I Me Mine

Ja, jag har ju varit på Arvikafestivalen under veckan. Det är lite märkligt med Arvikafestivalen. Både i år och förra året var jag ganska tveksamt inställd innan jag åkte dit. För det första kändes inte artistlistan så jättelockande varken det här året eller förra året. För det andra är det inte riktigt min typ av festival. Visserligen har ju Arvikafestivalen gått från att vara en synth/goth-festival till att bli mer och mer svensk indiepop. Men fortfarande är det ganska gott om kajalpennor, svarta rockar och kängor i värmlandsskogen i mitten av juli. Inte för att det stör så mycket, synthare kan till och med vara ganska underhållande att studera. Men jag förstår då rakt inte varför man väljer att spöka ut sig på det där sättet och lyssna på tocken där besynnerlig musik. Bevare mig väl. Men i alla fall, trots att jag var lite skeptisk innan så blev det mycket bra både förra året och i år. Dels för att det alltid visar sig på festivaler att det är ganska många band man vill se ändå trots att man har tyckt att det har sett klent ut innan. Dels för att jag omgav mig med väldigt trevligt folk.

En rätt lustig sak är att jag blev medlem i Grön Ungdom på förra Arvikafestivalen medans jag i år var där för deras räkning och jobbade med att väva nya medlemmar. Jag trodde nog inte att jag skulle bli så politiskt engagerad då när jag gick med men det har ju faktiskt blivit en hel del nu och det känns bra. Partipolitik är säkert oerhört tråkigt när man kommer upp på "vuxennivån" men på den nivån där jag fortfarande befinner mig ägnar vi ju oss mest åt att anordna festivaler och aktioner och sånt är ju enbart skoj. Jag bodde tillsammans med nio andra representanter för GU på artistcampingen (tro nu inte att jag frotterades med kändiseliten, den enda kändisen jag såg på campingen var Jeppson i The Ark men han bodde förstås inte där utan stod bara där och hängde vid något tillfälle. De som bodde där vara annars mest andra utställare/försäljare och de artister som uppträdde på den lilla campingscenen.)

Onsdag

Jag fick skjuts med Lena ner till Karlstad på onsdag förmiddag och tog sedan tåget till Arvika några timmar senare. Det var rätt varmt när jag begav mig iväg med min alldeles för tunga packning (jag förstår inte hur jag altid lyckas packa för mycket saker när jag ska på festival) till stationen. Bara några timmar tidigare när jag skulle gå på systemet upptäckte jag att jag hade tappat bort mitt körkort. Som tur var har jag en legitimation som jag kan använda men jag kommer förmodligen få beställa ett nytt körkort. När jag satt där på tågstationen och svettades upptäckte jag också att jag måste ha glömt tågbiljetten hemma eller tappat den på vägen. Ibland undrar jag om jag inte är världens slarvigaste person.

På tåget var det förstås packat med festivalbesökare. Ett tag hoppades jag att konduktören inte skulle bemöda sig med att kliva över alla personer som satt i mittengången för att kolla biljetterna men det gjorde han förstås. Så det var bara att punga ut med 50 spänn för en ny biljett, ingen hög summa direkt men det kändes ändå lite onödigt. När jag kom fram till Arvika började jag gå upp mot festivalområdet, efter bara några meter kom det fram en kille som inte visste vägen och undrade om vi skulle slå följe. Vi snackade en del på vägen upp men vi brydde oss inte om att presentera oss med namn, vi visste båda att vi förmodligen inte skulle ses något mer under festivalen. När jag var framme vid festivalområdet och stod och funderade över vart det var jag skulle träffa de andra GU-medlemmarna kom plötsligt Cecilia förbi. Jag träffade Cecilia på förra festivalen efter att vi hade haft rätt mycket kontakt över MSN. Efter festivalen tänkte vi fortsätta hålla kontakt med varandra men det har knappt blivit någonting. Det kändes i alla fall lite konstigt att plötsligt se henne igen. Hon hade en kompis med sig och hon sa att de var tvungna att gå och äta något, "men vi ses säkert något mer under festivalen". Det gjorde vi inte.

Efter lite letande fick jag fatt på de andra medlemmarna. Det visade sig att jag var sist på plats, de andra hade anlänt tidigare under dagen eller dagen innan. Vi hjälptes åt att sätta upp tältet inne på festivalområdet där vi skulle stå och gick sedan iväg till campingen. Vi satt och snackade lite för att lära känna varandra och planera vad vi skulle göra under dagarna. Max som ledde gruppen delade ut scheman för vilka tider vi skulle stå i tältet och det visade sig att jag hade fått fantastiskt bra tider. På torsdagen skulle jag stå mellan 14.30 och 16.30, övriga dagar mellan 11.00 och 13.30. Det innebar att jag kunde se i princip alla band jag ville se och särskilt långa pass var det ju inte heller. Alla som var med var sådär trevliga som jag hade hoppats på och vi fick snabbt en bra stämning i gruppen. Efter att ha suttit där ett tag gick jag iväg till den andra campingen, jag hade ju rätt många andra vänner på festivalen också som jag ville hinna umgås med. Ifrån klassen var Peter, Tim, Sofia och Sanna där (och Joel fast honom träffade jag aldrig). Dessutom var Maria & Björn och Julie & Johan där samt Magnus. Första kvällen hängde jag en del i Peters camp och snackade med honom och hans polare från Enköping. När jag gick iväg för att pissa stötte jag på Sofia och Sanna också och de hängde med till Peters camp en stund. Såvitt jag minns hände inget speciellt uppseendeväckande den kvällen, jag drack en del öl och blev lite lullig och sen gick jag väl tillbaka till min camping någon gång mellan ett och två.


Torsdag

Första festivaldagen var det ganska tunt med bra spelningar men det var i alla fall en som jag var riktigt sugen på att se nämligen Maia Hirasawa på Andromeda 18.00. Men först skulle jag ju ha mitt pass i tältet. När man ska försöka värva nya medlemmar är det förstås bra om man är utåtrikad, självsäker och påläst. Jag var ingetdera men det gick ändå ganska hyfsat. Förutom en massa informationsmaterial hade vi ett hockeyspel där vi hade målat spelarna i grönt och grått. De gråa spelarna hade röda och blå hjälmar och vitsen med det var att säga att både de röda och de blå partierna är "gråa" partier jämfört med de gröna. Visserligen tror jag att bara typ 10 % av alla som spelade hockeyspelet fattade den kopplingen men det var i alla fall en kul idé. Vi hade också gnuggistatueringar med fötterna från GU-loggan som var helt otroligt populära.

När jag gick av mitt pass 16.30 hade Timbuktu spelat i ungefär en halvtimme. Jag gick iväg och såg slutet av konserten och det verkade som att det var minst lika bra som när jag såg honom i Hultsfred för två år sen. Särskilt kul var det att Mapei var med under hela spelningen och att den slutade med ett balkan-aktigt extranummer. Men även om jag gillar Timbuk och har två skivor med honom är han ändå inte någon gud för mig, för några av de andra som var med från GU var tydligen hans konsert den bästa under hela festivalen men för mig var det mer en trevlig inledning (7/10). För övrigt kan jag väl också passa på att nämna att rubriken till det här inlägget är en parafras på hans låt "Lika barn avvika bäst" om ni inte hajade det.

Innan Maia Hirasawas konsert hade jag gjort upp med Maria om att mötas. Även Magnus och några stycken från dagensskiva.coms redaktion skulle dyka upp så tanken var att det skulle bli en liten träff för oss som brukar hänga på deras forum. Men det var bara jag och Maria som dök upp till träffen. Maria hade Björn med sig och lite senare stötte vi också på Julie och Johan.
Maia spelade samtidigt som Mando Diao men det kändes inte som någon jätteförlust att missa Borlängepojkarna. Jag tycker i och för sig att de är bra live och sådär men jag har redan sett dem några gånger. Konserten var nästan precis så fin som jag hade hoppats på. Det känns som att hon har tagit ett enormt kliv framåt sen jag såg henne för ett drygt år sen i Karlstad. Då stod hon själv med en akustisk gitarr, nu hade hon ett band med sig som lyfte hennes varma popmelodier mot himlen och Maia sjöng med väldig innerlighet (8/10).

Efter konserten gick jag för att träffa de andra i GU igen och diskutera lite hur det gått under dagen. Max berättade stolt att vi hade lyckats värva 56 nya medlemmar under dagen vilket var helt otroligt många. Förra årets arvikafestival var tydligen rekordbra, då hade man lyckats värva 101 nya medlemmar men det var ingen som trodde att vi skulle kunna nå upp till samma höjder igen. Men Max tillade också att det alltid går bäst första dagen och att vi skulle vara nöjda om vi lyckades värva hälften så många de följande dagarna.

På torsdagkvällen kom också Alexander C., ett av Grön Ungdoms språkrör. Han kom direkt ifrån Almedalen där han hade varit några dagar. Innan dess hade han varit på Roskildefestivalen i en vecka. Det är helt otroligt hur han orkar med allt. Å andra sidan är Alex också en ganska otrolig person. Utan tvekan kan han väldigt mycket om grön politik och han är extremt social och bra på att prata med folk. Samtidigt är han så... barnslig. Man är ju van vid att högt uppsatta politiker är väldigt seriösa men Alex super, hoppar i gyttjepölar, däckar utanför tälten och beter sig som vilken festivalbesökare som helst (fast inte när han jobbar då förstås). Men han är ju trots allt född 1986, alltså ett år yngre än mig. Det är också lite konstigt, jag är ju van vid att alla personer jag ser upp till är äldre än mig. För övrigt är det också lite komiskt att han är så jävla gay i kroppspråket, uttalet, hållningen och allting.

Sen hängde jag med Max och några andra för att kolla på The Ark. Även den spelningen var ganska precis vad jag hade förväntat mig, varken mer eller mindre. Det är svårt att säga något annat än att Ola Salo har väldigt mycket utstrålning och att de har ett gäng bra låtar men jag blir inte hänförd av att se The Ark. Till skillnad från Kent, Broder Daniel och Håkan Hellström har The Ark aldrig betytt sådär jättemycket för mig och kommer förmodligen heller aldrig att göra men det är i alla fall lite kul att se dem (7/10).

Efter The Ark gick vi tillbaka till tälten igen och käkade lite och drack öl. Jag gicksjälv tillbaka till festivalområdet en stund senare för att kolla på Bloc Party, ett band som jag knappt har hört något alls med men eftersom jag inte hade något bättre för mig tänkte jag att jag lika gärna kunde gå och se dem. Vid scenen stötte jag på Sofia och Sanna och kollade på konserten tillsammans med dem.
Jag fattar verkligen inte grejen med Bloc Party. I mina öron låter det så tråkigt, så tråkigt som något kan bli. De saknar både melodier och charm och anledningen till att de har blivit så poulära är verkligen en gåta (2/10).

Träffade sedan Maria och Björn och kollade på estradpoeten Ismael Ataria med dem. Ismael uppträdde ju även på vår lilla festival och även om han körde samma material var det ändå kul att se honom igen. Jag tror han var lite mer taggad den här gången när han hade en större publik (7/10).
Vi såg också på franska Nouvelle Vague sen som jag inte hade tänkt se men som Maria gärna ville se. Det spelade en soft och trevlig bossa nova-aktig musik. Men att jag inte minns så mycket från den spelningen beror nog inte på att jag var särskilt full utan mer på att jag tyckte det var en smula tråkigt ibland (6/10).

Efter att den var slut skildes jag från Maria och Björn och mötte upp Peter för att se dagens sista konsert, Weeping Willows. Det kändes väldigt passande att Weeping Willows spelade klockan två på natten. Deras hjärtskärande ballader är ju definitivt musik som passar bäst nattetid. Det var inget spektaktulärt över konserten men det var väldigt varmt och vackert. Magnus Carlson har förmodligen sveriges bästa röst och bara det gör det nästan värt att se dem. De avslutade med en sagolikt vacker "Broken Promised Land" och efteråt gick jag tillbaka till tältet med ett leende på läpparna (8/10).


Fredag

På fredagen hade jag det första passet och det var väl utan tvekan det slappaste. Inga band hade börjat spela och de flesta festivalbesökarna hade väl inte ens vaknat. Jag lyckades bara värva två medlemmar den dagen mot sex dagen innan. De två som jag lyckades värva var dessutom Maria och Björn och det krävdes inte direkt så mycket övertalning för att få dem att gå med.
Spelschemat under fredageftermiddagen var fullspäckat med svenska indieband. Jag hade ringat in ganska många men det var ganska få ändå som kändes helt nödvändiga. Och eftersom flera av spelningarna gick in i varandra visste jag att jag skulle få prioritera bort en del.

Efter att jag hade slutat mitt pass kollade jag på Miss Li tillsammans med Maria och Björn. Jag har inte hört Miss Li så mycket men det lilla jag har hört har jag tyckt låtit bra och konserten var verkligen en positiv överraskning. Hon spelade piano och sjöng med en helt otrolig frenesi och dessutom hade hon ett fantastiskt bra band med sig. Vissa låtar kändes i och för sig lite ofärdiga som att det bara var utkast men det var samtidigt lite charmigt (8/10).

Efter det gick jag direkt och kollade på några låtar med Vapnet. Vapnet är rätt charmiga på scenen, särskilt Martin Abrahamsson vars tunna hår gör att han ser äldre ut än han förmodligen är. Trots att det lät bra hörde jag bara några låtar innan jag gick därifrån.
Anledningen var att Detektivbyrån skulle börja spela på en annan scen. Jag kom dit 5-10 minuter innan de skulle gå på scenen men det var ändå packat med folk inne på Lyran. Jag fick knappt en skymt av bandet under hela konserten men det lät i alla fall mycket bra. Detektivbyrån har hittat en egen nisch med sin blandning av Yann Tiersen-doftande melankoliska valsar blandat med elektronisk musik. Jag gillar också deras lokalpatriotism, saker som att de säger att de vill bli lika folkliga som Sven-Ingvars och har döpt en låt till "Om du möter varg" efter en skylt på turistbyrån i Ekshärad. Sånt måste man bara älska. (8/10)

Efter det mötte jag Linnea, Emil och Emma i grässlänten framför Apollo. Kollade på några låtar med Shout Louds tillsammans med dem innan gick jag bort till Vintergatan-scenen för att se på Marit Bergman. Det var förvånansvärt lite folk på Marits konsert. Man tänker ju annars att hon har blivit så stor nu att hon borde kunna locka hur mycket folk som helst på Arvikafestivalen. Men folk kanske har tröttnat på henne, vad vet jag. Själv har jag faktiskt börjat gilla henne mer och mer den senaste tiden. Det är kanske inte så creddigt att gilla Marit men jag tycker ändå hon har gjort en del väldigt vackra låtar.
Men inte heller den konserten såg jag mer än ett par låtar av, sen sprang jag iväg för att se på Laakso. Laakso hoppade in som ersättare för något band bara några dagar innan festivalen och det var väl därför som det var en rätt liten publik. Men Laakso gav ändå allt precis som när jag såg dem på förra årets festival på samma scen faktiskt. Jag tror inte det finns någon annan svensk artist som svettas lika mycket när han/hon spelar som Laaksos sångare, Markus Krunegård. Det säger väl en del om energin i deras framförande. Fast jag tycker att det saknas lite nyanser i deras låtar, varje låt låter som att Markus håller på att slita ur sig hjärtat och ibland är det fantastiskt men till slut blir det lite jobbigt. Den låt som sticker ut allra mest är väl förmodligen deras nya singel, Italy vs. Helsinki. Peter Jöback dök inte upp i fredags men istället gjorde Shout Out Louds sångare ett inhopp och det lät minst lika bra. (7/10)

Jag hade ringat in några fler konserter under kvällen - Familjen, Juvelen och I Am X - men jag var för trött för att se någon av dem. Jag bestämde mig istället för att spara mig till Tough Alliace klockan 12. Hjälpte de andra i GU att plocka ihop för dagen och efteråt satt jag tillsammans med Max, Jocke och några från SSU och drack och pratade lite. Senare gick jag iväg till dräggcampingen (alltså den stora campingen) där jag först mötte Maria och Björn igen och sedan Magnus. Magnus berättade stolt att han inte hade sett ett enda band hittills under festivalen men han sa att han i alla fall skulle se Tough Alliance sen. Jag kollade på fantastiska Dorlene Love på campingsscenen tillsammans med Maria och Björn. Dorlene Love kan bäst beskrivas som zigenarpunk. De uppträdde lite här och var under hela festivalen så jag såg dem flera gånger. På campingscenen hade de dock problem eftersom elen försvann så de fick köra akustiskt ända fram till slutet då elen plötsligt kom tillbaka igen. De sista låtarna var fullständigt kaotiska och oerhört roliga (7/10).

Maria blev lite besviken när jag sa att jag hellre såg på TTA än Elias & The Wizzkids.
"Är det ditt slutgiltiga svar?" frågade hon.
"Ja."
"Du vill inte ringa en vän?"
"Jo, jag kan ringa Andreas."
"Men han gills inte. Du kan väl köra en fifty-fifty?"
"Okej jag singlar väl slant om det."
Slanten valde Elias men jag valde TTA i alla fall.

TTA-konserten var precis som jag hade förväntat mig; kort, kaotisk och alldeles underbar. Läste en recension av konserten i aftonbladet där recensenten frågade sig vad Eric och Henning gjorde där eftersom de ändå knappt syntes bakom all rök och ljuseffekter och ändå bara gick runt och mimade lite. Jag kan förstå kritiken, men om man ser det som tjugo minuter av euforisk dans istället för en konsert blir det plötsligt mycket bättre. Och jag störs inte av att TTA står på scenen under tiden. De spelade 4-5 låtar under tjugo minuter och sen var det slut. Publiken såg förvirrad men själv tyckte jag det var alldeles lagom långt. (9/10)

Jag såg några låtar med Infected Mushroom men var alldeles för utmattad för att orka dansa. Istället gick jag tillbaka till tältet och somnade.


Lördag

Lördagens pass var nästan precis likadant som det på fredagen. Jag lyckades bara värva en medlem den dagen men som tur var lyckades de övriga desto bättre. Totalt under hela festivalen tror jag att vi fick 128 nya medlemmar vilket är nästan 1% av besökarna på Arvikafestivalen och närmare 10% av det totala medlemsantalet i Grön Ungdom. Helt otroligt med andra ord, Max sa att det var bättre än han hade kunnat föreställa sig i sin vildaste fantasi.

Inledde konsertdagen med att se Ida Maria, en tjej som sjunger typ rockabilly-låtar. Det lät bra för att hon hade ett fantastiskt samspelt band med sig och för att hon hade en enorm kraft i rösten annars hade det nog varit lite mediokert (7/10).

Såg delar av Mixtapes & Cellmates och delar av Kristian Antilla. De förstnämnda visste jag inget mer om än att de har ett bra namn. Tyvärr tyckte jag inte att musiken var fullt så bra, bandmedlemmarna verkade uttråkade och oengagerade (kanske för att det inte var särskilt stor publik) och jag kom själv på mig flera gånger med att inte lyssna särskilt uppmärksamt. (6/10)

Sen gick jag alltså och såg Kristian Antilla men konstaterade ganska snabbt att jag fortfarande inte förstår varför han är så populär. Hans texter och sångstil är lite som en blandning av Kent och Håkan Hellström men det känns inte riktigt äkta och han har bara några få riktigt bra melodier. Dessutom kunde jag nästan inte uppfatta ett ord av vad han sjöng. Han hade i alla fall en begeistrad tjejpublik i 14-16årsåldern. (5/10)

Sen var det dags för en av festivalernas riktiga höjdpunkter, eMiL Jensen. Om det finns någon person jag verkligen skulle kunna kalla för en förebild så är det nog Emil. Hans blandning av poesi, stand-up och musik och hans plötsliga kast mellan ironi och allvar känns bara mer och mer självklar för varje gång jag ser honom. Dessutom försöker han ju, som ni säkert känner till, kämpa mot miljöförstöringarna genom att cykla sig genom sverige i sommar. Föreställningen var underbart bra från början till slut, det är också kul att han börjar få en ganska stor publik. Faktum är att jag ska se honom ikväll igen, dels för att det var så bra men också för att det är min klasskompis Tim som har fixat så att han ska uppträda i Karlstad ikväll. (9/10)

Strax innan Emil Jensen började det regna. Fram tills dess hade vi klarat oss ganska bra från regn under festivalen, under torsdagen regnade det lite grann men inte särskilt mycket och fredagen var fin och solig. Under uppträdandet var det okej men sen var det inte så kul längre när vi skulle bära grejer från GU-tältet bort till campingen (vi packade ihop lite tidigare på lördagen än de andra dagarna eftersom det var många som ville se Svenska Akademien pch Slagsmålsklubben).

När vi kom tillbaka hade partytältet som vi suttit under tidigare rasat ihop så vi fick kura ihop oss under duken för att skydda oss från regnet. Det blev trots allt lite mysigt och firade att det hade gått så bra med glass. Sen sprang jag och några andra iväg för att se på Svenska Akademien som redan hade börjat spela. Jag gillar Svenska Akademien ganska mycket på skiva men på scen tyckte jag inte det var särskilt kul. Det faktum att jag frös och inte orkade tränga mig in i publikhavet kanske också bidrog till att jag inte tyckte det var någon jättebra konsert (5/10).

Sen såg jag lite på Slagsmålsklubben. Jag tycker faktiskt det är lite kul att det alltid är så jävla fulla och dryga när de uppträder. Och det är ganska svårt att värja sig för deras smittosamma lyckopop. Men tekniken krånglade lite för mycket och de spelade lite för länge för att det skulle ha varit en riktigt bra konsert (6/10).

Efter detta var det två konserter kvar, två stycken som jag hade sett väldigt mycket fram emot: Patrick Wolf och The Magic Numbers. Jag har inte hört mycket med Patrick Wolf men det lilla jag har hört har jag gillat mycket och jag hade en känsla av att det skulle kunna bli en riktigt bra konsert. Det blev också mycket bra men kanske inte riktigt som jag hade förväntatmig ändå. Jag trodde att det skulle låta bra men att Patrick Wolf skulle vara ganska tråkig på scenen. Men det visade sig att det både lät jättebra och att Patrick var en helt otrolig scenpersonlighet. Han sprang runt på scenen som en blandning av Ola Salo och en ung Iggy Pop, slängde sig på golvet, strippade och var alldeles, alldeles underbar. Efter konserten var jag helt omtumlad, det var mer än jag någonsin hade vågat hoppas på (9/10).

Efter Patrick Wolf mötte jag Sanna, Sofia och Frida (den sistnämnda var en kompis till Sofia. Tillsammans gick vi iväg mot Vintergatan för att se Magic Numbers tillsammans. Jag har velat se Magic Numbers länge. Två gånger har jag varit på väg att köpa biljett men inte kommit mig för innan biljetterna sålt slut. På Emmabodafestivalen trodde jag att jag skulle få se dem men tyvärr ställde de in då p.g.a. terrorhoten i London. Därför var jag med andra ord ganska taggad för den här spelningen. Sofia, Sanna och Frida var dock inte alls lika taggade utan tyckte att vi kunde gå och sätta oss i öltältet och se spelningen. Men jag ville hellre stå framme vid scenen så jag stannade kvar medan de gick iväg till öltältet.
Kanske var konserten inte allt det jag hade hoppats på. Bitvis var det faktiskt lite tråkigt men bitvis var det också helt underbart. De blandade låtarna fårn sina två skivor med några nya låtar som ska komma på en EP snart. Jag tycker fortfarande att det är låtarna från den första skivan som låter bäst, men de är alldeles för skickliga hantverkare för att något ska låta direkt dåligt. Avslutningen var smått fantastisk. De spelade ett långt rockmedley som blev bra för att man såg hur otroligt kul de hade när de spelade. Sen gick de av scenen men kom tillbaka och spelade Beyonces "Crazy In Love" som extranummer. Det kan ha varit festivalens allra finaste stund faktiskt. Om de bara hade spelat "Hymn For Her" också hade jag kanske höjt betyget ytterligare ett snäpp (8/10).
Efteråt gick jag upp till öltältet där jag mötte Sanna, Sofia och Frida igen. Jag pratade exalterat om konserten och de såg på mig med oförstående blickar. De hade helt enkelt tyckt att det bara var väldigt tråkigt och det gjorde mig nästan lite upprörd.

Slutet på festivalen blev väldigt konstig. Jag ville absolut dricka efter Magic Numbers-spelningen. Klockan var då över tolv men jag var fortfarande spiknykter eftersom jag hade gått runt på spelningar hela kvällen. Jag hade inte druckit så väldigt mycket under festivalen totalt och nu var det ju sista chansen, jag hade dessutom en full bag in box med vin i tältet. De andra var också ganska nyktra men inte alls så sugna på att börja supa eftersom det var så sent. Men så sa Sanna plötsligt att hon hade två flak öl hemma hos sig (hon bor i Arvika). Och vi kom överens om att vi skulle gå hem till henne och dricka där. Det kändes väldigt konstigt att gå iväg från festivalen mitt i natten och gå hem till en lägenhet och sätta sig. När vi kom dit var dock alla, inklusive jag, ganska trötta. Sanna satte på några stand up-klipp på datorn och vi satte oss i soffan och glodde. Jag drack en del av vinet jag hade med mig men det ledde bara till att jag blev tröttare och tröttare och de andra drack nästan ingenting. Efter en stund somnade Sofia. Sanna och Frida satt och pratade och själv var jag så trött så jag hade stora problem med att hålla ögonen öppna. Jag tror jag var för trött för att öppna munnen och jag orkade absolut inte tänka en klar tanke. Dessutom pratade de mest om ätstörningar och hur det var att vara kär i bröderna Hanson i mellanstadiet, saker som jag inte direkt kunde relatera till. Någon gång mellan tre och fyra kom Sannas pojkvän hem. De sa till oss att vi kunde få sova på soffan om vi inte orkade gå tillbaka till campingen och jag somnade nästan direkt.

Vaknade vid elva nästa dag och kom plötsligt ihåg att jag skulle vara behjälplig och plocka ner GU-tältet klockan elva. Jag kom dit en timme senare och ursäktade mig men det gjorde som tur var inte så mycket. Sen fick jag lite bråttom eftersom jag tänkte komma med en buss till Karlstad vid ett. Flera hade redan åkt när jag kom till campingen och jag skyndade mig att plocka ihop mina grejer och gick iväg till bussen. Som tur var hann jag med den, annars hade jag fått vänta till fyra på nästa buss.


Det bästa med festivalen var att jag ändå såg ganska mycket bra konserter och hängde med en massa trevligt folk. Det sämsta var att jag att inte fick knulla något och att jag är förkyld nu...
Nu tror jag att jag ska sjukskriva mig och ligga i sängen och läsa serier några dagar.