I Me Mine

I torsdags tog min syster studenten. Det slog mig då plötsligt att det är tre år sen jag tog studenten. Och vad har jag egentligen gjort under de här tre åren?

När jag sprang ut ur Älvstrandsgymnasiet i början av juni 2004 hade jag förstås inte någon aning om vad jag skulle hitta på. Fram till dess hade jag ju bara behövt planera max en vecka framåt. Men jag tror att jag var ganska övertygad om att det skulle lösa sig (Ack, ljuva, bekymmerslösa ungdom...). Under sommaren skulle jag ju jobba hemma i alla fall så mycket visste jag.
Eftersom jag inte hade sökt till något universitetsprogram och dessutom var ganska skoltrött tänkte jag att jag får väl försöka fixa något jobb då. Jag började kolla upp lite lediga jobb i närheten och såg att det mest handlade om vikariat på dagis och förskolor. Jag skulle precis skicka in arbetsansökan till några såna ställen när jag råkade snubbla över en artikel i någon tidning som handlade om skrivarkurser. Det var en bild på några som satt i gräset och skrev och det såg så mysigt ut och jag tänkte att "Shit, det är ju det jag ska göra." Då hade det redan hunnit bli mitten av juli och de flesta skrivarkurser var redan fullbokade. Men det fanns i alla fall några fåtal kvar, jag kollade upp dem på internet och fastnade för en skola i Motala. Så vitt jag minns skickade jag bara in en ansökan till den skolan och räknade kallt med att jag skulle komma in. Och turligt nog gjorde jag faktiskt det. Bara några dagar innan första skoldagen ringde Klas till mig och berättade att jag hade fått en plats.
Så jag packade väskorna och mina föräldrar körde dit mig. Jag hade ingenstans att bo så första natten sov jag på ett vandrarhem, första skoldagen fick jag dock veta att jag hade fått en plats på elevhemmet (jag hade ringt dit tidigare och kollat om de hade något rum ledigt men fick då veta att det var fullt men att jag stod som första person i kö om någon skulle flytta).
När jag tänker tillbaka på året i Motala känns det faktiskt precis som den där bilden jag såg i tidningen. Klart att vi inte satt ute och skrev jämt men det är just de där dagarna i början av höstterminen när vi satt vid kanalen och hittade på små historier tillsammans som jag kommer ihåg bäst.
Någon gång kring jul kom jag på att kursen faktiskt bara var ett år och att jag inte hade någon som helst aning om vad jag skulle göra sen (ni ser att jag måste ha lärt mig att tänka lite mer långsiktigt vid det här laget eftersom jag kunde blicka ett helt halvår framåt i tiden). Det hade varit snack om ett tag att vi (det vill säga min familj och den andra familjen som vi delar gård med) skulle åka till Australien till hösten. Kari och Gunnar skulle dit för att delta i en konferens om ekologiska produkter och vi tänkte kombinera det med semester. Jag minns inte om det var jag själv som kom på idén eller om det var någon annan som kom på den men i alla fall föreslogs det att jag skulle kunna stanna kvar i Australien ett tag och jobba. Jag var ganska sugen på att åka utomlands någonstans och jobba så jag var i alla fall inte helt främmande för idén. Men att det blev just Australien var mest en slump, precis som det mest var en slump att jag hamnade i Motala.
Det blev sommar och jag flyttade tillbaka till Värmland från Motala. Under sommaren passade jag också på att ta körkort innan jag begav mig iväg till Australien och reste runt och jobbade där i tre månader. Trots att jag faktiskt längtade hem något oerhört ibland så ångrar jag absolut inte att jag åkte dit. Det var, som det brukar heta, ett oförglömligt äventyr.
Innan jag åkte iväg till Australien hade jag i alla fall varit så förutseende att jag hade sökt en universitetskurs i engelska till våren. Att jag sökte engelska berodde väl mest på att jag fortfarande inte hade någon som helst aning om vad jag ville göra i framtiden, men att oavsett vad jag skulle pyssla med så kunde det väl inte skada att ha läst lite engelska. På engelskakursen var ungefär 20% förvirrade själar som inte visste vad de ville göra och 80% var målinriktade lärarstudenter. Totalt var vi över 60 personer som läste kursen och jag lärde inte känna någon under det halvår vi läste tillsammans, mer än lite ytligt. Jag gjorde i och för sig inte några större försök att lära känna någon heller eftersom jag tyckte att de flesta verkade vara ganska tråkiga personer. En annan sak som hände den våren var att jag fick min första egna lägenhet. Visserligen var det bara en etta som var marginellt större än det studentrum jag hade haft i Motala men det var ändå en ganska skön känsla.
Sen blev det dags att fundera på vad jag skulle göra till hösten och jag tänkte att det kanske hade blivit dags att söka till något riktigt program. Jag bläddrade i universitetskatalogen och tyckte att Kulturvetarprogrammet i alla fall verkade väldigt intressant. Dessvärre är arbetsmarknaden ganska begränsad och dessvärre vet jag inte riktigt om jag vill jobba med någon av de saker man eventuellt kan få jobb som. Men utbildningen var i alla fall på tre år så planen nu är att jag ska ha debuterat som författare eller artist innan jag är klar och kunna leva på det.

Jag vill ju tro att bara man gör det man verkligen vill hela tiden så kommer allt lösa sig till slut. Det kanske är en naiv tanke men hittills har ju i alla fall slumpen varit på min sida. Det är klart att jag inser att det krävs förbannat mycket jobb om man ska kunna hålla på med det man vill. Men jag är inte främmande för att jobba mycket, mitt stora problem är bara att jag har så svårt för att fokusera på någonting. Men om jag bara bestämmer mig för vad det är jag vill egentligen och sedan jobbar stenhårt så kommer det nog lösa sig. Jag tror faktiskt det. Ibland önskar jag också att det var fler som trodde det, att folk i allmänhet skulle våga ta lite fler risker.
Vissa säger att konstnärliga yrken enbart handlar om talang, men jag tror inte det. Inte enbart i alla fall. Jag tror att det handlar om vilja, hårt arbete och metoder att hitta fram till talangen. För den finns hos nästan alla människor. Det är bara det att vissa går hela livet utan att upptäcka den och det är ganska sorgligt.

Det finns två kategorier av människor jag hatar.

Den ena kategorien kan vi kalla för inskränkta småstadsjävlar. Med småstadsjävlar menar jag förstås inte alla som kommer från en småstad utan bara de personer som är fast i en mentalitet som jag tycker dominerar i småstäder, ni kommer se vad jag menar längre fram i texten. Den andra kategorin kan vi kort och gott kalla för brats och där är jag fan i mig beredd att dra alla över en kam.

Självklart hatar jag även nynassar, mansgrisar, religiösa fundamentalister och miljöterrorister men det blir inte riktigt lika intressant eftersom dom redan befinner sig på fel sida om lagen. Småstadsjävlarna och bratsen kanske inte gör något ont i laglig mening men deras värderingar och mål i livet uppfattar i alla fall jag som sjuka.

Man skulle lätt kunna tro att människor som har vuxit upp i lyx och överflöd i en storstad skulle bete sig annorlunda jämfört med dom som har vuxit upp i medelklasshem i svenska småstäder. Men det är inte riktigt så enkelt.
Eftersom jag är uppvuxen på landet och aldrig har bott i Stockholm har jag (tack och lov) aldrig behövt umgås med några riktiga brats. Därför är det kanske möjligt att jag har vissa fördomar. Men jag tror inte det. Man behöver bara gå in på stureplan.se för att ens fördomar ska bli besannade hundra gånger om. Det är en fixering av flärd, lyx och yta som gör att jag vill spy.

I små svenska landsortshålor dyker också denna dyrkan av allt detta upp fast i en något annorlunda form. Många som växer upp där har som mål i livet att komma med på tv eller bli fotograferad på någon kändisfest även om dom aldrig skulle erkänna det. Utåt sett hatar dom bratmentaliteten men innerst inne ser dom ändå upp till dessa personer som personer som har ?lyckats?. I synnerhet ser man upp till personer som kommer från den lilla hålan men som har gått och blivit rika och berömda. Att uttala något negativt om såna personer, om man råkar komma från den lilla hålan, är ungefär detsamma som att svära i kyrkan. Min erfarenhet av det klassiska jantelagstänkandet är inte så mycket att man inte ska tro att man är något, men om man tror att man är något ska man också leva upp till det genom att bli känd.

Lite förenklat skulle man väl kunna säga att det är en lokalpatriotisk och kapitalistisk anda som dominerar oavsett om man befinner sig i Hagfors eller på Stureplan (att många människor i glesbygden röstar socialdemokratiskt är irrelevant så länge den allmänna uppfattningen fortfarande är att en god inkomst är ett tecken på att man har lyckats). Det är ?The American Dream? fast i svensk tappning.

Den stora skillnaden ligger egentligen bara i distansen och självironin. Bratsen kan kosta på sig att vara självironiska, dom kan skämta om att dom har varit ute och shoppat för 50 000. Fast egentligen är det ju bara en täckmantel för at få skryta lite.

Så om man ska säga något positivt om småstadsjävlarna är det väl att dom i alla fall inte är lika blaserade och distanserade. Dom försöker inte hymla med vad dom tycker helt enkelt och det kan jag uppskatta. Till skillnad från bratsen som kanske vet med sig att dom beter sig som svin men istället för att se sig själva i spegeln bara skrattar åt det.   

I grund och botten handlar allt detta givetvis om vanor och rädsla. Föds man med guldsked i munnen behöver man aldrig möta några utmaningar. Och om man inte gör det så finns det i alla fall en utstakad väg man kan gå för att nå dit. För det är ju rika och kända vi vill bli, eller hur?