I Me Mine

Förra veckan var stressig. Inte på grund av julklappsinköp, det fixade jag på ungefär tio minuter. Beställde julgåvokort från Rädda Barnen till samtliga plus två cd-skivor till morsan och syrran - så slapp man tänka så mycket och kunde dessutom känna sig lite godhjärtad (om jag hade varit riktigt godhjärtad hade jag förstås låtit bli att nämna det här i bloggen... nu visar jag ju att jag bara är god för att ni ska tänka: "Ack, den där Valdemar, han är allt en hyvens grabb"... Men, men ärlighet är också en dygd har jag hört...).

Det som gjorde mig stressad var att mitt projektarbete skulle lämnas in. Ett projektarbete som jag har hållit på med sedan början av november, men i vanlig ordning sköt jag upp det mesta jobbet till sista veckan. Som om inte det var nog hade jag tre stycken möten jag skulle gå på. Roliga möten förvisso men jag hade ändå en känsla av att jag slösade bort min värdefulla tid när jag satt på dem, att jag egentligen borde vara hemma och ägna mig åt projektarbetet. Å andra sidan var det nog bra att jag gick på de där mötena annars hade jag väl blivit galen.

I alla fall var det skönt när det blev fredag och arbetet till slut blev färdigt. När jag bifogade mitt 43-sidiga arbete i ett mail och tryckte på "send" så kände jag samtidigt hur en tung börda lättade från mina späda axlar. På kvällen åt jag middag med familjen på en restaurang i stan och följde sedan med dem upp till gården.

Julen har firats i sedvanlig ordning. Fast det har nog varit lite mer folk än det brukar. Både mormor och Gunnes mamma är här samt Gunnes bror, Pelle.
Pelle, som är diabetiker, svimmade i våras efter att han hade tagit för mycket insulin. När en granne till slut hittade honom i lägenheten så fördes han till sjukhus där han låg i koma i flera veckor och det var högst osäkert om han någonsin skulle vakna upp igen. Till slut gjorde han i alla fall det men han har inte riktigt blivit sig lik om man säger så. Talet har visserligen kommit tillbaka väldigt bra men han har fortfarande väldiga problem med motoriken, läsning, närminne etc. Därför har vi, eller framförallt Gunne, fått ägna en stor del av julen åt att hand om honom.

På söndagkvällen skulle han gå ut och gå en liten sväng på egen hand. När han inte hade kommit tillbaka efter en liten stund blev vi oroliga och började leta efter honom. Gunne fann honom tillslut på väg ut mot 62:an, förmodligen skulle han inte ha hittat tillbaka på egen hand. Sedan dess har vi varit tvungna att ha uppsyn på honom hela tiden. Men igår, på julafton, lyckades han ändå smita iväg. Vi letade efter honom i hela byn innan Gunne återigen hittade honom. Den här gången hade han gått in hos några grannar, satt sig vid köksbordet där och somnat...

Det är viktigt att han ändå får gå på några promenader om dagen eftersom det hjälper till att hålla nere blodsockerhalten men det gäller som sagt att hålla ögonen på honom. Idag har jag varit ute och gått med honom. Det gick inte så snabbt men det går i alla fall ganska bra att prata med honom, även om det förstås inte blir några djupare meningsutbyten. Det är lite sorgligt egentligen. På ett sätt är han väldigt klar i huvudet och samtidigt inte...

I övrigt har julen på Torfolk firats ungefär som vanligt med julgranshuggning, godistillverkning, julgröt och ett fasligt paketerande och rumsterande... Julklappsutdelningen drog som vanligt ut på tiden, men det är kanske svårt att undvika när man är tio stycken. Jag är mycket nöjd med mina julklappar i alla fall, särskilt en träskulptur från Bali och en t-shirt från syrran där hon hade tryckt "som pensionär blir jag upphängd som julpynt". Den kommer bäras med stolthet.

Idag har jag sett på Bergman. Spöksonaten. Det var djupt och pretentiöst osv. Men rätt bra ändå. Dock inte lika bra som Fanny & Alexander som jag såg förra juldagen. I alla fall kom jag återigen att tänka på hur mycket jag älskar Erland Josephsson. Han måste vara den bäste svenske skådespelaren genom tiderna.   

Nu ska dagen avslutas med något mer lättsmält - Tomten är far till alla barnen. Samt en bit julgodis.

Uppdatering: Inte för att jag förväntade mig att Tomten är far till alla barnen skulle vara något mästerverk, men herregud vilken kalkon det var... Det är väl meningen att man ska känna igen sig antar jag. Jag är rätt glad att jag inte gör det. Men en grej var i alla fall lite kul och det var att jag kom att tänka på att Peter Haber faktiskt är en svensk motsvarighet till Bill Murray. De har båda nästan alltid samma uppgivna ansiktsuttyck. Fast Bill Murray är förstås en betydligt bättre skådis än Peter Haber. Framförallt har han haft vett nog att inte spela in sjuttiåtta Beckfilmer...