I Me Mine

Det är fredagkväll när jag skriver det här. Jag har tänkt ta en riktigt lugn helg bestående av chips, folköl, pizza och film. För några dagar sen såg jag till och med fram emot det men nu har syrran börjat ladda upp inför festen hon ska här ikväll och vips blev jag också rätt sugen på att festa. Dessutom är det inte så jävla kul att försöka kolla på film när det pågår en fest i rummet intill så jag kanske sticker ut huvudet och snackar lite om en stund, men jag ska hålla mig på hemmaplan i afton. Jag vet ju hur det brukar sluta annars.
En starkt bidragande orsak till att jag blev så sugen på att festa var Maia Hirasawas nya låt And I Found This Boy.
http://www.youtube.com/watch?v=BRIyb8Sqol8

Oh my, vilken humörhöjare det är. Det är lite konstigt egentligen. Att det alltid funkar menar jag. And I Found This Boy är ju en ganska enkel låt; lite oh-ah-ah, lite blås och ett galet glatt piano. Det är en sån låt som det känns som att man har hört 100 miljoner gånger redan när man lyssnar på den för andra gången men det är kanske just det som är så bra. Det är en sån låt som kommer spelas på varenda förfest från Trelleborg till Haparanda i vår. Det är en sån låt som du kommer böna DJ:n om att han ska spela på varenda indiedisco du besöker. Det är en sån låt som du kommer fortsätta sjunga när du vinglar hem framåt tre. Det är en sån låt som du kommer sätta på igen på söndagsmorgonen när du lite lagom bakis går runt och plockar lite och funderar över nattens händelser. Det är en sån låt.
Det är möjligt att jag tar i lite nu men jag tycker redan att den befinner sig någonstans däruppe tillsammans med Ramlar, Come On Eileen, Pull Shapes, Last Nite, Ladyflash, Stop! In The Name of Love och alla andra låtar ni har spelat sönder och samman. Första gången jag hörde Maia Hirasawa var för nästan ett år sen. Hon skulle spela förband till Hell On Wheels på K6 här i Karlstad. Innan konserten kollade jag upp henne på myspace och fastnade direkt för vemodiga Roselyn och Parking Lot. På konserten, som jag gick på tillsammans med Niklas, var hon själv med en akustisk gitarr, det var rätt fint men jag skulle gärna vilja se henne med ett band i ryggen också.
Inte nog med att hon gör väldigt bra låtar, hon är ju dessutom otroligt söt. Efter den där spelningen på K6 gick jag fram till henne och tackade för en mycket bra konsert, sen försökte jag komma på något lite mer smart och belevat att säga men just då kom det givetvis fram någon annan jävla kille och började prata med henne. Det måste vara mitt öde.
Dagen efter skrev jag en tenta på morgonen som gick rätt bra trots att jag var en aning bakfull, därefter drog Niklas och jag till Örebro där vi festade i en park tillsammans med diverse suspekta typer. På kvällen såg vi på Radio Dept. men jag var vid det laget så full och sliten att jag hade svåra problem att hålla mig vaken, trots att jag gillar Radio Dept. väldigt mycket. Men det är egentligen en annan historia.

Sen dess har ju Maia Hirasawa blivit lite större och hon har väl fått lite draghjälp också av Annika "Hello Saferide" Norlin. Inte för att jag tror att hon skulle ha behövt den egentligen, en så bra artist som Maia Hirasawa måste förr eller senare få ett genombrott. I alla fall i en perfekt värld.

Det var en väldigt fin vårhelg den där helgen då vi såg på Maia Hirasawa, Hell On Wheels och Radio Dept. och det är väl därför som jag kommer att tänka på våren när jag hör Maia Hirasawa. Och när jag cyklade iväg till ICA för att köpa folköl kunde jag nästan vädra vår i luften, trots att himlen är molnig och snön fortfarande ligger i drivor.

Den 4:e April, när Maia Hirasawas debutalbum släpps, kommer i alla fall våren med största sannolikhet ha slagit ut på allvar. Och det kommer bli alldeles, alldeles underbart.