I Me Mine

Ja, då har man gått och blivit student då. Om det är någon som inte vet det så kan jag berätta att jag numera läser Engelska A på Karlstad Universitet. Det känns inte riktigt som om jag hör hemma här. Allt är så stort och allvarligt liksom. Första dagen fick vi ett stort, jättesvårt prov för att dom skulle se hur kunskapsnivån såg ut i klassen. Jag tror snarare att avsikten var att få oss att känna oss totalt värdelösa redan från början. Vad är det för fel på att leka namnlekar och skriva roliga ord och skicka runt i klassrummet som vi gjorde hela första veckan i Motala? Det är mycket grammatik och fonetik som är riktigt tråkigt, men idag hade vi ett ämne som hette "kultur och kommunikation" och det var lite skoj i alla fall.
Universitet är till för såna som vill bli någonting. Lärare till exempel. Jag vill helst av allt slippa att bli nåt. Jag vill ju bara flumma runt och ha kul. Jag kanske borde flytta till kalifornien och börja knarka istället. 

Men ja, ja. Det blir säkert bra när man lär känna lite folk och så. Det är åtminstonde en tre, fyra stycken om jag har pratat med som verkar riktigt trevliga. 
Men hur mycket student jag än blir kommer jag aldrig, aldrig att ta på mig någon jävla overall. Där går fan i mig gränsen!


Got a napalm heart forever.  

Det är bara en månad sen jag kom hem från Australien. Bara en månad sen, jag kan inte fatta det, det känns så otroligt avlägset nu. Både i tid och rum. Och här i landet där inget händer blir det ju lätt att man längtar tillbaka och börjar romantisera det som var. Som jag alltid gör med allting. Men jag ska inte ljuga för er för ett tag var det rätt förjävligt. Jag gick t.ex. en vecka och gjorde knappt något annat än att rensa ogräs och skyffla gödsel. Jag hade ingen vän, inget att göra och just då trodde jag inte att jag skulle sakna Australien ett piss. Men det fanns stunder också då allt var underbart. Som den där kvällen på Tasmanien t.ex.
Jag hade åkt på en tredagarsutflykt i minibuss med guide för att få se så mycket som möjligt av Tasmanien. Och det var en så himla trevlig grupp, den bästa man kan tänka sig nästan. Det var en kille från Belgien som hette Tom och som jobbade på bank och det låter ju kanske inte så kul men han visade sig vara världens film- och musiknörd. Vi pratade om Scorsesee och Coppola och vilket år Dylan verkligen var som bäst. Jag sa 1966, han sa 1975. Och det var en tjej från Japan som var väldigt blyg och hela tiden sa "Ohhh!" och "Ahhh!" och jag tyckte det var lite kul så jag började säga "Ohhh!" och "Ahhh!" till henne och det tyckte hon var lite kul. Och guiden var hur skön som helst. Han hade pluggat i Finland och varit i Sverige en del och tyckte att "Jönköping" och "Växjö" typ var det roligaste som fanns. "I was in Vaexjo for two days, 'cause i have a friend who lives there and when I first saw that name spelled I thought, Oh my god, how the fuck do you prenounce that?" Jag blev faktiskt lite impad av att han kände till en del svenska band som typ kent och bob hund. Och så var det en tjej som hette Eileen och kom från Irland. Och jag kunde ha blivit kär i henne bara därför. Men sen var hon otroligt söt också. Och när hon tittade på mig så där under luggen och log lite och vände bort blicken och tittade ner i marken... Shit asså! jag kan bara inte stå emot sånt, jag faller som en jävla fura.
Den där kvällen som jag tänkte komma till så var vi på ett litet hotell långt ute i djungeln. och dom hade kareokebar. Och jag svor en gång för länge sen  i Motala att jag aldrig mer skulle sjunga kareoke. Men jag var trots allt så långt hemifrån man kan komma nästan och jag har trots allt brutit löften förut. Alex, guiden, började sjunga och vann en flaska vin för att han var så modig att han vågade inleda som han sedan bjöd generöst på. Och lite senare gick jag och Alex upp tillsammans och sjöng American pie. Vi sjöng American pie på en liten kareokebar på Tasmanien av alla ställen, och nu varnar jag er för det kommer snart komma en klycha, för trots att vi aldrig hade träffats förut så dom där tio minuterna då vi stod där och det kändes som låtjäveln aldrig skulle ta slut så kändes det nästan som om vi varit vänner i hela livet. och sen, efter lite mer vin och öl, gick jag upp igen, ensam den här gången, och sjöng Imagine. Man kan vara nästan nykter och sjunga American pie, det går bra, men ska man sjunga Imagine i en kareokebar ska man vara bra jävla packad. Och det var jag nog också. Men jag minns i alla fall att Eillen log mot mig när jag sjöng "You may say I'm a dreamer, but I'm not the only one".

Jag har inte berättat om henne för nån förut, jag  vet inte varför. Det finns i och för sig inte så mycket att berätta heller. vi blev ganska bra vänner dom där tre dagarna men sen sågs vi aldrig mer. Men det skulle nog ändå aldrig blivit nåt, för hon var geolog och jag är totalt ointresserad av stenar. Eller, ja, jag kan ju skylla på det i alla fall.               

Jag har jobbat idag. Det var inget roligt. Så här ligger det till: Man stiger upp på morgonen. Man åker bil till en stor lagerlokal i Ekshärad. Sen står man där och drar bort dåliga blad på vitkålshuvuden som man sedan lägger i säckar och staplar på en rullvagn. Samtidigt som man gör detta så står man och fryser utav bara helvete. Sen äter man lunch. Sen går man ut och gör samma sak i några timmar till. Sen åker man hem.

Det värsta är faktiskt inte själva jobbet. Jag kan stå ute på en åker och göra ungefär samma sak och tycka att det är helt okej. Det värsta är det faktum att man står inne i ett stort fult lager med en massa fula maskiner runtomkring sig. Man kan försöka ignorera det genom att tänka på något annat. Det kan, i bästa fall, gå bra i några timmar. Men till slut går det inte längre. Jag mår psykiskt dåligt av fabriker och lagerlokaler. Det kan tyckas löjligt men det får mig att känna att jag har fastnat i den här jävla bruksvärlden. Allt det där som jag hela livet har velat komma bort ifrån. Jag vill inte att mitt liv ska bli som i Bruce Springsteens "The Factory".

Jag blev som "dom andra".

Ja, det blev ett nytt år igen. Efter ett mycket trevligt nyårsfirande i Karlskoga tog jag bussen hem idag. Det är fan inget kul att åka buss när man är bakfull, särskilt sträckan Karlskoga - Karlstad var jobbig. Men när jag kom till Karlstad började jag må bättre. På busstationen i Karlstad satt det vanliga gänget alkisar och en gubbe med stort grått skägg. Nej, jag tror inte det var jultomten men han verkade väldigt klok. Han satt och predikade om att vi måste vara snälla mot varann och ta vara på den tid vi har på jorden och andra klichéer.  Men jag tyckte att det var fint just för att han satt på en busstation och pratade med alkisarna istället för att stå i en kyrka. Dessutom sa han sig vara ateist vilket gjorde honom ännu mer sympatisk i mina ögon.  En av alkisarna sa att han hade suttit där i tre dar och pratat. Men jag tror inte att han var uteliggare, han tyckte nog bara om att sitta på en busstation och prata med folk. Jag önskar att jag var lite mer sån.

Kvällen var som sagt bra. Trevligt folk, lite öl och musik. Så mycket annat behövs ju egentligen inte. Dessutom bjöd den på avloppsrensning och det är ju alltid lika kul.

Just nu sitter jag och lyssnar på Jakob Hellman och hans stora hav. När jag köpte den för tre - fyra år sen aså tyckte jag bara om några av låtarna. Det framstår som obegripligt idag, varje låt är ju ett mästerverk.

"Och natten är vacker
och månen är full
och du är som natten
och jag är som månen
och jag är som du
och du är som jag.
Du är allt jag vill ha."

Poesi!