite och han och en annan kille utförde en liten lustig dans. Sen gick vi ner igen och jag sa att "Vi är som The Ark. Fast Bättre."
Men efter ett tag började jag känna av smärtan i ansiktet, jag tänkte gå hem till Petter och lägga mig men jag var inte säker på att jag skulle hitta, så istället gick jag upp ibiosalongen igen och där däckade jag på några biostolar.
Jag vaknade av att någon skrek "Valdemar!" Jag svarade "Ja, här är jag!" och i nästa stund kom petter och Josef in. Folkets Hus hade stängt för en timme sen och dom höll på och städade. När Petter och dom andra kom hem upptäckte dom att jag inte var där. Dom hade tagit Petters lillebrors stora trehjuling och gett sig ut för att leta efter mig. Dom hade åkt runt och ropat "Valdemar!" och börjat tro att jag ramlat i sjön och drunknat innan dom till slut hittade mig. Sen åkte vi hem, jag låg på flaket på trehjulingen (den var jättestor) och skrattade hela vägen.
När jag vaknade dagen efter insåg jag hur förjävlig jag såg ut. Jag insåg också att det var tur att dom hittade mig där innan dom som städade hann gå därifrån och låsa. Senare fick jag höra att Petter hade dragit upp en tjej som han var kär i samtidigt som jag låg där däckad. Dom hade inte sett att jag var där och jag vet inte vad dom gjorde där uppe. Hursomhelst var jag alltför borta för att märka någonting. Det blev aldrig något band - det blev en sned tand, en fläskläpp och en massa skrubbsår i ansiktet. Det dröjde några veckor innan dom var helt läkta.
Det var en underbar natt.
Kärlek kl. 19.30
Det gamla pendeluret på väggen i Maj Gustafssons sovrum slår sju slag, slagen blir till ljudvågor som strömmar genom den kvalmiga luften och når fram till Majs öra som vilar på den broderade kudden. Vågorna färdas vidare in i örats hörselgångar och där reflekteras pendelurets slag genom att hammaren slår sju slag mot städet, slagen får Maj att slå upp ögonen och markerar att en ny dag har inletts i lägenheten på tredje våningen på syrenvägen 27A.
Klockan 07.10 befinner sig Maj Gustafsson i köket iförd morgonrock. I sin hand håller hon en osthyvel som sakta drar fram över den nyköpta herrgårdsosten. Ostskivorna placeras därefter med varsam hand ovanpå smöret som redan ligger utbrett på två hönökakor. Under de följande tjugo minuterna äter Maj de två smörgåsarna samtidigt som hon avnjuter sitt nybryggda kaffe. Hennes blick vandrar av och an över sidorna i tidningen och suger då och då fast i en artikel som hon tuggar i sig tillsammans med smörgåsarna. Alltmedan detta fortgår fortsätter pendelklockan i sovrummet att ticka och håller hela lägenheten i en djup trans.
Det är torsdagen den 27:e februari 2005 men faktum är att det lika gärna skulle ha kunna varit lördagen den 13:e januari eller kanske måndagen den 14:e november 1994. Maj Gustafssons morgnar har nämligen, med undantag för att frukosten har skiftat något och att vissa händelser har inträffat som stört ordningen några gånger, sett likadana ut de senaste tjugo åren av hennes 77-åriga liv.
Klockan 08.05 inträffar dock den första av flera händelser som tillsammans ska leda till att den här dagen inte kommer likna någon tidigare dag i Maj Gustafssons liv. När hon går ut i trapphuset för att påbörja sin dagliga morgonpromenad lägger hon märke till att det står ett nytt namn på brevinkastet till lägenheten bredvid hennes. ”Roberto Woland” läser hon. Lägenheten har stått tom sedan Britt Persson, en annan dam i samma ålder som Maj, flyttade därifrån för ungefär ett halvår sedan. Men nu har det alltså flyttat in en ny person. Maj Gustafsson vet inte riktigt vad hon ska tycka om det. Hennes första reaktion är, som vanligt, misstänksamhet. Man vet ju aldrig vad den här Roberto Woland kan vara för någon figur resonerar hon. Å andra sidan har alla på syrenvägen 27A under hela den tid som Maj Gustafsson bott där, och det är i alla fall tjugofem år, varit hedervärda och respektabla personer så varför skulle denne Woland särskilja sig. När Maj Gustafsson kommer tillbaka från sin morgonpromenad har hon vant sig vid tanken så pass att hon till och med kan se fram emot att dricka eftermiddagste tillsammans med herr Woland. På vägen tillbaka upp till lägenheten hälsar hon på Sune Dahlén som bor på våningen nedanför.
”Goddag” säger Maj.
”Hej” säger Sune.
Om man bara räknade antalet gånger som Maj och Sune hälsat på varandra skulle man kunna få intrycket att de var riktigt goda vänner. Men om man däremot även räknade alla andra ord som de sagt till varandra genom åren så skulle man finna att det inte var så mycket mer än just ”hej” och ”goddag”. Ibland när de möts i trappan frågar Maj Sune om barnen mår bra, hon vet att han haft en fru en gång men numera är skild och att de har barn tillsammans. Sune svarar alltid att det gör dem och att det var snällt att fråga. Ibland står de en stund och kommenterar vädret, de senaste nyheterna och hon den där unga tjejen på våning fyra som alltid är så stressad. En gång berättade Sune om när han sköt en älg.
”Så här stor var den” sa han och visade med händerna. Maj såg imponerat på honom.
Maj hinner knappt komma in i lägenheten igen förrän det knackar på dörren. Tre hårda och bestämda knackningar. Knackningarna rubbar ordningen i huset, porslinskatterna som står på kaminen tittar häpet på varandra och Majs farmor som hänger på väggen i vardagsrummet höjer förvånat på ögonbrynen. Mest förvånad blir dock Maj själv, de få gånger hon får besök vet hon alltid om det långt i förväg, dessutom skulle ju en normal person använda ringklockan och inte ställa sig och banka på dörren på det där viset. Sedan kommer hon på att det måste vara den nya grannen, herr Woland. Nyfiket gläntar hon på titthålet i dörren och ser en besynnerlig man stå utanför. Han har långt svart hår, en liten antydan till mustasch och är iklädd svart kostym och cylinderhatt. Maj funderar några sekunder över om hon verkligen vågar släppa in en sån person i lägenheten, men har han nu en gång knackat är det väl inte mycket annat man kan göra tänker hon sen.
”Ahh… Bonjour Madame”, den svartklädde slår ut med armarna och utför sedan en hastig men elegant bugning när Maj öppnar dörren. ”Jag är er nye granne, Roberto Woland till er tjänst.” Han sträcker fram handen.
”Jasså… ja, Maj Gustafsson heter jag” svarar hon utan att fatta handen.
”Maj… ett sånt förtjusande namn! Jag är illusionist till yrket.” Maj ler ett litet förskräckt leende som signalerar allt annat än glädje.
”Vad sa ni att ni var för någonting sa ni?”
” Illusionist.”
”Ni menar att ni är en trollkarl?”
”Vissa föredrar att kalla det så, och vad har frun bakom örat?” Roberto böjer sig fram och plockar fram ett guldmynt bakom Majs öra. Maj ryggar tillbaka lätt vid beröringen och ser sedan misstroget på honom.
”Vad varmt ni har det här inne” fortsätter Roberto. ”Här krävs lite frisk luft.” Han springer fram till ett fönster på andra sidan rummet och rycker tag i det.
”Det där fönstret går inte att öppna” säger Maj. ”Det har inte gått upp sedan Rune, ja min tidigare make, dog för tjugo år sedan”.
”Ahh… jag ser, det krävs magi” utbrister Woland, han blinkar mot Maj samtidigt som han drar upp en liten flaska med odefinierbart innehåll ur kavajfickan. Han häller medlet på fönsterkarmen och säger:
”Det tar några dagar för mitt mirakelmedel att verka men sen kommer det gå som smort att öppna fönstret”. Ögonen på farmodern har nu åkt upp ännu en centimeter och munnen står på vid gavel. Porslinskatterna i sin tur har hoppat ner från kaminen och sitter nu under bordet där de iakttar den oinbjudne gästen. Woland återvänder till dörren.
”Jag hoppas att ni ursäktar mig, men nu måste jag iväg mot nya mål. Au Revoir Madame!” Och lika plötsligt som Roberto Woland trätt in i Maj Gustafssons liv försvinner han ut ur det. Maj står i något av ett chocktillstånd efter att trollkarlen lämnat lägenheten.
”Det är bara en dröm” mumlar hon. ”halv åtta börjar rapport på ettan och då kommer allt vara som vanligt igen.”
Klockan 19.30 tycks också allt vara som vanligt. Farmodern har stängt munnen och ler jovialiskt och porslinskatterna ser uttråkade ut. Men då inträffar återigen något som stör ordningen ännu mer än Roberto Wolands visit. Ett litet brev dimper ner i Majs brevinkast. Maj tar upp brevet, sätter sig ner vid köksbordet och börjar läsa.
” Kära Maj.
Jag har någonting jag måste berätta. Du förstår, ända sedan den dagen för två år sedan när jag flyttade hit har jag varit förälskad i dig. Jag vet att det låter dumt, och jag förstår att du tycker att jag borde ha sagt någonting. Men jag vet helt enkelt inte vad jag ska säga. Och om jag visste det så skulle jag ändå inte få någon chans att säga det. Men jag vill bara att du ska veta att du är den vackraste och finaste person som jag någonsin fått chansen att träffa. Du är som en röd ros i en rabatt full av ogräs, som vårens första soluppgång, som en näktergal utanför mitt fönster.
Din för evigt trogne
Sune Dahlén”
Maj läser brevet en gång. Sen läser hon det en gång till, långsammare. Sedan blundar hon och räknar till hundra. När hon öppnar ögonen igen hoppas hon att brevet har försvunnit. Det har det inte, det ligger fortfarande på bordet med Sunes spretiga handstil. Hon läser det en gång till och den här gången börjar hon faktiskt skratta, hon kan se Sune framför sig när han sitter och försöker komma på kärleksfulla formuleringar. Men sen återvänder allvaret igen. Vad ska hon göra egentligen? Maj hade aldrig kunnat drömma om att Sune var kär i henne. Överhuvudtaget har hon knappt reflekterat över att ett nytt förhållande kunde vara möjligt efter Runes död. Helst skulle hon bara vilja ignorera brevet men det skulle väl bara leda till att han skickade nya brev. Förr eller senare blir hon tvungen att säga något till honom. I flera timmar ligger Maj vaken och funderar på vad hon ska säga, men när hon vaknar på morgonen har hon glömt om hon kom fram till någonting.
Under förmiddagen går Maj flera gånger ner till Sunes lägenhet, men vänder och går tillbaka igen. Till slut lyckas hon dock fatta mod och klockan 12. 05 står hon utanför Sunes dörr och ringer på dörrklockan. Medan hon hör Sunes fotsteg närma sig tänker hon ”halv åtta börjar rapport och då kommer allt vara som vanligt igen.” När Sune öppnar dörren har han bara en handduk svept runt midjan.
”Jag var precis på väg att kliva in i duschen” säger han.
”Jaså” säger Maj och tittar generat ner i golvet. ”Jo…jag har läst det där brevet och…”
”Vilket brev?”
Maj tittar förvånat upp. ”Men… jag fick ju det här…” Hon håller fram handen med brevet i. Sune tar emot det och börjar läsa.
”Vad fan är det här för någonting?”
”Men, är det inte du som har skrivit det?”
”Nej, det är det verkligen inte!”
”Men… vem är det då?”
”Ja inte vet jag. Det kanske är den där trollkarlspajasen som flyttat in.”
”Varför skulle han…”
”Ja, jag vet inte. Men det är sannerligen inte jag. Det kan jag lova dig.”
”Jaha. Ja… då får jag väl be om ursäkt för att jag störde.”
”Äh… det var så lite så.” När Maj kommit tillbaka till sin lägenhet igen tänker hon att hon aldrig varit med om något mer pinsamt. Nu kommer hon aldrig mer kunna prata med Sune.
Klockan 19.45 en vecka senare ringer det återigen på Majs dörr. När hon öppnar står Sune utanför.
”Hej” säger Sune.
”Hej” säger Maj.
”Jo, min teve har gått sönder och jag tänkte se på melodifestivalen” säger Sune. ”Så jag undrar om det går bra att jag ser på den här? Jag hoppas att det inte är något problem.”
”Nej, det ska väl gå bra. Jag hade tänkt se på den själv.”
Sune och Maj sitter på varsin sida av soffan och ser på melodifestivalen. Ingen av dom säger någonting förutom då en hiphopgrupp uppträder, då säger Maj:
”Men dom sjunger ju inte ens. Det här är väl ändå inte musik?” Sune nickar hummande.
När melodifestivalen är slut säger Sune:
”Jo, jag tänkte lite på det där brevet.”
”Ja” säger Maj och farmodern spetsar öronen.
”Jo… alltså, det är ju inte alls så att jag är förälskad i dig som det stod. Inte alls faktiskt. Men jag tänkte ändå fråga om du kanske har lust att vi gör lite saker tillsammans. Det känns så ensamt att bara sitta själv jämt.”
”Vad tänker du då på för saker?”
”Jaa…” säger Sune. ”Det är visst någon konstutställning på museet här i staden. Det kanske du har lust att gå på?”
”Jag visste inte att du var konstintresserad?”
”Jojomän” skrockar Sune. ”Om det något jag är intresserad av så är det nog konst.”
”Jaha, det var värst. Ja men ska vi säga att vi går dit på måndag då?”
Följande måndag klockan 14. 27 står Sune Dahlén och Maj Gustafsson och ser på en tavla målad av en konstnär vars namn ingen av dom kan uttala. Tavlan består av en svart fyrkant och ett litet rött hjärta i mitten av fyrkanten.
”Det där är väl inte konst” säger Sune. ”Det kan ju en femåring göra” Maj nickar fast hon inte håller med. Hon tror att tavlan ska symbolisera någonting, fast vad vet hon inte riktigt.
Under resten av veckan gör maj och Sune flera saker tillsammans. De åker och handlar, går en promenad och på lördagen går de på bio. De ser ”Så som i himmelen” sist i hela Sverige. I bilen på vägen tillbaka säger Sune:
”Vad skulle du säga om jag sa att det var jag som skrev det där brevet?”
”Va? Är det du?”
”Nej, det har jag väl inte sagt. Men om det var jag.”
”Jaa… jag vet inte. Jag skulle nog… bli glad. För det är så här att under den här veckan som har gått har jag… jag vet inte hur jag ska säga det men… jag har börjat tycka om dig.”
”Menar du det?” säger Sune förvånat. ”Ja men i såna fall är det jag.”
”Va? Vad menar du, är det du eller är det inte du?”
”Jo… det är jag.”
Dom säger inget mer under bilresan men när dom kommer in i huset säger Maj:
”Du som är så stor och stark du kanske kan hjälpa mig. Det är så att jag har ett fönster som jag inte får upp.”
”Ja det ska väl inte vara några problem”, säger Sune självsäkert. De går upp till lägenheten och Sune får upp fönstret hur lätt som helst.
”Då kanske det hjälpte det där medlet i alla fall” mumlar Maj.
”Vad då?”
”Nej… ingenting.”
”Nej, jag ska väl ta och gå nu. Det är en dag i morgon också” säger Sune. Han går fram till Maj och ger henne en puss på kinden. Maj ler lite generat och säger:
”Kan du inte stanna en liten stund till?”
Farmoderns ögonbryn har nu lossnat från tavlan och seglar ut genom det vidöppna fönstret. Porslinskatterna dansar en yster dans på kaminen och pendelklockan i sovrummet har stannat.
Och för första gången på tjugo år sover inte Maj Gustafsson ensam.
Klockan 07.10 befinner sig Maj Gustafsson i köket iförd morgonrock. I sin hand håller hon en osthyvel som sakta drar fram över den nyköpta herrgårdsosten. Ostskivorna placeras därefter med varsam hand ovanpå smöret som redan ligger utbrett på två hönökakor. Under de följande tjugo minuterna äter Maj de två smörgåsarna samtidigt som hon avnjuter sitt nybryggda kaffe. Hennes blick vandrar av och an över sidorna i tidningen och suger då och då fast i en artikel som hon tuggar i sig tillsammans med smörgåsarna. Alltmedan detta fortgår fortsätter pendelklockan i sovrummet att ticka och håller hela lägenheten i en djup trans.
Det är torsdagen den 27:e februari 2005 men faktum är att det lika gärna skulle ha kunna varit lördagen den 13:e januari eller kanske måndagen den 14:e november 1994. Maj Gustafssons morgnar har nämligen, med undantag för att frukosten har skiftat något och att vissa händelser har inträffat som stört ordningen några gånger, sett likadana ut de senaste tjugo åren av hennes 77-åriga liv.
Klockan 08.05 inträffar dock den första av flera händelser som tillsammans ska leda till att den här dagen inte kommer likna någon tidigare dag i Maj Gustafssons liv. När hon går ut i trapphuset för att påbörja sin dagliga morgonpromenad lägger hon märke till att det står ett nytt namn på brevinkastet till lägenheten bredvid hennes. ”Roberto Woland” läser hon. Lägenheten har stått tom sedan Britt Persson, en annan dam i samma ålder som Maj, flyttade därifrån för ungefär ett halvår sedan. Men nu har det alltså flyttat in en ny person. Maj Gustafsson vet inte riktigt vad hon ska tycka om det. Hennes första reaktion är, som vanligt, misstänksamhet. Man vet ju aldrig vad den här Roberto Woland kan vara för någon figur resonerar hon. Å andra sidan har alla på syrenvägen 27A under hela den tid som Maj Gustafsson bott där, och det är i alla fall tjugofem år, varit hedervärda och respektabla personer så varför skulle denne Woland särskilja sig. När Maj Gustafsson kommer tillbaka från sin morgonpromenad har hon vant sig vid tanken så pass att hon till och med kan se fram emot att dricka eftermiddagste tillsammans med herr Woland. På vägen tillbaka upp till lägenheten hälsar hon på Sune Dahlén som bor på våningen nedanför.
”Goddag” säger Maj.
”Hej” säger Sune.
Om man bara räknade antalet gånger som Maj och Sune hälsat på varandra skulle man kunna få intrycket att de var riktigt goda vänner. Men om man däremot även räknade alla andra ord som de sagt till varandra genom åren så skulle man finna att det inte var så mycket mer än just ”hej” och ”goddag”. Ibland när de möts i trappan frågar Maj Sune om barnen mår bra, hon vet att han haft en fru en gång men numera är skild och att de har barn tillsammans. Sune svarar alltid att det gör dem och att det var snällt att fråga. Ibland står de en stund och kommenterar vädret, de senaste nyheterna och hon den där unga tjejen på våning fyra som alltid är så stressad. En gång berättade Sune om när han sköt en älg.
”Så här stor var den” sa han och visade med händerna. Maj såg imponerat på honom.
Maj hinner knappt komma in i lägenheten igen förrän det knackar på dörren. Tre hårda och bestämda knackningar. Knackningarna rubbar ordningen i huset, porslinskatterna som står på kaminen tittar häpet på varandra och Majs farmor som hänger på väggen i vardagsrummet höjer förvånat på ögonbrynen. Mest förvånad blir dock Maj själv, de få gånger hon får besök vet hon alltid om det långt i förväg, dessutom skulle ju en normal person använda ringklockan och inte ställa sig och banka på dörren på det där viset. Sedan kommer hon på att det måste vara den nya grannen, herr Woland. Nyfiket gläntar hon på titthålet i dörren och ser en besynnerlig man stå utanför. Han har långt svart hår, en liten antydan till mustasch och är iklädd svart kostym och cylinderhatt. Maj funderar några sekunder över om hon verkligen vågar släppa in en sån person i lägenheten, men har han nu en gång knackat är det väl inte mycket annat man kan göra tänker hon sen.
”Ahh… Bonjour Madame”, den svartklädde slår ut med armarna och utför sedan en hastig men elegant bugning när Maj öppnar dörren. ”Jag är er nye granne, Roberto Woland till er tjänst.” Han sträcker fram handen.
”Jasså… ja, Maj Gustafsson heter jag” svarar hon utan att fatta handen.
”Maj… ett sånt förtjusande namn! Jag är illusionist till yrket.” Maj ler ett litet förskräckt leende som signalerar allt annat än glädje.
”Vad sa ni att ni var för någonting sa ni?”
” Illusionist.”
”Ni menar att ni är en trollkarl?”
”Vissa föredrar att kalla det så, och vad har frun bakom örat?” Roberto böjer sig fram och plockar fram ett guldmynt bakom Majs öra. Maj ryggar tillbaka lätt vid beröringen och ser sedan misstroget på honom.
”Vad varmt ni har det här inne” fortsätter Roberto. ”Här krävs lite frisk luft.” Han springer fram till ett fönster på andra sidan rummet och rycker tag i det.
”Det där fönstret går inte att öppna” säger Maj. ”Det har inte gått upp sedan Rune, ja min tidigare make, dog för tjugo år sedan”.
”Ahh… jag ser, det krävs magi” utbrister Woland, han blinkar mot Maj samtidigt som han drar upp en liten flaska med odefinierbart innehåll ur kavajfickan. Han häller medlet på fönsterkarmen och säger:
”Det tar några dagar för mitt mirakelmedel att verka men sen kommer det gå som smort att öppna fönstret”. Ögonen på farmodern har nu åkt upp ännu en centimeter och munnen står på vid gavel. Porslinskatterna i sin tur har hoppat ner från kaminen och sitter nu under bordet där de iakttar den oinbjudne gästen. Woland återvänder till dörren.
”Jag hoppas att ni ursäktar mig, men nu måste jag iväg mot nya mål. Au Revoir Madame!” Och lika plötsligt som Roberto Woland trätt in i Maj Gustafssons liv försvinner han ut ur det. Maj står i något av ett chocktillstånd efter att trollkarlen lämnat lägenheten.
”Det är bara en dröm” mumlar hon. ”halv åtta börjar rapport på ettan och då kommer allt vara som vanligt igen.”
Klockan 19.30 tycks också allt vara som vanligt. Farmodern har stängt munnen och ler jovialiskt och porslinskatterna ser uttråkade ut. Men då inträffar återigen något som stör ordningen ännu mer än Roberto Wolands visit. Ett litet brev dimper ner i Majs brevinkast. Maj tar upp brevet, sätter sig ner vid köksbordet och börjar läsa.
” Kära Maj.
Jag har någonting jag måste berätta. Du förstår, ända sedan den dagen för två år sedan när jag flyttade hit har jag varit förälskad i dig. Jag vet att det låter dumt, och jag förstår att du tycker att jag borde ha sagt någonting. Men jag vet helt enkelt inte vad jag ska säga. Och om jag visste det så skulle jag ändå inte få någon chans att säga det. Men jag vill bara att du ska veta att du är den vackraste och finaste person som jag någonsin fått chansen att träffa. Du är som en röd ros i en rabatt full av ogräs, som vårens första soluppgång, som en näktergal utanför mitt fönster.
Din för evigt trogne
Sune Dahlén”
Maj läser brevet en gång. Sen läser hon det en gång till, långsammare. Sedan blundar hon och räknar till hundra. När hon öppnar ögonen igen hoppas hon att brevet har försvunnit. Det har det inte, det ligger fortfarande på bordet med Sunes spretiga handstil. Hon läser det en gång till och den här gången börjar hon faktiskt skratta, hon kan se Sune framför sig när han sitter och försöker komma på kärleksfulla formuleringar. Men sen återvänder allvaret igen. Vad ska hon göra egentligen? Maj hade aldrig kunnat drömma om att Sune var kär i henne. Överhuvudtaget har hon knappt reflekterat över att ett nytt förhållande kunde vara möjligt efter Runes död. Helst skulle hon bara vilja ignorera brevet men det skulle väl bara leda till att han skickade nya brev. Förr eller senare blir hon tvungen att säga något till honom. I flera timmar ligger Maj vaken och funderar på vad hon ska säga, men när hon vaknar på morgonen har hon glömt om hon kom fram till någonting.
Under förmiddagen går Maj flera gånger ner till Sunes lägenhet, men vänder och går tillbaka igen. Till slut lyckas hon dock fatta mod och klockan 12. 05 står hon utanför Sunes dörr och ringer på dörrklockan. Medan hon hör Sunes fotsteg närma sig tänker hon ”halv åtta börjar rapport och då kommer allt vara som vanligt igen.” När Sune öppnar dörren har han bara en handduk svept runt midjan.
”Jag var precis på väg att kliva in i duschen” säger han.
”Jaså” säger Maj och tittar generat ner i golvet. ”Jo…jag har läst det där brevet och…”
”Vilket brev?”
Maj tittar förvånat upp. ”Men… jag fick ju det här…” Hon håller fram handen med brevet i. Sune tar emot det och börjar läsa.
”Vad fan är det här för någonting?”
”Men, är det inte du som har skrivit det?”
”Nej, det är det verkligen inte!”
”Men… vem är det då?”
”Ja inte vet jag. Det kanske är den där trollkarlspajasen som flyttat in.”
”Varför skulle han…”
”Ja, jag vet inte. Men det är sannerligen inte jag. Det kan jag lova dig.”
”Jaha. Ja… då får jag väl be om ursäkt för att jag störde.”
”Äh… det var så lite så.” När Maj kommit tillbaka till sin lägenhet igen tänker hon att hon aldrig varit med om något mer pinsamt. Nu kommer hon aldrig mer kunna prata med Sune.
Klockan 19.45 en vecka senare ringer det återigen på Majs dörr. När hon öppnar står Sune utanför.
”Hej” säger Sune.
”Hej” säger Maj.
”Jo, min teve har gått sönder och jag tänkte se på melodifestivalen” säger Sune. ”Så jag undrar om det går bra att jag ser på den här? Jag hoppas att det inte är något problem.”
”Nej, det ska väl gå bra. Jag hade tänkt se på den själv.”
Sune och Maj sitter på varsin sida av soffan och ser på melodifestivalen. Ingen av dom säger någonting förutom då en hiphopgrupp uppträder, då säger Maj:
”Men dom sjunger ju inte ens. Det här är väl ändå inte musik?” Sune nickar hummande.
När melodifestivalen är slut säger Sune:
”Jo, jag tänkte lite på det där brevet.”
”Ja” säger Maj och farmodern spetsar öronen.
”Jo… alltså, det är ju inte alls så att jag är förälskad i dig som det stod. Inte alls faktiskt. Men jag tänkte ändå fråga om du kanske har lust att vi gör lite saker tillsammans. Det känns så ensamt att bara sitta själv jämt.”
”Vad tänker du då på för saker?”
”Jaa…” säger Sune. ”Det är visst någon konstutställning på museet här i staden. Det kanske du har lust att gå på?”
”Jag visste inte att du var konstintresserad?”
”Jojomän” skrockar Sune. ”Om det något jag är intresserad av så är det nog konst.”
”Jaha, det var värst. Ja men ska vi säga att vi går dit på måndag då?”
Följande måndag klockan 14. 27 står Sune Dahlén och Maj Gustafsson och ser på en tavla målad av en konstnär vars namn ingen av dom kan uttala. Tavlan består av en svart fyrkant och ett litet rött hjärta i mitten av fyrkanten.
”Det där är väl inte konst” säger Sune. ”Det kan ju en femåring göra” Maj nickar fast hon inte håller med. Hon tror att tavlan ska symbolisera någonting, fast vad vet hon inte riktigt.
Under resten av veckan gör maj och Sune flera saker tillsammans. De åker och handlar, går en promenad och på lördagen går de på bio. De ser ”Så som i himmelen” sist i hela Sverige. I bilen på vägen tillbaka säger Sune:
”Vad skulle du säga om jag sa att det var jag som skrev det där brevet?”
”Va? Är det du?”
”Nej, det har jag väl inte sagt. Men om det var jag.”
”Jaa… jag vet inte. Jag skulle nog… bli glad. För det är så här att under den här veckan som har gått har jag… jag vet inte hur jag ska säga det men… jag har börjat tycka om dig.”
”Menar du det?” säger Sune förvånat. ”Ja men i såna fall är det jag.”
”Va? Vad menar du, är det du eller är det inte du?”
”Jo… det är jag.”
Dom säger inget mer under bilresan men när dom kommer in i huset säger Maj:
”Du som är så stor och stark du kanske kan hjälpa mig. Det är så att jag har ett fönster som jag inte får upp.”
”Ja det ska väl inte vara några problem”, säger Sune självsäkert. De går upp till lägenheten och Sune får upp fönstret hur lätt som helst.
”Då kanske det hjälpte det där medlet i alla fall” mumlar Maj.
”Vad då?”
”Nej… ingenting.”
”Nej, jag ska väl ta och gå nu. Det är en dag i morgon också” säger Sune. Han går fram till Maj och ger henne en puss på kinden. Maj ler lite generat och säger:
”Kan du inte stanna en liten stund till?”
Farmoderns ögonbryn har nu lossnat från tavlan och seglar ut genom det vidöppna fönstret. Porslinskatterna dansar en yster dans på kaminen och pendelklockan i sovrummet har stannat.
Och för första gången på tjugo år sover inte Maj Gustafsson ensam.
In the mind of Valdemar M.
On a road in a deserted desert we find a man with a black hat reflecting over the fact that if he’s going to die here and now – on a road that is leading towards a destination but without goal – why, oh why, didn’t he put on the black tie instead of the pink one? Then he tries to comfort himself by thinking of all cocktail parties he been to where everybody, absolutely everybody, did admire his pink tie.
Suddenly Christopher Columbus appears, riding on a camel whose face seems a bit familiar. Out of his beard comes a question to the man with the black hat (or was it a cat?):
- Have you maybe seen America flowing around somewhere? And then, whispering: You see, I’m going to discover it. As if it was something to be ashamed of (Well, maybe it is.)
- Unfortunately not, he answers, but I saw one of these Spanish-looking guys with vacuum eyes in Brooklyn some nights ago. Ah, there he is, he continues pointing towards an old tramp who’s standing in a corner trying to sell some kind of blue pipe to Bob Dylan:
- Trust some of this, it’ll certainly show you where you’re at, the tramp says with a grin on his face. But Dylan replies (while he’s watching his watch):
- What?! Not to be rude, but it’s only 10 a.m. and I really don’t think time would interfere in a place like this.
Columbus now decides that it’s time for breakfast and takes up one of his famous eggs. But when he is just about to eat it, it slips out of his hands and disappears in the sand.
- I’m actually not a magician; the man in the black hat tries to explain for Columbus.
- No, you’re definitely not! Shouts the white rabbit who just jumped out of his hat.
An Indian who pretends that he just passed by (even though his peculiar clothes reveals that he’s on holiday) asks very polite:
- Have anybody seen Christopher Columbus flowing around somewhere? But Columbus has fell asleep together with Tutanchamon. Just to make some confusion and make it all seem like some kind of weird dream he repeats the same sentence backwards.
- What is all this supposed to mean? The phoney philosopher screams from his place behind a rock. Then he continues to imitate the sphinx’s smile (which he has been doing for at least the last two hundred years.)
The chicken, who’s taking her daily walk, has once again started the good old discussion with the egg about whom of them came first.
- I am the beginning and the end of the universe, as we knew it, the egg proudly proclaims.
- Maybe so, but without me it wouldn’t have been any you, how’s about that?! Says the chicken, always keen to get the last word.
Meanwhile an Indian guru is trying to convince the hare that if you play all Beatles songs at the same time the meaning of life will suddenly appear.
-Yeah, yeah, the hare sighs, if it just wasn’t for Ringos ears.
The blue pipe has now been handed over to Oscar Wilde. He’s smoking on it with the true spirit of a gentleman and in confidence he says to Dylan:
- The only good reason to quit smoking is that one can start again. Then he asks him:
- How many roads must a man really walk down?
- I couldn’t care less, says Dylan. I just want to go home. And in the next moment he leaves the place riding on a chrome wheel horse together with his Siamese cat.
An Egyptian salesman who all the time has been hiding in the background is now trying to buy the man in the black hat’s tongue. When he’s done so, there’s no way for the man in the black hat to protest so the salesman also takes his ears and his eyes.
The Phoney philosopher laughs at their behaviour and has another toast with Mona Lisa.
Stranded without ears and eyes, but still with a pink tie on, the man in the black hat returns to the only place in our story that he haven’t already forgot. There he’s having a nice cup of tea with the storyteller besides the Berlin wall where some naïve poet has written:
“Life is worth living (at least once in a while)”
Suddenly Christopher Columbus appears, riding on a camel whose face seems a bit familiar. Out of his beard comes a question to the man with the black hat (or was it a cat?):
- Have you maybe seen America flowing around somewhere? And then, whispering: You see, I’m going to discover it. As if it was something to be ashamed of (Well, maybe it is.)
- Unfortunately not, he answers, but I saw one of these Spanish-looking guys with vacuum eyes in Brooklyn some nights ago. Ah, there he is, he continues pointing towards an old tramp who’s standing in a corner trying to sell some kind of blue pipe to Bob Dylan:
- Trust some of this, it’ll certainly show you where you’re at, the tramp says with a grin on his face. But Dylan replies (while he’s watching his watch):
- What?! Not to be rude, but it’s only 10 a.m. and I really don’t think time would interfere in a place like this.
Columbus now decides that it’s time for breakfast and takes up one of his famous eggs. But when he is just about to eat it, it slips out of his hands and disappears in the sand.
- I’m actually not a magician; the man in the black hat tries to explain for Columbus.
- No, you’re definitely not! Shouts the white rabbit who just jumped out of his hat.
An Indian who pretends that he just passed by (even though his peculiar clothes reveals that he’s on holiday) asks very polite:
- Have anybody seen Christopher Columbus flowing around somewhere? But Columbus has fell asleep together with Tutanchamon. Just to make some confusion and make it all seem like some kind of weird dream he repeats the same sentence backwards.
- What is all this supposed to mean? The phoney philosopher screams from his place behind a rock. Then he continues to imitate the sphinx’s smile (which he has been doing for at least the last two hundred years.)
The chicken, who’s taking her daily walk, has once again started the good old discussion with the egg about whom of them came first.
- I am the beginning and the end of the universe, as we knew it, the egg proudly proclaims.
- Maybe so, but without me it wouldn’t have been any you, how’s about that?! Says the chicken, always keen to get the last word.
Meanwhile an Indian guru is trying to convince the hare that if you play all Beatles songs at the same time the meaning of life will suddenly appear.
-Yeah, yeah, the hare sighs, if it just wasn’t for Ringos ears.
The blue pipe has now been handed over to Oscar Wilde. He’s smoking on it with the true spirit of a gentleman and in confidence he says to Dylan:
- The only good reason to quit smoking is that one can start again. Then he asks him:
- How many roads must a man really walk down?
- I couldn’t care less, says Dylan. I just want to go home. And in the next moment he leaves the place riding on a chrome wheel horse together with his Siamese cat.
An Egyptian salesman who all the time has been hiding in the background is now trying to buy the man in the black hat’s tongue. When he’s done so, there’s no way for the man in the black hat to protest so the salesman also takes his ears and his eyes.
The Phoney philosopher laughs at their behaviour and has another toast with Mona Lisa.
Stranded without ears and eyes, but still with a pink tie on, the man in the black hat returns to the only place in our story that he haven’t already forgot. There he’s having a nice cup of tea with the storyteller besides the Berlin wall where some naïve poet has written:
“Life is worth living (at least once in a while)”