I Me Mine

Av alla engelska och amerikanska singer-songwriters med nästan lika många sverigestämplar i passet som låtar i bagaget kommer Ed Harcourt alltid ha en särskild plats i mitt hjärta.
Som så mycket annan musik jag upptäckte under mina gymnasieår var det min gode vän Petter som först introducerade mig till honom. Det skedde på en fest för nästan precis fem år sen. Jag kommer fortfarande ihåg att han satte på "Here Be Monsters" och sa att "Det låter lite som jazz, fast bättre". Jag tycker fortfarande att det är den mest klockrena beskrivningen av Ed Harcourts musik jag har hört.
Några månader senare, på en annan fest, började han återigen prata om Ed Harcourts genialitet och efter det var jag helt enkelt tvungen att kolla upp honom lite närmare.
Så jag surfade in på hans hemsida och såg för första gången den fantastiskt fina videon till "Apple of My Eye". Efter det beställde jag "Here Be Monsters".
"Here Be Monsters" är Ed Harcourts första och förmodligen bästa fullängdsskiva. I efterhand har jag ju förstått att han har hämtat en massa inspiration från alla hjärtekrossade barpianisters gudfader Tom Waits, Brian Wilson, Jeff Buckley, Chet Baker m.fl. Men när jag hörde den för första gången hade jag aldrig hört något liknande. "Here Be Monsters" är ljudet av en inrökt pub när alla vänner har gått hem, det är ljudet av att gå runt huset i ösregn eftersom man inte har något bättre för sig, det är ljudet av att sitta och stirra ut genom fönstret och drömma om Shanghai.
Skivan är full av konstiga, skruvade ljud men de viktigaste instrumenten är förstås Ed's piano, Hadrian Garrard's trumpet och Ed's röst.

Några månader efter att jag hade köpt "Here Be Monsters" släppte Ed en ny skiva, "From Every Sphere". Även om "From Every Sphere" har några fantastiska låtar ("The Birds Will Sing For Us", "Bleed A River Deep" och Metaphorically Yours") så är den lite för spretig och ibland lite för platt för att riktigt kunna mäta sig med "Here Be Monsters". Den är full av fantastiska idéer men den skulle förmodligen ha tjänat på att bantas ner lite.

Efter att ha lyssnat väldigt mycket på dessa två skivor en period kom jag fram till att jag nog behövde hans debut-ep "Maplewood" också.
"Maplewood" är inspelad på en portastudio i Ed's hus och alla instrument spelas av Ed själv förutom trumpeten av Hadrian Garrard. Ibland önskar jag att Ed inte hade fallit för sina storslagna planer utan fortsatt att bara spela in såna här skivor. "Maplewood" är nämligen sex låtar man aldrig tröttnar på, sex låtar fyllda av en raspig röst, mjukt pianospel och en sordinfylld trumpet.
Två av låtarna, "Apple of My Eye" och "Hanging With The Wrong Crowd" finns med på "Here Be Monsters" också men i något annorlunda versioner. Men det absolut vackraste höstlövet är är ändå "Whistle of A Distant Train". Eller snöflingan kanske jag ska säga. För av någon anledning som jag aldrig riktigt förstår känns alltid "Whistle of A Distant Train" som den definitiva jullåten trots att den inte innehåller ett ord om tomtar, granar eller ens snö. Kanske beror det på att den utstrålar så mycket värme, som en brasa i en öppen spis eller som en kram precis innan din älskade ska kliva på tåget. Även om Ed Harcourt har skrivit massor av lysande popmelodier efter "Maplewood" har han fortfarande inte skrivit något som fyller kroppen med så mycket välbehag som "The Whistle of A Distant Train" gör. Frågan är om det ens är möjligt.

Efter "From Every Sphere" har Ed släppt ytterligare två skivor. "Strangers" som kom 2004 och "The Beautiful Lie" som kom 2006. "Strangers" har fått lite oförtjänt dålig kritik, "This One's For You" och "Loneliness" till exempel hör till hans bästa låtar. Men som helhet är den ändå lite tråkig och den av hans skivor som jag lyssnar på mest sällan. "The Beautiful Lie" är som en bok från 1800-talet inbunden i franska band. Den innehåller såväl sjaskiga Londonmiljöer som storslagna kärleksballader. Det är en sån skiva som man lätt kan luras till att älska ett tag, men efter att ha lyssnat på den intensivt i några månader känner man sig lika mätt som när man har ätit en trerättersmiddag. Just därför är "The Beautiful Lie" en väldigt träffande titel även om det kanske inte var riktigt så han tänkte.
Han har också släppt en skiva enbart digitalt med titeln "Elephant's Graveyard". Jag hade den på datorn ett tag men nu har jag lyckats slarva bort den. Just när jag skriver det här inser jag dock att jag måste försöka få tag i den igen, för även den innehåller en del låtar som det är svårt att leva utan, till exempel en otroligt vacker cover på Brian Wilsons "Still I Dream of It".


Under årens lopp har jag sett Ed live tre gånger. Den första och finaste gången var i Göteborgs Konserthus 2003. Sen har jag också sett honom på Arvikafestivalen och Peace & Love-festivalen. Men jag har fortfarande inte sett honom på någon rökig pub, och det är trots allt där som jag tror att hans låtar gör sig allra bäst.

Den 8:e Oktober släpper Ed Harcourt sin första samlingsskiva som går under titeln "Until Tomorrow Then: The Best of Ed Harcourt". Egentligen tycker jag ju att alla människor borde köpa alla hans skivor men om ni bara vill ha en skiva med honom rekomenderar jag er verkligen att köpa den. Om jag själv hade satt ihop en sån här skiva hade den nog nästan sett likadan ut, förutom att jag förmodligen hade bytt ut en låt som "Shadowboxing" mot "Metaphorically Yours". Den innehåller också en helt ny låt som heter "You Put A Spell On Me" samt en annan version av världens vackraste "Whistle of A Distant Train". Bara en sån sak.

Det är fredagkväll när jag skriver det här. Jag har tänkt ta en riktigt lugn helg bestående av chips, folköl, pizza och film. För några dagar sen såg jag till och med fram emot det men nu har syrran börjat ladda upp inför festen hon ska här ikväll och vips blev jag också rätt sugen på att festa. Dessutom är det inte så jävla kul att försöka kolla på film när det pågår en fest i rummet intill så jag kanske sticker ut huvudet och snackar lite om en stund, men jag ska hålla mig på hemmaplan i afton. Jag vet ju hur det brukar sluta annars.
En starkt bidragande orsak till att jag blev så sugen på att festa var Maia Hirasawas nya låt And I Found This Boy.
http://www.youtube.com/watch?v=BRIyb8Sqol8

Oh my, vilken humörhöjare det är. Det är lite konstigt egentligen. Att det alltid funkar menar jag. And I Found This Boy är ju en ganska enkel låt; lite oh-ah-ah, lite blås och ett galet glatt piano. Det är en sån låt som det känns som att man har hört 100 miljoner gånger redan när man lyssnar på den för andra gången men det är kanske just det som är så bra. Det är en sån låt som kommer spelas på varenda förfest från Trelleborg till Haparanda i vår. Det är en sån låt som du kommer böna DJ:n om att han ska spela på varenda indiedisco du besöker. Det är en sån låt som du kommer fortsätta sjunga när du vinglar hem framåt tre. Det är en sån låt som du kommer sätta på igen på söndagsmorgonen när du lite lagom bakis går runt och plockar lite och funderar över nattens händelser. Det är en sån låt.
Det är möjligt att jag tar i lite nu men jag tycker redan att den befinner sig någonstans däruppe tillsammans med Ramlar, Come On Eileen, Pull Shapes, Last Nite, Ladyflash, Stop! In The Name of Love och alla andra låtar ni har spelat sönder och samman. Första gången jag hörde Maia Hirasawa var för nästan ett år sen. Hon skulle spela förband till Hell On Wheels på K6 här i Karlstad. Innan konserten kollade jag upp henne på myspace och fastnade direkt för vemodiga Roselyn och Parking Lot. På konserten, som jag gick på tillsammans med Niklas, var hon själv med en akustisk gitarr, det var rätt fint men jag skulle gärna vilja se henne med ett band i ryggen också.
Inte nog med att hon gör väldigt bra låtar, hon är ju dessutom otroligt söt. Efter den där spelningen på K6 gick jag fram till henne och tackade för en mycket bra konsert, sen försökte jag komma på något lite mer smart och belevat att säga men just då kom det givetvis fram någon annan jävla kille och började prata med henne. Det måste vara mitt öde.
Dagen efter skrev jag en tenta på morgonen som gick rätt bra trots att jag var en aning bakfull, därefter drog Niklas och jag till Örebro där vi festade i en park tillsammans med diverse suspekta typer. På kvällen såg vi på Radio Dept. men jag var vid det laget så full och sliten att jag hade svåra problem att hålla mig vaken, trots att jag gillar Radio Dept. väldigt mycket. Men det är egentligen en annan historia.

Sen dess har ju Maia Hirasawa blivit lite större och hon har väl fått lite draghjälp också av Annika "Hello Saferide" Norlin. Inte för att jag tror att hon skulle ha behövt den egentligen, en så bra artist som Maia Hirasawa måste förr eller senare få ett genombrott. I alla fall i en perfekt värld.

Det var en väldigt fin vårhelg den där helgen då vi såg på Maia Hirasawa, Hell On Wheels och Radio Dept. och det är väl därför som jag kommer att tänka på våren när jag hör Maia Hirasawa. Och när jag cyklade iväg till ICA för att köpa folköl kunde jag nästan vädra vår i luften, trots att himlen är molnig och snön fortfarande ligger i drivor.

Den 4:e April, när Maia Hirasawas debutalbum släpps, kommer i alla fall våren med största sannolikhet ha slagit ut på allvar. Och det kommer bli alldeles, alldeles underbart.

När jag sätter rmig ner och försöker komma fram till vilket band som har betytt mest för mig brukar det alltid bli bob hund tillslut.
För ett år sen ville jag nog inget hellre än att bob hund skulle återförenas och börja spela in skivor och turnera igen. Men jag är inte så säker på att jag vill det längre, jag ska försöka förklara varför.

Jag skulle vilja ändra på citatet "Ju fler kockar desto sämre soppa" till "Ju fler kockar desto märkligare soppa". bob hund är en soppa med minst sex kockar; sångaren och estradören Thomas Öberg, gitarristerna Conny Nimmersjö och Johnny Essing, keyboardisten Jonas Jonasson, basisten Mats Hellqvist och trummisen Mats Andersson. Ännu fler om man inte bara räknar med bandmedlemmarna utan också managern Marcus Törncrantz, producenten Daniel Zqaty och formgivaren Martin Kann som också har bidragit rätt mycket till bob hund.

Det var från början också en mycket märklig soppa. Grundreceptet kanske var någon sorts hederlig svensk grönsakssoppa men dom olika bandmedlemmarna blandade i en massa märkliga ingredienser. En skvätt kraftwerkska synthar, några nypor Pixies-gitarrer och en stor portion Iggy Popska primalskrik. Det blev en soppa som vissa uppfattade som smaklös men som andra fascinerades av. För vare ny skiva har bob hund tillsatt några nya kryddor men inte ändrat så mycket på själva receptet. Det funkade i tio år men det kanske inte funkar längre. Risken med band som spelar länge är att dom fortsätter leva vidare på gamla meriter (se Rolling Stones, The Who, The Ramones m.fl.). Det känns lite som att bob hund har nått dit. Och även om dom fortsätter spela in fantastiska skivor kommer fansen ändå bara skrika efter gamla låtar. Thomas Öberg sa en intressant sak i en intervju på radion för några veckor sen, det var ungefär såhär: "Vi har material för bob hund som skulle räcka för tio år framåt. Men bara för att man har skrivit och spelat in något behöver det inte betyda att man vill ge ut det." 

Med undantag för konserten i Stockholm i höstas har bob hund-medlemmarna ägnat sig åt Bergman Rock och Sci-Fi Skåne dom senaste åren. Den rastlöse Thomas Öberg har nu också startat ytterligare ett band; Twentyfour-seven som spelar minimalistisk technoaktig musik. Jag gillar det jag har hört med alla tre banden men jag skulle ljuga om jag påstod att något av dom låg mig lika nära hjärtat som bob hund. Ändå gillar jag medlemmarnas (kanske framförallt Thomas) vägran att stå till, att ständigt utvecklas och hitta på nya saker. Och förr eller senare kanske det kommer en skiva med något av dessa band (eller kanske något helt annat) som låter lika bra som vad som helst som bob hund har gjort. Man kan alltid hoppas. 
Dessutom har jag i alla fall fått se dom live en gång nu. Så nu kan jag dö lycklig. 



Jag funderar för övrigt på att bränna en blandskiva med bob hund, om det är någon som är intresserad går det bra att höra av sig till [email protected] (jag kan dock inte lova att det blir inom den närmaste tiden)
Här följer i alla fall låtlistan: 

 Vågar du vara rädd står jag på knä - En introduktion till bob hund:  

1. Allt på ett kort
2. Mer än så kan ingen bli
3. Min trampolin
4. Upp, upp, upp, ner (live)
5. Nu är det väl revolution på gång (live)
6. I stället för musik: förvirring
7. Jag tror jag är kär
8. Rock'n'roll tar död på mig
9. Nu är vi här! Nu är vi här! Nu är vi här! Var är vi?
10. Kompromissen
11. Våffeljärnet
12. Dûsseldorf
13. Den lilla planeten
14. Plankton
15. Reinkarnerad exakt som förut
16. Sista beställningen (live)
17. Det skulle vara lätt för mig att säga att jag inte hittar hem men det gör jag; tror jag (live)
18. Skall du hänga med? Nä!! (live)
19. Din Hund (live)
20. Den ensamme sjömannens födelsedag