Knock knock
Is there anybody out there?
Allt har ett slut...
...och så även den här bloggen. I Me Mine har funnits i över två år och nu känner jag att det har blivit dags att ta död på den. Varför? Jag vet inte... jag är väl helt enkelt bara trött på den. Trött på designen och på den här pyttiga texten som man får ont i ögonen av att läsa.
Detta betyder dock inte att jag kommer sluta blogga. Det betyder bara att jag kommer återfinnas på ett annat ställe i den väldiga bloggosfären. Den nya adressen är:
http://kompromiss.blogspot.com
Tanken är att den nya bloggen inte kommer uppdateras lika ofta men att mer energi och eftertanke ska ligga bakom varje inlägg. Kvalitet före kvantitet alltså.
Dessutom kommer jag inte ta bort den här bloggen, den kommer finnas kvar så ni kan gå in och läsa gamla inlägg om ni skulle känna för det.
Detta betyder dock inte att jag kommer sluta blogga. Det betyder bara att jag kommer återfinnas på ett annat ställe i den väldiga bloggosfären. Den nya adressen är:
http://kompromiss.blogspot.com
Tanken är att den nya bloggen inte kommer uppdateras lika ofta men att mer energi och eftertanke ska ligga bakom varje inlägg. Kvalitet före kvantitet alltså.
Dessutom kommer jag inte ta bort den här bloggen, den kommer finnas kvar så ni kan gå in och läsa gamla inlägg om ni skulle känna för det.
Elementär Valdemarkunskap 5 poäng
Vad gjorde du för 10 år sedan?
Jag hade precis börjat på andra terminen i 7:an. Fritiden ägnade jag nog mest åt att läsa Fantomen, spela trombon, lyssna på hårdrock och programmera dataspel i Qbasic tillsammans med Ronny. Ronny som jag för övrigt också hade en massa klubbar med. FROV till exempel (Fantomen, Ronny och Valle) och Ronny och Valdemars Schackklubb. Vi var (och är) väldigt barnsliga, väldigt gubbiga och väldigt nördiga.
Jag hängde även en hel del med Per. Våra samtal handlade nästan enbart om vilka strategier som var användbara i Civilization och Caesar II.
Jag var rätt kär också och visade min kärlek genom att hälla sågspån i håret på tjejen jag älskade på en träslöjdslektion. Det gick inte hem så det avråder jag er från.
Vad gjorde du för ett år sedan?
Ungefär samma som nu. Pluggade kulturvetenskap, skrev en massa dikter och noveller. För nästan exakt ett år sen så hade vi också vår första aktion med Grön Ungdom, den berömda "Gummibåtsaktionen". Dessutom hade vi haft vår första spelning med bandet någon vecka tidigare.
Enligt min dagbok var jag också ute på Glada Ankan helgen för ett år sen och blev väldigt full.
Ungefär samma som nu som sagt.
Fem snask du gillar?
1. Lakritsbåtar. När jag var liten kunde jag gå och längta hela veckan på att det skulle bli fredag så jag kunde få lakritsbåtar. Riktigt så mycket älskar jag det kanske inte nu längre. Men det är fortfarande favoritgodiset framför andra.
2. Apelsinchoklad.
3. Basset's Allsort (fast där är jag en finsmakare, ibland kan dom vara riktigt torra och tråkiga.)
4. Såna där snören med dumbo på framsidan som man brukade köpa när man var liten.
5. Chips
Born To Run - Bruce Springsteen (inte riktigt hela texten till "Meeting Across The River" men resten av låtarna i alla fall)
bob hunds första
Sergeant Pepper's Lonley Hearts Club Band - The Beatles
Samma typ av annorlunda saker - Wille Crafoord
Vad skulle du göra om du var miljonär?
Köpa en stor borg i Skottland och en massa flyglar och pianon så jag kan ha en i varje rum. Eller typ en miljon tuggummin.
Tre dåliga vanor?
Dricker för mycket och för ofta, äter alltid mest chips när jag blir bjuden och skriver blogg.
Fem saker du gillar att göra?
Dricka för mycket och för ofta, äta chips när jag blir bjuden, skriva blogg, spela piano och flyga luftballong.
Fem saker du aldrig skulle klä dig i eller köpa?
Såna där dunjackor som man ser ut som en biff i. Canada Goose eller vad dom heter.
Kortbyxejeans
rosa träningsoverall
sparkdräkt
stringtrosor
Fyra favoritsaker?
Pianot
datorn
sängen
trombonen
Lär er nu detta utantill, pojkar och flickor. En dag kanske ni får en doktorsexamen i Valdemariara.
Jag hade precis börjat på andra terminen i 7:an. Fritiden ägnade jag nog mest åt att läsa Fantomen, spela trombon, lyssna på hårdrock och programmera dataspel i Qbasic tillsammans med Ronny. Ronny som jag för övrigt också hade en massa klubbar med. FROV till exempel (Fantomen, Ronny och Valle) och Ronny och Valdemars Schackklubb. Vi var (och är) väldigt barnsliga, väldigt gubbiga och väldigt nördiga.
Jag hängde även en hel del med Per. Våra samtal handlade nästan enbart om vilka strategier som var användbara i Civilization och Caesar II.
Jag var rätt kär också och visade min kärlek genom att hälla sågspån i håret på tjejen jag älskade på en träslöjdslektion. Det gick inte hem så det avråder jag er från.
Vad gjorde du för ett år sedan?
Ungefär samma som nu. Pluggade kulturvetenskap, skrev en massa dikter och noveller. För nästan exakt ett år sen så hade vi också vår första aktion med Grön Ungdom, den berömda "Gummibåtsaktionen". Dessutom hade vi haft vår första spelning med bandet någon vecka tidigare.
Enligt min dagbok var jag också ute på Glada Ankan helgen för ett år sen och blev väldigt full.
Ungefär samma som nu som sagt.
Fem snask du gillar?
1. Lakritsbåtar. När jag var liten kunde jag gå och längta hela veckan på att det skulle bli fredag så jag kunde få lakritsbåtar. Riktigt så mycket älskar jag det kanske inte nu längre. Men det är fortfarande favoritgodiset framför andra.
2. Apelsinchoklad.
3. Basset's Allsort (fast där är jag en finsmakare, ibland kan dom vara riktigt torra och tråkiga.)
4. Såna där snören med dumbo på framsidan som man brukade köpa när man var liten.
5. Chips
Fem sånger du kan hela texten till?
Fem låtar är ju ingen sport så jag väljer fem skivor istället där jag kan texten till alla låtarna.
Känn ingen sorg för mig Göteborg - Håkan Hellström
Born To Run - Bruce Springsteen (inte riktigt hela texten till "Meeting Across The River" men resten av låtarna i alla fall)
bob hunds första
Sergeant Pepper's Lonley Hearts Club Band - The Beatles
Samma typ av annorlunda saker - Wille Crafoord
Vad skulle du göra om du var miljonär?
Köpa en stor borg i Skottland och en massa flyglar och pianon så jag kan ha en i varje rum. Eller typ en miljon tuggummin.
Tre dåliga vanor?
Dricker för mycket och för ofta, äter alltid mest chips när jag blir bjuden och skriver blogg.
Fem saker du gillar att göra?
Dricka för mycket och för ofta, äta chips när jag blir bjuden, skriva blogg, spela piano och flyga luftballong.
Fem saker du aldrig skulle klä dig i eller köpa?
Såna där dunjackor som man ser ut som en biff i. Canada Goose eller vad dom heter.
Kortbyxejeans
rosa träningsoverall
sparkdräkt
stringtrosor
Fyra favoritsaker?
Pianot
datorn
sängen
trombonen
Lär er nu detta utantill, pojkar och flickor. En dag kanske ni får en doktorsexamen i Valdemariara.
Ja... vad ska man säga?
Jag ska be att få citera min vän Catrin:
"Poesi ska fan inte dissekeras som nån jävla fisk."
Det är nog det bästa någon hart sagt ikväll. Kanske genom alla tider. Själv har jag förmodligen mest sagt dumheter. Men jag vidhåller två saker å det bestämdaste:
1) Teatern bör invarderas. All makt åt folket.
2) McDonalds är ett multinationellt företag som suger av Magnus.
Hör och häpna.
"Poesi ska fan inte dissekeras som nån jävla fisk."
Det är nog det bästa någon hart sagt ikväll. Kanske genom alla tider. Själv har jag förmodligen mest sagt dumheter. Men jag vidhåller två saker å det bestämdaste:
1) Teatern bör invarderas. All makt åt folket.
2) McDonalds är ett multinationellt företag som suger av Magnus.
Hör och häpna.
Märkligheten
i ett famntag
fann jag plötsligt mig själv
skälvandes
ogreppbar
men ändå gripen av
hur det stora kan få rum
i en så liten kropp
hur en blick kan bära upp en hel värld
eller få den att rämna
och hur många verkligheter som kan
existera utan att vi ser dem
en tunnelbanevagn fylld av ryska dockor
men allt som når fram till oss är
de trötta ögonen
och den polerade hyn
endast den som öppnar sig själv
får tillgång till nyckeln
Motioner
Igår fick jag några häften med information och motioner inför Grön Ungdoms Riksårsmöte som kommer hållas i Örebro den 15:e-17:e februari. Det var väldigt intressant läsning.
De flesta motionerna är både välskrivna, seriösa och realistiskt genomförbara. Till exempel föreslås det att Grön Ungdom ska verka för att Miljöpartiet sätter minskad köttkonsumtion som ett delmål i klimpatpolitiken. Det föreslås också att elever på högstadiet och gymnasiet ska erbjudas kurser i feministiskt självförsvar och att Miljöpartiet ska bli ett queerfeministiskt parti.
Jag tycker det är bra mål att sträva efter. Köttkonsumtionen är de facto en ganska ouppmärksammad klimatfråga trots att köttindustrin och djuruppfödningen står för ungefär 18 procent av växthusgasutsläppen enligt FN:s jordbruksorgan. Feminstiskt självförsvar låter säkert extremt i mångas öron men vad det i grunden handlar om är ju att öka tjejers självförtroende och få dem att inse att det alltid är förövarens fel när det sker en våldtäkt. Jag har heller inget emot att miljöpartiet blir ett queerfeministiskt parti. Queerfeminism handlar ju, som ni säkert vet, om att människor inte huvudsakligen ska kategoriseras efter kön utan som individer. Och det är väl en fin tanke.
Men sen fanns det också några motioner som jag bara skratttade och skakade på huvudet åt när jag läste. Inte för att jag inte höll med dem i sak men för att jag vet att de inte kommer vara praktiskt genomförbara. En motion löd såhär:
Avskaffa inrikesflyget
Flyg är dåligt. Folk kan ta tåget.
Vi vill att:
GU jobbar för att MP ska förbjuda det kommersiella inrikesflyget.
GU Gävle
För det första är den ju enormt knapphändig. Om de verkligen hade velat få det att framstå som en seriös motion så kunde de ju ha skrivit lite mer en tre meningar. Dessutom måste man ju vara lite realist och inse att det bara skulle vara ett slag i luften.
Jag håller med om de två första meningarna. Visst är det onödigt att flyga inrikesflyg och visst skulle det vara bra om alla tänkte på det och tog tåget istället. Och om de istället hade skrivit typ "Vi vill att GU jobbar för att sprida information om flygets negativa inverkan på miljön" så hade jag kunnat skriva under. Men att tro att man ska kunna förbjuda inrikesflyget är ju verkligen naivt. Det skulle för det första innebära att staten gick in och bestämde vad privata företag får göra och det är i alla fall inte någon utveckling som jag vill se.
En annan motion som i och för sig var intressant men som jag inte heller tror är praktiskt genomförbar handlade om köttransonering. Även den här motionen låg GU Gävle bakom. I motionen föreslogs det att det en gång i månaden ska delas ut kuponger till alla medborgare som man får använda sig av när man vill köpa kött. Om man får slut på sina kuponger innan månaden är slut får man köpa kuponger av andra. På det viset ska det alltså bli mer lönsamt att inte äta kött.
Även det här tror jag enormt svårt att genomföra. Det hjälper inte att man kommer med bra argument, de flesta människor vill ändå inte veta av några matransoneringar i fredstid. En bättre idé tycker jag är att införa någon sorts klimatskatt på kött och därmed höja priset.
Jag tycker att de här två motionerna lyfter fram de negativa sidorna av kommunismen. Det är alltid problematiskt att avgöra hur mycket en stat bör bestämma över dess invånare. Men personligen tror jag mer på information och rekomendationer än på regler och begränsningar.
Sen fanns det i alla fall en motion där jag är väldigt tveksam till hur jag ställer mig. Den handlade om att myndighetsåldern för att få köpa alkohol och tobak bör sänkas från 18 till 16 år. Hon som skrivit motionen påpekade att Grön Ungdom verkar för att åldern för rösträtt ska sänkas från 18 till 16 år. Vi anser alltså att man är kapabel till att sätta sig in i politiska frågor när man är 16 år. I logikens namn borde man då även vara kapabel till att ta ansvar för sina egna handlingar.
Jag förstår precis hur hon menar men jag håller nog ändå inte riktigt med. Jag tycker hon glömmer två saker:
1) Att 16-åringar ska få rösträtt innebär ju inte att alla 16-åringar förstår alla aspekter av politiken. MEN de kanske förstår vissa aspekter som en 75-åring inte förstår. Politiska beslut påverkar alla människor och det är därför viktigt att så många som möjligt ska ha något att säga till om.
2) Jag tror att de allra flesta ungdomar kan hantera sitt drickande. Och i praktiken tror jag inte attt en sänkning av utköpsåldern skulle medföra någon dramatisk förändring eftersom de flesta 16-åringar som vill ha alkohol eller cigaretter brukar få tag på dem på något sätt ändå.
Men det finns ändå en poäng i att behålla 18 år som åldersgräns. De flesta ungdomar börjar dricka i 15-16-årsåldern och om det då skulle vara lagligt att köpa ut direkt så skulle det signalera att det inte är så farligt vilket det ju faktiskt är.
Jag är alltså skeptisk.
Det finns flera andra motioner som man kan säga en del om men jag tror att jag nöjer mig med de här. Jag återkommer efter Riksårsmötet och berättar för er vilka som gick igenom.
De flesta motionerna är både välskrivna, seriösa och realistiskt genomförbara. Till exempel föreslås det att Grön Ungdom ska verka för att Miljöpartiet sätter minskad köttkonsumtion som ett delmål i klimpatpolitiken. Det föreslås också att elever på högstadiet och gymnasiet ska erbjudas kurser i feministiskt självförsvar och att Miljöpartiet ska bli ett queerfeministiskt parti.
Jag tycker det är bra mål att sträva efter. Köttkonsumtionen är de facto en ganska ouppmärksammad klimatfråga trots att köttindustrin och djuruppfödningen står för ungefär 18 procent av växthusgasutsläppen enligt FN:s jordbruksorgan. Feminstiskt självförsvar låter säkert extremt i mångas öron men vad det i grunden handlar om är ju att öka tjejers självförtroende och få dem att inse att det alltid är förövarens fel när det sker en våldtäkt. Jag har heller inget emot att miljöpartiet blir ett queerfeministiskt parti. Queerfeminism handlar ju, som ni säkert vet, om att människor inte huvudsakligen ska kategoriseras efter kön utan som individer. Och det är väl en fin tanke.
Men sen fanns det också några motioner som jag bara skratttade och skakade på huvudet åt när jag läste. Inte för att jag inte höll med dem i sak men för att jag vet att de inte kommer vara praktiskt genomförbara. En motion löd såhär:
Avskaffa inrikesflyget
Flyg är dåligt. Folk kan ta tåget.
Vi vill att:
GU jobbar för att MP ska förbjuda det kommersiella inrikesflyget.
GU Gävle
För det första är den ju enormt knapphändig. Om de verkligen hade velat få det att framstå som en seriös motion så kunde de ju ha skrivit lite mer en tre meningar. Dessutom måste man ju vara lite realist och inse att det bara skulle vara ett slag i luften.
Jag håller med om de två första meningarna. Visst är det onödigt att flyga inrikesflyg och visst skulle det vara bra om alla tänkte på det och tog tåget istället. Och om de istället hade skrivit typ "Vi vill att GU jobbar för att sprida information om flygets negativa inverkan på miljön" så hade jag kunnat skriva under. Men att tro att man ska kunna förbjuda inrikesflyget är ju verkligen naivt. Det skulle för det första innebära att staten gick in och bestämde vad privata företag får göra och det är i alla fall inte någon utveckling som jag vill se.
En annan motion som i och för sig var intressant men som jag inte heller tror är praktiskt genomförbar handlade om köttransonering. Även den här motionen låg GU Gävle bakom. I motionen föreslogs det att det en gång i månaden ska delas ut kuponger till alla medborgare som man får använda sig av när man vill köpa kött. Om man får slut på sina kuponger innan månaden är slut får man köpa kuponger av andra. På det viset ska det alltså bli mer lönsamt att inte äta kött.
Även det här tror jag enormt svårt att genomföra. Det hjälper inte att man kommer med bra argument, de flesta människor vill ändå inte veta av några matransoneringar i fredstid. En bättre idé tycker jag är att införa någon sorts klimatskatt på kött och därmed höja priset.
Jag tycker att de här två motionerna lyfter fram de negativa sidorna av kommunismen. Det är alltid problematiskt att avgöra hur mycket en stat bör bestämma över dess invånare. Men personligen tror jag mer på information och rekomendationer än på regler och begränsningar.
Sen fanns det i alla fall en motion där jag är väldigt tveksam till hur jag ställer mig. Den handlade om att myndighetsåldern för att få köpa alkohol och tobak bör sänkas från 18 till 16 år. Hon som skrivit motionen påpekade att Grön Ungdom verkar för att åldern för rösträtt ska sänkas från 18 till 16 år. Vi anser alltså att man är kapabel till att sätta sig in i politiska frågor när man är 16 år. I logikens namn borde man då även vara kapabel till att ta ansvar för sina egna handlingar.
Jag förstår precis hur hon menar men jag håller nog ändå inte riktigt med. Jag tycker hon glömmer två saker:
1) Att 16-åringar ska få rösträtt innebär ju inte att alla 16-åringar förstår alla aspekter av politiken. MEN de kanske förstår vissa aspekter som en 75-åring inte förstår. Politiska beslut påverkar alla människor och det är därför viktigt att så många som möjligt ska ha något att säga till om.
2) Jag tror att de allra flesta ungdomar kan hantera sitt drickande. Och i praktiken tror jag inte attt en sänkning av utköpsåldern skulle medföra någon dramatisk förändring eftersom de flesta 16-åringar som vill ha alkohol eller cigaretter brukar få tag på dem på något sätt ändå.
Men det finns ändå en poäng i att behålla 18 år som åldersgräns. De flesta ungdomar börjar dricka i 15-16-årsåldern och om det då skulle vara lagligt att köpa ut direkt så skulle det signalera att det inte är så farligt vilket det ju faktiskt är.
Jag är alltså skeptisk.
Det finns flera andra motioner som man kan säga en del om men jag tror att jag nöjer mig med de här. Jag återkommer efter Riksårsmötet och berättar för er vilka som gick igenom.
Lyrikens dilemma
Vi hade lyrikanalys på schemat idag. Det var väl rätt roligt men jag är lite kluven till vad jag egentligen tycker om lyrikanalys. Det är klart att bra dikter och bra sångtexter ofta vinner på att läsas flera gånger precis som en bra film vinner på att ses om. Problemet tycker jag uppstår när man ska börja dissekera dikten och försöka sätta ord på vad som händer och vad olika symboler har för betydelse. Jag tycker att sånt ofta kan förstöra en läsning. Jag menar, en anledning till att det skrivs dikter är ju att vissa saker omöjligt kan formuleras på ett rakt och enkelt sätt.
Förra veckan fick vi lämna in varsin dikt och sångtext som vi gillar, sen satte vår lärare ihop dem i ett häfte och idag satt vi i grupper och analyserade en valfri dikt och sångtext ur detta häfte. Min grupp valde Tomas Tranströmers dikt "Tystnaden" och Bob Dylans låt "I Want You" (eller rättare sagt jag valde dem eftersom ingen annan verkade vilja välja). Två ganska olika verk men ändå lika på det sättet att båda visade sig vara väldigt svåra att analysera. Jag tycker varken Tranströmer eller Dylan är särskilt obegripliga i vanliga fall men just de här texterna är minst sagt vaga.
I båda fallen tror jag faktiskt att upphovsmännen snarare vill förmedla anslående bilder och snygga associationskedjor än någon direkt mening. För hur ska man egentligen tolka en rad som "Svälten är en hög byggnad som flyttar sig om natten"? Och vad har egentligen fulla politiker, spader dam och en dansande pojke med en kinesisk dräkt med varandra att göra? Kanske ingenting. Eller kanske allting.
Det kan kännas frustrerande när man tycker att man inte "förstår" en dikt. Men all poesi behöver kanske inte förstås. Visst kan man kritisera en del poesi för att bara vara en massa snygga ord utan något som helst innehåll. Men det är också lätt att glömma att poesi är så mycket mer än bara mening. Bra poesi är ju en estetisk och emotionell upplevelse likaväl som en intelektuell. Dessutom krävs det stor skicklighet för att kunna vara alldeles lagom vag. Att kunna rita konturerna av ett hus och låta läsaren fylla det med rum, det är något av det svåraste som finns. Men väldigt vackert när det lyckas.
Förra veckan fick vi lämna in varsin dikt och sångtext som vi gillar, sen satte vår lärare ihop dem i ett häfte och idag satt vi i grupper och analyserade en valfri dikt och sångtext ur detta häfte. Min grupp valde Tomas Tranströmers dikt "Tystnaden" och Bob Dylans låt "I Want You" (eller rättare sagt jag valde dem eftersom ingen annan verkade vilja välja). Två ganska olika verk men ändå lika på det sättet att båda visade sig vara väldigt svåra att analysera. Jag tycker varken Tranströmer eller Dylan är särskilt obegripliga i vanliga fall men just de här texterna är minst sagt vaga.
I båda fallen tror jag faktiskt att upphovsmännen snarare vill förmedla anslående bilder och snygga associationskedjor än någon direkt mening. För hur ska man egentligen tolka en rad som "Svälten är en hög byggnad som flyttar sig om natten"? Och vad har egentligen fulla politiker, spader dam och en dansande pojke med en kinesisk dräkt med varandra att göra? Kanske ingenting. Eller kanske allting.
Det kan kännas frustrerande när man tycker att man inte "förstår" en dikt. Men all poesi behöver kanske inte förstås. Visst kan man kritisera en del poesi för att bara vara en massa snygga ord utan något som helst innehåll. Men det är också lätt att glömma att poesi är så mycket mer än bara mening. Bra poesi är ju en estetisk och emotionell upplevelse likaväl som en intelektuell. Dessutom krävs det stor skicklighet för att kunna vara alldeles lagom vag. Att kunna rita konturerna av ett hus och låta läsaren fylla det med rum, det är något av det svåraste som finns. Men väldigt vackert när det lyckas.
En opublicerad text är också en text som Uffe skulle ha sagt
Jag började skriva på ett mastodontinlägg ikväll. Det skulle handla om feminism, om poststrukturalism och om hur dessa ideologier har påverkat varann de senaste femtio åren. Det skulle handla om Simone de Beauvoir, Emma Goldman, Jaques Derrida, Michel Foucault och Ulf Lundell. Bland annat.
Men när jag hade skrivit ungefär två och en halv A4-sida insåg jag följande:
1) Jag är inte tillräckligt insatt för att skriva ett sånt här inlägg. Även om jag vet en del så har jag väldigt mycket att lära. Därför har jag bestämt mig för att jag måste läsa på lite - jag ska plöja några "feministbiblar", jag ska traggla mig igenom Derrida, Foucault och gänget och jag ska studera hur patriarket har speglats i konsten under de senaste femhundra åren. Sen kanske jag kan börja skriva något.
Om jag inte var upptagen med annat så skulle jag väldigt gärna vilja plugga genusvetenskap. Jag kanske gör det när jag är klar med kulturvetenskapen bara för att det är så väldigt intressant.
2) Även om jag skriver ett välgenomtänkt och bra inlägg så kommer inte en jävel orka läsa det. I alla fall inte på en blogg.
Men jag kommer fortsätta arbeta med det här i mån av tid. Och när jag blir klar, om jag blir klar, får ni gärna hojta till så skickar jag en kopia. Vem vet, det kanske blir en bok i slutänden.
Men när jag hade skrivit ungefär två och en halv A4-sida insåg jag följande:
1) Jag är inte tillräckligt insatt för att skriva ett sånt här inlägg. Även om jag vet en del så har jag väldigt mycket att lära. Därför har jag bestämt mig för att jag måste läsa på lite - jag ska plöja några "feministbiblar", jag ska traggla mig igenom Derrida, Foucault och gänget och jag ska studera hur patriarket har speglats i konsten under de senaste femhundra åren. Sen kanske jag kan börja skriva något.
Om jag inte var upptagen med annat så skulle jag väldigt gärna vilja plugga genusvetenskap. Jag kanske gör det när jag är klar med kulturvetenskapen bara för att det är så väldigt intressant.
2) Även om jag skriver ett välgenomtänkt och bra inlägg så kommer inte en jävel orka läsa det. I alla fall inte på en blogg.
Men jag kommer fortsätta arbeta med det här i mån av tid. Och när jag blir klar, om jag blir klar, får ni gärna hojta till så skickar jag en kopia. Vem vet, det kanske blir en bok i slutänden.
The fucking band
Ärligt talat; finns det något sexigare i hela världen än fem skäggiga, smutsiga och svettiga män i ett hus på landet?
Jag tror inte det alltså. Jag tror fan inte det.
Jag tror inte det alltså. Jag tror fan inte det.
Vegetarianism och att vända på perspektiv
Min vän Conny skrev ett bra inlägg om varför han är vegetarian på sin blogg för några dagar sen. Jag håller egentligen med honom i allt han skriver.
Jag vet att det snarare är regel än undantag att djur som föds upp till slakt får lida något enormt.
Jag vet också att köttindustrin har en väldigt stor negativ effekt på miljön genom utsläpp, transporter och så vidare.
Dessutom anser jag inte att vi har rätt att äta djur bara för att vi har en högre intelligens (om vi nu har det - det kan man också ifrågasätta). Det borde ju snarare vara ett argument för att inte äta djur - om vi nu är så intelligenta borde ju alla ha insett för länge sen att vi klarar oss väldigt bra utan kött.
Teoretiskt sett borde jag alltså vara vegetarian. Men i praktiken är jag det inte. Förvisso försöker jag att enbart äta ekologiskt och närproducerat kött (vilket både är en garanti för att djuren har behandlats bättre och för att det inte har skett några onödiga transporter) och förvisso äter jag kött alltmer sällan. Sen nyår har jag bara ätit kött ett fåtal gånger. Men då kan man ju också undra varför jag inte bara slutar äta kött helt.
Det handlar om vana förstås. Jag ser mig själv som en vanemänniska, en person som har väldigt svårt för att förändra sig. Men de senaste dagarna har jag börjat fundera på om den självbilden verkligen stämmer. Kanske är jag så fast i tänkandet att "det kommer ändå inte gå" att jag sällan ens försöker.
Det behöver inte handla enbart om mat. Det är ju en välkänd sanning att det för det mesta är jobbigare att tänka på vad man måste göra än att faktiskt göra det. Att städa är till exempel sällan lika ansträngande i verkligheten som i fantasin.
Jag tror också det finns en utbredd känsla hos många att alla goda gärningar måste innebära ett visst mått av självuppoffring. Det är någon kristen martyrtanke som spökar i de flesta människors hjärnor och så även i min. Men egentligen är det ju precis tvärtom. Njutning och godhet är inte varandras motsatser. Att ge är att ta och vice versa. Det är så fruktansvärt enkelt och förmodligen är det just därför som vi inte riktigt klarar av att inse det. eMiL Jensen brukar kalla det för "en god konspiration".
Så för att återgå till vegetarianismen; att sluta äta kött är inte nödvändigtvis en uppoffring.
Förvisso tycker jag ju att det är gott med kött men jag tycker också att en stor del vegetariska rätter är goda. Och om jag slutar äta kött så kommer jag ju förmodligen upptäcka en massa nya goda vegetariska rätter som jag inte skulle kommit mig för att pröva annars.
Och förvisso kräver vegetariska rätter oftast lite större matlagningskunskaper av den som lagar till dem och oftast tar det lite längre tid att laga till (såvida man inte bara köper fryst färdigmat förstås) men det behöver ju inte heller innebära något negativt. Jag tycker ju att det är kul att laga mat. Och jag skulle ljuga om jag påstod att "jag inte har tid". Om man ser hur ofta jag uppdaterar den här bloggen så inser man snart att jag har alldeles för mycket frittid.
Äh, nu var martyrspöket där igen. Det är ju inget negativt med mycket fritid så länge man gör nåt roligt med den.
Så det jag ville säga var väl egentligen att jag nog ska bli vegetarian nu. Inte för att jag måste utan för att jag faktiskt vill.
Jag vet att det snarare är regel än undantag att djur som föds upp till slakt får lida något enormt.
Jag vet också att köttindustrin har en väldigt stor negativ effekt på miljön genom utsläpp, transporter och så vidare.
Dessutom anser jag inte att vi har rätt att äta djur bara för att vi har en högre intelligens (om vi nu har det - det kan man också ifrågasätta). Det borde ju snarare vara ett argument för att inte äta djur - om vi nu är så intelligenta borde ju alla ha insett för länge sen att vi klarar oss väldigt bra utan kött.
Teoretiskt sett borde jag alltså vara vegetarian. Men i praktiken är jag det inte. Förvisso försöker jag att enbart äta ekologiskt och närproducerat kött (vilket både är en garanti för att djuren har behandlats bättre och för att det inte har skett några onödiga transporter) och förvisso äter jag kött alltmer sällan. Sen nyår har jag bara ätit kött ett fåtal gånger. Men då kan man ju också undra varför jag inte bara slutar äta kött helt.
Det handlar om vana förstås. Jag ser mig själv som en vanemänniska, en person som har väldigt svårt för att förändra sig. Men de senaste dagarna har jag börjat fundera på om den självbilden verkligen stämmer. Kanske är jag så fast i tänkandet att "det kommer ändå inte gå" att jag sällan ens försöker.
Det behöver inte handla enbart om mat. Det är ju en välkänd sanning att det för det mesta är jobbigare att tänka på vad man måste göra än att faktiskt göra det. Att städa är till exempel sällan lika ansträngande i verkligheten som i fantasin.
Jag tror också det finns en utbredd känsla hos många att alla goda gärningar måste innebära ett visst mått av självuppoffring. Det är någon kristen martyrtanke som spökar i de flesta människors hjärnor och så även i min. Men egentligen är det ju precis tvärtom. Njutning och godhet är inte varandras motsatser. Att ge är att ta och vice versa. Det är så fruktansvärt enkelt och förmodligen är det just därför som vi inte riktigt klarar av att inse det. eMiL Jensen brukar kalla det för "en god konspiration".
Så för att återgå till vegetarianismen; att sluta äta kött är inte nödvändigtvis en uppoffring.
Förvisso tycker jag ju att det är gott med kött men jag tycker också att en stor del vegetariska rätter är goda. Och om jag slutar äta kött så kommer jag ju förmodligen upptäcka en massa nya goda vegetariska rätter som jag inte skulle kommit mig för att pröva annars.
Och förvisso kräver vegetariska rätter oftast lite större matlagningskunskaper av den som lagar till dem och oftast tar det lite längre tid att laga till (såvida man inte bara köper fryst färdigmat förstås) men det behöver ju inte heller innebära något negativt. Jag tycker ju att det är kul att laga mat. Och jag skulle ljuga om jag påstod att "jag inte har tid". Om man ser hur ofta jag uppdaterar den här bloggen så inser man snart att jag har alldeles för mycket frittid.
Äh, nu var martyrspöket där igen. Det är ju inget negativt med mycket fritid så länge man gör nåt roligt med den.
Så det jag ville säga var väl egentligen att jag nog ska bli vegetarian nu. Inte för att jag måste utan för att jag faktiskt vill.
Han har skrivit dikter så han blivi snurri!
- Och vad sitter du och fnissar åt då?
- Ingenting.
- Herregud nu får du ta dig samman. Du är ju faktiskt på begravning, lite respekt kan du väl ändå visa?
- Ursäkta, vad sa du?
- JAG SA: LITE RESPEKT KAN DU VÄL ÄNDÅ VISA?
- Förlåt, men det är så svårt förstår du. Det är så oerhört svårt.
- Exakt vad är det som är svårt?
- Det här med känslor.
- När man är glad så skrattar man, när man är ledsen så gråter man, när man är arg så svär man, när man är rädd så skakar man, när man är trött så sover man, när man är pinsam så skäms man? Är det förstått?
- Ja, tant.
***
Du sitter inklämd mellan faster Märtha och Farbror Egon. Det är inte deras riktiga namn men vi har bestämt oss för att kalla dem så tills de kan bevisa motsatsen.
Det är begravningskaffe. Det är nån som har dött. Det är inget särskilt med det. Folk dör varje dag. Folk föds varje dag också. Det är nån som har fötts. Eller håller på att födas kanske? Ja, just där. Inuti tårtan. Men det vet vi inte än.
Märtha håller tårtspaden som om hon vore huvudrollsinnehavare i Motorsågsmassakern.
"Wrom", säger den.
- Det säger den väl inte alls det.
- Jo det säger den.
- En tårtspade säger väl inte wrom heller.
- Jo, nu gör den det.
Wrom säger tårtspaden och Märtha börjar skära i tårtan men det är nåt som tar emot. Det är nåt som vrider och vänder sig, nåt som rör sig, nåt som skriker, nåt som gråter. Nåt är ett spädbarn.
Det var tänkt som en överraskning men Märtha förstör allting. Hon skär så hårt att blodet sprutar som en fontän och skvätter ner alla runt bordet som i en dålig zombiefilm från 70-talet. Och de skriker åt henne att hon måste sluta nu men Märtha vill inte sluta hon vill fortsätta skära ännu mer, hon vill slamsa upp allting i perfekt tunna skivor som man kan lägga ovanpå rödbetssalladen.
Det vill Märtha och det är inget fel med det. Bara lite egensinnigt.
- Ingenting.
- Herregud nu får du ta dig samman. Du är ju faktiskt på begravning, lite respekt kan du väl ändå visa?
- Ursäkta, vad sa du?
- JAG SA: LITE RESPEKT KAN DU VÄL ÄNDÅ VISA?
- Förlåt, men det är så svårt förstår du. Det är så oerhört svårt.
- Exakt vad är det som är svårt?
- Det här med känslor.
- När man är glad så skrattar man, när man är ledsen så gråter man, när man är arg så svär man, när man är rädd så skakar man, när man är trött så sover man, när man är pinsam så skäms man? Är det förstått?
- Ja, tant.
***
Du sitter inklämd mellan faster Märtha och Farbror Egon. Det är inte deras riktiga namn men vi har bestämt oss för att kalla dem så tills de kan bevisa motsatsen.
Det är begravningskaffe. Det är nån som har dött. Det är inget särskilt med det. Folk dör varje dag. Folk föds varje dag också. Det är nån som har fötts. Eller håller på att födas kanske? Ja, just där. Inuti tårtan. Men det vet vi inte än.
Märtha håller tårtspaden som om hon vore huvudrollsinnehavare i Motorsågsmassakern.
"Wrom", säger den.
- Det säger den väl inte alls det.
- Jo det säger den.
- En tårtspade säger väl inte wrom heller.
- Jo, nu gör den det.
Wrom säger tårtspaden och Märtha börjar skära i tårtan men det är nåt som tar emot. Det är nåt som vrider och vänder sig, nåt som rör sig, nåt som skriker, nåt som gråter. Nåt är ett spädbarn.
Det var tänkt som en överraskning men Märtha förstör allting. Hon skär så hårt att blodet sprutar som en fontän och skvätter ner alla runt bordet som i en dålig zombiefilm från 70-talet. Och de skriker åt henne att hon måste sluta nu men Märtha vill inte sluta hon vill fortsätta skära ännu mer, hon vill slamsa upp allting i perfekt tunna skivor som man kan lägga ovanpå rödbetssalladen.
Det vill Märtha och det är inget fel med det. Bara lite egensinnigt.
False Advertising
Det finns ögonblick då jag inbillar mig att jag har en viss talang för att skriva. Det gäller att försöka ta tillvara på de ögonblicken eftersom de inträffar ganska sällan och inte är särskilt långvariga.
Under ett av dessa ögonblick, i slutet av förra året, läste jag igenom alla dikter och noveller som jag har skrivit under de senaste två åren och försökte välja ut vilka som jag tycker är bäst. De var svårt förstås. Nästan lika svårt som det måste vara att välja ut ett favoritbarn. Även om man tycker att någon är jävligt ful, skrikig och bråkig så måste man ju tillslut erkänna att man tycker om honom/henne i alla fall. Så det slutade med att jag ändå tog med väldigt mycket (men långtifrån allt).
Därefter sammanställde jag dessa texter och publicerade dem på Vulkan.se. Jag har haft lite strul med sidbrytningen och omslaget under en tid, så därför har jag valt att ligga lite lågt med marknadsföringen, men nu tror och hoppas jag att det äntligen ska vara fixat.
Diktsamlingen/novellsamlingen heter "Det som jag aldrig sa" och finns alltså att köpa för 86 spänn på nämnda sajt (varav tio kronor går till mig och resten är produktionskostnader).
Jag säger absolut inte att ni ska köpa den. Det finns ju väldigt mycket annat roligt man kan göra för 86 kronor. Till exempel räcker 86 kronor för följande:
* fyra valfria bussresor i Karlstad kommun
* cirka 8 liter bensin
* 8 burkar Sofiero
* 3 dosor snus
* en tiotusendel av en etta med kokvrå i någon av Stockholms billigare förorter
Om ni nu trots detta ändå vill köpa boken så kan jag ju förstås inte hindra er. Men nu har ni lite att välja på i alla fall.
Sen vill jag passa på att tacka min kära syster som har gjort det fina omslaget till boken: Tack Lena!
Också vill jag även tacka Gud, Jesus, Jean-Pierre Jeunet, Erik XIV, Monthy Python, Håkan Hellström, Jeanne d'Arc, Bruce Springsteen, Bob Dylan, The Knife, Emil i Lönneberga, Karin Boye, Frank Sinatra, Isaac Newton, Gavrilo Princip, Lukas Moodysson, Marcus Birro, Tomas Tranströmer, Bruno K. Öijer, Klas Östergren, Bear Quartet, Povel Ramel, Fredrik Reinfeldt, George W. Bush och Adolf Hitler för all inspiration ni har gett mig.
Uppdatering:
Jag kom på att jag ljög lite om priset. Tänkte inte på att frakten kostar lite också. Det blir alltså 125 kronor totalt. För dom pengarna kan du även gå och se Tempelriddaren Arn på bio eller få en hyfsad fredagsfylla.
Under ett av dessa ögonblick, i slutet av förra året, läste jag igenom alla dikter och noveller som jag har skrivit under de senaste två åren och försökte välja ut vilka som jag tycker är bäst. De var svårt förstås. Nästan lika svårt som det måste vara att välja ut ett favoritbarn. Även om man tycker att någon är jävligt ful, skrikig och bråkig så måste man ju tillslut erkänna att man tycker om honom/henne i alla fall. Så det slutade med att jag ändå tog med väldigt mycket (men långtifrån allt).
Därefter sammanställde jag dessa texter och publicerade dem på Vulkan.se. Jag har haft lite strul med sidbrytningen och omslaget under en tid, så därför har jag valt att ligga lite lågt med marknadsföringen, men nu tror och hoppas jag att det äntligen ska vara fixat.
Diktsamlingen/novellsamlingen heter "Det som jag aldrig sa" och finns alltså att köpa för 86 spänn på nämnda sajt (varav tio kronor går till mig och resten är produktionskostnader).
Jag säger absolut inte att ni ska köpa den. Det finns ju väldigt mycket annat roligt man kan göra för 86 kronor. Till exempel räcker 86 kronor för följande:
* fyra valfria bussresor i Karlstad kommun
* cirka 8 liter bensin
* 8 burkar Sofiero
* 3 dosor snus
* en tiotusendel av en etta med kokvrå i någon av Stockholms billigare förorter
Om ni nu trots detta ändå vill köpa boken så kan jag ju förstås inte hindra er. Men nu har ni lite att välja på i alla fall.
Sen vill jag passa på att tacka min kära syster som har gjort det fina omslaget till boken: Tack Lena!
Också vill jag även tacka Gud, Jesus, Jean-Pierre Jeunet, Erik XIV, Monthy Python, Håkan Hellström, Jeanne d'Arc, Bruce Springsteen, Bob Dylan, The Knife, Emil i Lönneberga, Karin Boye, Frank Sinatra, Isaac Newton, Gavrilo Princip, Lukas Moodysson, Marcus Birro, Tomas Tranströmer, Bruno K. Öijer, Klas Östergren, Bear Quartet, Povel Ramel, Fredrik Reinfeldt, George W. Bush och Adolf Hitler för all inspiration ni har gett mig.
Uppdatering:
Jag kom på att jag ljög lite om priset. Tänkte inte på att frakten kostar lite också. Det blir alltså 125 kronor totalt. För dom pengarna kan du även gå och se Tempelriddaren Arn på bio eller få en hyfsad fredagsfylla.
Public Service
En sak som jag tycker är lite märklig är att SVT hela tiden slår sig för bröstet med hur bra de är och att vi minsann ska vara glada över att vi har fri television och att alla som inte betalar tv-licens borde skämmas ögonen ur sig. Samtidigt som man kan se nästan alla deras program på svt.se - helt gratis.
Jag är i och för sig bara glad över att det går men jag undrar varför. Det känns lite som att de skjuter sig själva i foten.
Jag är i och för sig bara glad över att det går men jag undrar varför. Det känns lite som att de skjuter sig själva i foten.
Med anledning av den obefintliga snön
Jag var på en fest häromsistens. Jag satt i en soffa brevid en ung dam iförd röd klänning och ett smalt skärp som satt nästan uppe vid bysten. Jag noterade också att hon hade väldigt stora guldfärgade örhängen. De var så stora att någon med små händer nästan skulle kunna sticka in handen genom dem. Jag har ganska små händer. Plötsligt blev jag väldigt sugen på att se efter om jag skulle kunna sticka in min hand. Men jag gjorde det aldrig. Jag är inte så säker på att hon skulle ha uppskattat mitt tilltag. Hon kanske skulle tro att jag var på väg att tafsa på henne om jag sträckte fram min hand och så skulle hon skrika "Vafan håller du på med?" eller dylikt och så skulle värden skälla ut mig och när jag i desperation skulle försöka förklara att allt jag ville göra var att se om jag kunde sticka in min hand genom hennes örhänge så skulle de alldeles säkert börja skratta åt mig. Det brukar bli så.
Jag läste en gång att svenska män tänker på sex var tjugonde sekund (jag antar att man med detta menade att män tänker på sex en tjugondel av sin livstid - det hade ju varit ganska märkligt om alla män hade tänkt på sex en gång var tjugonde sekund med exakta intervaller...). Det framkom inte hur ofta män tänker på om det går att föra in en hand genom ett stort örhänge men jag förmodar att det är något mer sällan. Var trettionde sekund kanske.
Nåväl. Istället för att göra det där som jag tänkte så lutade jag mig fram för att ta en klunk öl. Men då min hand nådde fram till ölburken fann jag att den var urdrucken. Jag begav mig då till köket för att hämta en ny öl ur det kylskåp där jag tidigare under kvällen hade placerat mina dryckesvaror.
Då jag kom fram till kylskåpet stod Johan där.
Johan är en sån där person som jag egentligen inte har så mycket gemensamt med men som jag ändå råkar stöta på titt som tätt. Ibland ser jag honom på universitetet (där han läser någonting som jag aldrig lyckas komma ihåg), ibland inne på Konsum och ibland på fester som den här. Vi har ytterst sällan någonting att säga varandra men vi brukar nicka i alla fall. En gång när Johan var väldigt full så gav han mig en kram. Något sånt skulle aldrig ha kunnat ske i nyktert tillstånd. Precis som Karl-Bertil Jonssons pappa tror att alla som frivilligt ger bort någonting är kommunister så tror Johan att alla män som frivilligt kramar varandra är homosexuella. Förutom om det sker på en fotbollsmatch där någon precis har gjort ett avgörande mål. Då kan det vara okej att kramas, ja det kan till och med vara okej att slänga sig i en hög.
Det är viktigt att veta vad som är okej här i livet. Det är till exempel inte okej att kolla på andra killars kukar i duschen. Fast det kan vara svårt ibland, tycker Johan. Särskilt om det är Tom som står brevid. Tom har nämligen en väldigt stor kuk som oundvikligen drar blickarna till sig. Johans kuk är inte lika stor. Men den är bra ändå. Lagom tänker Johan.
Vid det här tillfället hade Johan ännu inte riktigt fyllnat till, vi kramades därför inte. Vi sa bara "hej" till varandra, jag plockade ut en öl ur kylskåpet och återgick sedan till vardagsrummet.
Därefter hände det sig som så att jag började prata med Jörgen. Jörgen är en gammal god vän som jag håller mycket nära hjärtat. Vi pratade om ditt och datt en stund innan Jörgen nämnde att han hade läst igenom en novell som jag skickat till honom för en tid sedan.
"Jaha" svarade jag. "Vad tyckte du om den då?"
"Den var bra. Riktigt bra alltså. Du kan ju verkligen skriva."
"Tack."
"Men..." sa han och dröjde lite som om han höll på och funderade igenom hur han skulle förmulera sig "du kanske skulle pröva att skriva om något annat ämne någon gång?"
"Hurdå menar du?"
Jomen alltså, såhär: du skriver ju rätt mycket om kärlek och så. Och det är inget fel i det, absolut inte. Det jag menar är att man måste trovärdig i det man skriver. Man kan inte bara gissa sig till en massa saker för då faller allting platt till marken. Och du har väl aldrig haft något stadigt förhållande så det är väl svårt för dig att skriva om kärlek liksom."
"Det har jag väl visst det" svarade jag lite förorättat.
"Närdå?"
"Johanna. I sexan."
"Jamen det räknas väl inte."
"Vadå räknas inte?"
"Sexan... det var ju evigheter sen... det var ju inte på riktigt liksom."
Det var inte utan att jag blev lite sur. Johanna som hade gjort ett smycke med ett hjärta i till mig på träslöjden, Johanna som spådde mig i händerna och sa att jag skulle bli rik och berömd, Johanna som jag hade hånglat med för första gången i ett mörkt rum på församlingshemmet där vi hade klassfest samtidigt som Hansons "Mmmbop" spelades i bakgrunden. Skulle hon helt plötsligt inte räknas?
Efter det pratade vi om en del andra saker men jag kunde inte sluta tänka på Johanna och började fundera över om jag fortfarande hade kvar det där träslöjdssmycket i en låda någonstans.
Vid tolvtiden lämnade jag festen. Jag sa att jag måste upp tidigt imorgon eftersom jag hade en tenta att skriva. Det var inte sant men det var det bästa jag kunde komma på att säga.
På bussen på vägen hem började jag fundera på en novell som jag tänkte skriva. Den skulle handla om tjejen med de stora örhängena och om Johan som tror att alla män som kramas med varandra är homosexuella. Förmodligen skulle även jag själv figurera i berättelsen på ett eller annat sätt. Den skulle nog inte heller bli så trovärdig men hyfsat underhållande.
Jag läste en gång att svenska män tänker på sex var tjugonde sekund (jag antar att man med detta menade att män tänker på sex en tjugondel av sin livstid - det hade ju varit ganska märkligt om alla män hade tänkt på sex en gång var tjugonde sekund med exakta intervaller...). Det framkom inte hur ofta män tänker på om det går att föra in en hand genom ett stort örhänge men jag förmodar att det är något mer sällan. Var trettionde sekund kanske.
Nåväl. Istället för att göra det där som jag tänkte så lutade jag mig fram för att ta en klunk öl. Men då min hand nådde fram till ölburken fann jag att den var urdrucken. Jag begav mig då till köket för att hämta en ny öl ur det kylskåp där jag tidigare under kvällen hade placerat mina dryckesvaror.
Då jag kom fram till kylskåpet stod Johan där.
Johan är en sån där person som jag egentligen inte har så mycket gemensamt med men som jag ändå råkar stöta på titt som tätt. Ibland ser jag honom på universitetet (där han läser någonting som jag aldrig lyckas komma ihåg), ibland inne på Konsum och ibland på fester som den här. Vi har ytterst sällan någonting att säga varandra men vi brukar nicka i alla fall. En gång när Johan var väldigt full så gav han mig en kram. Något sånt skulle aldrig ha kunnat ske i nyktert tillstånd. Precis som Karl-Bertil Jonssons pappa tror att alla som frivilligt ger bort någonting är kommunister så tror Johan att alla män som frivilligt kramar varandra är homosexuella. Förutom om det sker på en fotbollsmatch där någon precis har gjort ett avgörande mål. Då kan det vara okej att kramas, ja det kan till och med vara okej att slänga sig i en hög.
Det är viktigt att veta vad som är okej här i livet. Det är till exempel inte okej att kolla på andra killars kukar i duschen. Fast det kan vara svårt ibland, tycker Johan. Särskilt om det är Tom som står brevid. Tom har nämligen en väldigt stor kuk som oundvikligen drar blickarna till sig. Johans kuk är inte lika stor. Men den är bra ändå. Lagom tänker Johan.
Vid det här tillfället hade Johan ännu inte riktigt fyllnat till, vi kramades därför inte. Vi sa bara "hej" till varandra, jag plockade ut en öl ur kylskåpet och återgick sedan till vardagsrummet.
Därefter hände det sig som så att jag började prata med Jörgen. Jörgen är en gammal god vän som jag håller mycket nära hjärtat. Vi pratade om ditt och datt en stund innan Jörgen nämnde att han hade läst igenom en novell som jag skickat till honom för en tid sedan.
"Jaha" svarade jag. "Vad tyckte du om den då?"
"Den var bra. Riktigt bra alltså. Du kan ju verkligen skriva."
"Tack."
"Men..." sa han och dröjde lite som om han höll på och funderade igenom hur han skulle förmulera sig "du kanske skulle pröva att skriva om något annat ämne någon gång?"
"Hurdå menar du?"
Jomen alltså, såhär: du skriver ju rätt mycket om kärlek och så. Och det är inget fel i det, absolut inte. Det jag menar är att man måste trovärdig i det man skriver. Man kan inte bara gissa sig till en massa saker för då faller allting platt till marken. Och du har väl aldrig haft något stadigt förhållande så det är väl svårt för dig att skriva om kärlek liksom."
"Det har jag väl visst det" svarade jag lite förorättat.
"Närdå?"
"Johanna. I sexan."
"Jamen det räknas väl inte."
"Vadå räknas inte?"
"Sexan... det var ju evigheter sen... det var ju inte på riktigt liksom."
Det var inte utan att jag blev lite sur. Johanna som hade gjort ett smycke med ett hjärta i till mig på träslöjden, Johanna som spådde mig i händerna och sa att jag skulle bli rik och berömd, Johanna som jag hade hånglat med för första gången i ett mörkt rum på församlingshemmet där vi hade klassfest samtidigt som Hansons "Mmmbop" spelades i bakgrunden. Skulle hon helt plötsligt inte räknas?
Efter det pratade vi om en del andra saker men jag kunde inte sluta tänka på Johanna och började fundera över om jag fortfarande hade kvar det där träslöjdssmycket i en låda någonstans.
Vid tolvtiden lämnade jag festen. Jag sa att jag måste upp tidigt imorgon eftersom jag hade en tenta att skriva. Det var inte sant men det var det bästa jag kunde komma på att säga.
På bussen på vägen hem började jag fundera på en novell som jag tänkte skriva. Den skulle handla om tjejen med de stora örhängena och om Johan som tror att alla män som kramas med varandra är homosexuella. Förmodligen skulle även jag själv figurera i berättelsen på ett eller annat sätt. Den skulle nog inte heller bli så trovärdig men hyfsat underhållande.
I dreamed I was a werewolf...
Vaknade inatt av ett djur som ylade. Det lät som en varg men förmodligen var det bara en hund. Jag låg i sängen en stund och undrade varför hunden ylade. Hade några ungar kastat stenar på den? Hade den blivit fastbunden vid en lyktstolpe och kände sig ensam? Ylade den för att folk skulle känna medlidande eller brydde den sig inte alls om vad andra tyckte?
Allt detta tänkte jag på medan jag låg i min säng. Sedan gick jag upp för att gå på toaletten och fick se att min katt låg hopkrupen i ett hörn av soffan och skakade. Jag gick fram och klappade henne och försökte förklara att det inte var något farligt. Men jag visste att jag ljög.
När jag sedan stod vid handfatet och tvättade händerna vågade jag inte höja blicken och se mig själv i spegeln. Rädd för att jag skulle ha förvandlats till det jag vet att jag är.
Allt detta tänkte jag på medan jag låg i min säng. Sedan gick jag upp för att gå på toaletten och fick se att min katt låg hopkrupen i ett hörn av soffan och skakade. Jag gick fram och klappade henne och försökte förklara att det inte var något farligt. Men jag visste att jag ljög.
När jag sedan stod vid handfatet och tvättade händerna vågade jag inte höja blicken och se mig själv i spegeln. Rädd för att jag skulle ha förvandlats till det jag vet att jag är.
