Vi hade i alla fall tur med vädret

Den här rubriken kom jag på i fredags när jag, syrran och farsan startade vår cykelutflykt och det ösregnade. Tanken var då att rubriken skulle drypa av sarkasm på samma sätt som jag dröp av vatten och förbannade hela idén med cykelturen. Men så efter 3-4 mil letade sig solen fram mellan molnen och sen dess har den fortsatt att lysa upp vår väg. Så vi hade i alla fall tur med vädret.

Första etappen, Torfolk-Karlstad, cyklades alltså i fredags. Eftersom Lena och farsan var äckligt positiva trots det genomusla vädret tog jag genast på mig rollen som den bittre cynikern med uppgift att kommentera hur illa allt var (man måste alltid ha med sig en bitter cyniker när man är på semester, bara för att väga upp). Det blev inte direkt bättre av att mina byxor fastnade i kedjan och ena byxbenet revs sönder. Trots att jag säkert har förstört 4-5 par byxor på det viset genom åren blir jag ändå alltid lika förvånad när det händer. För att undvika att de skulle förstöras helt och hållet stoppade jag in dem i strumporna. Det resulterade visserligen i att jag såg ut som en tomte men eftersom vi inte mötte så mycket folk och de få personer vi mötte också var ganska fula så fick det gå.
Men när solen till slut kom fram klarade inte ens jag av att vara sur längre. Mari brukar hävda att det inte finns något bättre än att cykla. Ibland är jag nästan beredd att hålla med om detta. Särskilt när man susar nerför en nerförsbacke. I och för sig var det inte så mycket nerförsbackar på cykelbanan i fredags. Inte uppförsbackar heller. "Klarälvsbanan" som går uppifrån Hagfors och ner till Karlstad är nämligen byggd där järnvägen gick förr i tiden. Och järnvägar har ju en benäghet att vara väldigt platta och raka.
Vid sex var vi i alla fall nere i Karlstad efter att ha avklarat 7,5 mil under sex timmar (inklusive raster). Vi begav oss hem till vår kära farmor där vi blev bjudna på middag och alfapet. Sen åkte jag och syrran hem till lägenheten och farsan stannade kvar och övernattade hos farmor.

Nästa dag var det farmors födelsedag och vår present till henne var att ta med henne på cykel upp till vår farbror i Molkom. Jag kanske ska säga att min farmor är 71 år men väldigt pigg för sin ålder. Jag tror inte att det är så jättemånga människor över 70 som orkar cykla 4,5 mil i backig terräng, i alla fall inte utan att beklaga sig, men farmor cyklade glatt med och förutom att hon fick gå av cykeln ibland och leda den uppför några branta backar så tror jag inte hon hade några problem alls.
På lördagen blev det alltså betydligt fler backar än i fredags. Det blev därmed också lite jobbigare, men jag föredrar nog ändå att cykla i backar än att cykla på totalt plana cykelvägar. Halva grejen med cykling är ju faktiskt att kämpa sig uppför uppförsbackar och sedan få sin belöning i nerförsbacken. På vägen till Molkom stannade vi till vid en sjö och badade och åt av vår medhavda pastsallad som syrran hade fixat på morgonen.
Min farbror Nils bor i ett gammalt hus som har funnits i släkten i många år och som brukar kallas för "Dalen". Han lever där själv och utan bekvämligheter som television och rinnande vatten (vatten hämtas i en brunn ute på gården och när nöden tränger på finns det ett utedass). Jag blir alltid lika lycklig över att komma dit. På något sätt känns det minst lika mycket som "hemma" som det gör på Torfolk. Kanske för att vi har åkt dit på annandagen nästan varje år sedan jag föddes och firat jul med släkten och för att jag har många fina minnen därifrån. Förutom Nils var även farbror Jan, farmors syster Anna-Lena samt Jannes arbetskollega Ali och hans dotter Nathalie och hennes kompis där.
Vi käkade grillat kött och potatis och hade en trevlig kväll med en hel del öl och en hel del kortspel.

I morse gjorde jag, syrran och Anna-Lena en snabb visit i Alis och Jannes antikaffär. Lena blev intresserad av ett klädskåp för 5000, själv tyckte jag nog bäst om en stor tavla föreställandes ett vinterlandskap men den var tyvärr redan såld för 160.000 kr. Ja, ja den hade nog ändå inte riktigt passat i lägenheten.
Den sista ettapen, från Molkom och hem, kändes ganska lättsam. Igår ömmade min bakdel ganska mycket men efter att jag fick låna farmors sadelkudde kändes det bättre. Om ni nu tycker att det var moraliskt fel av mig att ta kudden från min gamla farmor så vill jag bara att ni ska veta att min röv är betydligt tanigare än hennes. Farmor lämnade vi av en bit utanför Deje där hon fick klara sig på egen hand ner till Karlstad. Vi fortsatte hemåt och kom tillbaka för några timmar sen.
Totalt har vi cyklat 18 mil under helgen. Ett litet tramptag för mänskligheten men ett stort tramptag för mig.

För i övrigt ska jag och Maria starta ett poesifanzine! "Den maximala hastigheten" ska det heta och det kommer fyllas med våra egna dikter och noveller och andras grejer som vi gillar. Det kommer bli grymt såklart.

Kommentarer
Postat av: den riktiga maria

fint att se att emil jensen kan inspirera! (?)
grymt, sa bull.

2007-08-05 @ 20:24:51
Postat av: valle

Ja, det kan man väl säga. Fast min cykelturné var väl typ 280 mil kortare än hans. Också uppträdde jag ingenting. Å andra sidan tror jag inte att han hade någon farmor att släpa på.

2007-08-05 @ 20:52:16
Postat av: catrin

haha, jag är så hemsk. men jag känner bara för att vara elak och säga saker i stil med "hurtbulle" och "ni är ju helt sjuka i huvet". hah. förlåt.
det längsta jag själv har cyklat är tio mil på två dagar. jag ska hålla käften.
& jag ska vara med i ert fanzine! KOOLT.


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback