I Me Mine

Betyg: 3/5
Bäst: Nettie Moore
Sämst: It's Allright Ma' (I'm Only Bleeding)


Ja, så har man äntligen sett gubben då. Eller sett och sett förresten, jag satt alldeles för långt bort för att kunna se några som helst ansiktsuttryck. Det är ju det som är det trista med stora arenor, det är därför jag mycket hellre skulle ha velat se honom på Debaser Medis i tisdags även fast konserten i sig kanske inte var lika bra där. Men, men... man kan inte alltid få som man vill.
Jag har lärt mig att man inte ska ha för höga förväntningar när man går på en Dylankonsert. Fast samtidigt är det svårt när man tänker på hur mycket bra grejer som han har gjort och när man tänker på hur bra den nya skivan faktiskt är. Så mina förväntningar är ändå ganska höga när jag går in i Globen.
Han börjar konserten med att spela gitarr, något som han tydligen inte gör särskilt ofta nu för tiden. Det märks ganska snart att musikerna i bandet är mycket skickligare än Dylan själv. Huvudpersonen spelar fel ibland och hamnar lite i otakt. Det är likadant när han övergår till att spela keyboard efter fem-sex låtar. Men det gör inte så mycket, jag går ju inte på Dylan för att se en fantastisk musiker.
När han plockar upp munspelet jublar i alla fall publiken och det gör de kanske rätt i för han spelar renare och bättre än på många skivor. Men jag tror nog att de hade jublat lika mycket hur illa han än hade spelat. Det är inte hur han spelar munspel utan att han spelar munspel som det jublas för.
Rösten då. Jag upphör nog aldrig att fascineras av Dylans röst. Hur han verkligen växlar mellan att låta fördjävligt illa till att låta helt fantastisk. Den här kvällen låter han mest fantastisk. Det är bara ibland som han sluddrar lite väl mycket. Jag har personligen väldigt svårt för den här fraseringen och tonläget som han väljer att använda när han sjunger många av sina gamla låtar. Okej, jag kan förstå att han är trött på att sjunga samma låtar exakt likadant om och om igen men han måste väl själv höra hur illa det låter? Det är främst "It's Allright Ma (I'm Only Bleeding)" och "Tangled Up In Blue" som han lyckas sabba nästan helt.
Men jag ska inte klaga för mycket för många av låtarna, särskilt de som är tagna från den nya skivan, "Modern Times", håller riktigt hög kvalitet. Allra bäst är "Nettie Moore" och "When The Deal Goes Down". Här känns det verkligen som att Dylan lever sig in i texterna, det kan ju kanske bero på att han inte har sjungit dem tretusen gånger förut. Men det är också flera gamla låtar som har fått nya snygga kostymer. I "Don't Think Twice - It's Allright" väver bandet in några snygga gitarrsolon och den svänger riktigt fint. "Like a Rolling Stone" låter förstås inte som den gjorde 1965. Eller 1975. Eller 1982. Men det vore fel att säga att den låter dålig. Och oavsett hur den låter kan man inte komma från att det är en speciell känsla att se en av världens mest berömda artister spela en av världens mest berömda låtar. Men finast av alla de äldre låtarna är kanske ändå "Girl From The North Country", en låt som jag verkligen inte trodde att de skulle spela men som de gör riktigt bra.
Efter att publiken har fått stå upp en bra stund och klappa och vissla kommer de in igen och kör två extranummer; "Thunder On The Mountain" och "All Along The Watchtower". Båda är bra, men ingen av dem är oförglömlig. När lamporna tänds funderar jag på vad en sån här konsert betyder för Dylan. För mig är det antagligen den enda gången i livet som jag ser honom men för honom är det ju bara en vanlig kväll på jobbet. Kanske kommer han ha glömt den redan om några dagar. Kanske kommer han ihåg den lite längre än så. En sak är i alla fall säker; han yttrar inte ett ord till publiken under hela konserten.