I Me Mine

Förra veckan var stressig. Inte på grund av julklappsinköp, det fixade jag på ungefär tio minuter. Beställde julgåvokort från Rädda Barnen till samtliga plus två cd-skivor till morsan och syrran - så slapp man tänka så mycket och kunde dessutom känna sig lite godhjärtad (om jag hade varit riktigt godhjärtad hade jag förstås låtit bli att nämna det här i bloggen... nu visar jag ju att jag bara är god för att ni ska tänka: "Ack, den där Valdemar, han är allt en hyvens grabb"... Men, men ärlighet är också en dygd har jag hört...).

Det som gjorde mig stressad var att mitt projektarbete skulle lämnas in. Ett projektarbete som jag har hållit på med sedan början av november, men i vanlig ordning sköt jag upp det mesta jobbet till sista veckan. Som om inte det var nog hade jag tre stycken möten jag skulle gå på. Roliga möten förvisso men jag hade ändå en känsla av att jag slösade bort min värdefulla tid när jag satt på dem, att jag egentligen borde vara hemma och ägna mig åt projektarbetet. Å andra sidan var det nog bra att jag gick på de där mötena annars hade jag väl blivit galen.

I alla fall var det skönt när det blev fredag och arbetet till slut blev färdigt. När jag bifogade mitt 43-sidiga arbete i ett mail och tryckte på "send" så kände jag samtidigt hur en tung börda lättade från mina späda axlar. På kvällen åt jag middag med familjen på en restaurang i stan och följde sedan med dem upp till gården.

Julen har firats i sedvanlig ordning. Fast det har nog varit lite mer folk än det brukar. Både mormor och Gunnes mamma är här samt Gunnes bror, Pelle.
Pelle, som är diabetiker, svimmade i våras efter att han hade tagit för mycket insulin. När en granne till slut hittade honom i lägenheten så fördes han till sjukhus där han låg i koma i flera veckor och det var högst osäkert om han någonsin skulle vakna upp igen. Till slut gjorde han i alla fall det men han har inte riktigt blivit sig lik om man säger så. Talet har visserligen kommit tillbaka väldigt bra men han har fortfarande väldiga problem med motoriken, läsning, närminne etc. Därför har vi, eller framförallt Gunne, fått ägna en stor del av julen åt att hand om honom.

På söndagkvällen skulle han gå ut och gå en liten sväng på egen hand. När han inte hade kommit tillbaka efter en liten stund blev vi oroliga och började leta efter honom. Gunne fann honom tillslut på väg ut mot 62:an, förmodligen skulle han inte ha hittat tillbaka på egen hand. Sedan dess har vi varit tvungna att ha uppsyn på honom hela tiden. Men igår, på julafton, lyckades han ändå smita iväg. Vi letade efter honom i hela byn innan Gunne återigen hittade honom. Den här gången hade han gått in hos några grannar, satt sig vid köksbordet där och somnat...

Det är viktigt att han ändå får gå på några promenader om dagen eftersom det hjälper till att hålla nere blodsockerhalten men det gäller som sagt att hålla ögonen på honom. Idag har jag varit ute och gått med honom. Det gick inte så snabbt men det går i alla fall ganska bra att prata med honom, även om det förstås inte blir några djupare meningsutbyten. Det är lite sorgligt egentligen. På ett sätt är han väldigt klar i huvudet och samtidigt inte...

I övrigt har julen på Torfolk firats ungefär som vanligt med julgranshuggning, godistillverkning, julgröt och ett fasligt paketerande och rumsterande... Julklappsutdelningen drog som vanligt ut på tiden, men det är kanske svårt att undvika när man är tio stycken. Jag är mycket nöjd med mina julklappar i alla fall, särskilt en träskulptur från Bali och en t-shirt från syrran där hon hade tryckt "som pensionär blir jag upphängd som julpynt". Den kommer bäras med stolthet.

Idag har jag sett på Bergman. Spöksonaten. Det var djupt och pretentiöst osv. Men rätt bra ändå. Dock inte lika bra som Fanny & Alexander som jag såg förra juldagen. I alla fall kom jag återigen att tänka på hur mycket jag älskar Erland Josephsson. Han måste vara den bäste svenske skådespelaren genom tiderna.   

Nu ska dagen avslutas med något mer lättsmält - Tomten är far till alla barnen. Samt en bit julgodis.

Uppdatering: Inte för att jag förväntade mig att Tomten är far till alla barnen skulle vara något mästerverk, men herregud vilken kalkon det var... Det är väl meningen att man ska känna igen sig antar jag. Jag är rätt glad att jag inte gör det. Men en grej var i alla fall lite kul och det var att jag kom att tänka på att Peter Haber faktiskt är en svensk motsvarighet till Bill Murray. De har båda nästan alltid samma uppgivna ansiktsuttyck. Fast Bill Murray är förstås en betydligt bättre skådis än Peter Haber. Framförallt har han haft vett nog att inte spela in sjuttiåtta Beckfilmer...

Sov dåligt inatt. Låg och tänkte på det gamla vanliga - att jag aldrig tar tag i det jag borde göra, att jag slösar bort mitt liv på en massa meningslöst slösurfande, att jag är tjugotvå år och fortfarande inte vet vad jag vill göra med mitt liv...
Så när jag vaknade vid halv nio (gick upp tidigt eftersom jag tänkte försöka fixa biljetter till Springsteen, men det gick som vanligt åt pipan (vilket i och för sig kanske var lika bra eftersom jag har så dåligt med pengar (vilket inte hindrar att jag ändå är lite besviken))) var jag inte alls utsövd. Dessutom var jag lite smånervös eftersom jag skulle upp till Torsby och göra en intervju med "Värmlandspoeten/profeten, förläggaren och handelsresanden i nordiskt vemod" Bengt Berg. Och jag är ingen van intervjuare.

Men i alla fall. Jag klev på tåget och åkte genom ett höstligt Värmland upp till Torsby. På stationen möttes jag av Bengt, vi klev in i hans bil och körde ut till den stora gröna villa en bit utanför Torsby som Heidruns Förlag huserar i.
Kanske var det redan på tåget på vägen upp, kanske var det när jag klev in i det där fantastiskt stora och fina huset. Jag vet inte riktigt men någonstans där kände jag i alla fall hur ett lugn spred sig genom kroppen, jag slappnade av och mådde helt plötsligt väldigt bra.
Bengt bjöd på kaffe och fikabröd, jag ställde mina frågor och vi hade ett rätt intressant samtal om världen i allmänhet och böcker i synnerhet. Det är alltid inspirerande att möta folk som gör både det de tror på och tycker är kul, som Bengt och hans fru Gun-Britt.
När vi, två och en halv timme senare, skildes åt fick jag en bok av honom med ett urval av hans dikter under trettio år. Läste i den på tåget på vägen tillbaka och blev så inspirerad att jag hann skriva två egna dikter innan tåget var framme i Karlstad.

"Oh I don't need nobody else but me
to destroy myself
no I do that fine on my own"

22 - Bad Cash Quartet


Hade födelsedagsfest igår och det är en grov underdrift att påstå att jag var full. Packad, aprak eller Hagforsfull är nog mer passande adjektiv i sammanhanget. Fast dricker man nästan två vinflaskor så får man väl skylla sig själv antar jag.
Men det var ju trots allt väldigt skoj att sjunga Singstar, att vingla runt med en sombreo på huvudet och en vinpava i handen, att dansa på en stol med Petter tills vi ramlade av och jag fick Petter över mig och att jamma tillsammans med Petter och Conny (Conny på piano, Petter på gitarr och jag på trombon - det lät förmodligen förskräckligt).
Ett tag där kändes det nästan som när man var 17 och livet fortfarande var som en film. Och den känslan gjorde att det faktiskt var värt att stå framåtlutad över toaletten i morse och spy upp stora delar av vinet.
Så tack till er som var här; Frida, David, Conny, Christoffer, Petter, Emil, Tobbe och Sanna.

Ni kanske har hört talas om att det är en köpfri dag idag. Det har i alla fall jag. Rättare sagt, hela min vecka har dominerats av förberedelser inför den här dagen. Jag har skrivit flygblad, skrivit insändare, blivit intervjuad i radio och bakat pepparkakor. Vi bestämde nämligen på ett Grön Ungdom-möte för ett tag sen att vi skulle stå och dela ut information och pepparkakor idag. Pepparkakorna mest som en symbolisk gest för att visa att man inte behöver köpa allting jämt, att det faktiskt går att ge bort saker... Hur konstigt det än kan låta.

Själva aktionen blev väl något av ett västgötaklimax. Ni vet hur det är. Man bakar massor av pepparkakor, man trycker upp massor av flyers, man gör sitt bästa för att verka positiv och trevlig, men folket med sina plastkassar tycker att man verkar lite obehaglig och suspekt, också blir man lite nedslagen, också börjar man frysa, också går man hem.

Nej, nu överdriver jag lite. Det är klart att det alltid finns folk som inte låter sig påverkas men samtidigt fick vi ändå en del positiva reaktioner. Så helt misslyckat var det väl inte. Det känns bara lite dumt när man har förberett så mycket också känns det som att det inte blir så mycket av det. Det började redan igår med att vi inte fick något tillstånd att stå utanför köpcentret OBS Bergvik som vi hade tänkt oss. Det var ju lite dumt med tanke på att jag sa i radiointervjun att vi skulle stå där. Och man ska ju inte ljuga i radio och TV har jag hört. Å andra sidan är jag nog inte den förste politiker som ljuger i radio om man säger så.
Sen visade det sig idag att det bara blev jag, Martin och Birgitta (som by the way är världens skönaste miljöpartist-gumma). Conny hade blivit sjuk och några andra gröna ungdomar hade inte hört av sig. Birgitta gick ut med full entusiasm men hade bara tid att stå i en halvtimme. Efter drygt en timme hade Martins fingrar och tår frusit sönder och vi bestämde oss för att det kanske var lika bra att lägga ner (jag hade förstås kunnat stå i några timmar till, som den hårdhudade viking jag är, men jag sympatifrös lite med Martin och kände väl också att motivationen började dala lite).
Vi kom i alla fall fram till att vi har flyers som vi kan använda även nästa år och pepparkakor som räcker vintern ut. Och det är ju inte fy skam.

Vad har vi då lärt oss av detta (förutom att man inte ska ta sig pepparkaksdeg över huvudet)? För det första att man får sina fördomar besannade. Man brukar kunna se på folk på ganska lång väg vilka som tycker att det är en bra grej och vilka som bara fnyser föraktfullt åt det. Och det är ju lite synd. Det roligaste är förstås när man möter någon som tycker att det är urbota dumt först men som man faktiskt lyckas övertyga om att det faktiskt inte är så tokigt ändå. Fast det hände nog bara två gånger idag.
För det andra har jag grubblat lite och kommit fram till att jag inte är så övertygad om att En Köpfri dag är världens bästa idé. Det är klart att själva grejen - att vi ska konsumera mindre och köpa bättre saker - är bra. Men det som jag är lite tveksam till är om det verkligen behövs en särskild dag. Jag tror att många tar det lite för bokstavligt. Typ "idag får jag absolut inte köpa något men imorgon går det bra att shoppa loss som vanligt". Och det är ju lite fel. Det är ungefär som att tänka på internationella kvinnodagen att "ja, idag ska jag vara snäll mot frugan men imorgon kan jag misshandla henne som vanligt".
Vad jag tror behövs snarare än en massa dagar hit och dit är mer långsiktig påverkan. Kanske en organisation som bara driver frågan om hur vi ska minska konsumtionen. För det behövs ju. Och det är ganska skrämmande att se hur många som fortfarande inte har fattat att vi faktiskt måste minska konsumtionen om vi vill ha någon framtid.
Därmed inte sagt att En Köpfri Dag är helt meningslös. Jag har ju trots att lobbat ganska mycket för den nu. Men jag tror inte man ska övervärdera den heller.

Sen har jag också tänkt lite på om jag verkligen lever som jag lär. Till viss del gör jag väl det. Jag köper ekologisk mat i så stor utsträckning som möjligt, jag promenerar rätt mycket och jag köper inte en massa meningslösa statusprylar. Men jag är inget helgon heller. Jag äter rätt mycket kött, jag köper massor av skivor och när jag är hemma i lägenheten står nästan alltid datorn på.
Jag anstränger mig alltså lite, men inte så mycket som jag skulle kunna göra. Det konstiga är att det nästan bara verkar finnas två typer av människor annars. De som inte bryr sig ett dugg och de som bryr sig nästan ohälsosamt mycket. Det är klart att jag generaliserar lite nu men ändå. Jag önskar att det fanns fler personer som insåg att man inte behöver göra allt, men att man i alla fall kan göra lite grann och att lite alltid är mer än inget. Fem starka myror är fler än fyra brölande elefanter.
Och att ge bort pepparkakor kan aldrig vara fel.

Den här rubriken kom jag på i fredags när jag, syrran och farsan startade vår cykelutflykt och det ösregnade. Tanken var då att rubriken skulle drypa av sarkasm på samma sätt som jag dröp av vatten och förbannade hela idén med cykelturen. Men så efter 3-4 mil letade sig solen fram mellan molnen och sen dess har den fortsatt att lysa upp vår väg. Så vi hade i alla fall tur med vädret.

Första etappen, Torfolk-Karlstad, cyklades alltså i fredags. Eftersom Lena och farsan var äckligt positiva trots det genomusla vädret tog jag genast på mig rollen som den bittre cynikern med uppgift att kommentera hur illa allt var (man måste alltid ha med sig en bitter cyniker när man är på semester, bara för att väga upp). Det blev inte direkt bättre av att mina byxor fastnade i kedjan och ena byxbenet revs sönder. Trots att jag säkert har förstört 4-5 par byxor på det viset genom åren blir jag ändå alltid lika förvånad när det händer. För att undvika att de skulle förstöras helt och hållet stoppade jag in dem i strumporna. Det resulterade visserligen i att jag såg ut som en tomte men eftersom vi inte mötte så mycket folk och de få personer vi mötte också var ganska fula så fick det gå.
Men när solen till slut kom fram klarade inte ens jag av att vara sur längre. Mari brukar hävda att det inte finns något bättre än att cykla. Ibland är jag nästan beredd att hålla med om detta. Särskilt när man susar nerför en nerförsbacke. I och för sig var det inte så mycket nerförsbackar på cykelbanan i fredags. Inte uppförsbackar heller. "Klarälvsbanan" som går uppifrån Hagfors och ner till Karlstad är nämligen byggd där järnvägen gick förr i tiden. Och järnvägar har ju en benäghet att vara väldigt platta och raka.
Vid sex var vi i alla fall nere i Karlstad efter att ha avklarat 7,5 mil under sex timmar (inklusive raster). Vi begav oss hem till vår kära farmor där vi blev bjudna på middag och alfapet. Sen åkte jag och syrran hem till lägenheten och farsan stannade kvar och övernattade hos farmor.

Nästa dag var det farmors födelsedag och vår present till henne var att ta med henne på cykel upp till vår farbror i Molkom. Jag kanske ska säga att min farmor är 71 år men väldigt pigg för sin ålder. Jag tror inte att det är så jättemånga människor över 70 som orkar cykla 4,5 mil i backig terräng, i alla fall inte utan att beklaga sig, men farmor cyklade glatt med och förutom att hon fick gå av cykeln ibland och leda den uppför några branta backar så tror jag inte hon hade några problem alls.
På lördagen blev det alltså betydligt fler backar än i fredags. Det blev därmed också lite jobbigare, men jag föredrar nog ändå att cykla i backar än att cykla på totalt plana cykelvägar. Halva grejen med cykling är ju faktiskt att kämpa sig uppför uppförsbackar och sedan få sin belöning i nerförsbacken. På vägen till Molkom stannade vi till vid en sjö och badade och åt av vår medhavda pastsallad som syrran hade fixat på morgonen.
Min farbror Nils bor i ett gammalt hus som har funnits i släkten i många år och som brukar kallas för "Dalen". Han lever där själv och utan bekvämligheter som television och rinnande vatten (vatten hämtas i en brunn ute på gården och när nöden tränger på finns det ett utedass). Jag blir alltid lika lycklig över att komma dit. På något sätt känns det minst lika mycket som "hemma" som det gör på Torfolk. Kanske för att vi har åkt dit på annandagen nästan varje år sedan jag föddes och firat jul med släkten och för att jag har många fina minnen därifrån. Förutom Nils var även farbror Jan, farmors syster Anna-Lena samt Jannes arbetskollega Ali och hans dotter Nathalie och hennes kompis där.
Vi käkade grillat kött och potatis och hade en trevlig kväll med en hel del öl och en hel del kortspel.

I morse gjorde jag, syrran och Anna-Lena en snabb visit i Alis och Jannes antikaffär. Lena blev intresserad av ett klädskåp för 5000, själv tyckte jag nog bäst om en stor tavla föreställandes ett vinterlandskap men den var tyvärr redan såld för 160.000 kr. Ja, ja den hade nog ändå inte riktigt passat i lägenheten.
Den sista ettapen, från Molkom och hem, kändes ganska lättsam. Igår ömmade min bakdel ganska mycket men efter att jag fick låna farmors sadelkudde kändes det bättre. Om ni nu tycker att det var moraliskt fel av mig att ta kudden från min gamla farmor så vill jag bara att ni ska veta att min röv är betydligt tanigare än hennes. Farmor lämnade vi av en bit utanför Deje där hon fick klara sig på egen hand ner till Karlstad. Vi fortsatte hemåt och kom tillbaka för några timmar sen.
Totalt har vi cyklat 18 mil under helgen. Ett litet tramptag för mänskligheten men ett stort tramptag för mig.

För i övrigt ska jag och Maria starta ett poesifanzine! "Den maximala hastigheten" ska det heta och det kommer fyllas med våra egna dikter och noveller och andras grejer som vi gillar. Det kommer bli grymt såklart.

Ja, jag har ju varit på Arvikafestivalen under veckan. Det är lite märkligt med Arvikafestivalen. Både i år och förra året var jag ganska tveksamt inställd innan jag åkte dit. För det första kändes inte artistlistan så jättelockande varken det här året eller förra året. För det andra är det inte riktigt min typ av festival. Visserligen har ju Arvikafestivalen gått från att vara en synth/goth-festival till att bli mer och mer svensk indiepop. Men fortfarande är det ganska gott om kajalpennor, svarta rockar och kängor i värmlandsskogen i mitten av juli. Inte för att det stör så mycket, synthare kan till och med vara ganska underhållande att studera. Men jag förstår då rakt inte varför man väljer att spöka ut sig på det där sättet och lyssna på tocken där besynnerlig musik. Bevare mig väl. Men i alla fall, trots att jag var lite skeptisk innan så blev det mycket bra både förra året och i år. Dels för att det alltid visar sig på festivaler att det är ganska många band man vill se ändå trots att man har tyckt att det har sett klent ut innan. Dels för att jag omgav mig med väldigt trevligt folk.

En rätt lustig sak är att jag blev medlem i Grön Ungdom på förra Arvikafestivalen medans jag i år var där för deras räkning och jobbade med att väva nya medlemmar. Jag trodde nog inte att jag skulle bli så politiskt engagerad då när jag gick med men det har ju faktiskt blivit en hel del nu och det känns bra. Partipolitik är säkert oerhört tråkigt när man kommer upp på "vuxennivån" men på den nivån där jag fortfarande befinner mig ägnar vi ju oss mest åt att anordna festivaler och aktioner och sånt är ju enbart skoj. Jag bodde tillsammans med nio andra representanter för GU på artistcampingen (tro nu inte att jag frotterades med kändiseliten, den enda kändisen jag såg på campingen var Jeppson i The Ark men han bodde förstås inte där utan stod bara där och hängde vid något tillfälle. De som bodde där vara annars mest andra utställare/försäljare och de artister som uppträdde på den lilla campingscenen.)

Onsdag

Jag fick skjuts med Lena ner till Karlstad på onsdag förmiddag och tog sedan tåget till Arvika några timmar senare. Det var rätt varmt när jag begav mig iväg med min alldeles för tunga packning (jag förstår inte hur jag altid lyckas packa för mycket saker när jag ska på festival) till stationen. Bara några timmar tidigare när jag skulle gå på systemet upptäckte jag att jag hade tappat bort mitt körkort. Som tur var har jag en legitimation som jag kan använda men jag kommer förmodligen få beställa ett nytt körkort. När jag satt där på tågstationen och svettades upptäckte jag också att jag måste ha glömt tågbiljetten hemma eller tappat den på vägen. Ibland undrar jag om jag inte är världens slarvigaste person.

På tåget var det förstås packat med festivalbesökare. Ett tag hoppades jag att konduktören inte skulle bemöda sig med att kliva över alla personer som satt i mittengången för att kolla biljetterna men det gjorde han förstås. Så det var bara att punga ut med 50 spänn för en ny biljett, ingen hög summa direkt men det kändes ändå lite onödigt. När jag kom fram till Arvika började jag gå upp mot festivalområdet, efter bara några meter kom det fram en kille som inte visste vägen och undrade om vi skulle slå följe. Vi snackade en del på vägen upp men vi brydde oss inte om att presentera oss med namn, vi visste båda att vi förmodligen inte skulle ses något mer under festivalen. När jag var framme vid festivalområdet och stod och funderade över vart det var jag skulle träffa de andra GU-medlemmarna kom plötsligt Cecilia förbi. Jag träffade Cecilia på förra festivalen efter att vi hade haft rätt mycket kontakt över MSN. Efter festivalen tänkte vi fortsätta hålla kontakt med varandra men det har knappt blivit någonting. Det kändes i alla fall lite konstigt att plötsligt se henne igen. Hon hade en kompis med sig och hon sa att de var tvungna att gå och äta något, "men vi ses säkert något mer under festivalen". Det gjorde vi inte.

Efter lite letande fick jag fatt på de andra medlemmarna. Det visade sig att jag var sist på plats, de andra hade anlänt tidigare under dagen eller dagen innan. Vi hjälptes åt att sätta upp tältet inne på festivalområdet där vi skulle stå och gick sedan iväg till campingen. Vi satt och snackade lite för att lära känna varandra och planera vad vi skulle göra under dagarna. Max som ledde gruppen delade ut scheman för vilka tider vi skulle stå i tältet och det visade sig att jag hade fått fantastiskt bra tider. På torsdagen skulle jag stå mellan 14.30 och 16.30, övriga dagar mellan 11.00 och 13.30. Det innebar att jag kunde se i princip alla band jag ville se och särskilt långa pass var det ju inte heller. Alla som var med var sådär trevliga som jag hade hoppats på och vi fick snabbt en bra stämning i gruppen. Efter att ha suttit där ett tag gick jag iväg till den andra campingen, jag hade ju rätt många andra vänner på festivalen också som jag ville hinna umgås med. Ifrån klassen var Peter, Tim, Sofia och Sanna där (och Joel fast honom träffade jag aldrig). Dessutom var Maria & Björn och Julie & Johan där samt Magnus. Första kvällen hängde jag en del i Peters camp och snackade med honom och hans polare från Enköping. När jag gick iväg för att pissa stötte jag på Sofia och Sanna också och de hängde med till Peters camp en stund. Såvitt jag minns hände inget speciellt uppseendeväckande den kvällen, jag drack en del öl och blev lite lullig och sen gick jag väl tillbaka till min camping någon gång mellan ett och två.


Torsdag

Första festivaldagen var det ganska tunt med bra spelningar men det var i alla fall en som jag var riktigt sugen på att se nämligen Maia Hirasawa på Andromeda 18.00. Men först skulle jag ju ha mitt pass i tältet. När man ska försöka värva nya medlemmar är det förstås bra om man är utåtrikad, självsäker och påläst. Jag var ingetdera men det gick ändå ganska hyfsat. Förutom en massa informationsmaterial hade vi ett hockeyspel där vi hade målat spelarna i grönt och grått. De gråa spelarna hade röda och blå hjälmar och vitsen med det var att säga att både de röda och de blå partierna är "gråa" partier jämfört med de gröna. Visserligen tror jag att bara typ 10 % av alla som spelade hockeyspelet fattade den kopplingen men det var i alla fall en kul idé. Vi hade också gnuggistatueringar med fötterna från GU-loggan som var helt otroligt populära.

När jag gick av mitt pass 16.30 hade Timbuktu spelat i ungefär en halvtimme. Jag gick iväg och såg slutet av konserten och det verkade som att det var minst lika bra som när jag såg honom i Hultsfred för två år sen. Särskilt kul var det att Mapei var med under hela spelningen och att den slutade med ett balkan-aktigt extranummer. Men även om jag gillar Timbuk och har två skivor med honom är han ändå inte någon gud för mig, för några av de andra som var med från GU var tydligen hans konsert den bästa under hela festivalen men för mig var det mer en trevlig inledning (7/10). För övrigt kan jag väl också passa på att nämna att rubriken till det här inlägget är en parafras på hans låt "Lika barn avvika bäst" om ni inte hajade det.

Innan Maia Hirasawas konsert hade jag gjort upp med Maria om att mötas. Även Magnus och några stycken från dagensskiva.coms redaktion skulle dyka upp så tanken var att det skulle bli en liten träff för oss som brukar hänga på deras forum. Men det var bara jag och Maria som dök upp till träffen. Maria hade Björn med sig och lite senare stötte vi också på Julie och Johan.
Maia spelade samtidigt som Mando Diao men det kändes inte som någon jätteförlust att missa Borlängepojkarna. Jag tycker i och för sig att de är bra live och sådär men jag har redan sett dem några gånger. Konserten var nästan precis så fin som jag hade hoppats på. Det känns som att hon har tagit ett enormt kliv framåt sen jag såg henne för ett drygt år sen i Karlstad. Då stod hon själv med en akustisk gitarr, nu hade hon ett band med sig som lyfte hennes varma popmelodier mot himlen och Maia sjöng med väldig innerlighet (8/10).

Efter konserten gick jag för att träffa de andra i GU igen och diskutera lite hur det gått under dagen. Max berättade stolt att vi hade lyckats värva 56 nya medlemmar under dagen vilket var helt otroligt många. Förra årets arvikafestival var tydligen rekordbra, då hade man lyckats värva 101 nya medlemmar men det var ingen som trodde att vi skulle kunna nå upp till samma höjder igen. Men Max tillade också att det alltid går bäst första dagen och att vi skulle vara nöjda om vi lyckades värva hälften så många de följande dagarna.

På torsdagkvällen kom också Alexander C., ett av Grön Ungdoms språkrör. Han kom direkt ifrån Almedalen där han hade varit några dagar. Innan dess hade han varit på Roskildefestivalen i en vecka. Det är helt otroligt hur han orkar med allt. Å andra sidan är Alex också en ganska otrolig person. Utan tvekan kan han väldigt mycket om grön politik och han är extremt social och bra på att prata med folk. Samtidigt är han så... barnslig. Man är ju van vid att högt uppsatta politiker är väldigt seriösa men Alex super, hoppar i gyttjepölar, däckar utanför tälten och beter sig som vilken festivalbesökare som helst (fast inte när han jobbar då förstås). Men han är ju trots allt född 1986, alltså ett år yngre än mig. Det är också lite konstigt, jag är ju van vid att alla personer jag ser upp till är äldre än mig. För övrigt är det också lite komiskt att han är så jävla gay i kroppspråket, uttalet, hållningen och allting.

Sen hängde jag med Max och några andra för att kolla på The Ark. Även den spelningen var ganska precis vad jag hade förväntat mig, varken mer eller mindre. Det är svårt att säga något annat än att Ola Salo har väldigt mycket utstrålning och att de har ett gäng bra låtar men jag blir inte hänförd av att se The Ark. Till skillnad från Kent, Broder Daniel och Håkan Hellström har The Ark aldrig betytt sådär jättemycket för mig och kommer förmodligen heller aldrig att göra men det är i alla fall lite kul att se dem (7/10).

Efter The Ark gick vi tillbaka till tälten igen och käkade lite och drack öl. Jag gicksjälv tillbaka till festivalområdet en stund senare för att kolla på Bloc Party, ett band som jag knappt har hört något alls med men eftersom jag inte hade något bättre för mig tänkte jag att jag lika gärna kunde gå och se dem. Vid scenen stötte jag på Sofia och Sanna och kollade på konserten tillsammans med dem.
Jag fattar verkligen inte grejen med Bloc Party. I mina öron låter det så tråkigt, så tråkigt som något kan bli. De saknar både melodier och charm och anledningen till att de har blivit så poulära är verkligen en gåta (2/10).

Träffade sedan Maria och Björn och kollade på estradpoeten Ismael Ataria med dem. Ismael uppträdde ju även på vår lilla festival och även om han körde samma material var det ändå kul att se honom igen. Jag tror han var lite mer taggad den här gången när han hade en större publik (7/10).
Vi såg också på franska Nouvelle Vague sen som jag inte hade tänkt se men som Maria gärna ville se. Det spelade en soft och trevlig bossa nova-aktig musik. Men att jag inte minns så mycket från den spelningen beror nog inte på att jag var särskilt full utan mer på att jag tyckte det var en smula tråkigt ibland (6/10).

Efter att den var slut skildes jag från Maria och Björn och mötte upp Peter för att se dagens sista konsert, Weeping Willows. Det kändes väldigt passande att Weeping Willows spelade klockan två på natten. Deras hjärtskärande ballader är ju definitivt musik som passar bäst nattetid. Det var inget spektaktulärt över konserten men det var väldigt varmt och vackert. Magnus Carlson har förmodligen sveriges bästa röst och bara det gör det nästan värt att se dem. De avslutade med en sagolikt vacker "Broken Promised Land" och efteråt gick jag tillbaka till tältet med ett leende på läpparna (8/10).


Fredag

På fredagen hade jag det första passet och det var väl utan tvekan det slappaste. Inga band hade börjat spela och de flesta festivalbesökarna hade väl inte ens vaknat. Jag lyckades bara värva två medlemmar den dagen mot sex dagen innan. De två som jag lyckades värva var dessutom Maria och Björn och det krävdes inte direkt så mycket övertalning för att få dem att gå med.
Spelschemat under fredageftermiddagen var fullspäckat med svenska indieband. Jag hade ringat in ganska många men det var ganska få ändå som kändes helt nödvändiga. Och eftersom flera av spelningarna gick in i varandra visste jag att jag skulle få prioritera bort en del.

Efter att jag hade slutat mitt pass kollade jag på Miss Li tillsammans med Maria och Björn. Jag har inte hört Miss Li så mycket men det lilla jag har hört har jag tyckt låtit bra och konserten var verkligen en positiv överraskning. Hon spelade piano och sjöng med en helt otrolig frenesi och dessutom hade hon ett fantastiskt bra band med sig. Vissa låtar kändes i och för sig lite ofärdiga som att det bara var utkast men det var samtidigt lite charmigt (8/10).

Efter det gick jag direkt och kollade på några låtar med Vapnet. Vapnet är rätt charmiga på scenen, särskilt Martin Abrahamsson vars tunna hår gör att han ser äldre ut än han förmodligen är. Trots att det lät bra hörde jag bara några låtar innan jag gick därifrån.
Anledningen var att Detektivbyrån skulle börja spela på en annan scen. Jag kom dit 5-10 minuter innan de skulle gå på scenen men det var ändå packat med folk inne på Lyran. Jag fick knappt en skymt av bandet under hela konserten men det lät i alla fall mycket bra. Detektivbyrån har hittat en egen nisch med sin blandning av Yann Tiersen-doftande melankoliska valsar blandat med elektronisk musik. Jag gillar också deras lokalpatriotism, saker som att de säger att de vill bli lika folkliga som Sven-Ingvars och har döpt en låt till "Om du möter varg" efter en skylt på turistbyrån i Ekshärad. Sånt måste man bara älska. (8/10)

Efter det mötte jag Linnea, Emil och Emma i grässlänten framför Apollo. Kollade på några låtar med Shout Louds tillsammans med dem innan gick jag bort till Vintergatan-scenen för att se på Marit Bergman. Det var förvånansvärt lite folk på Marits konsert. Man tänker ju annars att hon har blivit så stor nu att hon borde kunna locka hur mycket folk som helst på Arvikafestivalen. Men folk kanske har tröttnat på henne, vad vet jag. Själv har jag faktiskt börjat gilla henne mer och mer den senaste tiden. Det är kanske inte så creddigt att gilla Marit men jag tycker ändå hon har gjort en del väldigt vackra låtar.
Men inte heller den konserten såg jag mer än ett par låtar av, sen sprang jag iväg för att se på Laakso. Laakso hoppade in som ersättare för något band bara några dagar innan festivalen och det var väl därför som det var en rätt liten publik. Men Laakso gav ändå allt precis som när jag såg dem på förra årets festival på samma scen faktiskt. Jag tror inte det finns någon annan svensk artist som svettas lika mycket när han/hon spelar som Laaksos sångare, Markus Krunegård. Det säger väl en del om energin i deras framförande. Fast jag tycker att det saknas lite nyanser i deras låtar, varje låt låter som att Markus håller på att slita ur sig hjärtat och ibland är det fantastiskt men till slut blir det lite jobbigt. Den låt som sticker ut allra mest är väl förmodligen deras nya singel, Italy vs. Helsinki. Peter Jöback dök inte upp i fredags men istället gjorde Shout Out Louds sångare ett inhopp och det lät minst lika bra. (7/10)

Jag hade ringat in några fler konserter under kvällen - Familjen, Juvelen och I Am X - men jag var för trött för att se någon av dem. Jag bestämde mig istället för att spara mig till Tough Alliace klockan 12. Hjälpte de andra i GU att plocka ihop för dagen och efteråt satt jag tillsammans med Max, Jocke och några från SSU och drack och pratade lite. Senare gick jag iväg till dräggcampingen (alltså den stora campingen) där jag först mötte Maria och Björn igen och sedan Magnus. Magnus berättade stolt att han inte hade sett ett enda band hittills under festivalen men han sa att han i alla fall skulle se Tough Alliance sen. Jag kollade på fantastiska Dorlene Love på campingsscenen tillsammans med Maria och Björn. Dorlene Love kan bäst beskrivas som zigenarpunk. De uppträdde lite här och var under hela festivalen så jag såg dem flera gånger. På campingscenen hade de dock problem eftersom elen försvann så de fick köra akustiskt ända fram till slutet då elen plötsligt kom tillbaka igen. De sista låtarna var fullständigt kaotiska och oerhört roliga (7/10).

Maria blev lite besviken när jag sa att jag hellre såg på TTA än Elias & The Wizzkids.
"Är det ditt slutgiltiga svar?" frågade hon.
"Ja."
"Du vill inte ringa en vän?"
"Jo, jag kan ringa Andreas."
"Men han gills inte. Du kan väl köra en fifty-fifty?"
"Okej jag singlar väl slant om det."
Slanten valde Elias men jag valde TTA i alla fall.

TTA-konserten var precis som jag hade förväntat mig; kort, kaotisk och alldeles underbar. Läste en recension av konserten i aftonbladet där recensenten frågade sig vad Eric och Henning gjorde där eftersom de ändå knappt syntes bakom all rök och ljuseffekter och ändå bara gick runt och mimade lite. Jag kan förstå kritiken, men om man ser det som tjugo minuter av euforisk dans istället för en konsert blir det plötsligt mycket bättre. Och jag störs inte av att TTA står på scenen under tiden. De spelade 4-5 låtar under tjugo minuter och sen var det slut. Publiken såg förvirrad men själv tyckte jag det var alldeles lagom långt. (9/10)

Jag såg några låtar med Infected Mushroom men var alldeles för utmattad för att orka dansa. Istället gick jag tillbaka till tältet och somnade.


Lördag

Lördagens pass var nästan precis likadant som det på fredagen. Jag lyckades bara värva en medlem den dagen men som tur var lyckades de övriga desto bättre. Totalt under hela festivalen tror jag att vi fick 128 nya medlemmar vilket är nästan 1% av besökarna på Arvikafestivalen och närmare 10% av det totala medlemsantalet i Grön Ungdom. Helt otroligt med andra ord, Max sa att det var bättre än han hade kunnat föreställa sig i sin vildaste fantasi.

Inledde konsertdagen med att se Ida Maria, en tjej som sjunger typ rockabilly-låtar. Det lät bra för att hon hade ett fantastiskt samspelt band med sig och för att hon hade en enorm kraft i rösten annars hade det nog varit lite mediokert (7/10).

Såg delar av Mixtapes & Cellmates och delar av Kristian Antilla. De förstnämnda visste jag inget mer om än att de har ett bra namn. Tyvärr tyckte jag inte att musiken var fullt så bra, bandmedlemmarna verkade uttråkade och oengagerade (kanske för att det inte var särskilt stor publik) och jag kom själv på mig flera gånger med att inte lyssna särskilt uppmärksamt. (6/10)

Sen gick jag alltså och såg Kristian Antilla men konstaterade ganska snabbt att jag fortfarande inte förstår varför han är så populär. Hans texter och sångstil är lite som en blandning av Kent och Håkan Hellström men det känns inte riktigt äkta och han har bara några få riktigt bra melodier. Dessutom kunde jag nästan inte uppfatta ett ord av vad han sjöng. Han hade i alla fall en begeistrad tjejpublik i 14-16årsåldern. (5/10)

Sen var det dags för en av festivalernas riktiga höjdpunkter, eMiL Jensen. Om det finns någon person jag verkligen skulle kunna kalla för en förebild så är det nog Emil. Hans blandning av poesi, stand-up och musik och hans plötsliga kast mellan ironi och allvar känns bara mer och mer självklar för varje gång jag ser honom. Dessutom försöker han ju, som ni säkert känner till, kämpa mot miljöförstöringarna genom att cykla sig genom sverige i sommar. Föreställningen var underbart bra från början till slut, det är också kul att han börjar få en ganska stor publik. Faktum är att jag ska se honom ikväll igen, dels för att det var så bra men också för att det är min klasskompis Tim som har fixat så att han ska uppträda i Karlstad ikväll. (9/10)

Strax innan Emil Jensen började det regna. Fram tills dess hade vi klarat oss ganska bra från regn under festivalen, under torsdagen regnade det lite grann men inte särskilt mycket och fredagen var fin och solig. Under uppträdandet var det okej men sen var det inte så kul längre när vi skulle bära grejer från GU-tältet bort till campingen (vi packade ihop lite tidigare på lördagen än de andra dagarna eftersom det var många som ville se Svenska Akademien pch Slagsmålsklubben).

När vi kom tillbaka hade partytältet som vi suttit under tidigare rasat ihop så vi fick kura ihop oss under duken för att skydda oss från regnet. Det blev trots allt lite mysigt och firade att det hade gått så bra med glass. Sen sprang jag och några andra iväg för att se på Svenska Akademien som redan hade börjat spela. Jag gillar Svenska Akademien ganska mycket på skiva men på scen tyckte jag inte det var särskilt kul. Det faktum att jag frös och inte orkade tränga mig in i publikhavet kanske också bidrog till att jag inte tyckte det var någon jättebra konsert (5/10).

Sen såg jag lite på Slagsmålsklubben. Jag tycker faktiskt det är lite kul att det alltid är så jävla fulla och dryga när de uppträder. Och det är ganska svårt att värja sig för deras smittosamma lyckopop. Men tekniken krånglade lite för mycket och de spelade lite för länge för att det skulle ha varit en riktigt bra konsert (6/10).

Efter detta var det två konserter kvar, två stycken som jag hade sett väldigt mycket fram emot: Patrick Wolf och The Magic Numbers. Jag har inte hört mycket med Patrick Wolf men det lilla jag har hört har jag gillat mycket och jag hade en känsla av att det skulle kunna bli en riktigt bra konsert. Det blev också mycket bra men kanske inte riktigt som jag hade förväntatmig ändå. Jag trodde att det skulle låta bra men att Patrick Wolf skulle vara ganska tråkig på scenen. Men det visade sig att det både lät jättebra och att Patrick var en helt otrolig scenpersonlighet. Han sprang runt på scenen som en blandning av Ola Salo och en ung Iggy Pop, slängde sig på golvet, strippade och var alldeles, alldeles underbar. Efter konserten var jag helt omtumlad, det var mer än jag någonsin hade vågat hoppas på (9/10).

Efter Patrick Wolf mötte jag Sanna, Sofia och Frida (den sistnämnda var en kompis till Sofia. Tillsammans gick vi iväg mot Vintergatan för att se Magic Numbers tillsammans. Jag har velat se Magic Numbers länge. Två gånger har jag varit på väg att köpa biljett men inte kommit mig för innan biljetterna sålt slut. På Emmabodafestivalen trodde jag att jag skulle få se dem men tyvärr ställde de in då p.g.a. terrorhoten i London. Därför var jag med andra ord ganska taggad för den här spelningen. Sofia, Sanna och Frida var dock inte alls lika taggade utan tyckte att vi kunde gå och sätta oss i öltältet och se spelningen. Men jag ville hellre stå framme vid scenen så jag stannade kvar medan de gick iväg till öltältet.
Kanske var konserten inte allt det jag hade hoppats på. Bitvis var det faktiskt lite tråkigt men bitvis var det också helt underbart. De blandade låtarna fårn sina två skivor med några nya låtar som ska komma på en EP snart. Jag tycker fortfarande att det är låtarna från den första skivan som låter bäst, men de är alldeles för skickliga hantverkare för att något ska låta direkt dåligt. Avslutningen var smått fantastisk. De spelade ett långt rockmedley som blev bra för att man såg hur otroligt kul de hade när de spelade. Sen gick de av scenen men kom tillbaka och spelade Beyonces "Crazy In Love" som extranummer. Det kan ha varit festivalens allra finaste stund faktiskt. Om de bara hade spelat "Hymn For Her" också hade jag kanske höjt betyget ytterligare ett snäpp (8/10).
Efteråt gick jag upp till öltältet där jag mötte Sanna, Sofia och Frida igen. Jag pratade exalterat om konserten och de såg på mig med oförstående blickar. De hade helt enkelt tyckt att det bara var väldigt tråkigt och det gjorde mig nästan lite upprörd.

Slutet på festivalen blev väldigt konstig. Jag ville absolut dricka efter Magic Numbers-spelningen. Klockan var då över tolv men jag var fortfarande spiknykter eftersom jag hade gått runt på spelningar hela kvällen. Jag hade inte druckit så väldigt mycket under festivalen totalt och nu var det ju sista chansen, jag hade dessutom en full bag in box med vin i tältet. De andra var också ganska nyktra men inte alls så sugna på att börja supa eftersom det var så sent. Men så sa Sanna plötsligt att hon hade två flak öl hemma hos sig (hon bor i Arvika). Och vi kom överens om att vi skulle gå hem till henne och dricka där. Det kändes väldigt konstigt att gå iväg från festivalen mitt i natten och gå hem till en lägenhet och sätta sig. När vi kom dit var dock alla, inklusive jag, ganska trötta. Sanna satte på några stand up-klipp på datorn och vi satte oss i soffan och glodde. Jag drack en del av vinet jag hade med mig men det ledde bara till att jag blev tröttare och tröttare och de andra drack nästan ingenting. Efter en stund somnade Sofia. Sanna och Frida satt och pratade och själv var jag så trött så jag hade stora problem med att hålla ögonen öppna. Jag tror jag var för trött för att öppna munnen och jag orkade absolut inte tänka en klar tanke. Dessutom pratade de mest om ätstörningar och hur det var att vara kär i bröderna Hanson i mellanstadiet, saker som jag inte direkt kunde relatera till. Någon gång mellan tre och fyra kom Sannas pojkvän hem. De sa till oss att vi kunde få sova på soffan om vi inte orkade gå tillbaka till campingen och jag somnade nästan direkt.

Vaknade vid elva nästa dag och kom plötsligt ihåg att jag skulle vara behjälplig och plocka ner GU-tältet klockan elva. Jag kom dit en timme senare och ursäktade mig men det gjorde som tur var inte så mycket. Sen fick jag lite bråttom eftersom jag tänkte komma med en buss till Karlstad vid ett. Flera hade redan åkt när jag kom till campingen och jag skyndade mig att plocka ihop mina grejer och gick iväg till bussen. Som tur var hann jag med den, annars hade jag fått vänta till fyra på nästa buss.


Det bästa med festivalen var att jag ändå såg ganska mycket bra konserter och hängde med en massa trevligt folk. Det sämsta var att jag att inte fick knulla något och att jag är förkyld nu...
Nu tror jag att jag ska sjukskriva mig och ligga i sängen och läsa serier några dagar.

När jag har tråkigt ibland brukar jag bläddra i min dagbok från Australienresan i höstas. När jag ser tillbaka på dom där månaderna nu så ser jag att det var verkligen tre väldigt händelserika månader. Åtminstonde om man jämför med den sommarstiltje som råder i mitt liv just nu. Jag kommer inte lägga upp hela dagboken på bloggen, det är hur många sidor som helst och jag har väldigt svårt att föreställa mig att någon är så intresserad att den orkar plöja igenom allting. Men jag ska lägga ut den veckan jag tillbringade i Alice Springs, för att det var en väldigt intressant och händelserik vecka.

 Alice Springs 31/10 19:44 

Jag tänkte ta ett kort på hela familjen igår vid frukosten. Men dom var stressade och Siri hade inte gått upp än. Men Ulli lovade att hon skulle skicka ett kort till mig på mailen. Ironiskt nog var den ende som jag fick ett kort på Leon som jag knappt har pratat någonting med.
        
Ulli hade något ärende i Adelaide så därför åkte vi iväg redan vid ett. Dom släppte av mig på tågstationen där jag fick vänta några timmar. När jag kom dit kom jag att tänka på att jag inte hade några pengar på mig och självklart fanns det heller ingen bankomat på stationen. Jag försökte i alla fall köpa ett nytt skrivblock och batterier till cd-spelaren och betala med kortet men när jag kom fram till kassan sa kärringen att dom bara tog emot kontanter. Sen hade hon i alla fall vänligheten att berätta att det gick bra att ta ut pengar där man lämnar in bagaget. Men inte heller det gick. Jag blev skitnervös, tänk om det hänt något med mitt kort! Det löste sig dock, det gick att betala med kortet på tåget och här uppe går det bra att ta ut pengar i bankomaterna.

 

Tågresan var ganska trevlig. Fast utsikten var rätt... enahanda, om jag ska använda en underdrift. Vi åkte rakt igenom öknen. Det var sand, sand och sand. Vid några tillfällen dök det upp lite träd och buskar och det var lika kul varje gång. Men jag tror inte att jag såg ett enda hus på hela vägen. På tåget pratade jag med två tjejer från Tyskland och ett par från England. Den ena av dom tyska tjejerna var också WWOOF:are, det engelska paret var på jorden runt-resa. Det var också ett stort sällskap holländare i samma vagn som mig, först när dom pratade tyckte jag nästan att det lät som norska men efter att ha lyssnat lite ordentligare kom jag fram till att det måste vara holländska eller flamländska eller något sånt där. Tåget var lite gammaldags men väldigt trevligt. Man behövde inte sitta i sätet hela tiden utan kunde gå till en lounge med soffor och runda bord. Dom hade också en väldigt bra restaurangvagn. Jag sov ryckvis, vaknade ungefär en gång i halvtimmen.

 
        När jag klev av tåget idag vid tolv fick jag värsta värmechocken ever. 37 grader i skuggan,  det kändes verkligen som att gå runt i en bastu. Sen kom nästa chock - mitt bagage var inte med. Jag frågade en kille, han kontrollerade en lista och såg att min väska tydligen skulle fortsätta upp till Darwin. Dom hade satt fel stämpel på den, klantjävlarna! Men eftersom tåget fortfarande stod kvar på stationen var det rätt enkelt ordnat. När jag väl fått väskan hade alla taxibilar åkt iväg. Jag fick syn på den stora holländska gruppen som stod och väntade på en taxi. Jag frågade vart dom skulle och som tur var skulle dom till samma vandrarhem som jag så jag kunde klämma in mig i deras taxi.

        Det är två dubbelsängar i rummet jag bor i nu. Men det är bara en annan kille som bor här för tillfället. Han heter Frank och kommer från Tyskland (jag är förföljd av tyskar!) Han är trevlig och lätt att prata med. Tyvärr åker han härifrån i morgon bitti. Det är ganska lyxigt för att vara ett vandrarhem. Det finns ett välutrustat kök, datorer med internetuppkoppling och t.o.m. en swimmingpool. Rummet har inget eget badrum utan man får gå ner en trappa. Dock är badrummen förvånansvärt fräscha. För första gången på länge finns det en dusch där man kan ställa in lagom temperatur också.

        På eftermiddagen bokade jag två turer. På onsdag åker jag iväg på en tredagarstur till Uluru/Ayers Rock och nationalparken runtomkring. Kommer tillbaka på fredag alltså. På lördag ska jag åka luftballong och se på soluppgången. Efter det får man också en kort guidetur av aboriginer. Men jag måste stiga upp halv fyra på natten!

        Båda turerna går på ca. 300 australiendollar d.v.s. ca. 1800 spänn. Egentligen är väl det på tok för dyrt för en kort ballongtur men det känns väldigt lockande att få flyga ballong igen.

        Efter det kunde jag äntligen börja slappna av. Badade i poolen, gick en runda på stan, satt på internet en timme. Nu på kvällen har jag pratat lite med ännu en tjej som tror att jag heter Voldemort? Jag tror hon hette Sarah men jag kommer kalla henne Sauruman.

        Helt plötsligt går det jättelätt att få kontakt med folk. Jag vet inte vad som har hänt, jag kanske har lite social kompetens ändå. Visserligen blir det ju väldigt ytliga kontakter men ändå.
        Alice Springs är för övrigt en liten håla, lika stor som Motala och den ser ännu mindre ut.

        Det här kanske låter lite klychigt. Men jag tror att när ja ser tillbaka på den här veckan om typ ett år kommer jag se att jag utvecklades väldigt mycket. För första gången är jag nämligen tvungen att klara mig helt på egen hand i ett främmande land. Det tar lite på krafterna men det är det värt.                                       
                     
 
Alice Springs 1/11 20:12 

                     
 Efter att jag hade skrivit igår gick jag ut och tog en öl tillsammans med Frank, min rumskompis. Vi gick till ett ställe där vi stötte på tjejen som vi hade pratat med tidigare under kvällen och en kompis till henne (jag kommer inte ihåg vad hon heter). Jag och Frank spelade några parti biljard (jag spelade ruskigt dåligt). Och sen gick vi tillbaka till vandrarhemmet igen Frank åkte iväg tidigt i morse.
      
         Idag har Melbourne Cup ägt rum. Det är ett hästlopp som hålls första tisdagen i november varje år och det är en av dom absolut största sporthändelserna i Australien. Varenda bar visade den på storbildsskärm och det var tydligen en stor utomhusvisning också på en fotbollsplan någonstans. Men det kände jag inte till igår så jag hade köpt en biobiljett till ?Charlie & The Chocolate Factory?. Det var en matiné som skulle börja samtidigt som Melbourne Cup. Jag velade lite fram och tillbaka om jag skulle strunta i bion, försöka få pengarna tillbaka och gå och se Melbourne Cup någonstans istället. Det verkade nämligen bli något av en folkfest. Men till slut beslöt jag mig för att gå på bion i alla fall. Jag är ju trots allt inte så intresserad av hästkapplöpningar (tyvärr Nisse).

        Men innan jag gick på bion ordnade jag lite andra saker. Jag köpte en ny ryggsäck eftersom allt som jag ska ha med mig på turen inte får plats i min lilla ryggsäck. Dessutom köpte jag nya solglasögon och lite frukt och bröd. Sen gick jag till The Reptile Centre som ligger en bit utanför centrum. En guide berättade för oss om olika ormar och sen fick the brave ones prova på att ha en tre meter lång (men helt ofarlig) orm runt halsen. Gissa vem som var modigast av alla! Tyvärr har jag inget fotobevis så det är säkert ingen som kommer att tro mig. Man fick också sen när dom matade en stor krokodil med en kanin, det var lite coolt.

        Jag passade också på att gå till Royal Flying Doctor Service Base som låg mittemot. Det är som det låter, en flygbas varifrån man flyger ut med läkemedel m.m. till avlägsna platser. Det var också intressant faktiskt, väl värt ett besök.

 
        Jag trodde nästan att jag skulle ha hela biosalongen för mig själv men det var i alla fall fem till personer som valt att skippa Melbourne Cup för att gå på bio istället. Filmen levde upp till mina rätt höga förväntningar, Johnny Depp var helt briljant.

        Jag har ringt hem och bett dom kolla mitt konto eftersom jag inte lyckades göra det själv på datorn här. Jag var lite nervös att pengarna skulle börja ta slut men jag hade sextusen kvar.

        Nu har en ny kille flyttat in i rummet. Jeff ifrån Kanada, han är lika gammal som mig. Han verkar schysst men jag kommer nog inte få se så mycket mer av honom eftersom jag ska åka ut och campa i tre dagar nu. Jag börjar föresten bli väldigt trött på att dra samma ramsa om och om igen. Vad jag heter, vart jag har varit, vart jag ska åka osv.
       
        Det har varit lika varmt, om inte varmare, idag som igår. Det går åt mycket vatten! 


På väg från Uluru 3/11 14:21 

Lämnade hotellet tidigt igår morse. Bolaget som jag bokat turen med hade ställt in eftersom det var för få bokningar (det är så många utflyktsbolag här så dom konkurrerar väl ut varandra.) Istället fick jag åka med ett annat bolag, men dom gör nästan exakt samma tur. När jag klev in i minibussen var det redan fullt med folk där som klivit på på andra håll.

        Resan till Uluru/Ayers Rock tog fyra ? fem timmar. På vägen stannade vi på en kamelfarm där vi fick testa att rida kamel om vi ville. Det var bara jag och en tjej som gjorde det.

 
        Några kilometer från Uluru ligger en stor turistanläggning, vi campade bredvid den så vi kunde använda deras duschar och så. Vi åt lite lunch och sen åkte vi iväg för att beskåda den berömda klippan. Jag vet inte vad jag ska säga om den. Egentligen är det ju bara en jättestor sten som nån gud har kastat ut i öknen för att han tyckte att det var skoj. Och egentligen är det lite märkligt att alla blir så upphetsade av en stor sten. Men när man står där så är det faktiskt imponerande. Lite samma känsla som när jag såg pyramiderna i Egypten. Guiden berättade en väldigt intressant aboriginsk legend om hur den blev till men den var rätt lång så jag orkar inte återge den här. Vi stannade först till en bit ifrån klippan så vi kunde ta dom obligatoriska turistkorten och sen åkte vi närmare och gick på en promenad runt klippan. Först då insåg jag verkligen hur gigantisk den är. Det tog minst två timmar att gå runt den. På en del ställen på klippan fanns det bevarade grottmålningar som aboriginerna gjort en gång i tiden. Uluru spelar en viktig roll i alla aboriginers liv och det finns hur många berättelser och legender som helst om den.

        Vi åkte tillbaka till campingen och tog några foton igen i solnedgången. Sen lagade vi en sen middag. På vägen till Uluru hade vi stannat och köpt lite öl. Och trots att jag inte köpt så många öl blev jag faktiskt lite berusad. Det var väl antagligen därför som jag gjorde en sån idiotgrej när jag skulle gå och lägga mig. Vi skulle sova i en sorts tältsängar, eller swags som dom kallas, under bar himmel. Jag kröp ner i en av dom och somnade nästan direkt. Mitt i natten vaknade jag av att jag frös utav bara helvete. Jag hade glömt att ta en sovsäck, jag sov alltså bara i tältsängen som inte var särskilt värmande. Jag kunde inte gå upp och leta efter en sovsäck heller eftersom det var kolsvart. Men på nåt sätt lyckades jag ändå somna om.

        Guiden väckte oss vid halv fem så vi skulle kunna se på solnedgången. Det var oerhört vackert. Idag har vi gått på vandring i Kata Tjuta eller The Olgas. Det är ett stort klippområde som på egentligen är betydligt mer spektakulärt än Uluru. Guiden berättade både den aboriginska legenden och den vetenskapliga förklaringen till hur klipporna skapades. När vi återkom till campingen för att äta lunch så nämnde guiden något om en swimmingpool i närheten och pekade någonstans. Jag tänkte att det kunde vara skönt med ett dopp och gick iväg för att leta efter swimmingpoolen. Men jag hittade den inte och plötsligt upptäckte jag att klockan var mycket och att vi skulle åka iväg snart. Jag blev stressad och började springa och på vägen måste jag ha tappat min hatt någonstans (jag hade bara badbyxor på mig och bar på alla kläder och hatten, det var därför jag inte märkte att jag tappade den). Jag upptäckte det precis när jag klev in i bilen. Guiden var schysst och åkte tillbaka så jag skulle kunna se om jag hade tappat hatten någonstans på vägen men den syntes inte till. Jag fick köpa en ny hatt i en souvenirbutik (man klarar sig inte utan hatt i den här värmen).

        Förutom den där incidenten har det i alla fall varit en mycket bra tur hittills. Dom andra i gruppen är trevliga, jag har pratat lite med alla men inte riktigt lärt känna någon. Dom andra är ifrån England, Irland, USA och Japan. Och så en kille som kommer från Frankrike ursprungligen men har bott i Australien länge och innan dess bodde han i England. Så det är bara jag och tjejen från Japan som inte pratar engelska helt och hållet flytande, det kan kännas lite jobbigt ibland. Vi är tretton stycken allt som allt. Jag förväntade mig att det skulle vara många som reste tillsammans men det är faktiskt mest andra ensamma backpackers.

 Nu drar vi vidare till Kings Canyon.  


 Alice Springs 5/11 11:37

        Tillbaka i Alice Springs igen. Jag fösökte skriva lite i bussen på tillbakavägen men det skakade alldeles för mycket.

        I förrgår kom vi till Kings Canyon vid fem på eftermiddagen ungefär. Det var ett stort hotell med campingmöjligheter där också men den här gången campade vi mitt ute i vildmarken. Men innan vi åkte dit stannade vi till vid en pool, så jag fick mitt dopp i alla fall. Vi åt en god middag och satt och pratade och drack på kvällen igen. Det var mycket trevligt. Det fanns i alla fall en liten duschhytt på stället som vi campade på så vi fick turas om med att duscha. Den var helt öppen på ena sidan så man kunde stå och se rakt ut i naturen medan man duschade. Jag sov gott under stjärnhimlen den här natten när jag hade vett nog att sova i en sovsäck.

        Igår morse bar det iväg tidigt igen. Jag trodde inte att Kings Canyon skulle kunna slå Uluru och Kata Tjuta men det var nog faktiskt det häftigaste på hela utflykten. Det är ett stort bergsmassiv med djupa, branta dalgångar. Jag antar att det liknar lite Grand Canyon i USA. Det kändes som att gå i en annan värld när vi vandrade omkring uppe på bergsmassivet. Trots att det är så stenigt växer det en del träd där uppe men dom måste ha jättelånga rötter för att nå ner till vattnet. Uppe på toppen nästan var det en stor urgröpning där det bildats en sjö av regnvatten. Dom flesta badade i sjön och sa att det var jätteskönt men jag hade typiskt nog inte med mig badbyxor och handduk. Vandringen i Kings Canyon var, till skillnad från vandringen i Kata Tjuta, riktigt utmattande. Dels var det varmare och dels var det brantare och svårare att ta sig fram. När vi kom tillbaka till minibussen igen vid tolv var alla rejält utmattade.

        Vi åt lunch och rullade sedan tillbaka mot Alice Springs. På vägen tillbaka pratade jag en del med killen från Frankrike, David heter han. Det visade sig att han jobbar på vandrarhemmet jag bor på och att det här inte är någon semesterutflykt för honom utan rekognoscering på vandrarhemmets bekostnad. En spion med andra ord, undrar om guiden vet om det..


        När vi var tillbaka fick jag se att det flyttat in två nya killar i mitt rum. Folk bara kommer och går hela tiden. Den ena av dom har jag snackat lite med, den andre såg jag bara som hastigast när jag skulle gå och lägga mig. Innan vi som varit med på utflykten skildes åt bestämde vi oss för att ses igen på kvällen och äta en avskedsmiddag. Jag tvekade om jag skulle gå eftersom jag var tvungen att stiga upp klockan tre i natt för ballongturen. Men sen gick jag i alla fall. Vi blev ju nästan som en skolklass eftersom vi umgicks tillsammans konstant i tre dygn och det kändes rätt bra att säga adjö till alla. Middagen drog ut på tiden och jag kom inte därifrån förrän elva. Under middagen kom jag på att jag gjort slut på all film under utflykten så jag skulle inte kunna ta några kort på ballongturen. Men som tur var fick jag en film av David.

        Precis när jag kommit hem och somnat väcktes jag av att en av killarna jag delar rum med kom hem stenfull och spydde ut genom fönstret. Det var väldigt trevligt. Och sen var jag alltså tvungen att stiga upp klockan tre, så det blev inte mycket sömn i natt.

        Ballongturen var vacker och rofylld. Vi flög bara fyrtiofem minuter, jag hade gärna flugit längre men då hade det så klart kostat mer och det var dyrt nog som det var. Efter ballongturen åt vi den största och mest dyrbara frukost jag ätit någonsin, komplett med champagne förstås. I samma paket som ballongturen ingick också något dom kallade för ?Dream Tour?. Den började lite senare på förmiddagen så jag kunde åka tillbaka till vandrarhemmet och sova några timmar först.

        ?Dream Tour? visade sig vara följande: Jag åkte upp till ett ställe utanför Alice Springs. Där satt några aboriginska kvinnor och gjorde tavlor och en guide berättade för oss om aboriginernas levnadsförhållanden idag. Det var intressant, jag blir mer och mer fascinerad av aboriginernas kultur. Till skillnad från ?safarin? där det bara var ungdomar så var det bara pensionärer på det här. Jag insåg snabbt att alla var från USA också och att det där tydligen ingick i deras resepaket. Fan vad jag stör mig på amerikaner. Korkade, inskränkta, fördomsfulla idioter. Fast ungdomarna från Kalifornien som var med på safarin var visserligen schyssta. Det fanns möjlighet att köpa tavlorna som aboriginerna gjorde. Om jag bara hade haft mer pengar på mig så skulle jag ha gjort det. För dom var billigare än i vanliga souvenirbutiker och pengarna gick oavkortat till aboriginerna själva. Men det får väl bli vid något annat tillfälle.

        Nu är jag tillbaka på vandrarhemmet igen, totalt slutkörd. Undrar vad som är hårdast egentligen, att jobba eller ha semester.

        Nu kom det precis in en kines i rummet. Han verkar inte kunna någon engelska alls, han förstod inte ens när jag sa ?What is your name??. Man möter verkligen alla möjliga typer på en sån här resa. 


Alice Springs 6/11 09:28 

Jag tog det väldigt lugnt på eftermiddagen igår. Läste, lyssnade på musik, slappade. I morgon ska jag åka ifrån Alice Springs, till Liz gård. För att få reda på hur jag ska ta mig dit försökte jag ringa till henne igår men jag fick försöka en massa gånger innan hon till slut svarade. Jag fick en detaljerad beskrivning så det ska nog gå bra. Jag flyger till Melbourne halv elva i morgon och kommer fram tjugo i tre. Sen tar jag en flygbuss till tågstationen och därifrån ett tåg till Warragull som är den närmaste större staden ifrån Liz ställe. Tåget tar en och en halv timme och Liz möter mig på stationen.

 

        På kvällen igår åt jag middag själv och gick sedan på ?Sounds of Starlight Theatre?. Det var en show med en kille som spelade digeridoo. Han ackompanjerades av en kille på synth och en på afrikanska trummor och till det visades bilder på en storbildsskärm. Det var riktigt häftigt. Vid ett tillfälle bjöd dom upp publiken på scenen och tro det eller ej, jag visade än en gång prov på mitt otroliga mod och gick upp på scenen. Jag fick i uppgift att stå och slå på en trumma, det var rätt lätt. Efter att showen var slut stannade jag kvar en stund och dom visade mig lite olika tekniker hur man ska blåsa i en digeridoo. Det är inte det lättaste!

        Jag sover med nya människor varje natt. Kinesen har åkt igen men killen från Tyskland som var ute och festade härom natten är kvar (han låg i sängen hela dagen igår, antagligen väldigt bakfull). Kinesen försökte prata lite med mig igår igen. Det gick inget vidare. Han visade mig på en karta vilka länder han har varit i. Tydligen har han rest runt i hela världen och kan ändå ingen engelska. Fråga mig inte hur det går ihop .

        Jag vet inte vad jag ska hitta på idag, måste hitta något nöje som inte kostar så mycket pengar. Jag har gjort av med otroligt mycket pengar den här veckan.

        Jag har fått ett starkt anfall av hemlängtan igen. Jag är så trött på ytliga kontakter, jag vill prata ordentligt med någon. Man kan lyssna på Simon & Garfunkels ?Homeward Bound?. Det hjälper lite. 


Alice Springs 6/11 20:56 

Jag åkte iväg till Alice Springs Desert Park idag. Den var sisådär. Det var ett stort område, utomhus var det mest växter dom flesta djuren var inomhus. Det är otroligt vad många djur som faktiskt lever i öknen; ormar, ödlor, gnagare, fåglar m.m. En aboriginsk kille visade upp olika aboriginska vapen och förklarade gamla jaktmetoder. Det var mycket intressant att lyssna på. Jag såg långtifrån allt i parken, i såna fall skulle jag fått stanna där hela dagen och det orkade jag inte.

 

        Nu på kvällen har jag käkat middag med den tyske killen jag delar rum med (har glömt vad han heter). Jag föreslog att vi skulle ta en öl tillsammans efter maten men han ville tillbaka till vandrarhemmet så jag gick också tillbaka.

        Jag glömde skriva en sak när jag skrev i morse. På digeridooshowen jag var på igår satt jag bredvid en gubbe från USA. Antagligen en i det gänget som var med på den andra grejen. Han frågade mig lite om vad jag gjorde i Australien osv. utan att verka ett dugg intresserad. Efter några minuter började han om och frågade mig samma saker igen, han lyssnade alltså inte ett dugg på vad jag sa. Fan vad jag stör mig på sånt.
      
 Jag har förresten pratat med Helmi Jesse som har den gården jag ska åka till efter att jag har varit hos Liz. Jag sa att jag ska stanna hos Liz i en vecka ungefär och vi bestämde att jag ska ringa igen nästa helg. Dom bor på ett ställe som heter Beenak House Retreat. Hoppas det inte är något hälsohem, det låter nästan som det.

Kom hem från Borlänge och Peace & Love-festivalen för några timmar sen. Nu sitter jag här och ska försöka hinna smälta allting innan jag måste förbereda mig för Arvikafestivalen som jag åker iväg till imorgon kväll eller i övermorgon. Just nu känns det rätt bra att det mestadels kommer bli jobb för min del i Arvika och ingen alkohol. Inte för att jag söp så där sjukt mycket i Borlänge heller men lite blir det ju och det tar alltid på krafterna med festivalande. Jag är ju 20 år för fan, jag på tok för gammal för sånt här...

Jag körde syrran och hennes tre små vänner till festivalen på torsdagen. På vägen hände en sak som jag kanske bör nämna. Någonstans långt ute i skogen, runt gränsen mellan Värmland och Dalarna gjorde jag en helt idiotiskt livsfarlig omkörning. Jag låg bakom en lastbil med timmerstockar på slingriga skogsvägar i vad som kändes som en evighet. I varje uppförsbacke sjönk hastigheten till 60 - 70 km/h. Och till slut blev jag så frustrerad så jag körde om honom i en lång uppförsbacke. Vad jag inte tänkte på var att mina föräldrars bil också accelererar rätt dåligt i uppförsbackar och att det var en väldigt lång lastbil. Jag kom alltså inte om den förrän jag var nästan uppe på krönet och om det hade kommit en bil från andra sidan krönet i det ögonblicket hade varit godnatt direkt. Eftersom jag sitter och skriver det här så gjorde det ju inte det men det var bara tur. Jag ska aldrig, aldrig göra sådär mer. Så jävla onödigt.

Torsdagen var någon sorts kick-off för festivalen. Ett fåtal band spelade på kvällen men inga större. Eftersom mina vänner från Stockholm inte skulle anlända förrän på fredagen slog jag upp mitt lilla tält bredvid syrran och hennes kompisar. Hade tänkt börja med att se Stefan Sundström på kvällen men dom hade tydligen mixtrat lite med schemat så jag kom när den spelningen var nästan slut. Inte någon jätteförlust men lite tråkigt var det. Istället såg jag Bob Hansson inomhus på en väldigt liten scen och det var helt packat med folk. Om man vill vara elak skulle man kunna säga att Bob Hanssons show var 80% energi och 20% poesi. Men jag har ingen anledning till att vara elak, det var nämligen mycket, mycket bra. Bob sjöng, läste, hoppade och skakade på kroppen och en annan kille kompade på piano. Jag tror aldrig jag har sett så mycket energi samlad i en enda kropp som Bob Hanssons på den där scenen. En del skrattar åt sånt och tycker att det är patetiskt men jag har aldrig kunnat skratta åt någon som vill så jävla mycket och njuter av varje sekund.
Efter Bob Hansson återvände jag till campingen. Torsdagskvällen blev riktigt trevlig. Jag träffade på en massa folk, några stockholmare som bodde grannar med oss ett gäng skåningar och lite annat löst folk. Vi drack öl och försökte göra oss förstådda över dialektgränserna vilket inte var det lättaste hela tiden. Jag försvann in i dimman vid tolv ? ett någon gång men jag minns i alla fall att någon fick tag på en fotboll och att vi sprang runt bland tälten och spelade fotboll ungefär samtidigt som solen började gå upp. Mer och mer folk drogs till fotbollen och till slut var vi säkert bortemot 20 stycken.
Och då hände det. En tjej kom och försökte ta bollen av mig och när jag tittade upp trodde jag att det var en dröm för såna där varelser finns bara i drömmar. Hon hade typ alla indieattribut som finns; i ena handen höll hon en piratflagga och hon hade på sig ett Håkan-linne, tajta jeans och stövlar. Såna tjejer går det ju i och för sig fjorton på dussinet på på en sån där festival men hon var? ah, jag vet inte. Speciell kanske det heter. I alla fall tittade jag upp på henne och sa typ ?Om jag ska bli shanghaiad vill jag bli shanghaiad av dig.? Hon frågade vad det innebar att bli shanghaiad egentligen och jag sa att jag vet inte riktigt men jag tror att man ska anfalla ett skepp och binda fast besättningen i masten (sen får du göra vad du vill tänkte jag säga, men jag sa inte det). Sen pratade vi lite allmänt, och det visade sig att hon hade gått en serieteckningskurs på universitet i Karlstad i höstas. Fast nu bodde hon i Stockholm tror jag. Eftersom hon hade en piratflagga och tecknade serier var jag självklart tvungen att fråga om hon var medlem i fantomenklubben. Det visade sig att hon faktiskt var stormästare, det är sånt som imponerar på mig. Sen sa hon plötsligt att hon måste tillbaka till sina vänner i tältet och lika plötsligt som hon dykt upp försvann hon igen. Kvar stod jag utan namn eller telefonnummer bara med ett ansikte inristat i skallen. Men det känns okej ändå fast det inte blev någonting, hon var ju en dröm och drömmar brukar försvinna. Jag såg henne igen dagen efter men hon var med sina kompisar då och jag var med mina kompisar och hon verkade inte se mig. Hon var inte fullt lika fin i klart dagsljus heller.

Vid tolv på fredagen kom David, Daniel, Joel och Jocke från Stockholm. Jag mötte dom vid stationen och sen traskade vi iväg till campingen. Fredagens fösta konsert var Timo Räisänen halv fyra. Den var första gången jag såg Timo och det var väl en helt okej spelning men inte mer än så. Det klickar aldrig riktigt mellan mig och Timo, en del av låtarna känns bara för tråkiga och intetsägande. Det är ju inte dåligt men jag har ändå en känsla av att han kan mer än han visar. Dessutom verkar jag vara den ende som inte gillar ?Fear No Darkness, Promised Child?. Hur som helst är det i alla fall rätt kul att han har gjort till sin grej att klä av sig på överkroppen under alla spelningarna och att publiken står och skriker ?Andra knappen! Andra knappen!? när han börjar knäppa upp skjortan.
Efter Timo kollade jag lite på Alf som spelade på en av dom mindre scenerna. Tyvärr hade han inget band med sig, jag tror att det skulle ha lyft spelningen lite. Istället sjöng han sina visor och spelade på sin akustiska gitarr. Trots det är inte Alf någon typisk Singer/Songwriter, han texter är lite för enkla och hans melodier lite för poppiga för det. Bäst var ?Kunde vart jag?, då han bytte till elgitarr, och ?Augustibrev?. Han avslutade med en låt som han skrivit färdigt dagen innan, det är starkt.

Efter Alf var det inget som jag direkt ville se. Både Silver Jews och Elias & The Wizzkids är band som jag har hört ska vara bra i olika sammanhang men jag har inte hört dom själv och eftersom det var flera artister jag verkligen ville se på kvällen orkade jag inte springa och kolla på okända artister hela eftermiddagen. Jag mötte upp mina kamrater som stannat kvar på campingen och vi drack bärsa och käkade. Gick in till festivalområdet igen för att se på Ed Harcourt vid halv åtta. Mina märkliga vänner ville hellre se Sahara Hotnights, fast det var i alla fall ett bättre val än dom stackarna som gick och såg Lena Ph som också spelade samtidigt. Ed kom ut i Willy Wonka-solglasögon och gjorde en helt makalös konsert. Dom andra två konserterna jag har sett med honom har varit bra men jag har ändå känt mig lite besviken efteråt. Så var det inte alls på den här, han spelade mycket från ?Here Be Monsters? kanske är det fortfarande den plattan han själv håller högst. Men också mycket från senaste skivan förstås som i mina öron är minst lika bra. Det vackraste ögonblicket var när han spelade ?Underneath The Heart of Darkness? och därefter ?Until Tomorrow Then?. I sista låten pekade han ut tio personer i publiken som fick komma upp på scenen och sjunga med i ?Revolution In The Heart?. Om jag hade kommit ihåg att ta på mig min Ed Harcourt t-shirt innan konserten hade han kanske sett det också hade jag kanske också fått komma upp. Eller kanske inte. Men jag lyckades i alla fall fånga Ed Harcourts Last Cigarette som han slängde ut i publiken och det kändes bra.

Sprang iväg och såg dom sista låtarna med Sahara Hotnights efter att Eds konsert var slut, dom spelade på en scen som egentligen var alldeles för liten för dom så det var helt packat med folk.
Jag hade aldrig hört New York Dolls förut men däremot har man ju läst om hur bra dom var och hur många band dom har inspirerat osv. År 2006 med bara två orginalmedlemmar kvar är dom väl säkert lika långt ifrån i kvalitet som i tid jämfört med när dom slog igenom. Men det gjorde rätt bra ifrån sig ändå, sångaren både lät och såg ut som en gammal Joey Ramone. Det jobbigaste att lyssna på var deras dåliga skämt mellan låtarna.
Kollade ett tag på Patti Smith efteråt. Det var fint men ärligt talat rätt långtråkigt dessutom var jag trött på att stå. Jag orkade inte gå och se Radio Dept. heller trots att det är ett av mina favoritband men jag såg dom för bara två månader sen och jag ska se dom igen nu på Arvikafestivalen.
Vi gick tillbaka till campingen en stund men sen ville folk dra tillbaka in på området för att se på Mando Diao. Jag ville väldigt gärna se Essex Green också som spelade samtidigt som Mando Diao men det var jag nog rätt ensam om att vilja tror jag. Jag var lite trött på att springa på konserter själv så till slut föll jag för trycket och hängde med på Mando Diao, vi var ju trots allt i Borlänge. Jag gillade den första skivan ?Bring ?Em In? när den kom, sen dess har jag inte brytt mig så mycket om Mando Diao men det var en grym spelning, helt klart. Men jag tyckte ändå lite synd om Essex Green det var säkert en rätt liten publik på deras konsert.
Återvände sedan till campingen och drack till sex ungefär. Men eftersom jag började dricka på allvar vid två på natten (efter alla konserter) blev jag inte så jättefull ändå.

Första spelningen på lördagen var Hell On Wheels. Publiken var något större än när jag såg dom sist i Karlstad och ljudet var betydligt bättre. Men jag tycker fortfarande synd om dom, dom är värda att spela på en större scen än en av dom två minsta på festivalen. Men dom imponerade i alla fall och sångaren kom med några av sina typiskt ironiska kommentarer mellan låtarna (?Nu ska vi spela en hit. Vi skriver bara hitlåtar, vi badar i champagne och vaknar frampå eftermiddagen och snortar knark hela dagen. Eller inte.?)
Såg dom sista låtarna på Kristian Antilla som spelade på en scen utanför samtidigt. Har aldrig lånat Kristian Antilla mitt öra, men jag kanske borde göra det. Lät inte helt dumt det jag hörde i alla fall. Framåt kvällen var det dags för en olycklig krock i programmet igen. Den här gången mellan Håkan Hellström och Suburban kids With Biblical Names. Nu är det förvisso så att jag har sett Håkan fem gånger tidigare, SKWBN däremot har jag aldrig sett live. Om man bara gick på det skulle jag ju ha sett SKWBN såklart men jag var trots allt rätt sugen på att se Håkan en sjätte gång. Tänkte i alla fall se början av SKWBN och sedan springa iväg till Håkankonserten men mitt sällskap skulle först ta ut pengar och sen äta och plötsligt var klockan rätt mycket.
Jag vet ingen annan artist som jag skulle vilja se sex gånger under loppet av tre-fyra år. Men Håkan är alltid Håkan som det gamla ordspråket lyder och man brukar inte bli besviken. Och jag blev inte besviken heller. Kanske, kanske till och med den bästa spelningen jag har sett med honom. Jag var i alla fall så lycklig efteråt att jag var tvungen att köpa en t-shirt. Bäst var faktiskt låtarna från den nyaste skivan ?13?, ?Klubbland? och ?Jag hatar att jag älskar dig??. Delvis för att dom inte är lika uttjatade som vissa andra och för att han gjorde en fantastisk version av ?13?. Jag minns inte vad han heter, men den där saxofonisten som spelar i Håkans band numera är grymt bra också.
Var som vanligt rätt utmattad efter Håkan-spelningen. Jag fick inte tag på mina vänner heller så jag gick själv och kollade först på Caesars lite och sen en stund på Nationalteatern. Dom var rätt kul att se båda två, fast på olika sätt förstås. Nationalteatern hade mängder med gäster på scenen. Bl.a. Stefan Sundström, Håkan var tydligen också tillfrågad men han var kanske fortfarande för trött efter sin egna spelning.
Tre spelningar till blev det faktiskt innan dagen var till ända. Närmare bestämt Thåström, Teddybears STHLM och Cardigans.
Thåström konsert var i princip densamma som den han gjorde i Karlstad för några månader sen. Men jag klagar inte, det var bra låtar rakt igenom och ett flertal var till och med bättre än på skiva. Han spelade en Ebba-låt och en Imperiet-låt; ?Jag tittar på TV? respektive ?Du ska va President? annars höll han sig till solomaterialet.
Teddybears-spelningen var så sjukt mycket roligare än jag trodde den skulle bli. Dom har ju trots allt ett par ordentliga dansgolvsvältare på samvetet. Antagligen den konserten jag både skrattade mest och dansade mest under. Det är nog bara Teddybears som kan komma undan med att blanda in såväl Cornelis ?Turistens Klagan? (?Lalalalalalaj??) och Guns N? Roses ?Paradise City? i sina låtar. Dom är verkligen inte rädda för att tappa någon sorts cred utan kan göra precis vad som faller dom in.
Slutligen såg jag sista halvtimmen på Cardigans. Det var fint. Nina är fin och det mesta med Cardigans, både dom äldre och dom nya låtarna är rätt fina. Men jag kommer nog ändå alltid att tycka att A Camp, Ninas soloskiva, är bättre än allt Cardigans har gjort. Men det var en fin avslutning på festivalen.

Eftersom jag skulle köra bil på morgonen idag drack jag bara en öl efter Cardiganskonserten. Med andra ord var det en rätt nykter festival för min del och ännu nyktrare blir det ju på Arvika. Men det kan faktiskt vara kul ändå, hur dumt det än låter. Vi träffade en sjuk kille på lördagnatten också som underhöll oss med historier om när han försökte rädda livet på ett rådjur om hans mamma som var väldigt bra på fia med knuff och när han välte bajamajor. Det sista var kanske inte så jävla kul egentligen. Helt sanslös kille.

Så, det blev jävligt mycket längre än jag trodde det här så nu måste jag nog sätta punkt. Jag har sovit kanske åtta timmar totalt under festivalen ändå är jag fortfarande inte så trött, hoppas bara att jag inte kommer vara helt utmattad under Arvikafestivalen.

”du lever än
jag hoppas nästan nu
att vi kommer undan

om du hör ett ljud
den mjuka handen vet
& sen så står jag där
i all oändlighet

det är bara frågan om när
det sker
det är bara frågan om när
det skall ske

för somliga
är deras tidsfördriv
bara ett våffeljärn
med sladden i
för somliga är deras sinnesfrid
bara ett våffeljärn
med handen i

det är bara frågan om när det sker
det är bara frågan om när det skall ske”

bob hund


Jag hälsar på mormor. Hon har ramlat och slagit sig, skadat armen, så hjälper henne att handla och att bära. Vi går sakta till affären och tillbaka, så sakta att jag måste anstränga mig. Jag tänker på hur omständigt allt blir när man blir gammal. hur några vardagsysslor kan fylla upp en hel dag. Men jag tror ändå att det är bra att hon är sysselsatt hela tiden.
När jag frågar om hon vill att jag ska duka av bordet säger hon att hon kan göra det själv och jag låter henne göra det. Så länge det finns envishet finns det hopp.
Min morfar dog innan jag föddes, numera har mormor en ”särbo” som bor i samma hus men några lägenheter längre bort. Jag vet inte varför dom inte flyttar ihop, antagligen för att dom har så mycket saker så det inte skulle få plats i en lägenhet. Den där envisheten jag ser glimta till i mormors ögon ibland ser jag aldrig i hans. Där finns bara bitterhet och uppgivenhet. Jag tror inte att han kommer orka hålla ut lika länge som mormor.

*

Jag läser en insändare i någon tidning hos mormor som gör mig så jäkla förbannad. Den handlar om att mp3-spelare borde förbjudas med motiveringen att dom som går och lyssnar på hög musik inte ser sig för i trafiken och att det är irriterande när någon lyssnar på hög musik i en buss t.ex. Till min förvåning är inte insändaren undertecknad av en arg pensionär utan ”två 17-åriga tjejer”.
Herregud säger jag bara.
Okej att en del kanske skulle behöva dämpa volymen när dom lyssnar på musik. Men liksom, förbjuda Mp3-spelare...
Man blir aldrig äldre än vad man gör sig.

*


I bilen på vägen hem lyssnar jag på Radio dept, ”Lesser matters”. den passar förvånansvärt bra i bil. Jag har lyssnat på Pet Grief mycket den senaste tiden för jag vill verkligen börja älska den lika mycket som jag älskar ”Lesser Matters”. Men det vill sig inte riktigt, jag hör att det är en väldigt bra skiva men den berör mig aldrig på samma sätt som Lesser Matters gör. Varje låt, varje sekund är så klockren så det är helt otroligt. ”Where damage isn’t already done” t.ex. måste vara den ultimata skrammelpoplåten. Jag har dessutom chansen att se dom både på Peace and Love och på Arvikafestivalen. Hoppas jag håller mig lite piggare på dom konserterna än när jag såg dom sist...

Så ställ till med kalas nu
för våren är här
den har kommit med kvitter och kiv
risiga buskar och späda små träd
och knoppar och gröna små liv

Se hur fåglarna gör
hur dom kråmar sig
hur dom bygger sitt bo uti parken
och ingen som vet om det lönar sig
om äggen spills ut över marken

Så ställ till med kalas nu
lägg dig med mig
bland knoppar och blommor och blad
ta av dig koftan, låt solen se på
du gör den slösande glad

Ett tjugotal gånger har jag fått va med
om undret som sker uti norden
jag vill en gång till, jag vill att du ska va med
ligga och se upp mot himlen ifrån jorden

Så ställ med kalas nu
för dagarna går
först blir dom längre
men sen blir dom korta

Ställ till med kalas
låt solen se på
den ska komma och gå
göra vinter till vår
och hur det än går
hur jorden än mår
ska den skina fast vi två är borta...

Stefan Sundström

Våren ja, den kom och den gick men nu är den tillbaka igen i oförblommerad prakt (eller nåt). Idag var det ju t.o.m. rena sommarvädret, jag gick i t-shirt för första gången i år faktiskt och satt ute och åt pizza. Bara en sån sak. Och det är så skönt att se hur värmen faktiskt påverkar oss, allihop, fast många kanske inte ens är medvetna om det. Plötsligt ler alla människor som man möter och dom stannar för att stå och prata med varann istället för att bara traska hem till sitt, eller också är det bara jag som har börjat lyfta blicken från marken lite, jag vet inte.
Jag har reflekterat lite idag över vilken lättpåverkad människa jag är. Det kan krävas väldigt lite för att jag ska bli på väldigt gott humör men samtidigt har jag också väldigt lätt för att sjunka in i perioder då jag mår riktigt jävla dåligt. En av mina farbröder är manodepressiv, eller har varit i alla fall, jag tror att det är bättre nuförtiden. Men jag misstänker nästan att jag har en släng av det där jag också. Hursomhelst, nu mår jag bra.

Jag skrev en tenta idag. Först visste jag inte om jag skulle få skriva den eftersom jag inte hade anmält mig men det ordnade sig i alla fall och jag tror det gick rätt bra. Och när jag kom ut ur den där gråa tentasalen, ut i solen, var det verkligen som alla problem lyfte och seglade iväg och landade nånstans i Japan där en japan stod och kliade sig i huvudet och undrade vad han skulle med mina problem till. Typ. Och jag har all anledning att vara glad nu, det händer mycket framöver. Imorgon blir det kanske fest eller också blir det filmkväll, det lutar nog åt det senare men det är rätt okej det också. På torsdag drar jag till Karlskoga igen för att spela in mer musik med Tobbe S., på fredag är det konsert här i Karlstad och sen på lördagen fest i Örebro. Längre fram stundar Popaganda i Stockholm och Treöres i Motala. Och i sommar; Peace and Love i Borlänge och kanske även Emmabodafestivalen.

There?s no stopping us now!

Fan vad det suger att äta själv. Det mesta suger visserligen att göra ensam men inget är så tråkigt som att äta. Det suger att inte ha någon ork eller fantasi till att laga något ordentligt så det blir typ köttbullar & makaroner varenda dag. Det suger att laga skiten, att äta det och sen, det kanske värsta av allt, att diska.

På ett sätt trivs jag med att bo själv. Man kan spela musik mitt i natten utan att någon klagar, man kan gå en hel dag utan att behöva tänka på hur man ser ut osv. Och på ett sätt är jag beroende av ensamheten; om jag ständigt hade människor runt omkring mig skulle jag inte få någonting gjort och jag skulle aldrig få några nya idéer. Jag skulle klara mig i max en vecka i Big Brother-huset. Det känns väldigt konstnärsromantiskt att säga det men faktum är att mina bästa idéer nästan alltid kommer vid femtiden på morgonen när jag har vridit mig i ångest hela natten. Men samtidigt vet jag att det är ohälsosamt för mig att inte träffa några andra människor flera dagar i sträck. Och, som sagt, det är jävligt tråkigt att äta ensam.

Du har fel Moneybrother, det är inte att dö ensam som är svårt - det är att äta ensam.

Jag har åkt mycket bil i helgen. Östersund tur och retur innebär för min del sexton timmar i en bil tillsammans med min löjliga familj. Men det gick det också.
Jag var, närmare bestämt, på Norderön som ligger i Storsjön som ligger utanför Östersund som ligger i Norrland. Dom påstår att Östersund ligger i mitten av Sverige men jag anar ugglor i mossen. Jag menar, tänk er en så lång sträcka bara fylld av barrträd och enstaka stugor, det är ungefär som att försöka föreställa sig att universum är oändligt.

Men det var riktigt skojigt i alla fall. Jag badade tunna och blev norrlandsfull (komparera adjektivet full: full, hagforsfull, norrlandsfull). Jag dansade lite också, ett halvbra band spelade en massa ramones- och green day-låtar (David skulle ha varit där!) men sen avslutade dom med en seg Nirvanalåt. Det borde vara dödsstraff på sånt.
Sen gick vi en halvmil klockan fyra på natten och det var svinkallt. Men det kändes i alla fall väldigt Norrland.

Nu är jag tillbaka på universitet och det känns väl... sådär.

Ge mig nåt som tar mig någonstans! För jag behöver få springa fram och tillbaka på midnattsgatorna, jag behöver få dansa utan några tankar på morgondagen osv. Bara för att det var så himla längesen jag gjorde nåt sånt. Nuförtiden blir det mest bara att man sitter och disskuterar. Och det kan ju vara kul. Ibland. Men ibland känner jag mig bara trött och uttråkad.

På lördag ska jag upp till Östersund på trettioårskaberas. Det blir nog kul och förhoppningsvis kanske det kan bjuda på lite dans också. Men det grämer mig ändå lite att jag missar en skakonsert här i Karlstad med "Lord Eddy and the Thugs". Dom var grymma när dom spelade på treöresfestivalen förra året har jag för mig. Men jag kan blanda ihop dom med några andra också, mina minnen från den dagen är ganska dimmiga. (Förresten tycker jag att treöresfestivalen borde byta namn till "På kanelen i kanalen-festivalen".)

Imorgon har jag tenta i fonetik och jag borde nog läsa på inför den istället för att bara sitta här och ordbajsa. Men jag har inte riktigt motivationen, även om fonetik kan vara riktigt kul faktiskt.

Och idag upptäckte jag att värsta grymma tjejen går i min klass. Varför har jag inte lagt märke till henne tidigare? Jag vet inte ens vad hon heter. Och fråga efter hennes namn tror jag inte att jag ska, för jag är lite rädd att hon ska heta nåt som inte låter bra. Tralala. 



 

När jag skriver det här har det gått ungfär 5 timmar sen jag tatuerade mig.
Det gick rätt snabbt och gjorde inte fullt så ont som jag var rädd att det skulle göra men jag hade en otrolig ångest inatt kan jag säga. Men det är väl som det ska vara antar jag, det är trots allt något man kommer få leva med livet ut.
Men nu är det gjort i alla fall och jag ångrar mig inte en sekund. Jag kanske ska tillägga att det inte är något plötsligt infall att tatuera mig, jag har funderat på det i minst två månader, men jag har inte pratat med nästan någon om det. Faktumet att jag bor mittemot en tatuerare i Karlstad var kanske det som fick mig att komma till skott till slut.

Så, ni undrar förstås vad det är jag har tatuerat?
That's for me to know and for you to find out.
Jag tänker bara säga att det är en symbol jag tycker mycket om, och det känns bra att alltid ha den nära hjärtat. Så.

Så var det måndag igen då. Jag ska försöka sammanfatta dom senaste dagarnas händelser lite kort och koncist utan att snöa in på en massa detaljer.
I torsdags köpte jag ett munspel, ett nothäfte med alla beatleslåtar och lite kläder. Det är skönt med munspel, rätt lätt att lära sig spela och lätt att ta med till skillnad från ett piano. Om jag bara kunde förstå varför alla glor på mig sådär när jag sitter och spelar på biblioteket och på bussen.* Sen var jag och kollade på lägenheten som jag planerar att flytta in i. Lyckades virra bort mig lite på vägen dit, vilket bör ses som en bedrift eftersom det egentligen inte alls är svårt att hitta till den. Den var... liten, men rätt mysig och nyrenoverad. Så jag har beslutat mig för att ta den, om jag får cellskräck får jag väl försöka få tag i nåt annat till hösten. I början av mars flyttar jag in.
I fredags drog jag över till Karlskoga och hälsade på Tobbe. Vi spelade in en av mina sånger som faktiskt blev bättre än jag hade kunnat förvänta mig. Sen körde vi ett Beatles-medley vilket var enormt kul.
Sen blev det lördag och jag återvände till Karlstad, gick på föreställningen "Vem har lurat alla barnen" tillsammans med Lena och modern. Den var bra, riktigt bra t.o.m. och jag vet att alla andra tycker det också men jag måste bara få säga att Laleh är otroligt charmig. När jag återvände till lägenheten var det fest, det dracks rödvin och filosoferades om livet och döden och tatueringar. Jag fattar inte vad det är men jag blir alltid så trött av rödvin nuförtiden, svunna äro dom dagarna då alkoholens inverkan hade en euforisk lyster numer tyckes det enbart spä på den allestädes närvarande melankolin. Eller nåt.
Från rödvin är inte steget långt till Carl-Johan Vallgren. jag håller på och läser "Den vidunderliga kärleken" nu. jag vet inte riktigt om det är en drift med eller en hyllning till 1800-talets romantiska epos. Jag menar kan man verkligen skriva saker som "hennes hy var vit såsom mjölk och hennes ögon som två djupa brunnar" ( det är inget korrekt citat eftersom jag inte har boken här men det är i den stilen i alla fall). Kan man verkligen skriva så idag och mena allvar?
Bakfyllesöndagen ägnades som så många andra bakfyllesöndagar åt filmtittande. Först "Crash", en amerikansk film, som var mycket bra. Sen "Stockholm Boogie". en solklar kalkon men i alla fall en rätt underhållande sådan. Lite kul var det att dom spelat in en "bakom kulisserna"-film ör att fylla ut eftersom den egentliga filmen var så kort. 


*OBS: Detta är ett skämt. Du får skratta om du vill men om du inte tyckte det var roligt går det också bra att låta bli.