I Me Mine

Morrissey i Nöjesfabriken, Karlstad
8:e Augusti
Betyg: 4/5

Innan jag kan recensera den här konserten måste jag berätta var jag står i fallet The Smiths/Morrissey. Jag är inget hardcorefan, jag har gillat The Smiths ända sen jag hörde dom för första gången men det har alltid funnits band och artister som har betytt så mycket mer för mig. Jag tror jag köpte The Queen Is Dead när jag gick i ettan på gymnasiet. Någon gång i samma veva köpte jag även London Calling och Sergeant Pepper's Lonley Hearts Club Band  eftersom det var skivor man skulle ha. Jag tyckte sånt var viktigt på den tiden. Lyssnade en del på The Queen Is Dead och gillade en del låtar medan andra bara framstod som fullkomligt obegripliga. Ungefär två år senare köpte jag Morrissey's You Are The Quarry och en singelsamling med The Smiths. The Smiths storhet klarnade lite genom samlingskivan och även You're The Quarry hade sina höjdpunkter men också en del mediokra låtar. Ett tag senare införskaffade jag även Vauxhall & I och Viva Hate. Det är där jag befinner mig än idag. Morrissey är i mina ögon fortfarande en bra artist och en briljant underhållare men jag har läst om dom riktiga fansen och jag kan inte påstå att jag tillhör dom.

Därför beger jag mig till Nöjesfabriken utan några skyhöga förväntningar. Men redan när jag kommer dit känner jag på mig att det kommer bli en minnesvärd kväll. Istället för den sedvanliga discomusiken spelas klassisk pianomusik i bortemot två timmar innan konserten. Det känns inte så tjatigt som man skulle kunna tro utan mer som att vi sakta vaggas in i rätt stämning.

Som förband spelar en synthtjej som heter Kristeen Young och som jag aldrig hört tidigare. Jag tror aldrig jag har sett en så påtagligt drogpåverkad person på en scen tidigare (jag har förvisso aldrig sett Pete Doherty uppträda) men trots det låter det väldigt bra. Framförallt för det snygga samspelet med den trummis som kompar henne. Det är en ovanlig sättning och resultatet blir ovanlig musik, men efter en rätt kort stund blir det tyvärr rätt tjatigt och enformigt.

När "Sweden" Patrick Morrissey, som han kallar sig ikväll, slutligen äntrar scenen slås jag av  två saker. Dels av hur jävla engelsk han är ända ut i fingerspetsarna. Och dels av att han faktiskt är en av dom få popartisterna med humor. Han kompband har kvällen till ära klätt sig i Sverige t-shirtar som det står "Tre Kronor" och "Made In Sweden" på. Han öppnar med en låt som jag aldrig har hört förut men jag har som sagt var inte lyssnat så hysteriskt mycket på Morrissey. Därefter följer en blandning av hits och lite mindre kända låtar. Från den senaste skivan Ringleader of The Tormentors spelar han såklart singeln You have Killed Me och även Life Is A Pigsty (säkert också någon mer låt som jag inte känner igen eftersom jag knappt har lyssnat på den). Flera av kvällens låtar är tagna från You Are The Quarry vilket både jag och många i publiken verkar uppskatta. Let Me Kiss You låter mycket bättre än på skiva och Irish Blood, English Heart är helt sanslöst bra.

Dom allra största The Smiths-hitsen som "There Is A Light That Never Goes Out" och "Heaven Knows I'm Misserable Now" spelas inte ikväll och även om jag är lite besviken över det kan jag förstå om han har tröttnat på dom. Men han flirtar ändå lite med The Smiths-älskarna när han spelar Girlfriend In A Coma och How Soon Is Now (kvällen innan ska han också ha spelat Panic).

Mellansnacket är under hela konserten riktigt underhållande. Vid ett tillfälle kastar någon upp en t-shirt på scenen men en handskriven text på. Morrissey tar upp den, himlar med ögonen och säger "Oh, that's so embarresing. If anybody wants it you can have it" Sen slänger han ut den i publikhavet igen. Men när någon sträcker upp en lp-singel till honom tar han emot den och lägger den åt sidan. Vid ett annat tillfälle säger han något i stil med "Both of my latest records have done very well in Sweden. But Sweden is also one of the countries  with the highest suicide rate. I wonder why these depressive people wants to hear my music. Can you explain that to me?" Han räcker ut mikrofonen i publiken och en tjej säger: "Because people need to hear your music and it makes them feel better." Morrissey himlar återigen med ögonen men jag tror han ändå känner sig lycklig över att få höra det.

I sista låten innan extranumren åker skjortan av och Morrissey visar upp sitt håriga bröst. Han kastar ut skjortan i publiken och den rivs givetvis i stycken.
Som sista extranummer spelar han "First of The gang to Die", lokalen kokar och för ett ögonblick känns det som jag trots allt är en av dom. Fansen. Så släcks scenen ner och jag lämnar lokalen med en känsla av overklighet.