Författare: Haruki Murakami
Utgivningsår: 2005
Land: Japan
Betyg: 7/10


Blind Willow, Sleeping Woman består av 24 stycken noveller av varierande längd. En del av dem har blivit publicerade förut medan andra är helt nyskrivna. Boken finns än så länge inte i svensk översättning vilket givetvis är synd men så länge får man hålla till godo med den engelska översättningen.

För den som inte har läst något av Murakami tidigare så rekomenderar jag i första hand hans genombrottsroman "Norwegian Wood" från 1987 och den vindlande odyséen "Kafka på stranden" från 2002. "Blind Willow, Sleeping Woman" är betydligt mer ojämn än dessa böcker, men det är knappast så förvånande om man tänker på att novellerna har skrivits under en period av 25 år. Trots det är de ändå ganska lika till stilen. Detta kan givetvis ses som både en för- och nackdel. Å ena sidan kan jag verkligen beundra författare som konsekvent håller fast vid en form och skapar en egen stil (Hemingway och Kafka är två lysande exempel på detta, båda dessa herrar skrev ju dessutom noveller). Men å andra sidan är risken också stor att man upprepar sig och att det helt enkelt blir tråkigt och förutsägbart.
Murakami balanserar någonstans mellan dessa två poler. En del noveller är fantastiskt egensinniga, roliga och oförutsägbara. Men andra noveller är tyvärr lite småtråkiga. Man skulle kunna tro att det är de nyaste novellerna som är de bästa, eller möjligtvis tvärtom men så är faktiskt inte fallet. När jag ser efter från vilket år de olika novellerna är skrivna upptäcker jag att det är en ganska jämn spridning. Till exempel så älskar jag två av hans äldsta noveller "New York Mining Disaster" och "A Poor Aunt Story" (båda från 1980) men även den betydligt nyare "Where I'm Likely To Find It" från 2005. Däremot känns till exempel "The Mirror" (1982), "The Ice Man" (1991) och "Birthday Girl" (2002) just förutsägbara och meningslösa.

Om man ska säga något generellt om Murakamis författarskap är det att slumpen och minnet spelar väldigt stor roll. Huvudpersonerna är för det mesta (men inte alltid) unga män som driver omkring om dagarna och råkar ut för diverse händelser som får en avgörande betydelse för deras liv. I novellen "Chance Traveller" från 2002 skriver Murakami också om hur fascinerad han är av märkliga sammanträffanden och ger två exempel från sitt eget liv. Alla som läst "Norwegian Wood" vet också att han är en mästare i att skapa roliga och trovärdiga dialoger och med bara några rader förmedla en stämning.
Som bäst blir hans noveller när han lyckas kombinera allt detta; det sentimentala med det sakliga, det mystiska med det självklara och det sorgliga med det roliga. Tyvärr lyckas han inte riktigt alltid, det är som att han är så säker på sin stil att han ibland bara skriver på ren rutin utan att egentligen ha något särskilt intressant att berätta.

Avslutningsvis kan sägas att "Blind Willow, Sleeping Woman" innehåller väldigt många frågor men inte så många svar. På det sättet är Murakami den raka motsatsen till den klassiska allvetande berättaren - han är snarare en mycket nyfiken iakttagare som berättar vad han ser och försöker förmedla sin förundran.

Jag har inte sett så många Ingmar Bergman-filmer. Innan den här har jag bara sett Fanny & Alexander, Det sjunde inseglet och Viskningar & Rop. Det är tre fantastiska filmer men ingen av dem berör mig så mycket som Persona från 1966.
Jag tror egentligen att det är omöjligt att recensera den här filmen. Om jag skulle göra det skulle jag bli tvungen att försöka "förklara" hur jag tolkar den och det vill jag inte göra. Det är lite som att recensera en dikt, det låter sig inte heller göras så lätt.
Men jag kan ju i alla fall konstatera att den innehåller två helt otroliga skådespelarprestationer av Liv Ullman och Bibi Andersson, att Sven Nykvist foto som alltid är väldigt vackert och att de långa monologerna är så välskrivna att man sitter som trollbunden.
Jag tror också att Persona är en av Ingmar Bergmans mest personliga filmer, man kan nog nästan se den som ett självporträtt. Det är en film om konstnärligt skapande och den ensamhet som det kan innebära (ja, nu tolkade jag den visst i alla fall - förlåt mig!). Det låter förstås väldigt pretentiöst och det är det också. Men jag tycker synd om dem som avfärdar den efter några minuter av den anledningen. Pretentioner är aldrig fel, det är vad vi gör med dem som är det viktiga.

Avslutningsvis kan jag inte låta bli att citera en av Bibi Anderssons monologer som jag tycker är så underbart vacker, som en dikt nästan:

"Tror du inte jag förstår? Den hopplösa drömmen om att vara. Inte verka utan vara. I varje ögonblick medveten, vaksam. Och samtidigt avgrunden mellan vad du är inför andra och vad du är inför dig själv. Svindelkänslan och den ständiga hungern att äntligen få bli avslöjad. Att få bli genomskådad, reducerad, kanske till och med utplånad. Varje tonfall en lögn, varje gest en förfalskning, varje leende en grimas. Ta livet av sig? Nej då, det är för otäckt. Det gör man inte. Men man kan bli orörlig, man kan bli tyst. Då ljuger man åtminstone inte. Man kan stänga in sig, skärma av. Då behöver man inte spela några roller, visa några ansikten, göra några falska gester - tror man. Men ser du, verkligheten jävlas. Ditt gömställe, det är inte tillräckligt tätt. Överallt sipprar det in livsyttringar. Du tvingas reagera. Det är ingen som frågar efter om det är äkta eller oäkta, om du är sann eller förljugen. Det är bara på teatern som sådant är en fråga av vikt. Knappt där heller för den delen. Jag förstår dig, Elisabet. Jag förstår att du tiger, jag förstår att du är orörlig, att du har satt viljelösheten i ett fantastiskt system. Jag förstår och jag beundrar. Jag tycker att du ska hålla på med den rollen tills den är färdigspelad, tills den inte längre är intressant. Då kan du ju lämna den, precis som du undan för undan lämnar alla dina andra roller."

Författare: Jeffrey Eugenides
Land: USA
År: 2002


Jeffrey Eugenides kunde ha gjort det mycket lättare för sig. Han kunde ha skrivit en berättelse om en person som föds som kvinna men hela tiden har en gnagande känsla av att det är någonting som inte stämmer ända tills hon växer upp och inser att hon varken är kvinna eller man utan båda delarna.
Det är just det han har gjort, men samtidigt har han gjort så mycket mer. För Jeffrey Euginides ville inte göra det lätt för sig. Han ville berätta om en brinnande grekisk by under första världskriget, han ville berätta om två syskon som tillsammans lyckas ta sig ombord på ett fartyg över till Amerika och som ombord på båten inser att de älskar varandra, han ville beskriva hela USA:s historia med raskravaller, spritsmuggling och framväxande industrier. Först sen kan han koncentrera sig på Calliope Stephanides märkliga levnadsöde.

Jag har alltid varit svag för romaner som inte nöjer sig med att skildra bara ett utan flera människors liv och som dessutom gör anspråk på att försöka skildra en hel tidsanda. Middlesex är en sådan bok, att den är drygt 600 sidor lång och tog nio år att skriva säger något om Euginides ambitionsnivå, men ännu viktigare är att den innehåller ett fantastiskt persongalleri och en stor detaljrikedom.
Euginides har också begåvats med ett fantastiskt språk som är lättläst och underhållande samtidigt som det kryllar av långa utvikningar om diverse företeelser. I vissa skeenden byter han plötsligt tidsform från imperfekt till presens, vilket lätt skulle kunna ge ett konstlat intryck, men i Middlesex känns det helt naturligt. Likaså att han berättar hela historien ur Calliope Stephanides synvinkel men ändå skildrar händelser som utspelade sig långt innan hon föddes och att han ibland till och med kryper innanför huden på vissa av karaktärerna för att delge deras innersta tankar och känslor. Detta gör att man får känslan av att Calliope inte bara är hermafrodit utan också äger en sällsynt förmåga att tränga sig in i andra människors medvetanden och bli ett med dem, att hon i själva verket finns inom oss alla.

Middlesex är en väldigt filmisk bok såtillvida att den ibland skildrar händelser som sker parallellt med varandra, men på olika platser. Eugenides är också en så skicklig berättare vilket gör att det inte krävs stor inlevelseförmåga av läsaren för att man ska kunna se framför sig när Lefty och Desdemona (Calliopes farmor och farfar) kliver iland i New York i början av 1920-talet eller när Lefty och hans kusin Zizmo, i en av bokens mest dramatiska episoder, kör med bil över isen mot Kanada. Jag tror inte att resultatet skulle bli särskilt lyckat om någon fick för sig att filmatisera Middlesex (som Sofia Coppola gjorde med Jeffrey Eugenides debutbok Virgin Suicides). Även om man gjorde en tretimmars mastodontfilm skulle man ändå bli tvungen att hasta förbi vissa händelser i boken. Däremot tror jag att det skulle kunna bli en helt fantstisk tv-serie.

Bokens emotionella styrka ligger i Eugenides otroliga förmåga att beskriva Calliopes känslor. Jag vet ingenting om Jeffrey Eugenides men ibland vill jag tro att han har gått igenom precis samma saker som Calliope gör i boken. Hur skulle han annars kunna beskriva det med sådan exakthet och trovärdighet?
Men när jag lägger boken ifrån mig inser jag att när Eugenides berättar om Calliope berättar han inte bara om hur det kan kännas att vara hermafrodit. Han berättar också om hur det känns att vara homosexuell, transsexuell eller bara allmänt vilsen i ett könssegregerat och allmänt konservativt samhälle. Och han gör det inte med moralkakor och pekpinnar utan med humor och hjärta. Bara det är egentligen värt en eloge.

Regi: Roy Andersson
År: 2007
Land: Sverige
Betyg: 9/10

Jag ska börja med att säga att jag inte tyckte så mycket om Roy Anderssons förra film "Sånger från andra våningen". Det kan i och för sig bero på att jag bara var 16 när jag såg den och att jag inte har sett om den sen dess. Vad jag minns tyckte jag att den var lite rolig på sina ställen men också att den var väldigt pretentiös på ett lite jobbigt sätt.

"Du levande" är också pretentiös men den är också fruktansvärt rolig. Estetiken är densamma som i "Sånger från andra våningen" - han visar återigen upp ett Sverige som mest liknar en gammal kommuniststat -, kameran är nästan lika stillastående och han har återigen valt att jobba med okända skådespelare. Det som framförallt skiljer de två filmerna åt är att "Du levande" är roligare och förmodligen lättare att ta till sig.

Jag kan inte komma på någon annan svensk filmskapare som gör det Roy Andersson gör idag. Däremot kommer jag att tänka på vissa serietecknare som Ulf Lundkvist, Nina Hemmingsson och, kanske framförallt, Jan Stenmark.
Det som Roy Andersson har gemensamt med dessa personer är att de visar upp ett Sverige och ett folk som vi för det mesta inte vill låtsas som, som vi försöker sopa under mattan. Det är ett oerhört tragiskt Sverige där det mesta som kan gå fel också går fel, där alla bara tänker på sig själva, där varje dag bara är en exakt upprepning av den förra och där ingen ens orkar bry sig längre. Men vad kan man göra annat än att skratta åt det?
Precis som Ulf Lundkvist har sina gubbar och gummor med stora röda näsor och Nina Hemmingsson har sina hålögda människor har även Roy Andersson ett helt eget galleri. Hans skådespelare är oftast korta och satta, klädda i kostym, bleka i ansiktet och har ett lätt anklagande tonfall som att de undrar varför just de var tvungna att födas till den här förbannade världen. I "Du levande" har dock galleriet fått en liten utökning, det är inte bara medelålders tanter och farbröder det finns också plats för en ung kvinna och hennes drömmar om den ouppnåelige rockstjärnan.
Drömmar spelar överhuvudtaget en stor roll i "Du levande". Roy Andersson är väl medveten om att det är i drömmarna som de känslor vi inte vågar uttrycka i verkliga livet kommer fram. Det finns en helt obetalbar drömsekvens där en man hamnar inför domstolen efter att ha försökt sig på ett festligt partytrick (jag ska inte avslöja vad) och slutar i elektriska stolen. Det hela påminner väldigt mycket om Franz Kafkas "Processen". Kanske är det just Kafkas böcker som är den största inspirationskällan för Roy Andersson, också de beskriver ju ett cyniskt och kallt samhälle där människan tvingas slåss mot den allsmäktiga staten varje dag för sin överlevnad.

Skådespeleriet i "Du levande" är överlag bra men det är svårt att lyfta fram någon enskild skådespelare. I och med att det inte finns någon egentlig huvudroll tillåts inte heller någon ta över föreställningen och överskugga de andras insatser. Det är ett ensemblespel och skådespelarna känns mest som brickor som har placerats ut på olika ställen i Roy Anderssons minutiöst organiserade värld. En värld där folk trängs på busshållplatser, går ut på krogen och dricker en öl på kvällarna, sitter inlåsta i sina lägenheter och övar på sina musikinstrument , känner sig utanför på släktmiddagar, går till frisören och får håret förstört och undrar när livet egentligen ska börja.
Och allt ackompanjeras av de gamla välbekanta tonerna av tradjazz och marschmusik.

När du lämnar biosalongen gör du det med ett leende på läpparna och kanske känner du dig också lite mer levande.

Betyg: 3/5
Bäst: Nettie Moore
Sämst: It's Allright Ma' (I'm Only Bleeding)


Ja, så har man äntligen sett gubben då. Eller sett och sett förresten, jag satt alldeles för långt bort för att kunna se några som helst ansiktsuttryck. Det är ju det som är det trista med stora arenor, det är därför jag mycket hellre skulle ha velat se honom på Debaser Medis i tisdags även fast konserten i sig kanske inte var lika bra där. Men, men... man kan inte alltid få som man vill.
Jag har lärt mig att man inte ska ha för höga förväntningar när man går på en Dylankonsert. Fast samtidigt är det svårt när man tänker på hur mycket bra grejer som han har gjort och när man tänker på hur bra den nya skivan faktiskt är. Så mina förväntningar är ändå ganska höga när jag går in i Globen.
Han börjar konserten med att spela gitarr, något som han tydligen inte gör särskilt ofta nu för tiden. Det märks ganska snart att musikerna i bandet är mycket skickligare än Dylan själv. Huvudpersonen spelar fel ibland och hamnar lite i otakt. Det är likadant när han övergår till att spela keyboard efter fem-sex låtar. Men det gör inte så mycket, jag går ju inte på Dylan för att se en fantastisk musiker.
När han plockar upp munspelet jublar i alla fall publiken och det gör de kanske rätt i för han spelar renare och bättre än på många skivor. Men jag tror nog att de hade jublat lika mycket hur illa han än hade spelat. Det är inte hur han spelar munspel utan att han spelar munspel som det jublas för.
Rösten då. Jag upphör nog aldrig att fascineras av Dylans röst. Hur han verkligen växlar mellan att låta fördjävligt illa till att låta helt fantastisk. Den här kvällen låter han mest fantastisk. Det är bara ibland som han sluddrar lite väl mycket. Jag har personligen väldigt svårt för den här fraseringen och tonläget som han väljer att använda när han sjunger många av sina gamla låtar. Okej, jag kan förstå att han är trött på att sjunga samma låtar exakt likadant om och om igen men han måste väl själv höra hur illa det låter? Det är främst "It's Allright Ma (I'm Only Bleeding)" och "Tangled Up In Blue" som han lyckas sabba nästan helt.
Men jag ska inte klaga för mycket för många av låtarna, särskilt de som är tagna från den nya skivan, "Modern Times", håller riktigt hög kvalitet. Allra bäst är "Nettie Moore" och "When The Deal Goes Down". Här känns det verkligen som att Dylan lever sig in i texterna, det kan ju kanske bero på att han inte har sjungit dem tretusen gånger förut. Men det är också flera gamla låtar som har fått nya snygga kostymer. I "Don't Think Twice - It's Allright" väver bandet in några snygga gitarrsolon och den svänger riktigt fint. "Like a Rolling Stone" låter förstås inte som den gjorde 1965. Eller 1975. Eller 1982. Men det vore fel att säga att den låter dålig. Och oavsett hur den låter kan man inte komma från att det är en speciell känsla att se en av världens mest berömda artister spela en av världens mest berömda låtar. Men finast av alla de äldre låtarna är kanske ändå "Girl From The North Country", en låt som jag verkligen inte trodde att de skulle spela men som de gör riktigt bra.
Efter att publiken har fått stå upp en bra stund och klappa och vissla kommer de in igen och kör två extranummer; "Thunder On The Mountain" och "All Along The Watchtower". Båda är bra, men ingen av dem är oförglömlig. När lamporna tänds funderar jag på vad en sån här konsert betyder för Dylan. För mig är det antagligen den enda gången i livet som jag ser honom men för honom är det ju bara en vanlig kväll på jobbet. Kanske kommer han ha glömt den redan om några dagar. Kanske kommer han ihåg den lite längre än så. En sak är i alla fall säker; han yttrar inte ett ord till publiken under hela konserten.

Vad? Konsert med bob hund
Var? Debaser Medis i Stockholm.
När? 1/9 2006
Hur? Fem meter upp i luften!


Om man mäter hur bra en konsert är i hur svettig man är efteråt så är det här den bästa konserten jag har varit på. Nu är det ju inte bara det som räknas, tycker jag i alla fall, men hur man än väljer att se på det så var bob hunds första spelning på nästan tre år otroligt bra.

Kön ringlade sig lång på medborgarplatsen den här fredagskvällen och det sägs att det var många som inte kom in. Men av dom kanske drygt femhundra personer som kom in tror jag inte att det var många som gick därifrån besvikna. Strax efter elva dras äntligen det röda draperiet isär och in kliver Thomas Öberg och Jonas Jonasson som ensamma inleder med "En rikedom av sandkorn".  Sen blir det en stark blandning av gamla hits, två nya låtar och kanske några mindre kända låtar.
Impulserna, ögonblickets styrka har alltid varit bob hunds starkaste sida. Och det är därigenom som dom undviker att bli en parodi på sig själva. Ingen vet vad Thomas Öberg kommer hitta på härnäst, antagligen vet han det inte själv heller. Ett fantastiskt, antagligen helt oplanerat ögonblick är när någon i bandet börjar spela på fel låt och Thomas säger:
"Nej, vi kan tydligen inte enas i bandet. bob hund har splittrats!" Sen går dom snabbt av scenen. Tio sekunder senare kommer dom upp igen och Thomas säger stolt att bob hund har återförenats igen.

Trots att allt fokus oundvikligen  hamnar på "rock-Thomas" när dom spelar eftersom han slänger sig ut i publiken, klättrar upp på högtalare, stoppar in mikrofonen innanför byxorna, skriker i en trafikkon osv. så är bob hund verkligen ett band. Ett band som skulle förlora något viktigt om en sjättedel byttes ut. Men efter tretton år tillsammans utan några medlemsbyten tror jag i och för sig inte att det kommer att ske. Alla i bandet verkar oerhört spelsugna och samspelta ikväll, ibland hörs Jonas Jonassons synt lite dåligt, vilket är synd eftersom jag tycker det är en av dom viktigaste ingridienserna i bandet.
  Jag undrar vad dom som inte lyssnar så mycket på bob hund ser? Om dom bara ser en pajas som brölar på skånska. Givetvis är det mycket humor i bob hund. Men samtidigt är all humor på fullaste allvar. När Thomas säger "Vi spelar folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk" (som en av de nya låtarna också heter) så är det mer än bara en ordlek., det definierar faktiskt precis vad bob hund handlar om.
Redan efter tredje låten, som förövrigt är deras kanske allra bästa "Det skulle vara lätt för mig att säga att jag inte hittar hem men det gör jag; tror jag" säger Thomas att konserten är slut. Resten är extranummer. det har väl blivit lite av bob hunds signum att spela många extranummer och jag tror dom hinner gå av scenen fyra-fem gånger innan konserten är slut på riktigt. Efter att ha spelat "Nu är det väl revolution på gång?!" och "Istället för musik: förvirring" så samlas bandet i en klunga och diskuterar vilken låt dom ska avsluta med. Valet faller lite oväntat på "Hörlurar". Men eftersom man alltid väntar sig det oväntade när man ser bob hund så är det med andra ord ganska väntat...

Morrissey i Nöjesfabriken, Karlstad
8:e Augusti
Betyg: 4/5

Innan jag kan recensera den här konserten måste jag berätta var jag står i fallet The Smiths/Morrissey. Jag är inget hardcorefan, jag har gillat The Smiths ända sen jag hörde dom för första gången men det har alltid funnits band och artister som har betytt så mycket mer för mig. Jag tror jag köpte The Queen Is Dead när jag gick i ettan på gymnasiet. Någon gång i samma veva köpte jag även London Calling och Sergeant Pepper's Lonley Hearts Club Band  eftersom det var skivor man skulle ha. Jag tyckte sånt var viktigt på den tiden. Lyssnade en del på The Queen Is Dead och gillade en del låtar medan andra bara framstod som fullkomligt obegripliga. Ungefär två år senare köpte jag Morrissey's You Are The Quarry och en singelsamling med The Smiths. The Smiths storhet klarnade lite genom samlingskivan och även You're The Quarry hade sina höjdpunkter men också en del mediokra låtar. Ett tag senare införskaffade jag även Vauxhall & I och Viva Hate. Det är där jag befinner mig än idag. Morrissey är i mina ögon fortfarande en bra artist och en briljant underhållare men jag har läst om dom riktiga fansen och jag kan inte påstå att jag tillhör dom.

Därför beger jag mig till Nöjesfabriken utan några skyhöga förväntningar. Men redan när jag kommer dit känner jag på mig att det kommer bli en minnesvärd kväll. Istället för den sedvanliga discomusiken spelas klassisk pianomusik i bortemot två timmar innan konserten. Det känns inte så tjatigt som man skulle kunna tro utan mer som att vi sakta vaggas in i rätt stämning.

Som förband spelar en synthtjej som heter Kristeen Young och som jag aldrig hört tidigare. Jag tror aldrig jag har sett en så påtagligt drogpåverkad person på en scen tidigare (jag har förvisso aldrig sett Pete Doherty uppträda) men trots det låter det väldigt bra. Framförallt för det snygga samspelet med den trummis som kompar henne. Det är en ovanlig sättning och resultatet blir ovanlig musik, men efter en rätt kort stund blir det tyvärr rätt tjatigt och enformigt.

När "Sweden" Patrick Morrissey, som han kallar sig ikväll, slutligen äntrar scenen slås jag av  två saker. Dels av hur jävla engelsk han är ända ut i fingerspetsarna. Och dels av att han faktiskt är en av dom få popartisterna med humor. Han kompband har kvällen till ära klätt sig i Sverige t-shirtar som det står "Tre Kronor" och "Made In Sweden" på. Han öppnar med en låt som jag aldrig har hört förut men jag har som sagt var inte lyssnat så hysteriskt mycket på Morrissey. Därefter följer en blandning av hits och lite mindre kända låtar. Från den senaste skivan Ringleader of The Tormentors spelar han såklart singeln You have Killed Me och även Life Is A Pigsty (säkert också någon mer låt som jag inte känner igen eftersom jag knappt har lyssnat på den). Flera av kvällens låtar är tagna från You Are The Quarry vilket både jag och många i publiken verkar uppskatta. Let Me Kiss You låter mycket bättre än på skiva och Irish Blood, English Heart är helt sanslöst bra.

Dom allra största The Smiths-hitsen som "There Is A Light That Never Goes Out" och "Heaven Knows I'm Misserable Now" spelas inte ikväll och även om jag är lite besviken över det kan jag förstå om han har tröttnat på dom. Men han flirtar ändå lite med The Smiths-älskarna när han spelar Girlfriend In A Coma och How Soon Is Now (kvällen innan ska han också ha spelat Panic).

Mellansnacket är under hela konserten riktigt underhållande. Vid ett tillfälle kastar någon upp en t-shirt på scenen men en handskriven text på. Morrissey tar upp den, himlar med ögonen och säger "Oh, that's so embarresing. If anybody wants it you can have it" Sen slänger han ut den i publikhavet igen. Men när någon sträcker upp en lp-singel till honom tar han emot den och lägger den åt sidan. Vid ett annat tillfälle säger han något i stil med "Both of my latest records have done very well in Sweden. But Sweden is also one of the countries  with the highest suicide rate. I wonder why these depressive people wants to hear my music. Can you explain that to me?" Han räcker ut mikrofonen i publiken och en tjej säger: "Because people need to hear your music and it makes them feel better." Morrissey himlar återigen med ögonen men jag tror han ändå känner sig lycklig över att få höra det.

I sista låten innan extranumren åker skjortan av och Morrissey visar upp sitt håriga bröst. Han kastar ut skjortan i publiken och den rivs givetvis i stycken.
Som sista extranummer spelar han "First of The gang to Die", lokalen kokar och för ett ögonblick känns det som jag trots allt är en av dom. Fansen. Så släcks scenen ner och jag lämnar lokalen med en känsla av overklighet.

 

 Jag var i Australien i tre månader i höstas. En dag när jag gick in i en liten souvenirbutik i Melbourne för att köpa vykort fick jag syn på ett vykort med en gubbe som stod och pissade. Bredvid honom stod det en flock duvor på rad och gubben stod där och kollade ner på dom och höjde på ögonbrynen. Direkt som jag fick syn på det där vykortet kom jag att tänka på Jens Lekman, och plötsligt slogs jag av hur länge sen det var jag lyssnade på Lekman och förbannade lite att jag inte hade tagit med mig någon Lekman-skiva. Om jag bara hade haft hans adress hade jag kanske köpt vykortet, skrivit några rader och skickat till honom, det hade känts helt självklart att göra. Men eftersom jag såklart inte hade någon adress hoppas jag att Jens har hittat vykortet och köpt det själv, han har ju ändå turnerat runt en del i Australien.
 
Jag önskar att jag hade det där vykortet så ni kunde se, jag skulle visa det för er och då skulle ni säkert fatta vad det är jag försöker säga. Jag tror att det är ett sånt vykort som Jens Lekman skulle kunna skicka till en tjej när han skulle göra slut med henne. Det är lite så hans låtar funkar också; oftast väldigt uppriktiga, högtflygande kärleksförklaringar som kraschlandar på marken när han kommer med någon göteborsk-engelsk ordvits. Som när han sjunger ?Did you take tram number 7 to heaven? Did you eat your banana from seven eleven?? eller givetvis ?She said it was all make believe, but I thought she said maple leaves?. Och jag tycker att det är så himla fint, den där rädslan för dom stora känslorna. Ungefär som att man aldrig, aldrig kan säga ?jag älskar dig? utan att lägga till något ironiskt efteråt. Inte för att Jens Lekman är först med det där egentligen. Stephen Merritt spelade ju in en trippelskiva med 69 låtar som bara bestod av kärleksförklaringar kryddade med cynismer och ironier. Eller ta Jonathan Richman för den delen. Det är väl någonting med djupa basröster och ordvitsar som får mig att smälta.
 
En annan grej som är rätt symptomatisk för Lekman är att han inte har brytt sig om att ge ut några av sina bästa låtar på skiva utan bara lagt ut dom på hemsidan, och nu tror jag till och med att han har tagit bort rätt många av dom därifrån också. Som ?Are birthdays happy??, ?The Past, The Present and The Future?  och den famtastiskt fina ?Do Impossible Things?. När han sjunger ?We?ll never be as beautiful as the parakites in Istanbul? bryr jag mig inte om han har varit i Istanbul eller om han bara tog den staden för att det rimmar (nåja, nästan i alla fall) på beautiful. 
 
Om jag hade det där vykortet här nu skulle jag skriva till Jens och be honom bryta sin tystnad; för att jag saknar honom ikväll och för att laughter is the only way into my heart.            

          Det var länge sen jag läste en bok som påverkade mig så här starkt. Om det inte hade varit för att jag var tvungen att läsa en väldigt komplicerad, och tråkig bok, som ingår i engelskakursen hade jag förmodligen läst ut den på några dagar. Men nu blev jag alltså tvungen att avbryta mig när jag hade kommit halvvägs och det känns ju aldrig kul, särskilt inte när det är en bra bok. Inatt plockade jag dock upp Norwegian Wood igen och när jag väl börjat läsa igen kunde jag inte lägga den ifrån mig förrän jag läst ut den. När jag läste dom sista sidorna hade jag tårar i ögonen.

"I once had a girl
or should I say she once had me..."

          Boken "Norwegian Wood" påminner faktiskt om låten, såväl till stämningen som till karaktärerna. Det är givetvis inte alls samma historia, och den grymhet med vilken jaget i låten hämnas på i slutet återfinns inte i boken, men den fysiska känslan man får av att höra låten och läsa boken är densamma, åtminstonde för mig. 
Det handlar om den unge Toru Watanabe, en ung japansk man, och hans kärleksbekymmer. När Toru går på gymnasiet tar hans vän Kizuki livet av sig. det blir ett hårt slag såväl för Toru som för Kizukis flickvän, Naoko. Flera år senare, när Toru flyttat till Tokyo för att börja på universitet, möter han Naoko igen. Så länge Kizuki levde umgicks de flitigt men lärde aldrig riktigt känna varandra. Även nu när de återknyter kontakten är de till att börja med blyga och rädda för att göra närmanden. Men allteftersom tiden går upptäcker de att det inte bara är sorgen efter Kizuki som de delar, utan många fler känslor. Naoko har dock psykiska problem och efter ett tag reser hon till ett behandlingshem för att bli botad. Under tiden förälskar sig Toru i en annan kvinna, Midori. Midori och Naoko liknar varandra på flera sätt men samtidigt skiljer de sig åt. Båda har en nyfiken och rätt naiv syn på livet men samtidigt har båda lätt för att sjunka ner i ett melankoliskt träsk. Men medan Midori lyckas ta sig ur det genom intensiva utbrott tycks Naoko bara sjunka djupare och djupare.
Båda dras dem till Toru, kanske för att Toru utåt sett verkar vara en sån trygg och stabil person. I själva verket är han dock minst lika instabil och osäker som Midori och Naoko.

          En sak jag slås av flera gånger när jag läser "Norwegian Wood" är hur lite som ändå skiljer Japan på 60-talet (då boken utspelar sig) från Sverige idag. Jag är långt ifrån någon expert på Japan men genom åren har jag ju i alla fall fått i mig en del japansk populärkultur i form av manga, Kurosawafilmer, modern japansk skräck m.m. Men jag har alltid haft uppfattningen att det japanska tankesättet skiljer sig till stor del från vårt svenska synsätt. Men så känner jag inte längre efter att ha läst "Norwegian Wood". Jag har lätt för att identifiera mig med Toru, eftersom vi liknar varann till stor del. Han är en osäker, universitetsstuderande 20-åring som tycker om att vara för sig själv, läsa, lyssna på musik och se på film. Jag vet inte om Toru är Haruki Murakamis självbiografiska alter ego och jag bryr mig inte så mycket, men jag skulle inte bli förvånad om författaren är ungefär som Toru i boken. (Jag noterar också ett litet lustigt sammanträffande; Toru bor på ett studenthem i ett år efter att han slutat gymnasiet och flyttar därefter till sin första egna lägenhet i mars när han är 20 år, precis som jag.)

           "Norwegian Wood" har mycket dialog och det är genom dialogen som personerna träder fram. Boken liknar på det sättet en film. (Jag skulle inte bli förvånad om det kommer en amerikansk filmatisering av boken med säg Nathalie Portman och någon mer i huvudrollen). Förutom dialogen är språket okomplicerat, Haruki Murakami snöar inte in sig på detaljer men plockar ofta fram enskilda detaljer för att förstärka närvarokänslan.

          ”Norwegian Wood” innehåller en hel del sex (varning, varning!). Men det som gör sexskildringarna intressantare att läsa än många andra sexskildringar är Midoris oskuldsfulla fascination och nyfikenhet på sex. Det finns en obetalbar scen när Toru och Midori går på porrbio. Toru tycker att det är lite smått pinsamt medan Midori går helt in i filmen och brister ut i häpna kommentarer.   

          En annan av alla de scener som dröjer sig kvar efter att jag har läst ut ”Norwegian Wood” är när Toru hälsar på hemma hos Midori för första gången. Plötsligt börjar det brinna i huset bredvid. Toru och Midori går ut på balkongen och ser på branden. Sen sätter dem sig på en filt, Midori plockar fram en gitarr och sjunger ”Puff, The Magic Dragon”. Det känns väldigt mycket Belle & Sebastian-indie, trots att boken är skriven 1987 och som sagt utspelar sig i slutet av 60-talet.

Kort sammanfattat: Jag tycker väldigt mycket om ”Norwegian Wood”.
Hur mycket tycker jag om den egentligen?
Så mycket att tigrarna i världens alla djungler smälter och blir till smör.

Precis så mycket.

 



 




 

                      Och så spelade han Closing Time och tänkte att, ?Fan, det här kanske man skulle ta och spela in.?
 
                      ?Closing Time? måste ha betraktats som en relik redan när den kom. Och Tom Waits måste ha betraktats som en udda typ som ville låta som hans föräldrars musik gjorde. Efter den här har ju gamle Tom spelat in en massa skivor och spätt på sitt utanförskap och sin mytomspunnenhet mer och mer. Och det var väl naturligt att han skulle gå vidare och börja experimentera. Han kunde ju inte gärna ha fortsatt göra en ny ?Closing Time? år efter år. Men jag tycker ändå att ?Closing Time? i all sin blödiga nostalgi och sentimentalitet ändå är långt mycket bättre än ?Swordfishtrombones? och ?Mule Variations? som är dom andra Tom Waits-plattor jag har hört. Jag menar ta bara dom här raderna från ?Little Trip To Heaven (On The Wings of Your Love)? som är så löjligt vackra:
 
?Feel like I?m in heaven when I?m with you
  know that I?m in heaven when you smile
 
And I don?t need to take no trip to outer space
All I have to do is look at your face?
 
 
Det här är en skiva att lyssna på om nätterna tillägnad alla som ändå har gett upp det där med sömn.