Från tango till Taube - från Karlstad till Göteborg till Karlstad igen...
| För en tid sen fick jag en bränd cd-skiva av Jonas med en inspelning av när Håkan Hellström och Sven-Bertil Taube tillsammans tolkade Evert Taube-låtar, uppbackade av en symfoniorkester i Stockholm i våras. Det lät minst sagt fantastiskt. När jag sedan fick se att dom skulle göra fler föreställningar i Göteborg i januari blev jag väldigt sugen på att åka och kolla. Syrran var också intresserad av att hänga med men dumt nog dröjde det ett tag innan jag fick ändan ur vagnen för att beställa biljetter. När jag skulle beställa 2 biljetter var dom redan slutsålda till alla tre föreställningarna. Sen lyckades jag dock få tag på en biljett i alla fall, även den genom Jonas eftersom han först bara hade fått tag på en biljett men sen kommit över två stycken till en annan föreställning. Därför erbjöd han sig att sälja den enstaka biljetten till mig vilket jag glatt sa ja till. Jag skulle kunna säga någonting om att gå på konsert själv. Jag har gjort det en gång tidigare, faktiskt i samma lokal som nu, konserthuset i Göteborg, men den gången var det på Ed Harcourt. Det heter ju att ?delad glädje är dubbel glädje? och det är givetvis roligare att gå på en konsert tillsammans med någon än att gå själv. Men båda dessa gånger ångrar jag verkligen inte att jag gick trots att man känner sig lite obekväm, framförallt när man väntar på att konserten ska börja, och trots att man inte har någon att diskutera konserten med efteråt. På morgonen på lördagen åkte jag alltså tåg till Göteborg. I Mellerud fick vi kliva av tåget och ta en buss till Öxnared och därifrån kliva på ett nytt tåg till Göteborg. Detta eftersom det ju var något tåg som spårade ur där någonstans förra veckan. Det tog en halvtimme extra, men det var ingenting mot hemresan. Mer om den senare. Kom fram till Göteborg typ en och en halv timme innan konserten som för ovanlighetens skull var på eftermiddagen. Och var på konserthuset fyrtiofem minuter innan eftersom jag var osäker på om jag skulle hitta (men det är inte särskilt svårt att hitta i Göteborgs centrum). Ägnade tiden innan konserten skulle börja åt att läsa ut ?Anteckningar från Källarhålet? för att fördriva tiden och inte behöva tänka på att jag var där själv. Konserten var ungefär så bra som det bara kan bli. Ärligt talat. På scenen var förutom Håkan och Sven-Bertil en cirka femtio man stark symfoniorkester och bara det är ju en upplevelse. Det är inte varje dag man ser. Förutom Evert Taube-låtar sjöng Håkan tre egna låtar (Gårdakvarnar och Skit, Jag har varit i alla städer och Bara dårar rusar in) och Sven-Bertil sjöng en tonsättning av en Nils Ferlin-dikt. Flera gånger under konserten kommer jag att tänka på hur otroligt det är att Håkan Hellström som har blivit känd för sin ?fula? sångröst och som en gång i tiden spelade i ett band som länge ansågs vara Sveriges mest skräniga och omusikaliska band att han nu står på en av sveriges finaste scener och ackompanjeras av en symfoniorkester. Det är väl det som är det unika med Håkan och när han sjunger ?man ser gårdakvarnarna men man ser skiten med? känns det nästan som en direkt syftning på det. Likadant i ?Bara dårar rusar in? när han sjunger ?Jag drömde att jag kunde sju-u-u-unga men det kan jag iiiinte?. Jag undrar lite vad tanterna brevid mig, som har pratat sig varma om Sven-Bertils fina sångröst, tänker när dom hör det. Publiken är ungefär så blandad som man kan föreställa sig, allt från 17-åriga indietjejer till pensionärer och det är jävligt fint. Även om jag i första hand är där för att se Håkan så måste jag säga att jag är imponerad av Sven-Bertil också. Han sjunger faktiskt med en inlevelse som jag inte hade förväntat mig. Det finns bara en enda negativ sak jag skulle kunna säga om konserten och det är att nu lär det mesta som händer 2007 bli en besvikelse i jämförelse. Efter konserten möter jag Jesper i Brunnsparken. Han frågar om jag har lust att ta en öl och jag svarar att jag framförallt är jävligt hungrig men han tycker ändå att vi ska ta en öl först och åka hem till honom och käka sen. En öl blir tre öl som det brukar bli. Framåt nio när min värsta hunger har hunnit gå över åker vi, lite smått berusade, hem till honom där jag får träffa hans brorsa Jonathan och Jonathans flickvän (som kan ha hetat Maria men jag kommer faktiskt inte ihåg säkert). Vi käkar Tacos och ser på Napoleon Dynamite. Inte lika bra som vissa vill göra gällande men heller inte lika dålig som andra hävdar. Helt okej om man gillar nördig humor men kanske ändå inte så mycket roligare än valfritt Scrubs-avsnitt. Det var i alla fall riktigt trevligt att träffa Jesper igen, minst lika trevligt som dom två föregående gångerna vi har setts. I morse satt vi och såg på skidåkning och sen åkte jag hem vid halv ett. Hemresan tog drygt två timmar längre än den skulle ha gjort. Först samma förseningsmoment som på ditresan och sen stannade tåget jättelänge i Säffle. Till slut ropade dom ut i högtalarna att vi skulle få åka buss till Karlstad eftersom det var något fel på strömmen längre fram. Sen dröjde det ännu ett bra tag innan bussarna kom. När jag äntligen kom hem skulle jag haft en repetition med Christer och dom men det orkade jag inte. Så jag ringde till Christer och förklarade situationen och han verkade inte ta illa upp. Har ägnat kvällen åt att finputsa dom två hemtentor som ska lämnas in imorgon och nu är jag väldigt, väldigt trött. |
Kommentarer
Trackback