I Me Mine

Kom hem från Borlänge och Peace & Love-festivalen för några timmar sen. Nu sitter jag här och ska försöka hinna smälta allting innan jag måste förbereda mig för Arvikafestivalen som jag åker iväg till imorgon kväll eller i övermorgon. Just nu känns det rätt bra att det mestadels kommer bli jobb för min del i Arvika och ingen alkohol. Inte för att jag söp så där sjukt mycket i Borlänge heller men lite blir det ju och det tar alltid på krafterna med festivalande. Jag är ju 20 år för fan, jag på tok för gammal för sånt här...

Jag körde syrran och hennes tre små vänner till festivalen på torsdagen. På vägen hände en sak som jag kanske bör nämna. Någonstans långt ute i skogen, runt gränsen mellan Värmland och Dalarna gjorde jag en helt idiotiskt livsfarlig omkörning. Jag låg bakom en lastbil med timmerstockar på slingriga skogsvägar i vad som kändes som en evighet. I varje uppförsbacke sjönk hastigheten till 60 - 70 km/h. Och till slut blev jag så frustrerad så jag körde om honom i en lång uppförsbacke. Vad jag inte tänkte på var att mina föräldrars bil också accelererar rätt dåligt i uppförsbackar och att det var en väldigt lång lastbil. Jag kom alltså inte om den förrän jag var nästan uppe på krönet och om det hade kommit en bil från andra sidan krönet i det ögonblicket hade varit godnatt direkt. Eftersom jag sitter och skriver det här så gjorde det ju inte det men det var bara tur. Jag ska aldrig, aldrig göra sådär mer. Så jävla onödigt.

Torsdagen var någon sorts kick-off för festivalen. Ett fåtal band spelade på kvällen men inga större. Eftersom mina vänner från Stockholm inte skulle anlända förrän på fredagen slog jag upp mitt lilla tält bredvid syrran och hennes kompisar. Hade tänkt börja med att se Stefan Sundström på kvällen men dom hade tydligen mixtrat lite med schemat så jag kom när den spelningen var nästan slut. Inte någon jätteförlust men lite tråkigt var det. Istället såg jag Bob Hansson inomhus på en väldigt liten scen och det var helt packat med folk. Om man vill vara elak skulle man kunna säga att Bob Hanssons show var 80% energi och 20% poesi. Men jag har ingen anledning till att vara elak, det var nämligen mycket, mycket bra. Bob sjöng, läste, hoppade och skakade på kroppen och en annan kille kompade på piano. Jag tror aldrig jag har sett så mycket energi samlad i en enda kropp som Bob Hanssons på den där scenen. En del skrattar åt sånt och tycker att det är patetiskt men jag har aldrig kunnat skratta åt någon som vill så jävla mycket och njuter av varje sekund.
Efter Bob Hansson återvände jag till campingen. Torsdagskvällen blev riktigt trevlig. Jag träffade på en massa folk, några stockholmare som bodde grannar med oss ett gäng skåningar och lite annat löst folk. Vi drack öl och försökte göra oss förstådda över dialektgränserna vilket inte var det lättaste hela tiden. Jag försvann in i dimman vid tolv ? ett någon gång men jag minns i alla fall att någon fick tag på en fotboll och att vi sprang runt bland tälten och spelade fotboll ungefär samtidigt som solen började gå upp. Mer och mer folk drogs till fotbollen och till slut var vi säkert bortemot 20 stycken.
Och då hände det. En tjej kom och försökte ta bollen av mig och när jag tittade upp trodde jag att det var en dröm för såna där varelser finns bara i drömmar. Hon hade typ alla indieattribut som finns; i ena handen höll hon en piratflagga och hon hade på sig ett Håkan-linne, tajta jeans och stövlar. Såna tjejer går det ju i och för sig fjorton på dussinet på på en sån där festival men hon var? ah, jag vet inte. Speciell kanske det heter. I alla fall tittade jag upp på henne och sa typ ?Om jag ska bli shanghaiad vill jag bli shanghaiad av dig.? Hon frågade vad det innebar att bli shanghaiad egentligen och jag sa att jag vet inte riktigt men jag tror att man ska anfalla ett skepp och binda fast besättningen i masten (sen får du göra vad du vill tänkte jag säga, men jag sa inte det). Sen pratade vi lite allmänt, och det visade sig att hon hade gått en serieteckningskurs på universitet i Karlstad i höstas. Fast nu bodde hon i Stockholm tror jag. Eftersom hon hade en piratflagga och tecknade serier var jag självklart tvungen att fråga om hon var medlem i fantomenklubben. Det visade sig att hon faktiskt var stormästare, det är sånt som imponerar på mig. Sen sa hon plötsligt att hon måste tillbaka till sina vänner i tältet och lika plötsligt som hon dykt upp försvann hon igen. Kvar stod jag utan namn eller telefonnummer bara med ett ansikte inristat i skallen. Men det känns okej ändå fast det inte blev någonting, hon var ju en dröm och drömmar brukar försvinna. Jag såg henne igen dagen efter men hon var med sina kompisar då och jag var med mina kompisar och hon verkade inte se mig. Hon var inte fullt lika fin i klart dagsljus heller.

Vid tolv på fredagen kom David, Daniel, Joel och Jocke från Stockholm. Jag mötte dom vid stationen och sen traskade vi iväg till campingen. Fredagens fösta konsert var Timo Räisänen halv fyra. Den var första gången jag såg Timo och det var väl en helt okej spelning men inte mer än så. Det klickar aldrig riktigt mellan mig och Timo, en del av låtarna känns bara för tråkiga och intetsägande. Det är ju inte dåligt men jag har ändå en känsla av att han kan mer än han visar. Dessutom verkar jag vara den ende som inte gillar ?Fear No Darkness, Promised Child?. Hur som helst är det i alla fall rätt kul att han har gjort till sin grej att klä av sig på överkroppen under alla spelningarna och att publiken står och skriker ?Andra knappen! Andra knappen!? när han börjar knäppa upp skjortan.
Efter Timo kollade jag lite på Alf som spelade på en av dom mindre scenerna. Tyvärr hade han inget band med sig, jag tror att det skulle ha lyft spelningen lite. Istället sjöng han sina visor och spelade på sin akustiska gitarr. Trots det är inte Alf någon typisk Singer/Songwriter, han texter är lite för enkla och hans melodier lite för poppiga för det. Bäst var ?Kunde vart jag?, då han bytte till elgitarr, och ?Augustibrev?. Han avslutade med en låt som han skrivit färdigt dagen innan, det är starkt.

Efter Alf var det inget som jag direkt ville se. Både Silver Jews och Elias & The Wizzkids är band som jag har hört ska vara bra i olika sammanhang men jag har inte hört dom själv och eftersom det var flera artister jag verkligen ville se på kvällen orkade jag inte springa och kolla på okända artister hela eftermiddagen. Jag mötte upp mina kamrater som stannat kvar på campingen och vi drack bärsa och käkade. Gick in till festivalområdet igen för att se på Ed Harcourt vid halv åtta. Mina märkliga vänner ville hellre se Sahara Hotnights, fast det var i alla fall ett bättre val än dom stackarna som gick och såg Lena Ph som också spelade samtidigt. Ed kom ut i Willy Wonka-solglasögon och gjorde en helt makalös konsert. Dom andra två konserterna jag har sett med honom har varit bra men jag har ändå känt mig lite besviken efteråt. Så var det inte alls på den här, han spelade mycket från ?Here Be Monsters? kanske är det fortfarande den plattan han själv håller högst. Men också mycket från senaste skivan förstås som i mina öron är minst lika bra. Det vackraste ögonblicket var när han spelade ?Underneath The Heart of Darkness? och därefter ?Until Tomorrow Then?. I sista låten pekade han ut tio personer i publiken som fick komma upp på scenen och sjunga med i ?Revolution In The Heart?. Om jag hade kommit ihåg att ta på mig min Ed Harcourt t-shirt innan konserten hade han kanske sett det också hade jag kanske också fått komma upp. Eller kanske inte. Men jag lyckades i alla fall fånga Ed Harcourts Last Cigarette som han slängde ut i publiken och det kändes bra.

Sprang iväg och såg dom sista låtarna med Sahara Hotnights efter att Eds konsert var slut, dom spelade på en scen som egentligen var alldeles för liten för dom så det var helt packat med folk.
Jag hade aldrig hört New York Dolls förut men däremot har man ju läst om hur bra dom var och hur många band dom har inspirerat osv. År 2006 med bara två orginalmedlemmar kvar är dom väl säkert lika långt ifrån i kvalitet som i tid jämfört med när dom slog igenom. Men det gjorde rätt bra ifrån sig ändå, sångaren både lät och såg ut som en gammal Joey Ramone. Det jobbigaste att lyssna på var deras dåliga skämt mellan låtarna.
Kollade ett tag på Patti Smith efteråt. Det var fint men ärligt talat rätt långtråkigt dessutom var jag trött på att stå. Jag orkade inte gå och se Radio Dept. heller trots att det är ett av mina favoritband men jag såg dom för bara två månader sen och jag ska se dom igen nu på Arvikafestivalen.
Vi gick tillbaka till campingen en stund men sen ville folk dra tillbaka in på området för att se på Mando Diao. Jag ville väldigt gärna se Essex Green också som spelade samtidigt som Mando Diao men det var jag nog rätt ensam om att vilja tror jag. Jag var lite trött på att springa på konserter själv så till slut föll jag för trycket och hängde med på Mando Diao, vi var ju trots allt i Borlänge. Jag gillade den första skivan ?Bring ?Em In? när den kom, sen dess har jag inte brytt mig så mycket om Mando Diao men det var en grym spelning, helt klart. Men jag tyckte ändå lite synd om Essex Green det var säkert en rätt liten publik på deras konsert.
Återvände sedan till campingen och drack till sex ungefär. Men eftersom jag började dricka på allvar vid två på natten (efter alla konserter) blev jag inte så jättefull ändå.

Första spelningen på lördagen var Hell On Wheels. Publiken var något större än när jag såg dom sist i Karlstad och ljudet var betydligt bättre. Men jag tycker fortfarande synd om dom, dom är värda att spela på en större scen än en av dom två minsta på festivalen. Men dom imponerade i alla fall och sångaren kom med några av sina typiskt ironiska kommentarer mellan låtarna (?Nu ska vi spela en hit. Vi skriver bara hitlåtar, vi badar i champagne och vaknar frampå eftermiddagen och snortar knark hela dagen. Eller inte.?)
Såg dom sista låtarna på Kristian Antilla som spelade på en scen utanför samtidigt. Har aldrig lånat Kristian Antilla mitt öra, men jag kanske borde göra det. Lät inte helt dumt det jag hörde i alla fall. Framåt kvällen var det dags för en olycklig krock i programmet igen. Den här gången mellan Håkan Hellström och Suburban kids With Biblical Names. Nu är det förvisso så att jag har sett Håkan fem gånger tidigare, SKWBN däremot har jag aldrig sett live. Om man bara gick på det skulle jag ju ha sett SKWBN såklart men jag var trots allt rätt sugen på att se Håkan en sjätte gång. Tänkte i alla fall se början av SKWBN och sedan springa iväg till Håkankonserten men mitt sällskap skulle först ta ut pengar och sen äta och plötsligt var klockan rätt mycket.
Jag vet ingen annan artist som jag skulle vilja se sex gånger under loppet av tre-fyra år. Men Håkan är alltid Håkan som det gamla ordspråket lyder och man brukar inte bli besviken. Och jag blev inte besviken heller. Kanske, kanske till och med den bästa spelningen jag har sett med honom. Jag var i alla fall så lycklig efteråt att jag var tvungen att köpa en t-shirt. Bäst var faktiskt låtarna från den nyaste skivan ?13?, ?Klubbland? och ?Jag hatar att jag älskar dig??. Delvis för att dom inte är lika uttjatade som vissa andra och för att han gjorde en fantastisk version av ?13?. Jag minns inte vad han heter, men den där saxofonisten som spelar i Håkans band numera är grymt bra också.
Var som vanligt rätt utmattad efter Håkan-spelningen. Jag fick inte tag på mina vänner heller så jag gick själv och kollade först på Caesars lite och sen en stund på Nationalteatern. Dom var rätt kul att se båda två, fast på olika sätt förstås. Nationalteatern hade mängder med gäster på scenen. Bl.a. Stefan Sundström, Håkan var tydligen också tillfrågad men han var kanske fortfarande för trött efter sin egna spelning.
Tre spelningar till blev det faktiskt innan dagen var till ända. Närmare bestämt Thåström, Teddybears STHLM och Cardigans.
Thåström konsert var i princip densamma som den han gjorde i Karlstad för några månader sen. Men jag klagar inte, det var bra låtar rakt igenom och ett flertal var till och med bättre än på skiva. Han spelade en Ebba-låt och en Imperiet-låt; ?Jag tittar på TV? respektive ?Du ska va President? annars höll han sig till solomaterialet.
Teddybears-spelningen var så sjukt mycket roligare än jag trodde den skulle bli. Dom har ju trots allt ett par ordentliga dansgolvsvältare på samvetet. Antagligen den konserten jag både skrattade mest och dansade mest under. Det är nog bara Teddybears som kan komma undan med att blanda in såväl Cornelis ?Turistens Klagan? (?Lalalalalalaj??) och Guns N? Roses ?Paradise City? i sina låtar. Dom är verkligen inte rädda för att tappa någon sorts cred utan kan göra precis vad som faller dom in.
Slutligen såg jag sista halvtimmen på Cardigans. Det var fint. Nina är fin och det mesta med Cardigans, både dom äldre och dom nya låtarna är rätt fina. Men jag kommer nog ändå alltid att tycka att A Camp, Ninas soloskiva, är bättre än allt Cardigans har gjort. Men det var en fin avslutning på festivalen.

Eftersom jag skulle köra bil på morgonen idag drack jag bara en öl efter Cardiganskonserten. Med andra ord var det en rätt nykter festival för min del och ännu nyktrare blir det ju på Arvika. Men det kan faktiskt vara kul ändå, hur dumt det än låter. Vi träffade en sjuk kille på lördagnatten också som underhöll oss med historier om när han försökte rädda livet på ett rådjur om hans mamma som var väldigt bra på fia med knuff och när han välte bajamajor. Det sista var kanske inte så jävla kul egentligen. Helt sanslös kille.

Så, det blev jävligt mycket längre än jag trodde det här så nu måste jag nog sätta punkt. Jag har sovit kanske åtta timmar totalt under festivalen ändå är jag fortfarande inte så trött, hoppas bara att jag inte kommer vara helt utmattad under Arvikafestivalen.